Tiggarnas lurendrejeri.

En till grej som fascinerar mig angående folks inställning till hemlösa är det här snacket om att de kanske inte är så fattiga som de utger sig för att vara. För det första tror jag absolut inte att en person som hade valmöjligheter skulle gå omkring och tigga. Visst kan det nog finnas någon som tigger som äger några hundralappar, men jag tror knappast att de har kapital nog att skapa sig ett annat liv, ty då hade de nog redan gjort det. Livet som tiggare är väl knappast något party, bara den extrema skamfylldheten i det hela måste ju vara nog.

Men om det nu rent hypotetiskt sätt var så att tiggarna egentligen bara låtsades vara fattiga: vad är problemet? Det är ju sällan så att fem spänn, eller vad man nu ger till en tiggare, spelar sådär fasligt stor roll i ens egen plånbok. Nej, tonvikten ligger snarare vid själva rädslan för att bli lurad. Folk har en sån extrem rädsla för att bli bedragna, även om de absolut inte lider av det eller någonsin kommer få veta det. Det finns något extremt obehagligt med tanken på att andra människor har utnyttjat ens naivitet.

Jag tycker det är så sorgligt den här extrema misstänksamheten mot sin omgivning som syns i hur folk hanterar allt från att shoppa i utlandet till att ta upp väskor åt flickor som sitter i rullstolar. Kan folk inte bara tänka såhär: ”jag kanske blir lurad, men det spelar ingen roll för jag gjorde det fortfarande i ett gott syfte”. Kan man inte bara göra saker som man tror gör gott utan att alltid vara 100 % säker på att utfallet blir det man hoppades.

Problemet med välgörenhet.

Här i Bryssel finns det många många hemlösa. Nu har det gått en ganska rejäl köldvåg vilket är ganska ovanligt för Bryssel, temperaturen har legat på kanske 9-12 minus. Detta har föranlett en våg av omtänksamhet inför de hemlösa som har lett till att socialarbetare har gått omkring och försökt samla in dem och få in dem i värmen på härbärgen och liknande. Det som är så otroligt sorgligt är att många av de hemlösa tackar nej, inte för att de inte vill ha det varmt eller för att de måste kunna knarka utan av den enkla anledningen att det blir så mycket hemskare när de ska ut i klan igen. För de vet att denna våg av omtänksamhet bara kommer att hålla så länge folk som har hem tycker att det är förjävligt att gå utanför dörren, men när temperaturen hamnar på nollgradigt eller bara några minus under dagarna så kommer omtanken vara slut och de blir utskickade på gatorna igen. Lika bra då att sitta därute hela tiden så att man åtminstone slipper chocken.

Det finns en sån jävla tragik i denna medvetenhet om att människors omtanke bara sträcker sig så långt som dit de själv kan förstå att det suger att bo under en filt på shoppinggatan. Jag tänker på att jag själv alltid tänker mycket mer på de hemlösa under kalla vintrar medan jag inte brukar vara så brydd under sommarhalvåret. Det är lite som det där med att allas omtanke plötsligt skjuter i höjden när det är jul, för ”alla ska få fira en riktig jul”. Jag säger inte att det inte skänker glädje att få komma in i värmen och äta julmat på julafton, men jag tror att det handlar mer om att folk som inte befinner sig i den situationen sätter ett väldigt stor symbolvärde vid julen, medan de som är hemlösa nog mest vill ha ett hem att gå till och pengar till mat, och det året om.

Det är lite det här som är problemet med välgörenhet: den är väldigt situationsberoende och syftar ofta inte till att långsiktigt förbättra dessa personers situation. Att leva sig in i hur det är att sakna ett hem att komma till kan vara svårt, desto lättare är det att förstå hur det känns att sova ute i 12 minus en natt eller att ligga på gatan när andra firar jul. Visst finns det välgörenhet som sträcker sig längre, men generellt är den kortsiktig. Folk vill se den direkta glädjen i barnhemsbarns ansikten när de får godis, inte den långsiktiga förbättringen av levnadsvillkor när de får gå i skola. Man vill ha något att ta på, en omedelbar reaktion som är lätt att ta in. Därför kan välgörenhet aldrig ersätta politik som metod för att långsiktigt förbättra människors levnadsvillkor.

Mänskliga rättigheter.

Ett argument jag hatar innerligt är att något inte är en mänsklig rättighet. Till exempel: ”att dricka brännvin är ingen mänsklig rättighet” som någon politiker enligt ryktet sagt angående stängningstider på krogen. Ja, det finns en himla massa saker som inte är mänskliga rättigheter men som vi har i samhället ändå, vore väl tråkigt om det enda folk fick göra var det som stod på FN:s lista. Jag tror inte de mänskliga rättigheterna skrevs ner för att folk skulle kunna neka en precis allt som inte står på den listan.

Tycker fan att alla som langar det argumentet ska bannlysas från politiken. Det är fan ingen mänsklig rättighet att sprida dumheter omkring sig och ändå ha inflytande.

Sov som en hemlös.

När vi är inne på klassafaris av olika slag så kan vi ju ta upp NK:s lakan med mönster av wellpappkartonger som säljs under parollen ”sov som en hemlös”. Överskottet på försäljningen går till hemlösa vilket förvisso är bra, men jag tycker verkligen att det är osmakligt att göra om ett samhällsproblem till en konsumtionsprodukt. Utsatta grupper i samhället inspirerar designers och får ofrivilligt låna ut sin livssituation, tillbaka får de några kronor från försäljningen. Rika människor köper dessa lakan och känner sig goda och öppensinnade när de sover i dem efter att de gjort lite skatteavdrag på kvällen.

En sån här produkt behöver inte vara problematisk, det är givetvis bättre att man köper en produkt där en del av försäljningen går till ett gott ändamål. Problemet är att samhällsproblem har mer och mer kommit att kommersialiseras på det här sättet istället för att tas upp till verklig debatt om hur samhället bör ordnas. Istället för att rösta på en politik som faktiskt hjälper hemlösa så köper man den här typen av statementprodukter, så att man kan visa att man faktiskt bryr sig med hela sin livsstil. Att vara god ska vara valfritt, inte bara för att det ska vara möjligt att välja bort utan också för att den som väljer det ska kunna sola sig i glansen.

Den som verkligen är intresserad av att medelst konsumtion förbättra situationen för människor borde se till att köpa sina produkter från företag som lägger så stor del som möjligt av sin tillverkning nära, betalar anständiga löner, låter arbetarna organisera sig i fackföreningar, vars produkter är ekologiska och hållbara, inte på ett företag som skänker allmosor. Men egentligen är det väl ingen som är intresserad av att människor ska få det bättre, de flesta bryr sig nog mest om att känna sig goda och framförallt att se goda ut för andra. Att pryda sitt kavajslag med rosa band, att ha kläder från h&m:s hypade ”medvetna” kollektion och att sova i lakan som alla vet gett några kronor till de hemlösa.

Men jag tycker fan att det blir etter värre när man inte bara ägnar sig åt denna välgörenhetskonsumtion som lösning på samhällsproblem utan dessutom banaliserar något så fruktansvärt som hemlöshet genom att trycka kartongmönster på lakan och kallar det att ”sova som en hemlös”.

Sociala medier.

Lite sent kanske, men denna krönika av Johan Croneman var väldigt läsvärd. Den handlar om vissa personers ovana att blanda ihop sina egna medievanor med andras och därmed falskeligen tro att man är med i en stor folkrörelse och verkligen når ut när man till exempel twittrar eller bloggar. Samma sak med politiker som prioriterar bort torgmöten till förmån för ett twitterkonto och tror sig kommunicera med ”folket” när det i själva verket rör sig om en liten och redan från början politiskt insatt skara. Visserligen kan det vara himla trevligt det med, men det kan knappast vara en ersättning till att nå ut med sin politik i de breda folklagren.

Jag kan verkligen störa mig på vissa personers tendens att höja sig själva till skyarna för att de minsann påverkar och gör skillnad när det de gör i själva verket bara når ut till en ytterst begränsad grupp människor. Sedan är det såklart så att idéer sprider sig som ringar på vattnet och om en diskussion växer sig stark i ett visst forum så kan den även nå ut, men det finns en stor problematik i att folk tror att den liksom redan har nått ut till någon slags allmänhet när den i själva verket bara har nått dem som redan från början var intresserade.

När man börjar ge de sociala medierna äran för den arabiska våren tycker jag att man överdriver. Visserligen så erbjuder twitter, facebook och bloggar viktiga verktyg för informationsspridning men upprinnelsen till det hela måste ändå spåras till människors vilja till förändring. Revolutioner har skett innan de sociala mediernas inträde och man får inte invagga sig själv i tron att man förändrar världen genom att twittra om något radikalt, då har man nog mest bara lurat sig själv. Invaggat sig i tron att man kn förändra samhället enbart genom att tycka till. Grunden till förändring ligger fortfarande i människors vilja att organisera sig och på riktigt göra något åt sin situation. Om denna vilja finns så använder man de medel som finns tillgängliga.

Sämre vård till feta.

Apropå detta med smalprivilegium så vill jag ta upp denna artikel som Hanna tipsade om. Det är alltså en kvinna som har haft en kniv i magen kvarglömd efter operation i så länge som 20 år vilket såklart orsakat extrema magsmärtor. Hon har gått till ett flertal olika läkare och alla har sagt att smärtan beror på hennes övervikt, såvitt jag förstår utan någon vidare förklaring på hur det skulle ha lett till det. Detta har alltså pågått under 20 år tills man upptäckte orsaken till smärtan.

Alla har sagt att jag har ont för att jag är överviktig. En läkare sa att jag var ”äckligt fet” och att jag skulle passa i ”Biggest loser”.

Att man som läkare säger så till en patient är verkligen så jävla fel att jag smäller av. Det är otroligt oproffsigt.

Detta hade, som Hanna säger, inte inträffat om en smal person hade kommit in med magsmärtor. Kanske hade man inte röntgat direkt men det hade troligen inte dröjt så länge som 20 år innan man upptäckt kniven.

Detta rör sig dessutom inte om ens enskild läkare utan om ett flertal personer som alla förklarat hennes besvär med samma sak. Hon är dessutom inte ensam, jag har hört flera historier om sjukdomstillstånd som blivit bortförklarade med övervikt.

Det finns mycket som pekar på att fetma är ett mer eller mindre kroniskt tillstånd, de flesta som blir feta kommer aldrig ur det igen. Många tror ju att det ”bara är att gå ner i vikt” men så enkelt är det inte riktigt, i alla fall inte om man ser det statistiskt. Därför måste man börja ge även feta personer bra vård oavsett om deras livsstil kan vara en förklaring till deras problem.

Barn ska få vara barn.

Ett uttryck jag har sjukt svårt för är det här: ”barn ska få vara barn”.  ”Barn ska få vara barn” betyder nämligen ofta egentligen ”barn ska vara barn”. Det handlar inte om att barnet ifråga ska få välja att vara barn själv utan om att bli inpressat i en barnmall där hen ska springa omkring, blåsa såpbubblor, kolla på barnfilm, ägna sig åt barnlekar och bara vara sådär härligt oskuldsfull och gullig som ett ”riktigt” barn ska vara.

Detta att barn ska vara barn handlar ofta om att de inte ska exponeras för verklighetens bekymmer. De ska leva i en egen liten värld där de blir skonade från diskussioner om krig, fattigdom, sex och andra hemskheter. Men alltså, barn är ju generellt intresserade av den verkliga världen och vad som händer där. Jag tycker inte att man ska hålla på och tvinga på barn skildringar de är obekväma med (det tycker jag inte att man ska göra mot någon) men jag tycker inte heller att man aktivt ska utesluta vissa samtalsämnen bara för att barn är närvarande.

Jag har i allmänhet otroligt svårt för detta daltande av barn som så många sysslar med. Denna vilja av att till varje pris bevara barnets barnslighet och bekämpa den vilja som finns att utforska världen och växa upp. Det är skillnad på att låta barn vara barn på deras egna villkor och på att tvinga på dem barnsligheten för att det är så det ”ska vara”.