Livet.

Var så jävla full igår och känner mig ungefär som bilden ovan idag. Inte så fräsch och livlig som jag brukar med andra ord.

Loggade in på twitter och hittade fylletwitter som jag glömt:

Skämdes. Detta var fan lite magstarkt även för mig. Pallade dock inte radera eftersom jag hade fått svar på det. Ännu mer pinsamt att radera pinsamma grejer som folk uppmärksammat ju!

Ska fan börja fylletwittra mer. Så himla festligt när man upptäcker det dagen efter.

Två saker till: Hannah har svarat på mitt inlägg om att feminism och genus inte är samma sak. Jag ska svara, har bara inte orkat göra det än. Jag ska även se till att skriva relationsutmaningen, men har varit för upptagen på att lacka om klass för att orka denna vecka.

Rätten att leva ett drägligt liv även fast man jobbar inom det yrke som har absolut lägst status i hela samhället.

Jag vill illustrera min poäng som jag gjorde här med detta exempel från Reinfeldts frågestund i riksdagen. Jonas Sjöstedt frågade om detta med personalen på de privata vårdgivarna ofta tvingas göra mer eftersom de helt enkelt är färre per patient. På detta svarar Reinfeldt:

Jag skulle vilja säga följande om det moderna arbetslivet. Jag tror att vi allt oftare får ställa in oss på att försöka röra oss vidare i arbetslivet. I faser av livet kanske tyngre arbetsuppgifter passar som sedan lite senare inte alls passar.

För den som vill läsa hela frågan och svaret så är det anförande 34 och 35 här.

Det man kan läsa in i detta svar är alltså att personer som inte pallar med arbetstempot ska söka sig till andra jobb. Detta kan rimligtvis duga som svar inom vissa yrken som är ”extrema” men att applicera detta på en så stor, viktig och lågavlönad yrkesgrupp som vårdgivare känns bara skevt.

Det handlar ju om en slags slit- och slängkultur med människor, där man tar den unga och pigga arbetskraften, sliter ut den och sedan lämnar den åt sitt öde. Jag tycker att det är en självklarhet att en arbetsplats ska ställa krav som funkar för människor i alla åldrar, inte bara för unga.Det är också viktigt att kraven som ställs inte leder till att folk blir utslitna och utbrända utan att arbetsvillkoren är hållbara. Visst kan man jobba i ett väldigt högt tempo ett tag, men det funkar inte hur länge som helst utan att man får skador och blir utmattad såväl fysiskt som psykiskt.

Många vill nog ändå byta yrke eller i alla fall arbetsplats några gånger under sitt liv, men att man ska tvingas till det för att yrket bara är anpassat för de tio mest produktiva åren av ens liv är bara skevt. Det är att anpassa arbetsmarknaden helt efter arbetsköparnas villkor. Människor har mer i sina liv än bara jobb och man måste kunna ägna sin fritid åt annat än att återhämta sig från arbetet, speciellt om man har familj.

Jag vill inte ha ett samhälle där människor arbetar hårt, slits ut och sedan kasseras när de inte längre kan prestera på den höga nivå som krävs. Det ska inte vara förunnat människor med högre utbildning att kunna ha ett liv vid sidan om jobbet utan det ska vara något som tillfaller alla, även om man jobbar som undersköterska hela livet. Och det är precis det som klasskamp (delvis) handlar om: rätten att leva ett drägligt liv även fast man jobbar inom det yrke som har absolut lägst status i hela samhället.

Ensamhet.

Hanna har skrivit om ensamhet, om att hon knappt har några vänner sedan hon flyttade tillbaka till Borlänge. Ensamhet är något som är väldigt skambelagt i vår kultur även fast många vuxna har just det problemet; att man har svårt att hitta nya vänner och binda kontakter när man blir gammal.

Jag tror att detta i mångt och mycket har att göra med kärnfamiljsnormen. Det förväntas av oss att vi ska organisera våra liv utefter familjer eller i alla fall en stadig partner. Att det ska vara vår främsta trygghet och sociala umgänge. Men för de flesta är ju inte det tillräckligt, speciellt inte när relationen inte fungerar som den ska. Detta märks ju framförallt på medelålders personer som blivit singlar igen efter en lång relation: deras sociala liv blir i regel otroligt fattigt.

Kanske tycker någon att jag politiserar detta för mycket nu, men jag menar inte att alla ska leva i ett enda stort kollektiv. Däremot tror jag att alla skulle tjäna på att börja knyta starka kontakter även utanför sin parrelation och familjen, även om den går först i många fall. Framförallt tror jag att det är viktigt att man slutar se kompisskapandet som något man sysslar med endast när man är ung, som jag tror många gör idag. Många människor skapar liksom inte vänner efter att de gått ut skolan.

Oavsett så tror jag att ensamhet är ett av de tabun som sitter djupast och som färst personer vågar tala om, helt enkelt för att det är väldigt väldigt svårt att ”komma ut” som ensam. Jag tror att det är en av de sakerna som smärtar mest att erkänna, att man inte har någon att umgås med, eftersom det i mångas ögon är detsamma som att vara oönskad. Därför tycker jag att det är viktigt att personer som Hanna berättar om sin ensamhet, det får det att framstå som mer mänskligt.

Kissies idealtankar.

Jag fullkomligt älskar det faktum att Kissie skrivit detta inlägg om vad som anses vackert i olika kulturer. Hon befinner sig för tillfället i Thailand och fascineras över att vithet ses som något vackert av många där medan hon bara vill bli brun.

Här i Thailand gör tjejerna ALLT för att bli vita! Här är det ju vackert att vara så vit som möjligt, medans vi från Sverige som kommer hit vill oftast sola för att bli bruna istället

Jag tänker mig att det finns någon slags chans att hon eller i alla fall någon som läser inlägget börjar reflektera lite över detta med ideal. För det är intressant vad som anses vackert i olika kulturer. Det handlar ju inte bara om vad som är ouppnåligt (som det ju ofta förklaras) utan även om vad som förknippat med rådande samhällsideal.

Till exempel smalidealet ser inte jag bara som ett uttryck för att vi lever i ett överflöd av mat utan även som ett uttryck för ett samhällsideal som handlar om att sätta något slags högre estetiskt mål över sitt fysiska välbefinnande. Man känner sig helt enkelt duktig när man lyckas motstå kroppens begär, som i vår kultur anses fula att falla för.

När det kommer till saker som hudfärg så tror jag dels att det handlar om vad som är exotiskt och ovanligt, men jag tror även att det handlar om vilka levnadsvillkor vi ser som eftersträvansvärda. I Sverige är det status att kunna åka på solsemester och därför är solbränna attraktiv, det betyder emellertid inte att det anses positivt att ha en mörk hudton ”medfött” (eller vad man nu ska kalla det, menar i alla fall året om, utan sol). Det som är idealet är alltjämt att vara vit, men att vara en vit person som har kunnat åka på solsemester. Vad som ses som eftersträvansvärt i Thailand vet jag inte, men jag kan tänka mig att vithet har hög status även där eftersom det förknippas med hög levnadsstandard. Det kan ju har att göra med den klassiska förklaringsmodellen, att den som är vit har råd att vara inomhus och slipper jobba ute.

Men en av de viktigaste insikterna man kan vinna är ju att det där med ideal är något högst förgängligt. Inget som är kodat i våra gener utan något som är högst beroende av tid och plats. Jag tänker mig att personer som kämpar mycket för att uppnå någon slags idealutseende har en ide om att den definitionen av skönhet kommer att råda för alltid.

Nu drar jag väl säkert lite för höga växlar men jag blir så himla glad när jag ser någon slags vilja till eftertanke från det hållet.

Att acceptera sin brister.

Lady Dahmer har svarat på mitt inlägg om att kokettera med sina fördomar. Hon menar att det handlar om att visa upp sina brister för att det ska vara okej att ha brister. För att förklara min poäng tänkte jag dra ett exempel ur verkliga livet: jag kan ha en ganska fördomsfull attityd mot diverse livsstilsattribut som förknippas med så kallad ”white trash”. Ni vet: foppatofflor, svanktribals och gymtechno. Jag har använt begreppet ”white trash” mycket under mina dagar och för det mesta med en extremt föraktfull ton. Sedan blev jag uppmärksammad på det faktum att ”white trash” är ett uttryck som kommer ur klassförakt så slutade jag helt enkelt använda uttrycket. Det händer såklart att det slipper ur mig ibland men jag har aktivt ansträngt mig och gjort en medveten förändring i mitt beteende för att jag upptäckte att det inte stämde överens med mina värderingar.

När jag fattade det här med begreppet ”white trash” så var det inte så att jag fick en massa skuldkänslor för att jag använt mig av begreppet. Det är inte heller så att jag infört något slags tankeförbud på mig själv, att jag absolut inte får tänka i termer av ”white trash”, ibland händer det och det är okej. Däremot har jag uppmärksammat mig själv på det här begreppet och erkänt problematiken. Det behöver inte betyda att jag går omkring och mår dåligt över att jag inte agerar 100% korrekt hela tiden eller att detta tar upp stora delar av min tid. Däremot går jag inte omkring och försvarar mig om någon påpekar att jag använder begreppet, jag säger liksom inte ”det kanske är fel men det är mänskligt att fela” utan snarare ”det har du rätt i, får tänka på det nästa gång”.

De enda gångerna jag får dåligt samvete över mitt agerande är när jag har ägnat mig åt något som jag egentligen vet är fel. Jag får aldrig dåligt samvete när jag blir uppmärksammad på problem i mitt beteende som jag inte kände till. Då är det bara att tänka på det i framtiden, helt enkelt. Man kan acceptera att man är som man är också ändå vilja förbättra saker och ting. Det är ju sällan så att man är 100% nöjd med sig själv och bara vill stanna på precis samma ställe hela livet. Att acceptera den man är handlar snarare om att kunna se sina brister och fördelar, acceptera det man inte kan förändra och jobba på med det man kan förändra. Det jag har svårt för är inte att folk är nöjda med sig själva, det jag har svårt för är självrättfärdigandet som ofta kommer med när man inte är intresserad av att förändra beteenden man vet är dåliga.

Sedan kan det vara så att det krävs väldigt mycket för att förändra ett beteende. Om man till exempel har tight ekonomi eller ont om tid så är det kanske inte läge att göra värsta satsningen på att äta ekologiskt för det kan krävas pengar och tid för något sådant. När det gäller en sak som fördomar så är det oftast ganska enkelt att förändra i alla fall delar av sitt beteende till det bättre. Det behöver inte innebär att man aldrig säger eller tänker något fördomsfullt, snarare att man börjar reflektera över det istället för att slå ifrån sig med ursäkter som att det är mänskligt att fela. Ja, det är det, och jag tycker inte att man ska gå omkring och känna ångest så fort det hoppar en groda ur munnen. Däremot tycker jag att man ska reflektera över det.

Perfektion är inte en möjlighet. Ingen person kommer kunna vara totalt fördomsfri och det är inte heller något jag kräver av människor. Däremot tycker jag att man ska kunna ta till sig kritik utan att reflexmässigt skjuta den ifrån sig med ursäkten att man helt enkelt är sådan. Det viktiga är inte att vara perfekt utan att vara öppen för nya perspektiv och förändring.

Hur man ska kunna reagera på detta med annat än hat?

Många har varit upprörda över det här med klasshat på sista tiden. Dock inte bara över det hat, eller snarare oförståelse och förakt, som tar sig uttryckt i ständiga sanktioner mot arbetarklassen och prekariatet i Sverige. Nejnej, det som upprört känslor är att Allt åt alla hade mage att använda ordet ”hat” för att namnge sin busstur till solsidan. Så fruktansvärt hemskt att säga att man odlar klasshat, istället borde vi ha förståelse och dialog mellan klasserna. Med hat kommer man ingenvart, alla ska istället älska varandra och de förtryckta ska förenas med sina förtryckare i ett enda stort Stockholmssyndrom. Ilska främjar inte dialog, alla ska vara sansade och ”utbyta åsikter”.

Den sansade dialogen och utbytandet av åsikter kan måhända passa i kretsar där man diskuterar andras problem och inte själv sitter i något akut position. Men denna ilska kommer ur insikten att det är bråttom, att vi måste lösa vår situation nu och inte har tid för att vänta på att borgerligheten ska bli sugen på att ge dessa problem uppmärksamhet.

I antihatretoriken döljer sig förväntningen att vi ska sitta och rulla tummarna medan vi blir utförsäkrade, tvingas utföra meningslösa sysslor som inte leder någonstans i fas3, ser våra gemensamma tillgångar säljas ut till reapriser och riskkapitalbolag göra miljonvinster på vanvård. Vi ska sitta och vackert vänta på att den goda borgerligheten ska vända sina blickar mot oss och fråga: ”vad tycker ni? Ska vi prata om saken”. Alternativt skriva stillsamma debattartiklar och forskningsrapporter och hoppas på att de blir lästa av någon som är intresserad av att ompröva sin åsikt eller ens ta upp det till diskussion.

Vi förväntas att på daglig basis höra svador om att man väljer själv, att vår situation är vårt eget ansvar och ingen annans, att vi är lata som inte söker ordentligt med jobb utan att bli det minsta lilla upprörda. Vi förväntas svara i samma sakliga akademiska ton även fast vi har en direkt personlig anknytning till problemet, även fast vår faktiska framtid hänger på de beslut som fattas.

För alla är politik inte en fråga om en argumentationslek och några hundralappar till i plånboken, för vissa är det en fråga om liv och död. En fråga om fem års extra livstid, en fråga om att slippa leva i ständig otrygghet, en fråga om att få mat på bordet eller ha en bostad att ställa sitt bord i, en fråga om att få ha kvar sina äggledare, om att åka tillbaks till ett land där man förföljs eller om att ha lika villkor som andra att bli botad från sjukdomar i den gemensamt finansierade sjukvården. För många människor är detta inga statistiska uppgifter utan faktiska situationer som man lever i.

Politiker kan givetvis ha fel och lösningarna på dessa problem är inte alldeles enkla ens för regeringen, jag förstår det. Jag förstår att även om fråga diskuteras så kommer det inte att ligga en lösning på bordet imorgon, för sådant tar tid. Jag förstår också vikten av eftertanke, att utvärdera och revidera. Men det som väcker ilska är inte att någon har gjort en felbedömning, att man har prövat en dålig lösningsmetod. Ilskan väcks av att det hela tiden förnekas att det ens finns ett problem. Det förnekas att det finns något sådant som klasskillnader, att det finns människor som blir orättvist utförsäkrade, att det finns människor som trots heltidsarbete måste vända på slantarna, att det finns människor som lever i ständig otrygghet och att utförsäljningarna av äldrevården faktiskt har lett till vanvård.

När inte hundratals sansade debattartiklar och forskningsrapporter om försämrad psykisk hälsa och ökade självmordsförsök eller hundratals rapporter om svårt sjuka människor som ansetts arbetsföra nog att bli utförsäkrade rakt i strid med läkares rekommendationer eller företag som systematiskt utnyttjar ”kryphål” för att hålla tusentals ungdomar utanför trygga anställningar kan få regeringen att öppna ögonen för att det finns ett problem med deras politik, att vi kanske borde prova en annan lösning, då finns tyvärr bara ilskan kvar.

Vi blir arga för att vi ser samhället vittra sönder utan att någon av de som sitter på makten är intresserad av att göra något åt det, tvärtom visar de sitt förakt och hat genom att ge oss mer av samma medicin. Även om de inte säger det rakt ut så visar deras agerande med all tydlighet att de känner om inte hat så i alla fall en djup ovilja att förstå våra villkor. En djup ovilja att lyssna på vad vi har att säga även om det sägs i sansad ton. En drift att sakta men säkert ta allt ifrån oss och skylla det på ”brister i systemet” eller prata bort det som ”obetydliga enskilda fall”. Men dessa enskilda fall börjar samla sig på hög nu och rör människor, människor som börjar känna sig riktigt förbannade för saker som har drabbat dem personligen.

Jag vet inte hur man ska kunna reagera på detta annat än med ilska och hat. Visst skulle det vara bättre med dialog, men det kräver ju någonstans också att den part som sitter på makten är intresserad av att delta. Nu när så inte är fallet är det enda vi kan göra att sätta hårt mot hårt, att skrika så högt att de inte kan undgå att höra oss längre.

Prekariat.

Hej alla blogglovers!

Jag vill presentera ett nytt ord för er: prekariat. Att vara prekär betyder att man är i en mycket bekymmersam situation, vilket kan innebär att man saknar bostad eller mat till pengar, trygg anställning eller framtidsutsikter. Prekariat är alltså den grupp människor som befinner sig å sådana situationer, typ arbetslösa, utförsäkrade, bemanningsföretagsslavar och så vidare. Kolla på videon för bättre förklaring eller läs här.