Men tja!
Idag ska jag intervjua Carl Schlyter men är för upptagen med att själv vilja diskutera en massa saker med honom för att formulera vettiga frågor. Får hoppas det går bra i alla fall.
För övrigt har jag sett Black Swan som var sjukt obehaglig. Ska aldrig mer se film man mår dåligt av, bara trevlig feelgoodfilm.
Detta citat ur en intervju med Carl Bildt är ju fantastiskt. På frågan varför ”jakten på honom”, det vill säga att vissa personer är upprörda på grund av hans eventuella inblandning i folkmord i Etiopien och hans avsaknad av ansvarstagande när några journalister åkte fast då de utforskade hans affärer i området, fortsätter trots att han alltså enligt honom själv står utan skuld så svarar han.
– Svårt att dra allt över en kam. Men bland vissa finns det nästan ett hat mot företagande.
Han har löst gåtan! Anledningen till att folk är arga är alltså inte att Carl Bildt, som alltså är Sveriges utrikesminister, har kontakter i ett företag som har bettet sig som skit i ett annat land och dessutom satt i styrelsen när vissa av dessa saker skedde. Det handlar inte heller om att han tyckte att journalisterna som åkt fast för att de granskat dessa affärer mer eller mindre fick ”skylla sig själva”. Nej, det är en fråga om att det finns ett ”hat mot företag”. Kanske är företagen, och således också Bildt själv som ju har haft samröre med sådana, rentav diskriminerade? I dagens samhälle kan man ju knappt yttra ordet ”egenföretagare” utan att folk ryggar tillbaka! Stackare!
Nu tänkte jag ta en paus för lite banal förlöjling av meningsmotståndare. Facebookgruppen för överklassafarin Odla ditt klasshat har blivit ett forum för överklassungdomar på Saltis som odlar sitt klasshat gentemot underklassen. Typ såhär låter det:
utan klasskilnader och orättvisor finns det inget att sträva efter, vad är då anledningen att arbeta i skolan och skapa ett rikt välmående land som Sverige? ingen skulle sträva efter chefsjobb efter som att det inte skulle betala bättre. alla skulle vara skitiga arbetare i fabriker med ännu sämre lön än vad arbetarklassen har nu, open your eyes people!
Det denna personer säger är alltså att man måste ha det dåligt för annars kommer inte folk vilja ha det bättre. Det absolut bästa samhället borde alltså vara ett där folk har det riktigt riktigt dåligt, så de blir motiverade att kämpa mer. Alltså herregud, jag avlider.
Har du någon gång känt att folk har krävt att du ska må dåligt över saker som du själv inte har mått särskilt dåligt över? Eller att du ska visa ditt lidande på ett visst sätt som du själv inte känt dig bekväm med? Jag tror att många som har varit med om upplevelser som anses traumatiska har haft erfarenhet av att andra tycker att de ska reagera på ett särskilt sätt. Ett typexempel är väl hur våldtäktsoffer ofta vittnar om att deras trauma har antagits vara större än vad de personligen har upplevt.
Om du har varit med om något sådant, berätta gärna vad som hände, hur du förväntades reagera, varför det inte passade och vad reaktionerna blev. Jag tycker att det är intressant detta att även lidande är något som förknippas med en viss idealbild.
Alltså, min rubriksättning på bildinlägg måste fan bli lite roligare. Men jag vägrar namnge det med typ citat etc.
De senaste dagarna har jag hört det påstås att personer som inte är smala tenderar att ha sämre självförtroende. Denna uppfattning motiveras ofta med att smala personer oftare visar upp sin kropp i tighta kläder, bikini och så vidare. Detta är en syn som jag tror finns på många håll i samhället, att självförtroende oftast tar sig uttryck i att man gärna visar upp sig på olika sätt, att man har ett kroppsspråk och en klädsel som är utmanande och inte döljer sig själv. Ofta när det görs reklam för viktnedgång så beskrivs en av de största fördelarna som att man numera ”är nöjd med sig själv” och ”kan ha tighta jeans och bikini”. Att ha en vikt man är bekväm med ses som något väldigt relevant i fråga om självkänsla.
Att ens kroppsuppfattning ses som så otroligt viktig för ens uppfattning om sitt eget värde är i mina ögon ytterligare en samhällsmyt som skapar ett stigma kring tjocka personer. Som tjock eller mullig antas man må dåligt över hur man ser ut och en viktnedgång antas föra med sig positiva effekter på ens självkänsla. Att personer som gått upp i vikt skulle kunna förbättra sin självkänsla på vägen eller till och med gjort det på grund av förbättrad självkänsla ses som osannolikt.
Det eftersträvansvärda borde vara att ha en såpass bra självkänsla att ens uppfattning om ens eget värde inte påverkas på grund av några kilon hit eller dit. Att gå ner i vikt för att man vill kunna ”känna sig nöjd med sig själv” är på det stora hela en ganska tragisk anledning. Inget fel å att vilja nå en mer hälsosam livsstil och därmed eventuellt också en snyggare figur, men att se självnöjdheten som själva ändamålet är väl egentligen bara ett bevis på att man hänger upp alldeles för mycket av sitt liv på vad man väger.
Man kan ha bra självkänsla utan att för den sakens skull vilja visa upp sin kropp för allt och alla. Man kanske helt enkelt inte passar i bikini eller så vill man inte blir sedd för sin kropp framför andra kvaliteter man har som person. Man kan tycka att man väger några kilo för mycket utan att för den sakens skull ha en fullkomligt raserad självkänsla, ty på samma sätt som man kan vilja förbättra sina teckningsskills, sitt intellekt eller sin allmänbildning utan att vara ett mänskligt vrak så kan man vilja förbättra sitt utseende utan att hänga upp hela sin självbild på det, utan att se ett eventuellt misslyckande som jordens undergång.
Tänk va. Man sätter upp en pjäs av Anders Breiviks manifest för att föra en diskussion kring hur den typen av tankar och idéer kan få fäste i Danmark. Inte hörs det några starka protester (utom i Norge, där de primärt kommer från anhöriga till offren) från arga antirasister som tycker att det är förskräckligt att man sätter upp denna hemska människas manifest och sprider dessa idéer. Kan ha att göra med att antirasister är ganska säkra i sin position och att de därför inte har något emot att dessa idéer kommer ut i ljuset, något som alltså inte verkar gälla för alla de antifeminister som fullkomligt gick i taket över att SCUM-manifestet sattes upp. Oavsett så säger det ju en del om vilka idéer som anses vara provocerande, eller snarare om vilka grupper människor som är mest lättretade.
Cecilia tog upp detta med att blogg.se beskriver alla sina bloggar som ”inspirerande” och illustrerar med denna printscreen från deras hemsida, där allt mycket riktigt beskrivs som just inspirerande. Vad det inspirerar till sägs dock sällan, det räcker med att det inspirerar till något, vad som helst.
Jag är glad att jag inte bloggar där, ty cupcakeinspirationsbloggarna dominerar absurt mycket. Jag förstår att det är den typen av bloggar som många uppskattar att läsa men jag skulle önska att man någon gång kunde lyfta fram en blogg vars primära innehåll inte är bilder från we<3it. ”Inspirerande” är lite bloggvärldens motsvarighet till ”söt”; visserligen ett ord med en reell och positiv innebörd men som ofta används som komplimang för den som inte har några unika drag. Det betyder liksom inte någonting.