Gränslös idioti.

DennisM gör det igen. Han skriver att Blondinbella var snyggare innan, när hon var smalare.

Blondinbella har visserligen inte varit lika sjuk som Hanna Fridén (av vad som uttrycks offentligt) men hon har skrivit mycket om hur otroligt dåligt hon mådde över sin kropp innan och att hon mår väldigt mycket bättre nu när hon har en friare inställning till mat och vikt.

Inte för att det är något fel med att vara mullig eller lite tjock – absolut inte! Men jag tycker att hon var bra mycket snyggare förr och det kan nog de flesta hålla med mig om.

Men herregud människa. Om det inte var något fel med att vara mullig eller tjock så skulle du väl kunna strunta i att skriva din åsikt om Blondinbellas utseende? Varför måste du uttrycka dig om andra människors kroppar?

Jaja, jag vet varför. För att du är en uppmärksamhetskåt slyngel som gör vad som helst för att få din statistik att öka. Eller bara för att du älskar att göra andra människor illa och sprida sjuka ideal, så kan det också vara.

Herregud, jag var också snyggare innan när jag var smalare men det spelar ingen roll. Hör här: meningen med min existens är inte att falla dig i smaken utseendemässigt. HUR I HELVETE KAN DET VARA SÅ SVÅRT ATT FATTA?

Avsked.

En grej som jag hör många av mina au pair-vänner säga är att man inte ska fästa sig för mycket vid sin värdfamilj eller sina vänner här eftersom det gör avskedet så mycket jobbigare, då tänker jag på den där krönikan av Lisa Magnusson.

För det är väl ändå väldigt tragiskt att ha den inställningen att man inte ska uppskatta det man har för mycket eftersom det kan tas ifrån en. Det är den här viljan att vara stark och osårbar som alltid tränger sig på och hindrar oss från att leva ut när vi kan. Och så tänker jag på att jag redan nu, tre dygn innan jag kommer vara i Japan, oroar mig för avskedet som oundvikligen kommer komma.

Innan så ville jag bygga mig stark så att jag slapp vara beroende av andra människor. Ty relationer är sårbara och sårbar vill man inte vara. Men nu när jag vågar knyta an och erkänna att det finns mycket som verkligen betyder något för mig så känner jag mig också starkare i mig själv. Om jag förlorar någon som betyder något så kan jag sörja och sedan gå vidare, men om jag inte hade erkänt vikten av det så hade det nog blivit svårare att bearbeta.

För hur oberoende man än försöker göra sig så är ingen människa en ö. Alla behöver andra människor oavsett om man erkänner det eller ej. Och ju fler betydelsefulla personer man har i sitt liv, ju fler nära relationer man har, desto finmaskigare är det skyddsnät som kan fånga upp en om en försvinner.

Vad som helst är bättre än detta peppande.

Jag och FumikoFem kritiserade Katerina Janouch på twitter apropå detta varpå hon skrev:

Gillar att ni hetsar upp er. Go girls. Trevlig helg.

Efter detta och lång debatt så nådde vi visserligen fram till någon slags samförstånd så jag vill egentligen inte vara sådan, men jag gillar inte den där ”go girls” attityden. Ska förklara varför.

Herregud. Människan har alltså fått kritik, det besvarar hon med att tycka att det är bra att vi hetsar upp oss och skriver ”go girls” för att vi ska bli ”peppade” (får man anta). För mig var detta ingen argumentationsträning eller någon slags övning i att våga kritisera folk, det var en ärlig menad fråga och kritik som jag tycker förtjänar att bli bemött.

Om hon inte har lust att bemöta mig seriöst så tycker inte jag att det finns någon mening med att skriva sådär. För min blir det som att förneka att mina åsikter har något slags värde eller legitimitet. Hon tycker antagligen att det är ”bra” att jag har åsikter och ”hetsar upp mig” för det är bra att tjejer tar utrymme.

Att någon skulle skriva samma sak till två män som kritiserade en är inte realistiskt. Då skulle man antingen ha ignorerat det hela, blivit skitförbannad, tagit till sig eller försvarat sig mot kritiken sakligt.

Budskapet här är att vad mina åsikter består i inte spelar roll. Hon ville inte heller besvara dem från början, hon tyckte bara att det är bra att jag hade åsikter. Lite såhär kanske: ”gud vad gulligt, en ”ung tjej” som har en åsikt. Visserligen inte tillräckligt smart för att förtjäna ett bemötande men nog ska vi peppa henne lite, boosta hennes ego”. Alltså, tack men nej tack. Jag vill inte att mina åsikter ska reduceras till någon accessoar, jag vill bli bemött. Och om du inte gitter bemöta mig så vill jag hellre bli ignorerad eller utsatt för påhopp, vad som helst är bättre än detta peppande. För det som går att utläsa ur att någon peppar en när man kritiserar dem är följande: din kritik är så oviktig för mig att jag kan ”unna dig” den.

Jag vill kunna känna att det finns plats för mig.

För några dagar sedan så tänkte jag att jag skulle handla kläder. Jag var på h&m, new look, forever21 och alla de där klädaffärerna för unga tjejer, tjejer i min ålder (för 20 är väl ändå ungt). Och så kom den där känslan, känslan av att den här världen inte har någon plats för mig, inte är gjord för mig.

Jag är inte tjock. Jag skulle faktiskt inte ens betrakta mig som mullig, även om det säkert finns andra som skulle placera mig i den kategorin. Jag har en enligt mig själv fullständigt normal kroppsbyggnad. Ändå är det så svårt att hitta kläder som passar, att kunna identifiera sig med det ideal som råder på något plan.

Men det är väl någonstans det som är själv målet också, att vi ska känna oss missnöjda och sedan konsumera oss till någon slags flyktig glädje. Även om vi inte har den perfekta kroppen så kan vi komma lite närmare det ouppnåeliga idealet genom att köpa kläder som är sydda för den. Fan vet jag, men jag kommer nog inte handla på de där affärerna igen på ett bra tag. Inte för att jag bojkottar dem utan helt enkelt för att jag mår dåligt av att vara där. Jag känner att den världen inte har plats för mig.

Är det inte lite så att ouppnåliga ideal och konsumtionssamhället går hand i hand? Om man mår dåligt över sig själv och känner sig misslyckad blir man mer benägen att köpa saker för att fylla ut det.

Jag orkar inte längre pressa in mig själv i det där. Jag orkar inte springa några jävla joggingrundor eller gå på någon diet. Jag orkar inte köpa den nya rakhyveln eller hårborttagningskrämen för att få perfekta släta ben. Jag vill bara kunna vara lite oformlig, blek och orakad utan att det ska sticka i mig så fort jag vistas på stan. Jag vill känna att det finns rum för mig också utan att jag ska behöva pressa in mig i detta.

Idag är det rummet något jag måste kämpa mig till, något jag måste jobba med mig själv för att kunna ta mig. Det är inget som kommer automatiskt. Även om jag är övertygad i mina åsikter, även om jag vet att det där idealet är ouppnåligt, så är det svårt för mig att i falla i groparna av självhat.

Katerina Janouch och objektifieringen.

Noterade under dagen att Katerina Janouch har en sexig brud som bakgrundsbild på sin twitter vilket jag måste säga är anmärkningsvärt för en så kallad feminist. Visst att man kanske inte tycker att bilder på nakna tjejer är det värsta som hänt mänskligheten men varför varför har man en brud i korsett som tar sig på röven som bakgrundsbild på twitter? Nu driven hon visserligen en underklädesshop tillsammans med sin man vilket ju kan anses vara relaterat, men detta är ju faktiskt hennes egen twitter och inte affärens.

Jag har alltid uppfattat Janouch som ganska hård på det där med sexualisering och utseendeideal och därför blev jag förvånad. Sen visade det sig i alla fall att hon har gjort ett utvik i en kalender. Såhär försvarar hon det:

20-åriga brudar som visar tuttar o plutar med mun på porrtidningar, ja, man kan fråga sig hur medvetna de är om vad de gör och vad de har för mål med sin posering. Jag som är en 47-årig 5-barnsmorsa är inget aningslöst objekt som utnyttjas av snubbar som vill ha dollars i fickan, tvärom. Jag vet exakt vad jag gör och jag har ett syfte och ett mål och det är att dra in lite cash till forskningen om kvinnors halsa.

Såhär känner jag; antingen tycker man att objektifiering är okej eller så tycker man inte att det är okej. Man kan fan inte tycka att det är okej bara för att personen är 47 åt gammal och har ”ett syfte” med det hela. Jag tror att de flesta som viker ut sig på något vis tjänar något på det, antingen pengar, status eller bekräftelse, annars skulle man väl inte göra det. Frågan som måste diskuteras är ju huruvida det är något positivt att kvinnors kroppar alltid ska objektifieras för att uppnå diverse syften.

Hennes försvar skapar bara en ytterligare stigmatisering av dessa ”20-åriga brudar” och spär på bilden av dem som korkade och aningslösa. Budskapet blir att det är okej att bidra till ett samhällsklimat där kvinnors kroppar ses som allmängods om man är en vuxen ”självständig” kvinna, speciellt om man samtidigt råkar vara mor och gör det i välgörenhetssyfte.

Mest saker när den dör vinner!

Folk som köper ”saker” är för mig obegripligt. Små pryttlar, fina ting och så vidare. Jag förstår om man har ett hem att inreda, men det finns personer i min ålder som mycket väl skulle kunna gå till t.ex. Åhlens och köpa en porslinskatt eller ett gulligt saltkar eller vad man nu kan tänkas vilja ha, helt på impuls. Varför detta tvångsmässiga konsumtionsbehov?

Det är detta jag tänker på när jag kritiserar konsumtionssamhället. Alla dessa ting som folk släpar med sig från otaliga shoppingrundor och som sedan bara ligger i något hörn och skräpar. Vissa människor har hela rum dedikerade till sina ting där inget annat får rum. Vissa har inte ens plats i sitt hus utan hur en förvaringslokal för att på lång sikt ha någonstans att ha sina saker.

Kunde vi inte vara utan allt detta?