Etikett: världen

Meningen med att hata världen.

Ibland uppmanar folk en att sluta hata världen och börja ”tänka positivt” och jag känner bara: tack men nej tack. Jag har en djup insikt om att vi för närvarande lever i ett jävla skitsamhälle och det är inget jag är intresserad av att övertyga mig själv om motsatsen inom. Denna insikt leder till lidande, det är sant. Framförallt leder den till att jag får väldigt svårt att avstyra ångest och oro eftersom jag vet att mycket av den faktiskt är befogad.

Jag tror säkert att människor som inte ser detta kan tänkas vara lyckligare, speciellt om de befinner sig i en position där de slipper tänka på det för egen del. Dock att det som en gång blivit sett aldrig kan bli osett, så det är inte som att jag i någon mening kan övertyga mig själv till att vara lite mer optimistisk inför samhället vilket vissa verkar tro.

Framförallt tror jag att jag skulle må än sämre om jag lyckades med något liknande. Grejen är att jag mer eller mindre alltid har haft ångest och känt ilska över världen, sedan jag var barn. Det är först på senare tid som jag kunnat adressera denna ångest och ilska ordentligt, som jag har haft en tydlig idé om vad det är jag tycker är fel. Innan så har jag i mångt och mycket adresserat denna ilska mot mig själv: jag har varit självdestruktiv, jag har svultit mig, varit kvar i destruktiva relationer och så vidare. Idag vet jag att det inte kommer lösa något om jag begår våld på mig själv, jag vet att det inte är mig det är fel på. Det leder visserligen till att jag inte kan nå någon kortsiktig förstörelse i form av tankar om att ”bara jag fixar detta så blir allt bra” men det gör också att jag kan fokusera på vad som är viktigt.

Idag har jag plats för glädje i mitt liv. Sann glädje som kommer sig av umgänge med människor jag tycker om, ägnande åt aktiviteter jag gillar, att ta hand om mig själv och så vidare och inte bara någon slags kortsiktig förströelse som kommer ur konsumtion av droger, saker eller liknande. Detta är möjligt för att jag har slutat hata mig själv och istället funnit problemen utanför min egen bristande motivation, snygghet eller liknande. Jag har också plats för en jävla massa sorg och ilska, men det är känslor jag dels tycker är berättigade men också i allt väsentligt nödvändiga. Jag ser inte hur jag skulle kunna leva som jag gör utan dessa känslor, det skulle troligen kräva ett ganska omfattande mått av förnekelse och förströelse. Och grejen med det är att det kräver en jävla massa energi och tar fokus från vad som är viktigt.

Jag vill kunna känna att det finns plats för mig.

För några dagar sedan så tänkte jag att jag skulle handla kläder. Jag var på h&m, new look, forever21 och alla de där klädaffärerna för unga tjejer, tjejer i min ålder (för 20 är väl ändå ungt). Och så kom den där känslan, känslan av att den här världen inte har någon plats för mig, inte är gjord för mig.

Jag är inte tjock. Jag skulle faktiskt inte ens betrakta mig som mullig, även om det säkert finns andra som skulle placera mig i den kategorin. Jag har en enligt mig själv fullständigt normal kroppsbyggnad. Ändå är det så svårt att hitta kläder som passar, att kunna identifiera sig med det ideal som råder på något plan.

Men det är väl någonstans det som är själv målet också, att vi ska känna oss missnöjda och sedan konsumera oss till någon slags flyktig glädje. Även om vi inte har den perfekta kroppen så kan vi komma lite närmare det ouppnåeliga idealet genom att köpa kläder som är sydda för den. Fan vet jag, men jag kommer nog inte handla på de där affärerna igen på ett bra tag. Inte för att jag bojkottar dem utan helt enkelt för att jag mår dåligt av att vara där. Jag känner att den världen inte har plats för mig.

Är det inte lite så att ouppnåliga ideal och konsumtionssamhället går hand i hand? Om man mår dåligt över sig själv och känner sig misslyckad blir man mer benägen att köpa saker för att fylla ut det.

Jag orkar inte längre pressa in mig själv i det där. Jag orkar inte springa några jävla joggingrundor eller gå på någon diet. Jag orkar inte köpa den nya rakhyveln eller hårborttagningskrämen för att få perfekta släta ben. Jag vill bara kunna vara lite oformlig, blek och orakad utan att det ska sticka i mig så fort jag vistas på stan. Jag vill känna att det finns rum för mig också utan att jag ska behöva pressa in mig i detta.

Idag är det rummet något jag måste kämpa mig till, något jag måste jobba med mig själv för att kunna ta mig. Det är inget som kommer automatiskt. Även om jag är övertygad i mina åsikter, även om jag vet att det där idealet är ouppnåligt, så är det svårt för mig att i falla i groparna av självhat.

Vad är det du inte begriper?

Detta är en formidabel text om den senaste tidens utveckling i Europa.

Man kan verkligen undra hur långt detta ska kunna gå innan det vänder.

Och jag är bara så trött på alla som inte fattar. Som fortsätter med sitt jävla blaj om att invandrare är helt ok så länge de inte begår brott. Sitt snack om hårdare tag mot allt och alla.

Herregud. Fattar nu inte att det är människor det handlar om! Människor och deras liv. Och jag förstår att allt detta måste reduceras till siffror som det ser ut idag, men det är det jag önskar att man kunde komma ifrån. För jag tror verkligen att vi skulle kunna ha det så otroligt mycket bättre. Faktiskt.

Och den här känslan av att bara vilja ta tag i hela världens axlar, ruska om den och skrika: ”men vad är det du inte begriper?”

Varför det som hände i Norge angår oss mer än en massa andra katastrofer världen över.

Fan vad irriterad jag blir på alla som anlägger ”varför bryr vi oss när det händer i Norge men inte i Afrika”-perspektivet på det som har skett. Vissa försöker få det till att det handlar om att vi har lättare att känns medlidande med folk som har ungefär samma hudfärg och klädstil som vi har.

Anledningen till att detta berör mer än vad någon avlägsen afrikansk bys hungersnöd gör är för att det ger oss insikten om att det kan ske även här, i Sverige. Det är klart som fan att det angår oss mer om ett land med liknande, ekonomiska, geografiska och kulturella förutsättningar drabbas än om ett land som har en helt annan politik och kultur gör det.

Och det är inget konstigt i det och det är inget man borde skämmas för. Faktiskt. För det här är ju en varningssignal om vad som kan tänkas komma till Sverige, inget abstrakt som händer andra.

Jag är helt övertygad om att vi hade kunnat känna med Norge även om varenda en där hade varit svart för våra likheter sträcker sig över hudfärgen. Det handlar om förutsättningar, och olika länder har olika förutsättningar. Det är olika lätt att tänka att vi hade kunnat vara med om samma sak.

Iden om att vi ska bry oss precis lika mycket om alla människor är absurd. Vi kan omöjligt bry oss om allt som sker i världens alla hörn och då är det rimligt att bry sig om det som ligger närmast, som man kanske kan göra något åt eller i alla fall hindra att det upprepas igen. Det som berör ens vardag mest.

Och det här berör vår vardag. Visst skulle man kunna hävda att även den stundande svältkatastrofen i Afrika berör vår vardag eftersom vi kan tänkas vara medskyldiga på något sätt, men den kommer inte drabba oss. Det samhällsklimat som det här är ett symptom på kan däremot drabba oss.