Äktenskap.

Äktenskapet kokar ytterst ihop till iden om evig kärlek. Man gifter sig inte med intentionen att sedan skilja sig, man gifter sig för att man tänker försöka vara ihop tills döden skiljer en åt. Det är något de flesta människor tar på allvar, helt enkelt ett löfte om att förska satsa. Försöka leva ihop hela livet. Äktenskapet förutsätter även monoamori. Även om det säkert finns dem som har sexuellt och känslomässigt öppna förhållanden även som gifta så är det helt enkelt en omöjlighet att vara gift med flera enligt svensk lag. När man gifter sig så säger man; jag vill att du ska vara min livspartner, detta är också något som är exklusivt.

Ett vanligt argument för äktenskap är att det är så mycket mer komplicerat och därmed tvingar fram mer eftertanke att skilja sig än att lämna en vanlig samborelation. Med andra ord sätter man i och med äktenskapet upp komplikationer för att fatta ett eventuellt beslut som man tänker sig att man kommer överväga i framtiden. Lite som att lägga godiset på översta hyllan som man måste ha en stol för att nå till; man försvårar för vissa infall att få styra. Jag tycker att det är ett ärligt argument; man inser att monogamin och ”tills döden skiljer oss åt” kan komma att innefatta problem och skapar därför ett ramverk för sig själv.

Men egentligen så är ju förekomsten av barn ett mycket större problem när det kommer till att separera. Även saker som att ha gemensam egendom eller registrera sitt partnerskap skapar svårigheter vid en separation. Det är nog inte bara just det juridiska och det praktiska som gör att vi upplever att äktenskapet försvårar separation, utan även det rituella.

Äktenskapet har två dimensioner, den rituella och den juridiska. Man kan ju gifta sig utan att göra någon ritual, men det vi förknippar med att gifta sig är ju ändå vita klänningar, blommor, kanske en kyrka och så vidare. Den juridiska biten är ju det som egentligen utgör själva äktenskapet, men det är ju inte det som bilden av äktenskapet fokuserar kring. Jag tänker att det är det där rituella som är det viktiga, för det ger makarna en manifestation av sin kärlek att tänka tillbaka på och referera till när skilsmässa kommer på tal. Det blir extra svårt att separera när alla dessa känslor och förhoppningar finns kvar i ens minne, samlat till en enda dag. I en relation utan giftermål så finns oftast inte denna manifestation. Äktenskapet som konstruktion är inte bara en juridisk överenskommelse utan en manifestation för kärlek.

Jag tror absolut att denna manifestation kan göra att vissa människor tänker några vändor till när de överväger att separera, men jag tror också att äktenskapet på grund av detta gör samlevnaden mer komplicerad. Det finns ju en ide om att relationen går åt helvete när man gifter sig, så enkelt tror jag förvisso inte att det är men jag tror absolut att man i och med äktenskapet skapar en laddning kring sin relation som kan leda till känslomässiga komplikationer. Man genomgår denna ritual och lovar varandra evig kärlek, om det sedan inte fungerar precis som man har tänkt sig så blir det automatiskt ett misslyckande. Man sätter upp ett väldigt tydligt ideal kring hur man vill ordna sin relation vilket gör det himla svårt att sedan ta tillbaka utan att riva upp precis allt. Det finns inget utrymme för att revidera premisserna för relationen efteråt, då är det redan försent.

Innan så har jag problematiserat detta med att man måste välja mellan att antingen vara ihop eller inte vara det, att det inte finns några gråskalor. Att man måste bestämma sig. Äktenskapet är ännu mer extremt på den här punkten eftersom det inte bara handlar om hur man titulerar sig utan även om ett kontrakt. Det funkar inte att gifta sig och skilja sig i omgångar, man är antingen gift eller så är man det inte.

Äktenskapet är även ett slags statligt moraliskt subventionerande av tvåsamheten som samlevnadsform. Äktenskapet innebär en mängd fördelar. Det gör till exempel att man utgår ifrån att mannen till en kvinna som föder är far till barnet, att man delar tillgångar på vissa sätt vid separation, att en partner som ger upp sin karriär för den andra har rätt till ekonomisk kompensation och så vidare. Jag har även hört det ryktas att man får vissa fördelar om man söker vissa bidrag. Motsvarande juridiska ramverk  och fördelar finns inte för människor som lever i andra typer av konstellationer; tvåsamheten är alltjämt den enda statligt subventionerade samlevnadsformen. Men utgår från att det bara är tvåsamma par som på det sättet bygger sina liv utifrån varandra att det krävs ett juridiskt ramverk.

Jag förstår att det finns ett behov av äktenskapet som koncept. Om man lever sitt liv med en annan människa på det sättet så finns det ett behov av att juridiskt betraktas som en enhet. Däremot borde vi börja tala om vilka andra samlevnadsformer utöver tvåsamhet som kan behöva ett behov av liknande ramverk. Jag tycker också att vi ska börja ifrågasätta behovet av den delen av äktenskapet som jag kallar rituell, varför är det så viktigt för att att på det viset manifestera tvåsamheten och förhoppningen om livslång kärlek? Och framförallt, är det nyttigt för oss att göra så? Skapar det egentligen förutsättningar för att människor kan leva sina liv tillsammans på ett bättre och mer hållbart sätt, eller skapar det mest bara känslomässiga laddningar som gör det svårare att förhålla oss till de gråskalor som finns i precis alla relationer?

Ta av offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om hur det bara finns en kvinnokropp som representeras inom mode apropå h&m:s nya animerade ”skyltdockor” i sin webbutik. Helt i sin ordning, en helt vanlig argumentation kring det där med att idealet är så otroligt likriktat. Genast så dyker en sånhär kommentar upp:

Vi som är så smala naturligt känner oss också lite odugliga när bilder av kroppar som liknar våra ständigt blir påhoppade när de visas i reklam.

För det första så har Lady Dahmer inte kritiserat smala människor eller ens att det finns smala människor i reklam och så vidare. Hon har kritiserat att det bara finns smala människor representerade vilket alltid har varit hela problembeskrivningen. Visst finns det även en diskussion kring huruvida människor som är sjukligt smala ens ska få representeras på catwalken och så vidare, men då handlar det ju liksom om sjukdom och inte om naturligt smala kroppar. Om det fanns en reklambild med en väldigt smal tjej hade det varit en sak, men nu rör det sig om tusentals sådana bilder.

Sen kan jag faktiskt känna att smala som ska komma och klaga över att de är så otroligt utsatta för att detta ideal kritiseras är rätt fåniga. Ni lever alltså en en värld där ni i och med er kroppsform har ett otroligt privilegium. Era kroppar blir inte föremål för diskussioner kring fettskatter, kläderna som finns i affären passar er, ni behöver liksom inte känna: ”denna värld är inte för mig” så fort ni ska handla kläder.

Smala människor är priviligerade i det västerländska samhället. Det är era kroppar som ses som eftersträvansvärda, det är era kroppar alla kläder är gjorda för, det är era kroppar som finns representerade överallt; på reklampelare, i filmer, i tidningar och så vidare. Sen kommer ett gäng personer som kritiserar denna enorma likriktning, och vad händer då. Jo, vissa av er blir förbannade för att er kroppsform blir kritiserad. De känner sig ”kränkta” och ickeaccepterade. Jag tycker att det är löjligt, rent ut sagt, att klaga över en sådan sak. Då har man liksom inte insett att man hela livet har gått omkring med ett jävla privilegium, och när någon försöker jämna ut det hela lite så upplever man sig genast som diskriminerad.

Alltså ursäkta mig men ta er samman lite. Ta av er offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.

En grundläggande sak.

Seriöst. Människor som inte fattar skillnaden i att med nöd och näppe få mat för dagen och tak över huvudet på natten för att man står i en jävla kö till ett härbärge eller soppkök och på att ha en lägenhet och mat i kylskåpet. Det är inte bara en fråga om ren bekvämlighet. Det handlar inte bara om vad man i slutändan faktiskt får, det handlar om vad man kan förvänta sig och räkna med. Att vissa inte kan sätta sig in i konceptet att människor behöver trygghet och kontinuitet för att kunna skapa någon slags grund  livet skrämmer mig en aning. Var har dessa människor levt hela sina liv för att lyckas missa något så grundläggande i mänsklig natur?

Alla vill veta att de betyder något.

Hanna Fridén skriver om det här med bekräftelse på internet och hur det problematiseras i alldeles för hög grad. Vissa människor verkar tycka att det är negativt den här ”like”-kulturen som florerar på facebook, twitter, bloggar och så vidare. Att man inte ska behöver denna ständiga bekräftelse.

Jag ägnar flera timmar om dagen åt att skriva, twittra och så vidare. Detta gör jag dels av den enkla anledningen att jag tycker att det är kul, men om det bara handlade om mitt intresse för att skriva så skulle jag liksom inte publicera det såhär offentligt. Det känns ju jävligt onödigt att låta människor få en inblick i mitt privatliv utan att det finns ett syfte med det, inte sant? Det handlar såklart även om att jag vill nå ut och att jag vill ha repsons. I nuläget tjänar jag knappt något på det, så den drivkraft jag får är att jag upplever att jag utvecklas och att jag når ut, att folk uppskattar det jag gör och att jag påverkar min omgivning.

Det är så ironiskt att man ägnat så mycket tid åt att kritisera näthatet och sedan även måste kritisera nätkärleken. Herregud människor, kan man inte göra någonting utan att det blir fel? Vi behöver ju alla dessa ryggdunkar för att palla med det negativa.

Det är ju helt jävla fantastiskt att så många människor skapar en massa texter, videos, bilder och så vidare utan att kräva något annat än att andra skriver när de gillar det. Vi kräver inga pengar, vi kräver liksom inte ens att någon läser, men att i alla fall en bråkdel av dem som uppskattar det man producerar ger en lite uppmuntran är ju verkligen någonting man bör kunna förvänta sig.

Jag hade blivit ledsen om folk helt plötsligt slutade kommentera mina texter. Om jag inte fick någon respons på länge hade jag troligen slutat blogga och istället börja skriva på andra sätt. De flesta som producerar något vill ju att det ska vara någonting värt, att det ska uppskattas. Hur denna uppskattning ser ut är olika, ibland rör det sig om pengar eller andra förmåner, ibland rör det sig om bekräftelse. Om att det intygas att det är värt något för andra, även om det värdet inte kan inkasseras i form av pengar.

Det är så otroligt viktigt för mig att skriva och att få respons. Att veta att mina texter spelar roll i alla fall för några personer. Att veta att jag blir läst. När människor säger till mig att det jag gör är bra blir jag så jävla glad och vill fortsätta. Fortsätta skriva även de dagar när man inte riktigt pallar, att fortsätta tänka och ifrågasätta. Det får mig att må bra och det är liksom inte enbart för bekräftelsen som jag gör det, men den är en viktig del för mig. Och allvarligt talat så tror jag att alla behöver bekräftelse på att det dem gör är efterfrågat och viktigt, sedan om den bekräftelsen tar sig formen av en fast anställning med lön eller i retweets ändrar inte den grundläggande driften; vi vill känna oss viktiga och vi vill känna att vi påverkar. Att vi betyder något.

Kameror.

På en marknad här fanns det ett helt bord med en massa kameraskrot. Bland annat ett skitmaffigt teleobjektiv som tyvärr var helt mögligt. Så jävla trist att folk behandlar sin kamerautrustning så kan jag tycka.

Det finns något himla charmigt i riktigt tunga objektiv tycker jag. Nuförtiden görs objektiv ju nästan uteslutande i plast (vet inte hur det är när man kommer upp i höga prisklasser).

Önskar att jag kunde lite mer om kameror så att jag visste vilka analoga kameror som är något att ha, som det säljs film till och så vidare. Mitt huvud är tyvärr helt tomt på den fronten.

Ett ord jag avskyr.

Det finns vissa ord som jag bara inte fixar. Ett sånt ord är ”skön”. Jag tänker på typ en ”skön sida” med en massa tråkiga skämt om tjejer som står i köket och sådana där ”ansiktsburk”-videos. En sån ”sida” som killarna i klassen brukade vara inne på istället för att koncentrera sig och sitta och ”höhöa” åt. ”Skön” kan även användas om en komiker som kanske inte är sådär jätterolig men liksom utmanar gränserna lite och mest står där på scenen och är ”skön”. Dock att uttrycket ”skön polare” är det allra värsta. Bilden i mitt huvud: en person som festar på Thailand och har en blinkande keps med två ölburkar som han kan dricka ur medelst slang på.

”Skön” är liksom alla halvmisogyna, smygrasistiska personers undanflykt från att ta ansvar för vad de säger. För vem vill inte vara ”skön” och avslappnad? Vem vill vara tråkigt politiskt korrekt och bara allmänt oskön? Vem vill vara den där obekväma personen som säger ifrån, som förstör alla sköna polares sköna stämning?

Vissa ord ger helt enkelt vissa associationer. Har ni några ord ni verkligen inte står ut med? Och varför?