Ibland ska man mata trollen.

Det här med att man ”inte ska mata trollen” får man ofta höra. Att vissa människor inte är värda att argumentera emot eftersom de bara söker uppmärksamhet och är dumma i huvudet.

I många fall håller jag med. Det är helt värdelöst att lägga energi på vissa människor som bara är idioter. Men när det gäller personer som DennisM, Kissie eller Mogi så tycker jag annorlunda.

DennisM är en person som har inflytande över vissa människor. Han är en sån som säger det andra tänker men inte vågar säga (helt utan positiv innebörd), och när han säger det så kommer de andra fulingarna ut ur garderoben och håller med, tycker att han har rätt och skriver insiktsfullt.

Då tycker jag att det är rätt att ge honom uppmärksamhet, för jag har ändå någon slags ide om att människor kan ändra åsikt om de får bra motargument. Dennis gör kanske inte det, men någon som håller med honom och legitimerar sina egna åsikter med den uppslutning kring dem som sker i Dennis blogg.

Jag tror inte att man kan tiga ihjäl en åsikt, jag tror att man måste presentera alternativ. Så därför tycker jag att man ska mata trollen ibland, helt enkelt för att det finns människor som inte fattar att de tär troll, utan tycker att de har något att komma med.

Presentera er!

Är så sjukt peppad efter sverigebesök, häng med politiskt engagerade ungdomar och intressanta diskussioner.

Har dessutom fått en massa nya läsare! Kanske på grund av mitt brev till DennisM.

Skriv gärna lite om er själva. Vad gör ni, vad är ni intresserade av och hur hittade ni hit? Vore dessutom kul att läsa era bloggar (klickar mig alltid in på dem som kommenterar, men är sjukt slö på att kommentera själv).

Lundsberg.

Jag har blivit ombedd att kommentera den skandal som växt kring Lundsberg, en överklasskola där pennalismen sägs vara väldigt stark. Som jag har förstått det så baserar sig Jan Guillous bok ondskan på hans tid på Lundsberg, där det enligt honom fanns en stark kultur av våld bland eleverna.

I mina ögon finns det absolut inget förvånande i att pennalismen blir stark i en sådan kontext. Personerna som går där tillhör ofta den yttersta överklassen vilket gör att det är vana vid att komma undan med mycket, jag kan även tänka mig att det finns en vilja att trycka ner den som är svagare för att sätta sig i respekt. Skolorna kommer även undan med en hel del eftersom ingen vågar klaga, skolan har ju gott om kontakter med det absolut översta bestämmande skiktet i samhället.

Att personer far illa på Lundsberg tycker jag inte är ett sådär jättestort problem. Det är ju klart att det alltid är tråkigt när människor utsätts för jobbiga saker, men det är liksom inget jag skulle lägga mitt engagemang i. Det som är viktigt att tala om är ju på vilket sätt denna kultur sipprar ut i samhället och vad den är ett uttryck för. I mina ögon så är det som sker på Lundsberg en slags träning i härskartekniker; att kunna få folk att hålla käften om hemskheter de utsätts för, att sätta sig i respekt medelst hot och så vidare. Det är en träning i makt och underkastelse.

Sedan tycker jag också att man ska ifrågasätta nyttan med att den här typen av elitskolor existerar. Lundsberg är liksom inte bara en skola för en intellektuell elit, utan för överklassen. Jag kan absolut tänka mig att vissa synsätt gror sig väldigt starka i den miljön; idéer om att den starkaste överlever och att makt berättigar maktmissbruk.

Det har ju beskrivits att gamle elever som kommit till Lundsberg har skämtat om denna ”kamratuppfostran” och att lärare gått förbi elever som blivit misshandlade i korridorerna. Det är ju helt uppenbart att detta inte hade fått fortgå om man inte ville ha det på precis det sättet. Skolan saknar ju knappast resurser för att lösa den här typen av problem. Och det är väl det som är grejen, att det inte betraktas som ett problem utan snarare som en del av syftet. Att lära eleverna att hålla varandra bakom ryggen, att se mellan fingrarna, sparka på den som ligger och rätta sig i ledet.

Sedan måste man också ifrågasätta varför man inte har tagit upp och granskat detta innan. Det är ju inte som att det är någon nyhet att den här typen av kultur lätt gror i dessa sammanhang, och skolan har ju dessutom utsatts för kritik redan innan. I mina ögon är det ganska uppenbart att det rör sig om att man inte vill stöta sig med dessa människor. Om motsvarande hade kommit ut om en annan skola så hade Björklund inte sparat på krutet, han hade inte nöjt sig med ett återhållsamt ”mycket allvarligt”.

Och det är liksom däri hela problemet ligger; klass handlar inte bara om pengar, det handlar om att själva den maktposition man har i samhället gör att man inte ens behöver köpa sig fri, man står fri från första början. Bara själva vetskapen om att makten finns där gör att folk drar sig för att granska och kritisera. Och att de som har makten inte skyr några medel för att behålla den; man är till och med villig att gå så långt som att låta sina barn gå på en skola där man vet att det finns en extremt stark pennalism och mobbarkultur. Det är fan inte sunt när människor som verkligen skulle kunna ge sina barn det absolut bästa ändå låter dem gå på en sådan skitskola.

Att vara privat.

Det finns ett uttryck som går ”var personlig, men aldrig privat” som man hör ganska ofta när det talas om bloggar. Gud vad jag stör mig på det här uttrycket.

Det är är privat är väl per defintion det jag inte vill att människor ska veta, alltså det jag vill hålla privat. När man inte vill berätta om något säger man ju ”nej, det är privat” men man går ju inte omkring och säger att saker och ting man berättar om är privata om det inte är för ens närmaste vän.

Mycket av det jag skriver om skulle säkert uppfattas som alltför privat av ett flertal, men för mig är det inte det i och med att jag är villig att berätta om det. Sedan kan det alltid ske att någon man helst inte vill ska läsa trillar över bloggen, men det är en risk jag tar eftersom jag finner det så tillfredsställande att skriva om det jag skriver om.

Vad jag också tycker är störande är alla bloggare som gör en väldigt stor grej av vad det inte skriver om på olika sätt. Typ skriver inlägg om att ”jag skriver inte om mitt sexliv”. Jaha? Varför inte bara skita i att skriva om det då? Varför måste man göra läsarna medvetna om var man drar gränsen.

Jag drar också gränser vid vissa saker. Det är självklart, det gör alla människor. Men jag skriver inte inlägg om att ”här drar jag gränsen”. Jag bara skiter i att skriva om de sakerna, inga konstigheter.

Dessutom fattar jag inte grejen med att dra fasta gränser. Kan man inte bara skriva det som känns bra och relevant då, måste man på förhand bestämma sig? Det är väl onödigt att begränsa sig, det är väl något man tar som det kommer. Jag är glad att jag inte har satt upp några definitiva gränser eftersom jag är mer bekväm med att skriva om det mes nu än jag var när jag startade bloggen. Om jag hade satt upp gränser efter vad jag tyckte då hade det säkert blivit svårare när jag skulle passera dem.

Jag vill också påpeka att jag aldrig, seriöst aldrig, har fått påhopp för det jag skriver som är privat. Och jag kan ändå vara väldigt utlämnande. Sätt detta i kontext med att Engla, som är sjukt snål med detaljer ur sitt privatliv, får skitmycket påhopp. Detaljer ur privatlivet behöver inte göra en sårbar.

Göromål.

Äktenskapsinlägget kommer inom kort, jag lovar! Anledningen till att det tagit sådan tid är att jag varit tveksam inför vad jag tycker i frågan, och då inte bara i termer av ”för eller mot” utan jag har haft väldigt svårt att sortera min tankar.

Men jag ska sätta mig ner och skriva det där, liksom jag måste sätta mig ner och skriva min feministskola. Funderar på att skriva om en grej som relaterar till DennisM men funderar på om jag är villig att ge honom det utrymmet. Vi får se!

Livet står inte stilla längre.

En grej jag saknar från hemma är de där dagarna när jag inte lämnade huset på hela dagen, Emanuel lagade mat och vi kollade på tv-serier. Det var mysigt.

Men sen kommer jag på hur jävla frustrerad jag var över mitt liv då. Hur rädd jag var och hur ledsen jag var. Hur lite jag trodde på mig själv och min förmåga.

Jag mår dåligt här ibland, det gör jag. Ibland känner jag mig ensam och olycklig och vilsen. Men livet står i alla fall inte stilla längre.