Att kalla sig feminist och förneka att kvinnor förlorar mest på patriarkatet, det får jag faktiskt inte ihop.

Hannah har ifrågasatt min definition av feminism som lyder:

Att vara feminist är att tro att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor i samhället och att vilja göra något åt det.

Hon föreslår istället definitionen:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.

Det som Hannah skriver är absolut sant och i mitt feministiska perspektiv ingår absolut den aspeketen. Men jag tycker absolut att det grundläggande för att vara feminist är just det där med det strukturella förtrycket av kvinnor. Det heter FEMinism av en anledning liksom.

Målet för de flesta feminister är jämställdhet. Men feminismen är inte bara ett mål, utan ett försök att definiera vad som ligger i vägen för det målet. Det finns en massa saker som ligger i vägen för jämställdhet, och en av de sakerna är det strukturella förtrycket av kvinnor. Jag menar att det är här som feminismens absoluta grund ligger.

Sedan finns det inget som säger att det man gör som feminist inte kan inkludera att ta tag i diverse mansfrågor. Ofta flyter ju kvinno- och mansfrågorna ihop i varandra. Dessutom kan man ofta använda den könsanalys som man gör inom feminismen för att även analysera hur könsroller begränsar för män. Man kan även erkänna och lyfta upp de områden där män missgynnas.

Man att kalla sig feminist och inte tro att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor, det vill säga att kvinnor missgynnas mer i samhället i förhållande till män, det får jag faktiskt inte ihop alls. Det betyder inte att man tror att alla kvinnor har det sämre än alla män, eller att det inte finns något område där män inte missgynnas. Det betyder bara att man tror att patriarkatets största förlorare är kvinnorna.

Alla har fördomar, men alla klamrar sig inte fast vid dem med näbbar och klor.

Nu är ju detta inte menat som en personlig kritik för det var ju inte så det menades i sammanhanget, men denna mening hos bloggkommentatorerna fick mig att tänka på en sak:

Alla har fördomar, det går inte att komma ifrån. Det måste väl ha att göra med att vår kunskapsinlärning är erfarenhetsbaserad. Brukar något fungera på ett visst sätt så förutsätter vi gärna att det finns ett samband, och så drar vi ibland felaktiga slutsatser.

Det stämmer absolut att alla har fördomar. Det vore ju bara fånigt att förneka det, ingen människa är fördomsfri. Ingen! Vad som däremot stör mig sjukt mycket är folk som säger så för att försvara sina fördomar. För även om alla har fördomar så gör det inte fördomar till något positivt. Inte alls.

Det viktiga är inte att vara en fördomsfri människa. Det viktiga är att kunna identifiera sina fördomar och att vara självkritisk. Att kunna sa att ”detta är en fördom” och sedan revidera det. För att man har fördomar är en självklarhet, men människor som håller kvar vid sina fördomar fast de blir motbevisade eller ifrågasatta det är en helt annan sak.

Då handlar det inte längre om att man i ett grundläggande skede har fördomar utan om att man vägrar revidera sig världsbild. Och det är den inställningen som är ett problem. Det där att klamra sig fast vid sin uppfattning av världen med näbbar och klor och försvara det med att ”alla har fördomar”.

Att inte behöva bry sig längre.

Det här med falskhet. Man tänker att människor växer ifrån falskheten när de blir äldre, vilket för det mesta stämmer, men ibland stämmer det inte. Vad som däremot är så annorlunda, det är jag själv. Jag bryr mig inte längre, blir inte upprörd eller sur, känner inte att jag behöver delta eller ta avstånd från personer som är falska. De bara finns, och det är synd för dem.

Jag kommer ihåg hur otroligt upprörd man blev över falskhet när man var liten. Jag tyckte verkligen att det var en synd att snacka skit. Men nu känner jag bara att ja, sådär är folk och det är inget konstigt med det. Lite tråkigt kanske, men inget jag tycker är jobbigt eller upplever som ett hot.

Det är så skönt när man slipper vara på sin vakt hela tiden. Inte för att alla omkring en vill en väl, utan för att det helt enkelt inte känns så jävla jobbigt om någon skulle snacka skit eller tycka att min tröja är ful fast de sa att den var snygg. Det är liksom okej.

Monogami/monoamori.

Monogami, eller tvåsamhet, är en av de starkaste normerna vi har i vårat samhälle. Det tas för självklart att man bara kan vara kär i en person samtidigt, att man måste välja vem man ska vara med för man kan bara vara med en enda. I alla fall ”seriöst”, som en uttalad relation. Om man beter sig som ett par med två olika människor blir folk förvirrade eller antar rätt och slätt att man inte är seriös med sina känslor gentemot de olika personerna, utan bara leker runt.

Även personer som lever utanför ramen för det normativa, till exempel är homosexuella, förväntas bygga sina förhållanden kring tvåsamhet. Även människor som är ovanligt liberala och reflektiva kring sexualitet antar brukar anta att personer är monogama när de inlett en kärleksrelation.

Öppna förhållanden är i mina ögon för det mesta samma sak som monogami, bara det att man har släppt lite på just den sexuella biten. Monoamori kallas det då. De flesta som har öppna förhållanden kräver fortfarande att känslorna ska vara exklusiva. Det tycker jag att man hör ofta när det resoneras kring öppna förhållanden; ”jag bryr mig inte om du ligger med någon annan så länge det är mig du älskar” eller ”sex och kärlek är inte samma sak”. Det är kanske inte monogami, med det förutsätter en exklusivitet när det kommer till känslorna. Det handlar fortfarande om att det finns något vi vill ha för oss själva.

Inte heller den typen av månggiften där en person ”håller sig” med flera partners ser jag som polyamori. I mina ögon rör den typen av arrangemang sig mer om att en person på grund av status och makt har lyckats skaffa sig ”fördelen” att kunna ha oömsesidiga relationer som inte bygger på kärlek. Partnerserna bli ett slags bihang, någon man roar sig med och försörjer, istället för en livskamrat.

Jag skulle säga att polygami i den betydelsen att en person har flera ömsesidiga kärleksrelationer som samexisterar utan att någon blir lurad eller utnyttjad är väldigt ovanligt. Mycket på grund av den mytbildning som finns kring kärlek som jag tog upp i första inlägget. Jag tror att människor vill att det ska vara exklusivt för att det ska vara ”på riktigt”, och har svårt att nöja sig med att vara en bland flera.

Såhär ser vi däremot inte på vänskap. Det går alldeles utmärkt, i de flestas ögon, att ha flera vänner som betyder otroligt mycket för en. Många har även flera olika personer som man kallar för sina ”bästa vänner” även om det är en term som i sig själv antyder exklusivitet. Visst kan man ibland bli svartsjuk på sina kompisar, men det händer sällan och det är inte heller särskilt socialt accepterat. Såhär är det trots att vänskap kan vara minst lika viktigt och avgörande som kärlek.

Så fort det kommer till kärlek så förväntar vi oss ensamrätt, även om det inte finns något som säger att det måste vara så eller att det ens bör vara så. Det är bara så det är utan att någon någonsin ifrågasätter det. Men jag tycker att det är synd att det är så, för jag tycker verkligen att vi ska börja ifrågasätta monoamorin som samlevnadsform och känsloideal.

Alla får leva tvåsamt om de vill, på samma sätt som alla får raka benen eller följa normerna till punkt och pricka på andra sätt. Men jag tycker att man ska sätta sig ner och reflektera en smula. Fundera över varför man valt tvåsamhet, om det är något man mår bra av och om man skulle kunna tänka sig att leva annorlunda. Jag tror nämligen att många är olyckliga i sina tvåsamma relationer men ändå väljer att låta det fortgå för att man inte ser några alternativ. Visst, de flesta vet ju att man kan leva på andra sätt men ofta så brukar den praktiska biten komma ivägen.

Istället för att verkligen känna efter vad man vill och få vad det nu är att fungera så börjar man med att fråga sig hur det skulle kunna funka att leva ickemonomamoröst. Men i väldigt få fall är det från början fullständigt klart hur man ska gå tillväga i en relation. För det mesta är det ju så att man träffar en person som man vill vara med och sedan löser man det hela därifrån, dock oftast med monoamorin som en självklar underförstådd komponent. Det är ju heller sällan så att det är enkelt att ha ett monoamoröst förhållande, för det mesta dyker det upp en massa problem även där, ofta problem som härstammar ur själva monoamorin. Som otrohet eller behovet av att göra slut på en relation man egentligen tycker om för att man har hittat någon annan som man också vill vara med.

Ofta när folk inleder relationer så brukar de diskutera var man drar gränsen för otrohet. Tänk om man istället skulle fråga sig: behöver vi ens en definition av otrohet? Inte för att svaret på frågan nödvändigtvis skulle vara nej utan för att inte alltid ta det för givet att otrohet är ett begrepp som måste definieras. För att vidga vyerna och börja ta det där med att man kan leva på andra sätt lite mer på allvar. För att inte ställa en fråga som redan har ett antagande om hur man ska organisera sin relation inbyggt.

Jag tror att vi ska börja ta det där med att man själv bestämmer hur man ska organisera sitt liv och sina relationer lite mer på allvar. Verkligen tänka på det att vi har alla valmöjligheter, att vi faktiskt kan leva annorlunda. Att det inte är något som bara andra gör, utan att vi också kan göra så. Sedan kan man såklart välja att leva monoamoröst ändå, men att utmana normen är inte bara att inte leva enligt den utan också att ifrågasätta den aktivt. Att inte se monoamorin som det självklara och polyamori som något obskyrt undantag utan att ständigt reflektera och revidera den syn man har på relationer. Att inte bara veta rent intellektuellt att det finns alternativ, utan att också faktiskt se dem.

Det blev ett långt inlägg detta. Detta var ämne nummer två i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.

Räcker det inte med att allt som är för tjejer är rosa med fjärilar och att allt som är för killar har bilar på sig.

Jag fattar verkligen inte det här. Om man säljer jeans för både killar och tjejer, varför kan man inte bara låta samma mått vara samma storlek för båda könen? En skillnad på tio centimeter i vidd beroende på om jeansen är för en kille eller tjej är väldigt mycket, speciellt om det är för barn.

Det finns så många andra sätt man kan särskilja tjejers och killas kläder på, måste man göra det i själva storleken? Räcker det inte med att allt som är för tjejer är rosa med fjärilar och att allt som är för killar har bilar på sig? Så jävla onödigt.