Sex anledningar till att inte banta.

Ibland tänker jag att jag borde ta tag i min vikt. Typ gå på någon extrem diet ett tag för att gå ner en sisådär fem kilo. Sen tänker jag på hur det var innan jag började äta som en vanlig människa.

Grejer som är sjukt najs med att inte bry sig sådär jättemycket om vad man äter:

  1. Man slipper ligga sömlös på nätterna på grund av att man är hungrig. Jag har alltid sjukt mycket svårare att somna om jag inte ätit ordentligt på kvällen.
  2. Man slipper vakna flera gånger på natten och typ hallucinera. Det krävs inte mycket för att jag ska drömma jättekonstiga drömmar och få en sjukt lätt sömn. Om jag gått omkring och hållit igen på mitt matintag under dagen så får jag nästan alltid en konstig sömn. Oklart varför.
  3. Man slipper dricka kaffe och ta en cigg för att kunna skita på morgonen. Ibland går det till och med utan kaffe. Fantastiskt! Något sådant hade varit otänkbart innan.
  4. Man slipper gå omkring och vara förstoppad och uppsvullen flera dagar i rad för att sedan ta piller som göra magen jättekonstig, får sig att må illa och gör så att du sover ännu sämre för att kunna skita. Så jävla skönt att slippa det!
  5. Man slipper bli helt utsvulten på energi som resulterar i extremt otrevlig hetsätning som sedan resulterar i ångest.
  6. Och sist men inte minst; man slipper gå omkring och ha dåligt samvete och tänka att man ska kompensera onyttiga saker man ätit med att inte äta middag. Man slipper låta all sin jävla tankeverksamhet gå åt till något som egentligen borde komma helt naturligt: mat.

Ibland måste man påminna sig själv om det här. Herregud, jag är så jävla glad att jag inte är ätstörd längre.

Dagens roligaste inlägg.

Dagens bästa blogginlägg måste ju vara detta av Viktor Barth-kron där han intervjuar sin kollega Simon som också har läst statsvetenskap som berättar att S faktiskt kan rasa till 0 procent, det enda som krävs är att samtliga väljare förlorar förtroenden för dem och inte röstar på dem. Underbar satir apropå denna artikel.

Att denna typ av nonsensjournalistik där nyheter görs av rena spekulationer ens produceras gör mig matt och irriterad. Ännu värre är ju om folk faktiskt tar det på allvar.

Gårdagen.

Åt äggröra till frulle.

Hade min myströja på mig.

Gick till skolan.

Hade lektion. Fick ta del av mycket spännande information om hur man böjer franska verb.

Åt lite frukt för att få upp blodsockret.

Gick förbi en spännande affär på vägen hem.

Där fanns det en skitstor klocka.

Åt tomatsoppa till lunch.

Skrämde ut katter från trädgården.

Hämtade barnen vid skolbussen.

Bakade chokladkaka.

Och gjorde rödbetssallad.

Sedan fikade jag med Desirée och Hanna (fast bilden är från en annan dag).

Sen gick jag hem och sov.

Sluta prata om det som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse.

Nu till ett ämne jag tycker är väldigt viktigt. Jag skrev ju innan lite kort om det här med att säga ”feministen i mig” och varför jag tycker att det låter så fel. Jag har fått många svar från folk som menar att man kämpar emot den här synen man har på t.ex. att rakade ben skulle vara snyggare för sin feministiska övertygelses skull.

Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.

Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv.

– Lady dahmer

Det är klart att man ibland gör det lite mer omständligt för sig själv genom att hålla fast vid vissa principer men jag tycker inte att man ska se det som en uppoffring. Det är inte så att jag lider för att uppnå något slags ”greater good”. Min övertygelse är att jag skulle må bättre om jag frigjorde mig från dessa ideal. Sedan tror jag också att det skapar ett bättre samhälle om folk slår sig fria från idealen, och det är såklart en bonus. Det är ändå i grund och botten en kamp jag för mot mina egna föreställningar för att jag ska kunna må bättre, bli tryggare i mig själv.

Frigörandet från ideal är som träning. Det är (ska inte vara) ingenting man gör för någon annan för att vara duktig utan något man gör för sig själv för att må bra. Även om det ibland är bekvämare att sätta sig i soffan och kolla på tv så betyder inte det att träningen är en uppoffring. Det är något man gör för att man förstår att man kommer må bättre i framtiden om man gör.

Lady Dahmer skrev för en tid sedan ett inlägg om att inte raka benen, att det inte var något hon gjorde bara för sin egen vinnings skull. Jag menar att det blir helt omöjligt ur ett feministsikt perspektiv att ha en viss livsstil bara för att den ska tjäna andra. Om man går dag ut och dag in och tvingar sig själva att leva på ett visst sätt, vad har man då vunnit? Absolut ingenting. Man har varken vunnit personligen och man har inte heller vunnit något åt samhället, för idéen med feminism är väl ändå inte att kvinnor ska lida utan att vi ska bli mer nöjda med våra liv. Jag tycker inte att man är en god feministisk förebild om man lider sig igenom allt det där man som feminist ”ska” göra.

Att jag inte rakar benen regelbundet, sminkar mig dagligen eller slutat banta beror inte på att jag tvingat mig själv till att sluta på grund av feministisk övertygelse. Det handlar om att jag på grund av min feministiska övertygelse har kunnat se anledningen till att jag innan har känt press på att ha släta ben och därför kunnat släppa den. Jag tvingar inte mig själv till något, jag analyserar världen och lever på ett sätt jag tycker känns bekvämt utifrån det jag vet. Det är ingen uppoffring, det är en mental träning som kan vara lite kämpig att ta sig igenom men som i slutändan ger personlig utdelning.

Jag tror inte att Lady Dahmer egentligen vill raka benen men tvingar sig själv till att inte göra det. Om det är så så tycker jag att det är sorgligt, men jag tror inte att det är så. Jag tror att anledningen till att hon inte rakar benen är för att hon har sett de strukturer som innan fått henne att göra det och därför frigjort sig från det mentala tvånget. Även om hon säkert ibland känner att det hade varit finare med rakade ben så vet hon varför hon känner så, och kan därför värja sig. Jag vägrar tro att Lady Dahmer skulle må bättre om hon gav efter för de där idealen och började raka benen.

Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att börja snacka om den personliga vinningen i att bryta sig fri från idealen. Att man kan bli en lyckligare människa. Att man kan få fokusera på andra saker. Sluta prata om det som om det var en uppoffring ni gör för andra kvinnor, som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse. Den typen av martyrskap gör det nämligen jävligt oattraktivt att bryta mot normerna.