Det är ni som måste ändra på er, inte jag.

Det här med kroppsbehåring då. Vi feminister blir ständig anklagade för att göra en ”stor grej” av vårat kroppshår. Vi blir anklagade för att göra något som är ”privat” till något offentligt.

På ett sätt tycker jag att det påminner mycket om alla människor som anklagar homosexuella för att göra en ”stor grej” av sin sexualitet i och med pride. Dessa människor tycker ofta att man ”får vara bög” men att man inte behöver ”spöka ut sig”. På samma sätt tycker många att man ”får ha hår under armarna” men att man inte ”behöver visa upp det”.

Om det hade varit allmänt accepterat att göra vad man vill med sin hårväxt hade det troligen inte heller upplevts som ett ”uppvisande” om man t.ex. råkade visa sina håriga ben eller sin håriga armhåla på bild. Då hade folk snarare tänkt ”jaha, där är en helt vanlig bild på en helt vanlig tjej”, inte: ”åh nej, en hårig armhåla”. På samma sätt hade man inte upplevt det som något slags ”uppvisande” av sin homosexualitet när två personer av samma kön hånglade om det inte var för att homosexualitet är stigmatiserat. Då hade man tänkt: ”där sitter ett kärlekspar och hånglar” och inte: ”åh nej! Två homosexuella som måste trycka sin sexualitet i ansiktet på mig”.

Det som för mig är den naturligaste sak i världen, att inte aktivt dölja mig bara för att jag inte rakat mig under armarna eller på benen, upplevs av någon annan som att jag visar upp det. Att jag ”gör en grej av det”. På samma sätt som två individers helt naturliga uppvisande av kärlek för varandra av vissa personer ses som något slags statement; ett äckligt exponerande av vad som egentligen borde ske bakom lykta dörrar och aldrig läcka ut i offentligheten.

Sen är det såklart så att man ibland ”visar upp” det med mening. Men grejen är att det inte hade funnits något behov av att visa upp det om det inte var för att så många finner det så oerhört provocerande. Om folk inte hade brytt sig om hårväxt från första början hade inte jag heller brytt mig om min rätt att göra vad jag vill med den, för då hade det varit en ickefråga. Men nu är det inte en ickefråga, det är ett högst aktuellt problem att kvinnor inte får ha vilken hårväxt de vill utan att vissa ska ta sig rätten att ha åsikter om det, sno deras bilder och kalla dem äckliga.

Och på precis samma sätt hade man inte behövt ha någon prideparad om det inte var för att homo- bi- och transsexuellas rättigheter faktiskt inte är precis samma som heterosexuellas. Om det inte var för att vi faktiskt behöver påminnas om att alla människor har samma rätt till sin sexualitet och sitt privatliv oavsett vilket kön man tänder på eller hur man definierar sin egen könstillhörighet.

De som behöver ändra på sig här är inte personerna som anser sig ha rätten att göra vad de vill med sina egna kroppar, ta bilder på oss själva och publicera eller ha baraxlat trots att vi inte rakat oss under armarna. De som behöver ändra på sig är alla personer som tar sig rätten att spy ut sina åsikter om våra kroppar, våra hygienrutiner och våra bilder fast de egentligen inte ha något alls med saken att göra. De som behöver ändra på sig är personerna som tycker att alla kvinnor ska anpassa sig efter deras personliga preferenser gällande kroppsbehåring, inte vi som tycker att alla ska få ha rätten att bestämma över sina egna jävla kroppar utan att någon ska kalla oss äckliga.

Och på samma sätt är det inte personerna som inte aktivt döljer sin sexualitet som behöver förändras, utan personerna som tar sig rätten att ha åsikter om andras val av partner. Som tycker sig ha rätten att kalla personer som visar upp sin kärlek offentligt, precis som många heterosexuella gör, för äckliga bara för att de själva inte har samma preferenser.

De som behöver förändras är inte de som gör vad de vill med sina kroppar, visar sin kärlek oavsett kön. De som behöver förändras är personerna som inte kan tåla att andra människor har en annan smak än de själva, en annan uppfattning om vad som är vackert och inte eller en annan sexualitet.

Respektera min rätt att bestämma över min egen kropp tack.

Ikväll har jag varit så sinnessjukt irriterad på människor som inte fattar skillnaden mellan att ha en personlig preferens och att sprida en bild av att allt som går utanför den skulle vara fel. Som DennisM.

Fy alltså. Sådant kan verkligen sätta sig hos mig. Inte just för att DennisM tycker det, för han är ju liksom en idiot. Det som stör mig är att hans sätt att tänka förekommer i en mindre extrem form hos väldigt många människor.

Kan inte alla människor snälla sluta ha sådan jävla åsiktstourettes och lära sig skilja på i vilka situationer det är relevant att säga sin åsikt och inte? Man behöver inte säga exakt vad man tycker om precis allt för precis alla, faktiskt. Det tillför inte världen något att berätta att någons skor är fula, att någons kroppsfunktioner är äckliga eller att man tycker att någon väger för mycket. Ska det vara så svårt att förstå?

Respektera att jag bestämmer vad jag gör med min egen kropp. Ingen annan ska ha några åsikter om hur jag väljer att klä mig, sminka mig, äta eller raka mig. Det är mitt val, mitt problem, och ingen annans. Och om du finner det motbjudande så har jag ett jävligt enkelt tips: ligg inte med mig! Det lär inte vara något du behöver anstränga dig för heller, eftersom jag av princip inte ligger med idioter.

Att gå från ett ideal direkt in i ett annat.

Det här inlägget av Christina är otroligt bra. Det handlar om angelägenheten kring att göra om kroppskomplex, ett problem som drabbar väldigt många personer och främst kvinnor, till någon slags sjukdom som man måste bli frisk från på egen hand. Tydligen kallas det CBS, Competitive Body Syndrome.

Jag blir också trött på detta ständiga sjukdomsförklarande och individualiserande av fenomen som uppstår till mångt och mycket på grund av vårat samhälle. Det blir liksom bara ytterligare en del av förtrycket när man ständigt uppmanas till att bryta sig bort från detta för att bli en bättre, lyckligare och roligare människa. Ibland känns det som att man inte försöker bryta sig ur sina kroppskomplex för sin egen skulle, utan för någon annans. För att uppnå ett annat ideal, idealet av den starka, friska entreprenörsstjejen som behöver äta ordentligt för att orka starta företag.

Prostitutionsromantisering.

Alexander Bard intervjuas i Aftonbladet och pratar bland annat om sin ”tid som prostituerad”. För det oinsatta har Bard alltså sålt sex för att han ville ”pröva något nytt” och ”förbjudet”. Detta är Bards åsikt om horor (som han för övrigt inte säger som ett skällsord utan i positiv bemärkelse):

Horor är bra, horor avslöjar hur världen fungerar. Horor är de mest uppriktiga människorna som finns. Att gå till jobbet är att göra något mot ersättning för du skulle inte göra det gratis. Alla som jobbar är horor. Alla som tar emot en lön är en hora.

Jag kan förstå prostitutionsliberalism, det kan jag verkligen. Vad jag däremot tycker är osmakligt är detta upphöjande av horan till någon slags ikon.

Det finns såklart olika sidor av prostitutionen men när jag var med svenska kyrkan på Malmskillnadsgatan för det reportage jag gjorde om prostitution så såg jag inga ”sanningssägare” och jag såg inte heller något som jag skulle likna vid vanliga löntagare. Jag såg människor som var beroende av tunga droger, som var trasiga och misshandlade.

Många säger att det inte är fult att vara en hora. Nej, det är inte ”fult”. Däremot är det ett för många djupt tragiskt levnadsöde som leder dit, och det är en plats som många som befinner sig där inte har någon lust att vara på.

Så jag använder varken ordet ”hora” som en förolämpning eller som något positivt. Jag använder det som en beteckning för vad det är: en människa som säljer sexuella tjänster för betalning i form av pengar eller varor. Varken mer eller mindre.

Bra dag.

Idag har jag haft en riktigt bra dag. Kunna sortera mina tankar och haft inspiration för att skriva. Jag har pluggat franska. Jag har gått med Sara och fotat på en Ixelles kyrkogård, pratat om en massa viktiga och intressanta saker, tagit en långpromenad och sedan fikat på ett trevlig café här där de även hade en jazzspelning. Kom hem vid halv åtta och var sådär härlig trött som man är om man har rört på sig hela dagen. Det känns skönt med tanke på vilken otrolig dipp jag hade i mitt humör innan.

Anställningstrygghetsfrågan måste fan redas ut.

Den här artikeln borde läsas tycker jag. Den handlar om bemanningsföretag.

Ofta motiveras förekomsten av bemanningsföretag med att det är bra för flexibiliteten på arbetsmarknaden och att det är en ”fot in” i yrkeslivet. Detta i sig kan absolut vara goda argument om det nu var så det funkade, men det råder det ganska delade meningar om.

Jag skulle vara helt okej med provanställning och bemanningsföretag om det ledde till trygga anställningar för en majoritet. Så ser det tyvärr inte ut idag utan många stannar i otrygga arbetsförhållanden under en väldigt lång tid.

Det måste vara så otroligt tärande på psyket att jobba på samma arbetsplats i flera år och ändå inte ha någon anställningstrygghet eller några möjligheter till utveckling och avancemang. Ingen person mår ju bra av att trampa på samma ställe år ut och år in.

Frågan med anställningstrygghet måste lösas, för såhär kan vi faktiskt inte ha det. Vi kan inte ha ett samhälle där människor som uppenbarligen behövs på en arbetsplats fortfarande efter flera års tid inte blir betraktade som ”riktiga” anställda. Jag förstår att det kan finnas ett behov av flexibilitet på arbetsmarknaden, men när bemanningsföretag används som en mellanhand i vad vi annars skulle kalla en vanlig heltidstjänst för att företaget ska slippa från ansvar så är det ju uppenbarligen något som inte riktigt funkar som det ska.