Fanny Åström – Sida 75 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Att ta känslomässigt ansvar och att gömma sig bakom sin passivitet.

En kommentar jag har fått många gånger när jag skrivit om känslomässigt arbete är att mannen ju inte ville att den andra parten skulle göra mer känslomässigt arbete så därför har han inget ansvar för att det blev så. Den andra personen bara gjorde en massa arbete utan att han bad om det. Stackars mannen!

Denna inställning tyder på brutalt bristande insikt i hur relationer fungerar. För att en relation ska fungera så krävs det att visst arbete utförs, och om inte båda tar ansvar för att detta arbete utförs så kommer den som tar mer ansvar också att utföra mer arbete.

Jämför med två människor som delar hushåll. Den ena är helt passiv inför hushållsarbetet och den andra tar initiativ. Detta leder såklart till att den som tar mer initiativ också gör mer. Även om själva arbetsuppgifterna delas helt lika så är det den som tar initiativ som tar ansvar, det vill säga ser till att det händer. Men troligen delar inte uppgifterna helt lika, utan den som tar ansvar kommer troligen att göra mer eftersom det är så satans jobbigt att alltid tjata på någon annan om att göra det ena och det andra.

Givetvis kan den som inte tar ansvar hävda att den minsann inte alls har tvingat den andra att göra det, och det är förvisso sant, men en sådan inställning hjälper föga mot att den verkliga arbetsfördelningen ser ut som så att en person gör betydligt mycket mer av det gemensamma nödvändiga arbetet.

Detta hänger också ihop med den rättegångsmentalitet många män har, det vill säga att göra alla frågor till en fråga om att bevisa någons skuld eller oskuld. ”Eftersom jag inte hade något uppsåt att det skulle bli på det här sättet/eftersom jag inte tvingade någon att göra min del av det känslomässiga arbetet så saknar jag skuld i frågan”, tänker mannen, och pustar sedan ut. Han är ju trots allt en rimlig person! Gud vad skönt!

Om en har en relation med en annan människa så borde en vara intresserad av att behandla denna väl, och i detta ingår att ta ansvar för det arbete som måste utföras i en relation. Är en inte beredd att göra detta borde en inte ingå i en relation. Att ignorera det faktum att det behöver utföras arbete i en relation och därmed låta den andra parten ta hand om allt är att lassa över ansvar. Det ansvar en själv inte tar kommer någon annan att behöva ta, eller så kommer det leda till att relationen inte fungerar.

Män gömmer sig gärna bakom sin passivitet. De kan gå omkring och vara bekvämt omedvetna om det arbete som utförs i relationen, eftersom någon annan gör det åt dem. Men att inte ta sitt ansvar för relationer är att tvinga in någon annan i att göra det åt en, och jag förstår inte varför en skulle vilja behandla någon en säger sig tycka om på det viset.

Daddy issues.

Det finns ett begrepp som antifeminister ibland använder sig av som är ”daddy issues”. Det handlar om att personer som inte passar in eller som klagar för mycket på patriarkatet anses göra det för att de har blivit utsatta för det ena eller det andra under sig uppväxt. Jag ser ofta spekulationer kring vad min och andra feministers pappor gjort, ibland är det riktigt osmakligt, såsom att insinuera sexuella övergrepp. De liksom gottar sig i att spekulera kring vad en kan ha blivit utsatt för som har gjort en till den en är, och ju grövre desto bättre. Den som blivit utsatt för förtryck, och speciellt sexuella övergrepp, anses av något skäl inte ha förmåga att se klart på sin situation. Sexuella övergrepp är också något som sker helt slumpmässigt och inte något som hänger ihop med den lilla situation vi kallar patriarkatet, enligt denna logik.

Här har vi en definition av ”daddy issues”:

Whenever a female has a fucked up relationship with her father, or absence of a father figure during her childhood, it tends to spill into any adult relationship they embark on, usually to the chagrin of any poor male in their life.

Grejen är att människor blir utsatta för saker av sina pappor. Det är inga isolerade händelser utan hänger även det ihop med patriarkala strukturer. Den som pratar om ”daddy issues” tänker sällan på detta. Varför har dessa kvinnor en dålig relation med sina pappor? Varför är det så oerhört många kvinnor som har det?

Det som sker här är att en istället för att försöka hjälpa någon med sin situation skämmar den som anses ha blivit utsatt för något och ogiltigförklarar dennes åsikter utifrån detta. Istället för att kolla närmare på våldet och förtrycket som sker inom familjen så används det för att avskriva någons åsikter som illegitima.

Den som blivit utsatt för vidrigheter av sin pappa är ett offer för patriarkatet. Dels eftersom det våld en utsätts för inom familjen troligen hänger ihop med mansrollen, men också för att vi lever i ett samhälle där det så kallade ”privatlivet” anses vara en så viktig rättighet för föräldrar i allmänhet och fäder i synnerhet att det överstiger barns rätt att slippa våld och förtryck. Sexuella övergrepp och våld i hemmet är alltså inte någon isolerad händelse, utan det är en fråga om hur samhället är organiserat. Den som blivit utsatt för detta borde alltså absolut ha legitimitet att uttala sig utifrån sina erfarenheter. Dessa erfarenheter är politiska, det är sånt som sker i ett patriarkalt system.

Vad är det att ha en uppfuckad relation med sin pappa? Min uppfattning är att det folk i regel menar är att en har en relation där en bråkar mycket, har sagt upp kontakten eller på annat sätt visar sin ilska/avståndstagande utåt. Alltså; inte en jävel bryr sig om det är så att en har blivit utsatt för typ sexuella övergrepp i barndomen men vänder det inåt, men nåde den som skulle vända det utåt. Då blir plötsligt hela personligheten och allt en gör och säger en fråga om det.

Givetvis kan det framstå som att feminister har mer problem med sina fäder eftersom feminister i regel pratar mer om manlig makt, där faderskapet ju ingår som en ganska stor del. Att en pratar om något behöver dock inte innebära att en är mer utsatt för det än någon annan. Folk reagerar väldigt annorlunda på saker de blivit utsatta för, vissa som utsätts för övergrepp vänder det inåt och andra reagerar med ilska. Det beror på en mängd olika saker, på hur situationen kring händelserna sett ut, på vilken kontext en hamnat i senare, vilka idéer en kommit i kontakt med och så vidare.

Det kan ju lika gärna var så att oförmågan att bli förbannad när någon behandlar en som skit är ett resultat av ens uppfostran, jag skulle till och med säga att det är ganska vanligt. Människor som genom livet har lärt sig att hålla all skit inom sig och inte reagera på det eftersom ändå ingen bryr sig om vad de säger. Detta kan vara nog så begränsande och problematiskt för personen ifråga, skillnaden är att det inte märks i form av att människan är ”jobbig”. Jag tycker att det är en betydligt mer intressant fråga vad det är som gör att så många ickemän inte reagerar på att de lever i ett samhälle där de blir konstant nedvärderade, förtryckta, är utsatta för hot om våld och så vidare.

Vårt sätt att reagera på saker är alltid ett resultat av bland annat vår barndom. Våra åsikter formas alltid av våra erfarenheter och vår position, men av någon anledning anses det alltid vara ickemäns erfarenheter av patriarkalt förtryck som göra deras åsikter illegitima. Varför anses inte mäns avsaknad av erfarenhet av patriarkalt förtryck, eller deras erfarenhet av att vara privilegierade i patriarkatet, göra deras åsikter illegitima?

Det hela är verkligen djupt osmakligt. Att använda människors erfarenhet av övergrepp och förtryck emot dem är verkligen vidrigt. Att insinuera att den som visar sin ilska över patriarkalt förtryck gör det för att den blivit utsatt för sexuella övergrepp, utan att ens veta något om saken, är bara ett sätt att slippa lyssna. Istället för att se att det är många som lever i en verklighet där de blir utsatta för patriarkalt förtryck i hemmet så används detta faktum för att helt enkelt strunta i att lyssna. Det är så sjukt motsägelsefullt, men patriarkatet är ju inte direkt känt för att vara Logiskt Och Sansat.

Det vore intressant om alla dessa som så gärna använder ickemäns erfarenheter av förtryck emot dem skulle kunna ta och fundera lite på hur vi ska ta tag i att vi lever i ett samhälle där detta förtryck äger rum, så att folk slipper vara så ”jobbiga” när de reagerar på skiten de blir utsatta för.

Lite bilder.

Har klkommit fram till att främsta skälet till att jag inte postar bilder här är att min förmåga att namnge inläggen är typ noll, därav tråkig titel.

Jag vill ha mer än möjligheten att anpassa mig efter patriarkatet.

En inte helt ovanlig grej en får höra när en diskuterar förtryck är folk som ska ”tipsa” om hur en ska göra för att kunna existera i samhället, nå något mål eller whatever. Typ ”den som inte är man behöver bara kämpa lite hårdare”. Jag får också ofta ta emot ”tips” från olika kvinnor som berättar för mig att de minsann hanterar män si och så och de blir minsann respekterade s därför ska inte jag klaga utan bara göra precis som de gör, trots att jag inte vill. Eller människor som menar på att om jag bara slutade ha en så extrem blogg så skulle jag slippa det ena och det andra och därför har jag ingen rätt att tycka att det är ett problem att jag till exempel blir utsatt för hot.

Grejen med detta är ju att jag redan vet. Jag har levt i patriarkatet i 23 år och har testat en mängd olika strategier för att klara av det, för att få en bra position och så vidare. Jag vet att om jag rakar min kropp, om jag sminkar mig, om jag har långt hår, om jag klär mig ”kvinnligt”, om jag lever i en heterorelation, om jag inte blir förbannad när folk beter sig illa och så vidare och så vidare så kommer jag inte att stöta på lika mycket skit som jag gör idag. Jag vet detta, men jag väljer att agera på det sätt jag gör för att jag tycker att alternativet, att internalisera all den här skiten, är så mycket värre.

Jag har inte valt att leva i patriarkatet, vad jag däremot har valt är att kämpa emot det. När jag pratar om min situation så är det inte så att jag gnäller för att jag gjort vissa val som ibland är jobbiga, utan för att jag befinner mig i en situation som ger mig dessa två valmöjligheter: kämpa emot och få extra mycket skit eller var passiv inför förtrycket. Det är själva valsituationen som är problemet, inte vad jag själv väljer att göra utifrån den. Jag vill helt enkelt leva i ett samhälle där jag varken behöver anpassa mig eller kämpa, där jag kan få existera på mina egna villkor. Det är detta feministisk kamp handlar om i mina ögon, inte att förhandla sig till en fördelaktig position inom ett patriarkalt system utan att upphäva själva systemet, själva den hierarki som gör att vissa kan vinna fördelar på andras bekostnad.

Det skulle vara enkelt för mig att vinna poäng hos män genom att alliera mig med dem och snacka skit om ickemän. Jag skulle troligen bli gullad med som bara fan om jag började ”kritisera manshat” (minns en gång när jag skrev ett kritiskt inlägg och en hel drös antifeminister ba ”Fanny e på rätt spår, detta ska firas”) eller ”nyansera bilden”. Det är inte så konstigt med tanke på att en då gör precis som antifeministerna vill att en ska göra. Detta tolkas av vissa som att de blir ”respekterade”, men i själva verket blir de använda i antifeministernas försvar av patriarkatet.

Respekt i mina ögon är inte att få en villkorad plats i en manlig gemenskap på premissen att en bidrar till deras projekt. Respekt är att få bli sedd som en hel människa, med de rättigheter det innebär. Respekt är inte att bli omtyckt för att en agerar på ”rätt” sätt, respekt är att inte behöva förhålla sig till andra människors åsikter. Respekt är att få utrymme att leva sitt liv som en önskar, ingå i de relationer en vill och driva de projekt en vill. Det som krävs för att få vara med i manliga gemenskaper som kvinna är att en spelar på deras villkor och att de har någon slags nytta av en. Antifeminister har såklart oerhört stor nytta av diverse feminister som är ”kritiska” mot ”extrema feminister”, det säger ju sig självt.

Vi uppmanas ständigt till att ingå i en byteshandel för att få en plats i patriarkatet. Vi ska göra olika saker, leva som respektabla kvinnor, ingå i heteromonogama relationer, skaffa barn och viktigast av allt; inte klaga, inte göra motstånd. Grejen är den att jag inte vill ha en plats i patriarkatet, jag vill ha frihet att själv bestämma över mitt liv. Att behöva köpslå om allt med de som sitter inne på den verkliga makten i samhället är inte makt eller frihet, det är en förtryckt position i vilken en har vissa valmöjligheter. Jag vill inte behöva ingå i relationer med män för att anses ”respektabel”, jag vill inte behöva skaffa barn i rätt tid för att slippa tjat, jag vill inte se ut eller bete mig på ett visst sätt för att uppfattas som passande.

Vi har möjlighet att underkasta oss på en mängd olika sätt och detta beskrivs som ”frihet”. Det anses vara frihet att kunna ”välja” att anpassa sig och få vissa fördelar eller att göra motstånd och bli bestraffad. Men medan vi är upptagna att anpassa oss efter patriarkatet för att få bästa möjliga position så missar vi den verkligt relevanta möjligheten; att göra motstånd mot systemet i sin helhet, att förflytta gränserna, att öka vår makt och vårt handlingsutrymme. Det är ju detta som är verklig förändring för kollektivet. Att lyfta fram möjligheterna som finns för enskilda att ”lyckas” genom att spela rätt på patriarkatets villkor innebär som bäst en marginell och villkorad förändring i position för just den personen.

Att offra andra för att få en bättre position i ett förtryckande system är inte feminism. En kan inte peka på resultatet och säga ”men kolla här, jag har lyckats ta mig fram trots att jag inte är man” och därifrån dra slutsatsen att en bedrivit feministisk aktivism. Om en på vägen har gjort saker som reproducerar patriarkala strukturer, till exempel snackat skit om ickemän, extrema feminister, köpt en annan ickemans arbetskraft för att frigöra tid eller vad det nu kan röra sig om, så är det inte feminism. Att lyckas i livet som ickeman är inte feminism.

Att få ovälkomna frågor och att säga ifrån.

Igår var jag på stan med några vänner. När vi satt och åt kom en man fram och frågade om vi var ”lebbar”. Jag bad honom lämna oss i fred varpå han blev oerhört upprörd över att jag inte ville svara på frågan, och sedan för att jag var ”otrevlig”. Han stannade ett par minuter trots att jag upprepade gånger bad honom att gå och attackerade en av mina vänner med en massa frågor. Det var ganska obehaglig stämning när han typ höjde rösten och viftade med sina armar tills hans vän lugnade ner honom.

Reflekterade över ett par saker angående detta:

Bland annat det här med att säga ifrån. Jag var den av mina vänner som sa något först, och därför jämförde mannen mig med mina vänner och ba ”varför är det bara du som är otrevlig, de andra bryr sig ju inte” som om jag inte skulle ha mer insikt i vad mina vänner tyckte och tänkte om saken än han. Att säga ifrån straffar sig. Om jag inte hade sagt något utan bara typ svarat artigt på frågan hade han kanske stannat, men han hade nog inte blivit aggressiv som han blev nu.

Det är tydligt att det här med att säga ifrån inte är någon enkel sak, det finns alltid något den som en säger ifrån gentemot kan klaga på, typ att en är otrevlig som inte ger dem en chans, eller att en säger ifrån för sent och så vidare och så vidare. Jag säger väldigt ofta ifrån, men det tar mod och kraft och det är inte alla som har det. När en säger ifrån så blir det nästan undantagslöst en jävla cirkus av det eftersom människor har så oerhört svårt att acceptera det. Det är faktiskt helt otroligt hur känsligt det är, och då har jag ändå en kropp som är relativt privilegierad jämfört med många andra som blir utsatta för förtryck-

Jag tror också detta är första gången jag i vuxen ålder blir utsatt för något irl på grund av mitt genusuttryck (på internet händer det hela tiden, men det är en annan historia). Jag har ju blivit utsatt för olika trakasserier för att jag antas vara kvinna, men nu menar jag alltså för det som jag själv har valt det vill säga min frisyr, mina kläder och så vidare. Jag vet ju att jag numera ser mindre heterosexuell och kvinnlig ut, men det blev ändå väldigt konkret i och med denna händelse. Folk kan faktiskt få för sig att gå fram på stan och fråga mig vad jag har för sexuell läggning. Jag har nog inte reflekterat över detta så mycket än, men jag kände mig väldigt obekväm i kroppen efter den här händelsen. En vill gärna tro att det bara är en själv som tänker på ens utseende, men så är det dessvärre inte och det är beklagligt.

Barns och ungdomars psykiska hälsa tas på mindre allvar.

Under de senaste året har mycket hänt, och jag har fått väldigt mycket insikt på området min psykiska hälsa. Jag har börjat förstå vari mina begränsningar ligger. Kort kan sägas att jag har en stress/ångestproblematik som leder till att jag inte kan slappna av ordentligt, fokusera på saker som är relevanta. Jag oroar mig väldigt mycket över saker som jag inte kan påverka, går väldigt lätt upp i mina tankespiraler och så vidare. Jag har också vissa självdestruktiva tendenser, beteendena växlar dock.

Hur som helst; dessa problem har funnits med mig under större delen av mitt liv.

I högstadiet började jag skolka mer och mer på grund av psykisk ohälsa. Jag minns att jag var hemma helt enkelt för att jag hade ångest. Jag använde inte de termerna då, men nu kan jag med klarhet se att det var just ångest det handlade om. Då däremot hade jag absolut inga verktyg för att förstå min situation.

Det finns en idé om att tonåringar har ”tonårsångest”. Detta ord ”tonårsångest” brukar användas lite slappt och nedvärderande. Tonårsångest är liksom inte lika mycket på allvar som ”riktig” vuxenångest. Tonårsångest har en för att en är ung och typ ”grubblar på livet”, inte för att en faktiskt har ångestproblematik eller har något reellt att ha ångest över.

Jag minns en gång när jag frågade en vuxen om en kunde ringa Bris när en mådde dåligt och den sa att ”det är för de med riktiga problem”. Vad menas ens med ”riktiga problem”? Jag blev redan här lärd att det jag kände inte var värt att ta på allvar, att det inte var ”på riktigt”. Istället för att fråga mig om vad jag kände och varför jag ville ringa så utgick den här vuxna personen direkt från att det inte var ”på riktigt”.

Hela den här grejen gjorde att jag under många många år har skjutit psykiska problem framför mig, inte tagit tag i dem ordentligt eftersom jag avfärdat det som ”tonårsångest”, ”inte på riktigt” eller helt enkelt bara ett rent disciplinproblem. Det var tvunget att gå riktigt illa för att jag skulle börja orkar ta min psykiska hälsa på allvar och fundera över hur jag måste organisera mitt liv för att må bra och söka hjälp. Jag tänker att om jag hade gjort detta tidigare så hade jag sluppit väldigt mycket lidande, men eftersom jag fått lära mig att min psykiska hälsa inte är en viktig grej så har det inte varit så.

Samma sak med hur en ser på ungdomars självdestruktiva beteende. Det anses, i högre grad än när det gäller vuxna, vara en fråga om att ”söka uppmärksamhet”. Jag tycker att termen ”ett rop på hjälp” är extra fascinerande, eftersom den används för att avfärda människor istället för att faktiskt ta ”ropet” på allvar och hjälpa dem. Den här retoriken finns kring psykisk ohälsa i största allmänhet men speciellt när det kommer till barn och unga.

Det finns också en fin tradition av att inte lyssna på barn och ungdomars egen beskrivning av sin livssituation. Om en ungdom är arg på sina föräldrar heter det att den ”tonårsrevolterar”, alternativet att föräldrarna faktiskt behandlar barnet illa finns liksom inte. Ungdomens känslor tolkas sällan som en legitim reaktion på omgivningen. Ofta när en diskuterar familjesituationer så beskrivs barn och ungdomar som problem, typ att de ”provocerar”, ”revolterar” och är ”ouppfostrade”. Föräldrarna beskrivs sällan som problem, förutom möjligtvis att de är för dåliga på att ”sätta gränser” (det vill säga bestämma över) sitt barn. Samma sak gäller för skolsituationer. Till exempel så kan barnet vara ”skoltrött”, men att det skulle kunna finnas problem på skolan som framkallar denna trötthet är liksom inte i fokus.

Sedan kan det såklart också vara så att det faktiskt ”bara” är tonårsångest, det vill säga att det är något en växer ifrån eller som är bundet till en specifik situation en befinner sig i som tonåring (t.ex. bo tillsammans med sin familj eller gå i skolan) och som en sedan tar sig ifrån. Även i dessa fall är det såklart relevant att ta på allvar. Det är ju inte som att vuxnas ångest nedvärderas på det sättet, även om den är uppenbart relaterad till något specifikt som har hänt, till exempel en skilsmässa. Då finns det ändå i regel en syn på att vuxna har rätt till och bör ta hand om sin psykiska hälsa och få hjälp att ta sig ur sin situation.

Hur tänker en sig att den här synen på barn och ungas psykiska hälsa ska ge dem verktyg att ta hand om sig själva senare i livet? För mig har det varit en lång och fortfarande pågående kamp att börja ta mig själv och mitt mående på allvar och inte bara vifta bort det, som jag ju fått lära mig att göra innan. Om jag hade blivit tagen mer på allvar när jag uttryckte dessa känslor som yngre så hade jag troligen inte behövt göra allt det här arbetet själv, men nu har jag behövt kämpa emot den bild av mig själv som jag har internaliserat.

Jag är fortfarande såpass ung att mina känslor då och då viftas bort som ”en fas” (som om inte allt i livet var en fas), men det börjar ändå bli bättre ju äldre jag blir. Idag kan jag på ett helt annat sätt hävda min egen tolkning av min psykiska hälsa och kräva att bli tagen på allvar. Det är i hög grad en träningsfråga och faller säkert ut väldigt olika för olika människor, men det första steget var att inse att det där som jag innan trodde var tonårsproblem inte var det, utan har följt med mig i många många år. Att få denna insikt var både jobbigt, men också jävligt befriande eftersom jag då fick större möjligheter att ta mig själv och mina känslor på allvar.

”Känsliga killar” och att blanda ihop känslomässigt ansvar med självfixerat gnäll.

När det kommer till det här med män och känslor finns det en mycket vanlig uppfattning att känslomässigt kompetens handlar om att kunna ”prata” om sina känslor eller ”uttrycka” dem. Det ligger förvisso viss sanning i detta, men det är inte hela bilden. Många män är fullt kapabla till att uttrycka sina känslor men fortfarande helt inkompetenta när det kommer till att göra något av denna information. Typ ”jag känner såhär, då säger jag det” istället för att fundera lite på varför en känner som en gör, om det är legitimt och vad som kan göras åt saken.

Det finns en idé i samhället om att män inte ”får” snacka om känslor, vilket är skitsnack. Män ”får” visst snacka om känslor. När män uttrycker känslor så brukar de i regel tas på mycket stort allvar, till skillnad från när kvinnor snackar om känslor då de brukar häcklas för att de ”ältar” eller liknande.

Däremot har män ofta bristande förståelse för sitt eget känsloliv. De fattar helt enkelt inte vad deras känslor betyder. Typ om jag är lite grinig och lättirriterad en dag så brukar jag fundera lite på varför det är så. Har jag sovit dåligt? Har jag ätit dåligt? Finns det någon jobbig underliggande stress? Jag söker helt enkelt orsaken i mig själv först och främst, och i min omgivning sedan. Min upplevelse är att män sällan gör den här grejen, utan att de snarare går omkring och letar efter någon eller något som de ska kunna utleva sina jobbiga känslor på, någon de ska kunna projicera dem på. Jag tänker att detta hänger ihop med den generella synen på att män blir arga på grund av orsaker och kvinnor blir arga på grund av att de ”är” på ett visst sätt (hysteriska, överkänsliga och så vidare). Mäns ilska ses som en legitim reaktion på omgivningen, kvinnors ilska ses som något som blommar ut inifrån de själva. Även i de fall då det faktiskt finns i samhällets ögon legitima skäl för en kvinna att bli arg så anses till exempel hennes reaktion vara för stark och så vidare.

Ofta utmålas kvinnor som känslofixerade för att det finns en idé om att de talar mycket om känslor med sina kvinnliga vänner. Detta ligger det ju viss sanning i, och det har sin enkla förklaring i att en som kvinna i en heterorelation inte bara måste avhandla sitt eget känsloliv utan även sin partners, till skillnad från mannen som avlastar sig känslomässigt i relationen och låter kvinnan hantera det. Den erfarenhet jag har av att ”prata känslor” med mina vänner är inte att jag gör det för att det är så jävla kul utan för att lösa olika slags problem jag upplever i till exempel min relation. Det är alltså ett känslomässigt arbete jag bedriver när jag gör detta, inte någon jävla hobby. Men eftersom män i regel är väldigt omedvetna om behovet att lösa känslomässiga problem så tycker de väl att det är roligt att häckla den som gör det för att vara navelskådande. Och visst, det blir ju en del ältande, men det beror på att en för det mesta saknar en mycket viktig pusselbit, nämligen mannens sida av det hela. Eftersom det är väldigt svårt att ensam lösa ett problem där två personer är inblandade så blir det jävligt mycket mer snack än vad som är nödvändigt. Tänk vad bra det vore om män var lite mer delaktiga så en slapp älta!

Många män creddar sig själva för att de är så kallat ”känsliga killar” vilket i praktiken ofta innebär att de helt saknar distans till sitt eget känsloliv. De ”känner” en massa saker som de känner sig nödgade att reagera på utan att fundera särskilt mycket innan. Detta beteende vill de ska upphöjas eftersom det inte är ”macho”, det vill säga inte bygger på totalt förnekande av det egna känslolivet. Vad de missar är att det finns gott om sätt att utöva maskulinitet på som inte är att vara helt kall och hård i alla situationer. Bland annat är ett väldigt typiskt sätt att sätta sitt eget beteende i relation till en tänkt mer förtryckande manlighet, och höja upp sin egen. I en sådan situation så åtnjuter mannen manliga privilegium när hans känslor tas på allvar och ses som fina och bra just för att han är man.

Att ta känslomässigt ansvar är inte att bara häva ut sig sina känslor så fort en känner dem. En kan känna en massa olika saker som inte har någon som helst relevans. Om en blir ifrågasatt för sitt vidriga beteende kan en till exempel känna sig kränkt, det betyder inte att det är en känsla som är värd att ta i beaktning när en ser över relationen, utan det kanske är något en måste hantera på egen hand. En kan också ha problem med att bli arg så fort en känner sig det minsta hotad, att besvara varje ifrågasättande med aggressioner och så vidare. Att en i de här lägena känner vissa känslor som en också kan känna när en blir utsatt för förtryck innebär inte att en faktiskt blir det. Däremot brukar män ofta tro att så fort de känner en känsla så är den helt rimlig och legitim, och därför uttrycker de den.

Samma sak gäller män som är ”kära”. Ofta när män upplever något slags sexuellt/romantiskt intresse för någon så säger de helt sonika det. Jag har hört många historier om män som har sagt till vänner och/eller kollegor att de är kära i dem trots att de är inne i en annan relation som de inte planerar att avsluta. Utan någon som helst tanke på att sådan information kanske kan vara jobbig att förhålla sig till så uttrycker de den. Visst är det bra att vara ärlig med vad en känner, men det innebär inte att en kan säga vad som helst bara för att en känner det. Erkänn inte romantiskt intresse som du inte är beredd att ta ansvar för det. Samma sak gäller män som tvångsmässigt ”säger sin åsikt” så fort de tycker någon är snygg/sexig/ful/äcklig. Bara för att en ska vara ”ärlig” så behöver en inte säga allt som flyger genom ens skalle!

Detta är en sån grej jag verkligen önskar att fler män kunde greppa. Känslomässigt ansvar innebär inte att gå helt upp i sina känslor och kräva att alla ska anpassa sig efter dem, utan det innebär att försöka förstå sig själv som en kännande varelse i den kontext en befinner sig i, att förstå vilka känslor som uppstår varför och lära sig att hantera dem på ett passande sätt som går ut över andra i så liten utsträckning som möjligt.

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig.

Minns en incident som skedde i ett gäng jag ingick i en gång i tiden. Detta gäng bestod mest av kvinnor, men det fanns några män perifert. En av dessa män var väldigt bra på att ta sig diverse friheter. Han var så att säga eftertraktad av kvinnorna i det här gänget, och hade under en period relationer med flera av dem.

En av de han hade en relation med behandlade han efteråt mycket illa, bland annat genom att prata om hur dålig hon var på att kyssas med de andra i gänget.

Jag minns mycket tydligt när den som stod näst på tur hade blivit dumpad av honom och berättade att hon nu förstod att han inte behandlade kvinnor bra och i högre grad kunde sätta sig in i den andra kvinnans perspektiv, alltså hon som blivit utsatt innan. Hon kände ånger för att hon inte hade stöttat henne mer när det begav sig. Jag vill också minnas att jag blev ganska irriterad på grund av detta, jag tyckte väl att det var uppenbart redan från första början att han inte behandlade kvinnor väl.

Men sanningen att säga, jag har gjort samma sak själv många många gånger, både innan och efter denna händelse. Jag har struntat i de tydliga varningssignaler som finns, typ att en man har behandlat någon annan illa, och kört på ändå. Jag har upprepade gånger svikit ickemän för att jag har ansett mig ha en chans på en relation med en man, och gång på gång blivit besviken när han betett sig illa samt skuldbelagt mig själv för att jag inte ”fattade” att det var så det skulle bli, att jag inte lyssnade mer på den där delen inom mig som sa ”det kommer gå dåligt” och istället valde att lyssna på den lilla lilla förhoppningen att det kanske skulle bli annorlunda den här gången. Den där förhoppningen som aldrig någonsin infrias.

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig. Varje gång jag ha offrat en annan relation för en mans skull så har jag ångrat mig. Det har aldrig någonsin varit värt det. Visst har jag även offrat relationer med män för relationer med ickemän, men det har alltid känts värt.

När jag har ingått i relationer med män har jag ofta känt att jag varit tvungen att liksom ge upp en massa saker innan relationen äger rum. Det är en väldigt hög insats. Jag måste göra avkall på väldigt mycket i termer av energi, engagemang och värderingar. Jag måste göra femininitet, jag måste göra mig tillgänglig för mannens bedömning och så vidare. Det finns helt enkelt ett maktförhållande som sätter mig i denna position som jag upplever som djupt obehaglig.

I relationer med ickemän upplever jag ofta utbytet som mer jämnt från första början. Jag behöver liksom inte öppna upp mig känslomässigt och utsätta mig för risken att bli sårad på samma sätt. I relationer med män upplever jag för det mesta att startsträckan är väldigt jobbig. Det är så mycket känslor och förhoppningar inblandade.

På sista tiden har jag verkligen försökt jobba med detta. I de relationer med män jag har är jag noggrann med att se vad jag offrar och vad jag får tillbaka. Jag jobbar hårt på att upprätthålla min integritet och inte ge för mycket, för det är väldigt lätt att hamna i en situation där en bara ger och ger till någon som inte ger tillbaka, eller som ger väldigt lite tillbaka. Jag jobbar hårt på att inte sätta mig i situationer där jag är utelämnad åt mäns godtycke, utan att alltid upprätthålla kontroll. Detta är i sig energikrävande, varför jag också försöker att inte ha så många relationer med män. Det är jobbigt att alltid behöva upprätthålla distansen i rädsla för att bli sårad, men det är ingenting jag väljer utan något jag måste göra för att skydda mig själv.

Detta handlar om att relationer med män värderas högre i samhället. Kvinnor anses vara till för män och får sitt värde i detta samhälle genom män, vilket gör att en är beredd att satsa mer på en relation med en man. Detta gör såklart i sin tur att män förväntar sig detta, att de vet att de inte behöver göra särskilt stora ansträngningar. De vet att andra kommer göra uppoffringar för att ens få en chans, för att lappa ihop relationen och så vidare, så de kan bekvämt luta sig tillbaka och låta någon annan göra jobbet.

Att se över sina begär, att dekonstruera dem och fundera på vad som egentligen får en att må bra är en viktig feministisk handling. Att lära sig att stå emot vissa begär, bland annat begäret efter relationer med män, är en väg till inte bara sin egen frigörelse utan även andras. Det gör att en blir bättre på att ta hand om sina relationer med ickemän, eftersom en inte låter relationerna med män komma i vägen. Det handlar om att bygga gemenskap med andra människor på andra grunder än de patriarkala, de som stipulerar att relationer med män ska komma i första rummet.

Jag sörjer alla de relationer med ickemän jag låtit förfaras för att relationer med män har kommit i vägen, och jag försöker att se till att det inte ska upprepas. För att kunna göra detta måste jag ifrågasätta det behov jag känner av att ha män i mitt liv. Det utesluter inte att jag också har relationer med män, det handlar snarare om att försöka värdera dem för vad jag faktiskt får ut av dem som person och inte utifrån de värderingar som finns i samhället att dessa relationer skulle vara mer värdefulla.

Och det fungerar! På sista tiden har jag verkligen kunnat se mina relationer i ett annat ljus. Jag funderar mer och mer på vad jag faktiskt mår bra av, och drivs i lägre grad av idéer om att jag måste ha en relation med en man liksom bara för sakens skull. Givetvis är det svårt att helt göra sig av med dessa idéer, men det går i alla fall framåt.

Vad gör en människa orädd?

Angående det jag skrev om igår så fick jag de här kommentaren och tänkte lite på det här med rädsla och föräldraskap. Vad är det som gör en människa orädd? Jag tänker mig att det inte handlar om att utsätta sig för olika saker en inte har någon lust med, utan snarare att känna trygghet och få göra saker i sin egen takt. Helt enkelt få möjlighet att utveckla tilltro till sig själv och sin egen förmåga.

Men det finns en syn på att framförallt barn ska tvingas till att göra saker de inte vill för att de ska bli ”orädda”. Jag har verkligen svårt att förstå hur en tänker sig att detta ska fungera. Jag undrar om de själva tror att de skulle känna sig mer trygga med en situation om någon hetsade dem till att göra något de inte vill. Det är ju knappast så det fungerar för vuxna, så varför skulle det vara annorlunda för barn?

Jag tänker på när Löwengrip skrev om att hennes pappa lämnat henne gråtandes i huset på kvällen för att hon skulle ”lära sig” att vara ensam, som om det gjorde en orädd att gång på gång tvingas in i oerhört obehagliga situationer. Snarare gör det en avtrubbad, vilket förvisso i vissa människors ögon uppfattas som ”mod”. En lär sig att det en tänker och känner inte kommer att respekteras och därför slutar en kanske uttrycka det, vilket ju är bekvämt för den förälder som inte har någon lust att ta hänsyn till sitt barns vilja.

Idén om hur en ska gå till väga för att ”lära” barn saker är på det stora hela intressant. Om en vill ”lära” ett barn att göra eller känna något så säger en helt enkelt åt barnet att göra/känna det. Som om en kunde beordra fram sådant. ”Var inte en fegis” gormar pappan till sonen som av rädsla för honom blir mindre om mindre.

Sedan också hela grejen med att tvinga folk att göra saker som en faktiskt inte behöver göra. En kan leva ett helt jävla liv utan att hoppa i vattnet från olika saker, det är ju något en gör för att det är roligt så varför ska en hetsas till det? Vad en däremot har reell nytta av i livet i förmågan att sätta sina gränser och stå upp för sig själv, något en inte direkt lär barnet om en hetsar det.

Överlag synen på barn som bygger på att de skulle behöva bli tillsagda vad de ska göra i minsta detalj i livet är så obegriplig. En kan ju själv avgöra om det är en bra grej för en att hoppa eller gå i vattnet, att en är liten gör inte att en saknar förmåga att fatta beslut. Många föräldrar vill dock gärna inbilla sig att de vet bäst om allt som rör deras barn, att de vet att barnet ”egentligen” kommer gilla eller må bra av det ena och det andra. Jag har en känsla av att barn, precis som andra människor, mår bäst av att bli respekterade och få bestämma själva kring sitt liv.

Hur pojkar blir till män och ”privatliv”.

Idag var jag på stranden och bevittnade följande: en man hetsar sin son, som är kanske 5 år gammal, att hoppa från bryggan trots att han inte ville. Han kallade bland annat sonen för ”fegis”. När jag gick förbi så sade jag åt sonen att han inte behövde göra något han inte ville, vilket såklart upprörde pappan eftersom jag pratade med ”hans son” och att jag skulle låta honom ”uppfostra sitt barn ifred”.

Detta visar på två väldigt patriarkala grejer:

Hur pojkar görs till män genom faderskap. Genom att pracka på sin son idéer om hur en man ska vara, i detta fall att en inte ska vara en fegis, så lär sig sonen hur han ska vara för att bli ”man”. Grundläggande är att sonen förnekas rätten att fatta sina egna beslut kring sitt liv, uppmanas till att inte känna in sina egna gränser och så vidare. Detta leder sannolikt till att han kommer växa upp med idén om att han måste tvinga sig till att göra saker mot sin vilja för att bli en Riktig Man.
Idén om rätten till privatliv och familjen som egendom. Att bli så oerhört upprörd över att någon utomstående direkt tilltalar en annan människa, i det här fallet ens barn, är ett kräva ensamt inflytande över barnets liv. Jag var helt ointresserad av att prata med pappan, jag ville bara förmedla till sonen att det är okej att inte göra saker en inte vill.

Det har pågått en del diskussioner om att lägga sig i andra uppfostran på sista tiden, och jag tycker att det finns två olika sätt en kan lägga sig i uppfostran på, antingen från ett barnperspektiv eller utifrån ett perspektiv som bygger på att barn ska socialiseras in i samhällets värderingar på bästa möjliga sätt.

När jag har åsikter om folks uppfostran så har jag det utifrån ett barnperspektiv. Det jag ser i en sådan situation som beskrivs är att en människa har makt över en annan och utsätter denna för våld. Det spelar i mina ögon föga roll huruvida de har en familjerelation eller inte, om jag ser någon bli utsatt så brukar jag säga något. Jag tycker att detta skiljer sig väldigt mycket från att till exempel tycka att barn i ens närhet ska vara tysta och välartade och mena på att det handlar om bristande uppfostran om de inte är det. Det är en fråga om att försöka korrigera barnets beteende genom föräldrarna, vilket skiljer sig från att ha åsikter om hur föräldrar behandlar sina barn.

Generellt anses det vara mindre okej att ”lägga sig i” hur föräldrar behandlar sina barn än hur människor som inte har någon familjerelation behandlar varandra. Detta bygger på en patriarkal idé om att familjen ska vara var och ens (ofta en mans) ensak att bestämma över. Detta är såklart mycket praktiskt med tanke på att mycket patriarkalt förtryck och insocialisering i patriarkala strukturer äger rum just inom familjen. Inom familjen är barn i regel rättslösa, de är i praktiken sina föräldrars egendom.

Föräldrar tycker ofta att de har rätt att oinskränkt härska i sina barns liv, och de har också ett ganska stort utrymme för att göra just detta såväl materiellt som juridiskt.

Jag tycker att det är viktigt att lägga sig i när en ser någon bli illa behandlad, oavsett om det är inom familjen eller inte. Kanske är det rentav ännu viktigare att göra det när det sker inom familjen eftersom det finns så mycket föreställningar om att förtrycket som äger rum där, främst förtrycket av barn, är legitimt. Barn är helt enkelt oerhört utelämnade åt sina föräldrar såväl socialt som materiellt.