tonåring – Fanny Åström

Barns och ungdomars psykiska hälsa tas på mindre allvar.

Under de senaste året har mycket hänt, och jag har fått väldigt mycket insikt på området min psykiska hälsa. Jag har börjat förstå vari mina begränsningar ligger. Kort kan sägas att jag har en stress/ångestproblematik som leder till att jag inte kan slappna av ordentligt, fokusera på saker som är relevanta. Jag oroar mig väldigt mycket över saker som jag inte kan påverka, går väldigt lätt upp i mina tankespiraler och så vidare. Jag har också vissa självdestruktiva tendenser, beteendena växlar dock.

Hur som helst; dessa problem har funnits med mig under större delen av mitt liv.

I högstadiet började jag skolka mer och mer på grund av psykisk ohälsa. Jag minns att jag var hemma helt enkelt för att jag hade ångest. Jag använde inte de termerna då, men nu kan jag med klarhet se att det var just ångest det handlade om. Då däremot hade jag absolut inga verktyg för att förstå min situation.

Det finns en idé om att tonåringar har ”tonårsångest”. Detta ord ”tonårsångest” brukar användas lite slappt och nedvärderande. Tonårsångest är liksom inte lika mycket på allvar som ”riktig” vuxenångest. Tonårsångest har en för att en är ung och typ ”grubblar på livet”, inte för att en faktiskt har ångestproblematik eller har något reellt att ha ångest över.

Jag minns en gång när jag frågade en vuxen om en kunde ringa Bris när en mådde dåligt och den sa att ”det är för de med riktiga problem”. Vad menas ens med ”riktiga problem”? Jag blev redan här lärd att det jag kände inte var värt att ta på allvar, att det inte var ”på riktigt”. Istället för att fråga mig om vad jag kände och varför jag ville ringa så utgick den här vuxna personen direkt från att det inte var ”på riktigt”.

Hela den här grejen gjorde att jag under många många år har skjutit psykiska problem framför mig, inte tagit tag i dem ordentligt eftersom jag avfärdat det som ”tonårsångest”, ”inte på riktigt” eller helt enkelt bara ett rent disciplinproblem. Det var tvunget att gå riktigt illa för att jag skulle börja orkar ta min psykiska hälsa på allvar och fundera över hur jag måste organisera mitt liv för att må bra och söka hjälp. Jag tänker att om jag hade gjort detta tidigare så hade jag sluppit väldigt mycket lidande, men eftersom jag fått lära mig att min psykiska hälsa inte är en viktig grej så har det inte varit så.

Samma sak med hur en ser på ungdomars självdestruktiva beteende. Det anses, i högre grad än när det gäller vuxna, vara en fråga om att ”söka uppmärksamhet”. Jag tycker att termen ”ett rop på hjälp” är extra fascinerande, eftersom den används för att avfärda människor istället för att faktiskt ta ”ropet” på allvar och hjälpa dem. Den här retoriken finns kring psykisk ohälsa i största allmänhet men speciellt när det kommer till barn och unga.

Det finns också en fin tradition av att inte lyssna på barn och ungdomars egen beskrivning av sin livssituation. Om en ungdom är arg på sina föräldrar heter det att den ”tonårsrevolterar”, alternativet att föräldrarna faktiskt behandlar barnet illa finns liksom inte. Ungdomens känslor tolkas sällan som en legitim reaktion på omgivningen. Ofta när en diskuterar familjesituationer så beskrivs barn och ungdomar som problem, typ att de ”provocerar”, ”revolterar” och är ”ouppfostrade”. Föräldrarna beskrivs sällan som problem, förutom möjligtvis att de är för dåliga på att ”sätta gränser” (det vill säga bestämma över) sitt barn. Samma sak gäller för skolsituationer. Till exempel så kan barnet vara ”skoltrött”, men att det skulle kunna finnas problem på skolan som framkallar denna trötthet är liksom inte i fokus.

Sedan kan det såklart också vara så att det faktiskt ”bara” är tonårsångest, det vill säga att det är något en växer ifrån eller som är bundet till en specifik situation en befinner sig i som tonåring (t.ex. bo tillsammans med sin familj eller gå i skolan) och som en sedan tar sig ifrån. Även i dessa fall är det såklart relevant att ta på allvar. Det är ju inte som att vuxnas ångest nedvärderas på det sättet, även om den är uppenbart relaterad till något specifikt som har hänt, till exempel en skilsmässa. Då finns det ändå i regel en syn på att vuxna har rätt till och bör ta hand om sin psykiska hälsa och få hjälp att ta sig ur sin situation.

Hur tänker en sig att den här synen på barn och ungas psykiska hälsa ska ge dem verktyg att ta hand om sig själva senare i livet? För mig har det varit en lång och fortfarande pågående kamp att börja ta mig själv och mitt mående på allvar och inte bara vifta bort det, som jag ju fått lära mig att göra innan. Om jag hade blivit tagen mer på allvar när jag uttryckte dessa känslor som yngre så hade jag troligen inte behövt göra allt det här arbetet själv, men nu har jag behövt kämpa emot den bild av mig själv som jag har internaliserat.

Jag är fortfarande såpass ung att mina känslor då och då viftas bort som ”en fas” (som om inte allt i livet var en fas), men det börjar ändå bli bättre ju äldre jag blir. Idag kan jag på ett helt annat sätt hävda min egen tolkning av min psykiska hälsa och kräva att bli tagen på allvar. Det är i hög grad en träningsfråga och faller säkert ut väldigt olika för olika människor, men det första steget var att inse att det där som jag innan trodde var tonårsproblem inte var det, utan har följt med mig i många många år. Att få denna insikt var både jobbigt, men också jävligt befriande eftersom jag då fick större möjligheter att ta mig själv och mina känslor på allvar.

Städar ur.

Ägnar mig för närvarande åt att ta ner alla affischer, vykort och målningar från min vägg. Sen kommer den att bli övermålad. Allt det som jag och mina vänner ritat där sedan jag var typ 14 kommer att försvinna. Det känns lite sorgligt, måste jag säga. 6 års internskämt, tonårsångest och kreativa ryck som ska målas över.

Men kanske också lite som början på något nytt. Jag behöver inte vara så jävla plottrig och oharmonisk längre. Jag är så mycket mer sansad nu.

Tonåringar behöver föräldrafria zoner.

När det gäller om man som förälder ska läsa sitt tonårsbarns blogg så tycker jag att det är en ganska tam ursäkt att det trots allt är offentlig. Det är sant, och det finns en massa information som är offentlig om en massa människor men det betyder inte att det är respektfullt att gräva fram den. Man kan även argumentera för att den som bloggar vill att folk ska läsa, det är också sant, men man kanske inte vill att just ens föräldrar ska det.

Jag tycker att man ska respektera om ens barn inte vill att man ska läsa deras blogg, på samma sätt som man ska respektera om de inte vill vara ens kompis på facebook (det finns en del föräldrar som har problem med det, som jag förstått det). Jag har bett mina föräldrar att inte läsa min blogg och det respekterar dem (dessutom är de ganska ointresserade).

Men om man nu inte kan hålla sig ifrån att läsa sina ungars bloggar så borde man i alla fall ha vett nog att inte berätta om det eller agera efter det (såvida det inte är något väldigt allvarligt). Det är naturligt att vilja hålla koll på sina barn, men tonåringar har ett behov av att testa gränser utan att känna att deras föräldrar är ständigt närvarande.

Jag kommer ihåg från när man var liten och trodde att ens föräldrar inte fattade att man till exempel hade rökt när man kom hem från en tiominuterspromenad. Det är klart de fattade, men de tog väl ett steg tillbaka och såg på istället för att ingripa och kommentera direkt. Och det är jävligt vettigt tycker jag, för om man ingriper för minsta lilla sak så lär ens barn till slut undvika hemmet mer och mer, för att slippa den ständigt vakande blicken. Resultatet är att föräldern får mindre koll än innan.

Så visst, läs era tonårsbarns bloggar. Ingen kan hindra er. Men för både er egen och deras skull: antyd det inte, kommentera den inte om det inte skulle stå något väldigt allvarligt där. För tonåringar behöver känna att det finns zoner där de inte känner sig övervakade av sina föräldrar.

Hårväxt är inte samma sak som mens.

Vi Lady Dahmer så hittade jag denna helt sanslösa sida på Gillettes hemsida som handlar om att raka benen för första gången. Utgångspunkten är att rakning inte är en fråga om man ska göra det över huvud taget, utan när man ska göra det. Detta är ju fan bara sinnessjukt.

Där det står tips till föräldrar så ger Gillette bland annat svar på frågan vad man ska göra om man inte tycker att ens dotter är redo för rakning.

Vi vill inte att våra barn ska växa upp för fort, men eftersom puberteten styrs av hormoner och inte modetrender, är det ganska säkert att om hon verkligen vill raka sig, då kan det vara dags. Idag kan forskare konstatera att dagens tonåringar kommer in i puberteten tidigare än föregående generationer. Tänk på att det är en del av den naturliga uppväxtprocessen och det finns inte någon rätt ålder att börja raka sig.

Puberteten styrs inte av trender utan av hormoner. Men rakning är, hur mycket man än vrider och vänder på det, inte ett naturligt steg i allas uppväxt. Folk kom i puberteten även innan rakhyveln var uppfunnen och jag tror knappast att någons utveckling hindrades av det. Att raka sig är ju dessutom att avlägsna tecken på mognad, så jag har himla svårt att fatta kopplingen.

Ger du din dotter information tidigt om hur man rakar sig kan det hjälpa henne att avgöra om hon är redo eller inte.

Givetvis kör de på det gamla hederliga informationskortet. Men varför skulle man vilja informera sin dotter om rakning? Om dottern inte får bilden av att det är något ”naturligt” som alla måste gå igenom så slipper hon kanske ta ett beslut över huvud taget. Det finns ingen nödvändighet i att fatta beslut kring rakning, lika lite som någon behöver fatta beslut om huruvida de ska operera brösten eller ej. Att avlägsna hårväxt är varken nödvändigt eller naturligt och således inget man behöver informera om.

Gillette försöker uppenbarligen att få rakning att framstå som typ trosskydd. Att raka benen ska vara en lika naturlig del av att växa upp som att samla upp blod som kommer från fittan så att man ska slippa sitta i en blodpöl.

Och förstås, hanterar du samtalet på ett stödjande och positivt sätt gör du det lättare för din dotter att börja raka sig.

Ja ni ser ju. Inte ett ord om att man kanske skulle kunna nämna att rakning faktiskt inte är en naturlag. Gu va bra att dottern får det lättare att raka sig! Fan vad lättad man blir.

Och ja, jag fattar att detta är reklam för Gillette och att de därför inte är särskilt intresserade av att marknadsföra håriga ben. Men det finns fan gränser för allt. Denna reklam är hemsk och den förälder som tar den på allvar borde utredas av socialen omgående.

Varför denna hets mot mammor?

Detta är galenskap. Micah, den femtonåriga morsan som bloggar, har skrivit ett inlägg om jämställdhet. Inget särskilt med det egentligen, hon är uppgiven för att hon alltid får skit för att hon inte tar med Kelly, hennes barn, jämnt och ständigt.

När jag skriver om något annat än Kelly får jag kommentarer ”Vart är Kelly?? Varför tar du inte hand om Kelly?”. Men varför ska jag ha Kelly hela tiden? Varför får inte Kevin sånna kommentarer? Behöver inte han också ta hand om Kelly? Det är väl lika ”hemskt” när han är ute med kompisar?

Micah har ju så rätt. Men för detta har hon behövt skriva inlägg till sitt försvar inte mindre än fyra gånger. För folk går fullständigt bananas i hennes kommentarsfält, ni kan ju se själva. Jag håller väl med om att det är en aning oansvarigt att skaffa ett barn när man är så ung, men det tar inte ifrån poängen i att barnet faktiskt har en far.

Detta är så himla sorgligt tycker jag. Det är någon form av nykonservativa värderingar som börjat dyka upp och som folk sprider i alla jävla mammabloggar, jämt och ständigt. Inte bara ska man alltid vara med sitt barn, man ska inte heller bry sig om något annat i hela världen. Inte skriva ett ord om något annat än sitt barn på sin blogg.

Man är faktiskt två om en unge, alltid. Och även ett spädbarn kan bli omhändertagen av sin farsa nån gång ibland. Faktiskt. De flesta verkar ju vara överens om att det är en bra grej med delat föräldransvar så varifrån kommer egentligen denna hets mot mammor? Jag finner den helt obegriplig.

Ett barn.