Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Hur pojkar blir till män och ”privatliv”.

Idag var jag på stranden och bevittnade följande: en man hetsar sin son, som är kanske 5 år gammal, att hoppa från bryggan trots att han inte ville. Han kallade bland annat sonen för ”fegis”. När jag gick förbi så sade jag åt sonen att han inte behövde göra något han inte ville, vilket såklart upprörde pappan eftersom jag pratade med ”hans son” och att jag skulle låta honom ”uppfostra sitt barn ifred”.

Detta visar på två väldigt patriarkala grejer:

  1. Hur pojkar görs till män genom faderskap. Genom att pracka på sin son idéer om hur en man ska vara, i detta fall att en inte ska vara en fegis, så lär sig sonen hur han ska vara för att bli ”man”. Grundläggande är att sonen förnekas rätten att fatta sina egna beslut kring sitt liv, uppmanas till att inte känna in sina egna gränser och så vidare. Detta leder sannolikt till att han kommer växa upp med idén om att han måste tvinga sig till att göra saker mot sin vilja för att bli en Riktig Man.wpid-img_20140728_135107.jpg
  2. Idén om rätten till privatliv och familjen som egendom. Att bli så oerhört upprörd över att någon utomstående direkt tilltalar en annan människa, i det här fallet ens barn, är ett kräva ensamt inflytande över barnets liv. Jag var helt ointresserad av att prata med pappan, jag ville bara förmedla till sonen att det är okej att inte göra saker en inte vill.

Det har pågått en del diskussioner om att lägga sig i andra uppfostran på sista tiden, och jag tycker att det finns två olika sätt en kan lägga sig i uppfostran på, antingen från ett barnperspektiv eller utifrån ett perspektiv som bygger på att barn ska socialiseras in i samhällets värderingar på bästa möjliga sätt.

När jag har åsikter om folks uppfostran så har jag det utifrån ett barnperspektiv. Det jag ser i en sådan situation som beskrivs är att en människa har makt över en annan och utsätter denna för våld. Det spelar i mina ögon föga roll huruvida de har en familjerelation eller inte, om jag ser någon bli utsatt så brukar jag säga något. Jag tycker att detta skiljer sig väldigt mycket från att till exempel tycka att barn i ens närhet ska vara tysta och välartade och mena på att det handlar om bristande uppfostran om de inte är det. Det är en fråga om att försöka korrigera barnets beteende genom föräldrarna, vilket skiljer sig från att ha åsikter om hur föräldrar behandlar sina barn.

Generellt anses det vara mindre okej att ”lägga sig i” hur föräldrar behandlar sina barn än hur människor som inte har någon familjerelation behandlar varandra. Detta bygger på en patriarkal idé om att familjen ska vara var och ens (ofta en mans) ensak att bestämma över. Detta är såklart mycket praktiskt med tanke på att mycket patriarkalt förtryck och insocialisering i patriarkala strukturer äger rum just inom familjen. Inom familjen är barn i regel rättslösa, de är i praktiken sina föräldrars egendom.

Föräldrar tycker ofta att de har rätt att oinskränkt härska i sina barns liv, och de har också ett ganska stort utrymme för att göra just detta såväl materiellt som juridiskt.

Jag tycker att det är viktigt att lägga sig i när en ser någon bli illa behandlad, oavsett om det är inom familjen eller inte. Kanske är det rentav ännu viktigare att göra det när det sker inom familjen eftersom det finns så mycket föreställningar om att förtrycket som äger rum där, främst förtrycket av barn, är legitimt. Barn är helt enkelt oerhört utelämnade åt sina föräldrar såväl socialt som materiellt.

9 kommentarer till Hur pojkar blir till män och ”privatliv”.

  • Elin skriver:

    Bra poänger där Fanny, en kan fråga sig om en barn som är ickeman skulle drivits på lika ihärdigt.

  • Ling-Ling (jobbar med barn) skriver:

    Väldigt bra gjort av dig och texten är lysande och väldigt viktig. Tycker många fler borde tänka och agera så, barn kan behöva skyddas och inte vara helt utelämnade åt sina föräldrar.

  • Hej Sonja skriver:

    Jag tycker att du gjorde rätt. Att tvinga barn att göra helt onödiga grejer är en konstig uppfostran. Varför skulle det vara nödvändigt att hoppa ned i detta vatten till exempel.

    Tycker det ofta är såhär med fyrkantiga empatinedsatta människor. De ”vet” att något ”borde” vara kul, och vill man inte göra det där roliga, så ska man tvingas ”för sitt egna bästa”. Och sen blir de jättenöjda när man tvingat sig till att göra det. ”Det där var väl inte så farligt ändå? ”.

    Och så går man eventuellt omkring och tror att ”kul” är samma sak som ”jävligt tråkigt”.

  • MK skriver:

    Åh vad jag älskar dig för att du skriver om detta. Har verkligen saknat den här diskussionen, och som barn till en väldigt auktoritär förälder med fel syn på livet, plus det faktum att jag är insatt i övriga samhällsstrukturer och förtryck, får det mig att vilja skrika inombords. Barn är verkligen helt, helt rättslösa, vi är inte fria någon stans (vilket väl typ är första balken i de mänskliga rättigheterna?), vi är människor som ägs av andra människor likt slavar, och våra förmyndare pratar om hur de ska ”uppfostra oss” likt hundentusiaster pratar om hur de får pli på hundarna. Familjer är diktaturer. Föräldern som ska fungera som en coach, vara en trygghet i vandringen ut mot det fulla samhället och självständigheten, en coach som ska få en att växa, att hitta sig själv, att må bra, att vara lycklig… Behandlar inte ens sitt barn som en medmänniska. Fuck tjafset om att ”men vi äääälskar ju våra barn mer än något annat, vi vill bara deras bästa”. Det är på samma nivå som att hävda att en omöjligt kan vara rasist för en har varit tillsammans med en rasifierade, eller att mannen inte kan ha misshandlat kvinnan för han älskar ju faktiskt henne.

  • Anonym skriver:

    Blir berörd av detta, känner igen mig så mycket i min egen barndom. Skriv gärna mer om föräldraskap och familj, det är inte så många som tar upp sådant ur ett maktperspektiv. Heja dig!

  • Märta skriver:

    Verkligen mycket intressant eftersom att som du säger så är familjen något heligt som utomstående inte ska blanda sig i, även om barnen mår dåligt. Men det är klart man ska säga till om man ser att någon far illa. Heja dig. Och hoppas att du kommer skriva mer om familjerelationer!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv