Fanny Åström – Sida 84 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Obligatorisk heterosexualitet, genusordningen och särskiljande.

Tycker att Lady Dahmer skriver bra om det här med att pracka på vuxna tolkningsramar om heterosexuell kärlek på små barn. När en pojke och en flicka leker så skämtas det om att de är ”kära”. Detta gör såklart att relationerna mellan barn av olika kön blir laddade, till en början tar barnen troligen avstånd från varandra (tjej- och killbaciller, ni vet), för att sedan i högre ålder söka sig till varandra igen men då i egenskap av ”partner” snarare än ”vän”.

Vuxna människor lär barn att relatera till varandra som heterosexuella könsvarelser snarare än hela människor. Detta sker innan barnen faktiskt börjar intressera sig för att ha heterorelationer, men värderingarna ligger kvar fram tills dessa att det börjar framstå som ett alternativ. Flickor och pojkar definieras först och främst som två tillstånd och sedan som två motpoler. Hela idén att det finns ”flickor” och ”pojkar”, att dessa två kategorier är de enda som finns och att de är motpoler till varandra är en del av denna sociala konstruktion. Till en början fungerar det endast särskiljande men det kommer att användes som en tankemodell för att få kvinnor och män att ingå i heteromonogama relationer. Eftersom vi är motpoler till varandra så kompletterar vi också varandra, närmare bestämt i heteromonogama par.

Särskiljandet måste alltså förstås i en större samhälleligt kontext där obligatorisk heterosexualitet råder. Heterosexualiteten, alltså det normsystem som bygger på att kvinnor och män ska komplettera varandra och leva sina liv med varandra i heteromonogama relationer, upprätthåller den patriarkala exploateringen som sker i dessa relationer. I dessa relationer så utför kvinnor den största delen av det reproduktiva arbetet och så vidare.

Det första steget i denna ideologi är att låtsas att kvinnor och män inte kan relatera till varandra på något annat sätt än som könsvarelser, till exempel genom att antyda att vänskapsrelationer mellan pojkar och flickor egentligen är en fråga om heterokärlek. Detta leder, sorgligt nog, till att vi i slutänden faktiskt får mycket mycket svårt att relatera till varandra utanför dessa ramar, och det är något oerhört tragiskt i det. Speciellt när vi förväntas leva hela våra liv tillsammans med en partner som vi antas inte kunna vara vänner med, utan som vi bara kan möta som könsvarelse.

Men påprackandet slutar inte i och med barndomen, utan bli snarare värre. Folk tycker ju ändå ibland att barn borde slippa undan detta eftersom de inte ska ha börjat tänka på kärlek och sånt än, men när det kommer till ungdomar och vuxna så är pressen etter värre. Så fort en kvinna och en man ”klickar” med varandra så antas det vara någon slags heterokärlek på g, men motsvarande sker mycket sällan när det kommer till kvinnor som ”klickar” med kvinnor och män som ”klickar” med män. Då antas det vara en fråga om vänskap.

Den obligatoriska heterosexualiteten bidrar med andra ord inte bara till att vi ser möjligheter till heteromonogami i minsta lilla grej, utan även till att vi missar möjligheter till kärleksrelationer mellan andra människor, där det inte förväntas av oss. Och allt detta bara för att män ska kunna exploatera kvinnors reproduktiva förmåga!

Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han låtit relationen förfalla.

Twittrade om den här idén att en ska ”acceptera” ett uppbrott:

Den här idén om att en ska acceptera ett uppbrott ”rakryggat” oavsett vad som föregått det. Nej, jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han hade låtit relationen förfalla. Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han hade gett mig falska löften för mig för att få mig att vara med honom. Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte den situation som gjorde uppbrottet möjligt, som lät det ske.
Män ska tydligen kunna göra lite vad de vill för att sedan förvänta sig att det ska ”accepteras” när de inte vill längre. Jag vägrar skämmas för att en man gjorde mig känslomässigt beroende av honom. Han valde att lova mig saker, han valde att vara passiv inför problem, han valde att vara med mig utan att ge mig kärlek.
Män som klagar över att deras ex inte ”accepterar” uppbrottet kan dra åt helvete. I många många fall handlar det om att mannen varit passiv inför relationen, utnyttjat personen, sedan lämnat vid ”besvär”. Om du lurar in en människa i en relation med falska löften om ”kärlek” för att sedan vara passiv kan du inte klaga om hen blir ”hysterisk”. Patriarkatet vill få mig att tro att jag gjorde fel som blev arg, men jag vet att min ilska var djupt berättigad. Det handlade inte om att han ”inte ville”, det handlade om att han band mig till sig genom att bygga upp hopp och ej ta ansvar.
Att män konsekvent ljuger för att få in folk i relationer är okej, men nåde den som tar löftena på allvar och avkräver att de ska efterlevas.

Givetvis ska en acceptera andra människors vilja, men det blir problematiskt när människors bitterhet över en pissig relation beskrivs i termer av att ”inte acceptera ett uppbrott”. Ett uppbrott kan en sörja, en kan sörja att en har förlorat en viktig person i sitt liv, men en kan inte vara arg för att någon inte vill samma sak som en själv. En kan däremot vara arg och bitter över att någon har behandlat relationen och därmed också en själv vårdslöst.

Passivitet i relationer är vårdslöshet. I relationer, och speciellt i monogama kärleksrelationer, har en skyldigheter. En har en skyldighet att ta relationen på allvar, att inte slarva bort den på grund av sin egen rädsla att ta tag i saker. Kan en inte ta detta ansvar bör en inte ingå i relationer, för det är extremt respektlöst gentemot de en gör anspråk på att ingå i relationer med. Om en relation tar slut på grund av detta så tycker jag att en har all rätt att vara arg, speciellt om relationen inletts med och delvis på grund av högtravande löften om evig kärlek och så vidare.

Det är inte så enkelt som att man först vill vara med varandra och sedan inte vill vara med varandra. Relationer ingås på olika sätt och på olika grunder, och faller sedan olika ut i praktiken. Vad en gör mot varandra i relationen spelar roll för hur en hanterar uppbrottet. Även om en inte är ihop längre är en fortfarande två människor som gjort och sagt en massa saker till varandra och detta leder till en massa känslor som till exempel ilska. Det går inte att bara avsluta en relation med ett tvärt snitt, utan det är en betydligt mycket mer komplicerad process än så. Det uppstår en massa känslor som måste hanteras.

Många män verkar förvänta sig att de ska kunna göra lite vad som helst mot den de har en relation med för att sedan avsluta relationen när de behagar. De tycker att det är jobbigt och förvånande när det bli besvärligt. Och den här inställningen underlättas av det generella idealet kring att en ska ”acceptera” ett uppbrott oavsett vad som skett i relationen, att en ska hålla huvudet högt, bära sin smärta själv och så vidare. Problemet med detta är att den som utsatt en för en massa skit aldrig får se konsekvenserna av det, utan kan fortsätta gå omkring i världen som om ingenting hade skett.

Det finns såklart en massa olika slags relationer och uppbrott, och det kan också vara en fortsättning på våld att inte acceptera ett uppbrott. Det hela beror på kontext, på relationsdynamik och på makt. Min poäng är att det är problematiskt att män tycker att de kan leka med andra människors känslor men inte vill veta av konsekvenserna av sitt agerande. Den som visar att hen är sårad avvisas lätt som hysterisk. Den som tar det romantiska löftet på allvar är naiv. Men det faktum att kärleksrelationer ofta bygger på lögner och kränkningar anses föga relevant i kontexten.

Varför är det så viktigt för David Carlberg att hävda att jag inte har haft relationer med män?

En mycket begåvad ung herre vid namn David Carlberg kände sig manad att kommentera på min facebooksida för nån dag sedan:

Vi kan se en röd tråd i David Carlbergs resonemang: jag tycker som jag tycker eftersom ingen man har velat ha sex med mig, ha en relation med mig eller ge mig olika oombedda komplimanger.

Det tråkiga med David Carlbergs kommentarer är att de inte stämmer. Jag tror jag hade haft ett avsevärt mycket bättre liv om jag hade sluppit en massa oombedd uppmärksamhet från olika män, tyvärr är det inte så det är. Män har gett min komplimanger, ”raggat” på mig, tagit på min kropp utan min tillåtelse, haft sex med mig fast jag inte velat, övertalat mig/manipulerat mig till att inleda relationer med dem, gett mig sin så kallade ”kärlek”, velat prata med mig om en massa grejer och så vidare.

För vissa män är det väldigt viktigt att upprätthålla bilden av att feminister bara är arga på män för att de inte har fått tillgång till män. Detta handlar om att upprätthålla bilden av män, relationer med män och manlig bekräftelse som det finaste en kan få här i livet. Det finns en idealiserad bild av hur det är att ha relationer med män som bygger på att mannen ”räddar” den andra, är ”ridderlig” och så vidare, men tyvärr ser verkligheten sällan ut så.

Detta får under inga omständigheter avslöjas! Det skulle nämligen innebära att folk kanske blev mindre taggade på att ingå i den exploateringsförhållande som är en heteromonogam relation, och detta skulle män givetvis förlora stort på eftersom det är de som exploaterar andra på kärlekskraft, reproduktivt arbete och så vidare i heteromonogama relationer. Därför måste alla ansatser till att tala om den heteromonogama relationens tragiska verklighet motarbetas och misstänkliggöras, bland annat genom att antyda eller skriva rakt ut att de som inte tycker om sådana relationer helt enkelt är bittra för att de inte har någon egen erfarenhet.

David Carlberg vill inte att det ska avslöjas att det troligen kommer vara jävligt pissigt att ingå i en heteromonogam relation med honom, för det skulle ju innebära att han missade en chans till makt och kontroll.

Självporträtt.

Vad vill egentligen högerfeminister?

Nu till ett fenomen jag har så svårt att greppa: högerfeminister. Ofta när en pratar med en högerfeminist så är de typ såhär ”ja allt du säger är ju sant men jag tycker inte att vi ska tvinga någon till något”. Att ”tvinga någon” innebär i det här fallet att på politisk väg försöka förändra den situation som vi befinner oss i och gör att vissa är förtryckta. Högerfeministen tycker istället att människor ska ”välja själva” så att saker och ting blir mer jämställda.

Problemet med det här resonemanget är att det utgår från att människor idag är fria, alltså inte blir tvingade till saker. Detta är dock inte sant, för i patriarkatet så är människor inte fria. Människor tvingas in i att leva på vissa sätt på grund av patriarkala strukturer.

Till exempel: patriarkatet ger upphov till löneskillnader som har sin grund i könstillhörighet, vi tvingas in i könsroller från en väldigt låg ålder och det förekommer även våld och tvång inom relationer som gör att det kan vara väldigt svårt att ”välja” om en ska vara i dem eller inte. Att i en sådan kontext tala om att jämställdhet ska uppnås genom att individer ska göra olika val ter sig verklighetsfrånvänt. Som om patriarkatet var en livsstil och inte ett samhälleligt system som bygger på makt och kontroll.

Det är jättebra att någon tycker jämställdhet är bra, men det är knappast en feministisk praktik att bara ”tycka” något men inte göra något för att förändra saken. Så vad vill egentligen högerfeminister?

Den patriarkala passiviteten.

Tänker på när jag började må dåligt i en relation jag hade. Bränd som jag var av erfarenhet från tidigare relationer så förklarade jag att det finns en risk att jag skulle bli alltför krävande och söka för mycket bekräftelse i relationen, vilket skull förstöra relationen. Som svar fick jag att det inte var någon fara och att han skulle vilja vara med mig ändå. Eftersom en gärna vill tro på den typen av saker så gjorde jag till slut det, men precis som jag hade befarat så gick saker och ting dåligt, men detta utan att han någonsin tog initiativ till att prata om det som inte fungerade. Det var alltid alltid jag som initierade diskussionerna, under vilka det emellertid mycket ofta kom fram att han upplevde en massa grejer som problematiska.

Det som stör mig i detta är den där passiviteten han uppvisade inför problemen i relationen. Det gjorde ju att jag hela tiden blev tvungen att dra i allt arbete för att lösa problem som var gemensamma. Ofta så bromsade han rentav detta arbete genom att förneka att problemen existerade eller genom att mena på att hans så kallade ”kärlek” skulle lösa saken (paus för rått och cyniskt manshatarskratt).

När han sedan till slut började påtala problem och mena att det inte var en bra grej att vi var tillsammans blev jag oerhört ledsen. Inte för att han inte ville vara med mig utan för att han hade varit så oerhört passiv inför detta problem innan, att han hade låtit saker bero. Han lade ingen energi på att lösa problemet när tid fanns, han bara lät skiten rinna ut i sanden istället. Jag hade verkligen ansträngt mig för att försöka förstå vad som pågick och förändra saken, men det var ingenting värt eftersom han aldrig tog mina farhågor på allvar. Det var tvunget att gå helt åt helvete för att han skulle inse att jag hade haft rätt, och då var det såklart försent.

Jag kände aldrig att han faktiskt ansträngde sig för att få förhållandet att fungera, och det fick mig att känna mig så jävla värdelös. Han kunde säga att han älskade mig tusen gånger om, men han kunde aldrig agera kärleksfullt genom att faktiskt bry sig om mig eller relationen, genom att faktiskt angripa de problem som fanns. Hans enda strategi var förnekelse, och han förnekade och förnekade tills problemen var omöjliga att undvika även för honom.

Den här grejen, att inte ta ansvar för relationer, är verkligen vidrig. Jag förstår inte hur en kan rättfärdiga det moraliskt för sig själv att vara i en relation en inte tar något som helst ansvar för. Relationer kräver arbete, och är en inte beredd att utföra detta arbete bör en inte ha några relationer. Det är inte okej att ockupera en annan människa i en relation en inte är villig eller kapabel till att arbeta med.

Varför är det så svårt för vissa att acceptera att en bör kolla läget med sin sexpartner?

Fick en kommentar på inlägget om att ha sex med någon som ligger som en död fisk som på ett utmärkt sätt sammanfattar precis vad jag menar med våldtäktskultur. Därför tänkte jag besvara den nu:

Den här artikeln för mina tankar närmast till Blondinbellas filosofi kring att kvinnor ska få vara sköra och svaga. Artikeln cementerar tanken kring att kvinnor är så pass svaga och oförmögna att kommunicera klart att man helt och hållet överlämnar ett, alltför stort och tolkningsbart asymmetriskt ansvar till mannen, eftersom mannen i varje sexuell situation måste tolka kvinnans kroppsspråk istället för att kvinnan säger NEJ.

Jag tycker först och främst att detta är en intressant anklagelse på ett inlägg där jag faktiskt inte nämner män och kvinnor mer än i illustrationen och i citatet. Jag skriver genomgående ”personen” ”partner” ”hen” och så vidare just för att markera att gränsöverskridande kan förekomma i alla olika sociala situationer. Det handlar inte om att ge asymmetriskt ansvar till mannen, det handlar om att alla som är inblandade i social interaktion, och speciellt sex, ha ett ansvar att känna in varandra. Problemet är att män i mindre utsträckning gör detta, men givetvis har alla detta ansvar.

Idén om att jag skulle tycka att kvinnor är ”svaga” för att de inte alltid är kapabla att säga nej har flera problem. För det första så har många människor faktiskt problem med att säga nej i vissa situationer. Jag skulle inte kategorisera detta som ”svaghet”, men om en nu tycker att det är att vara svag så antar jag att det är rimligt att ta hänsyn till att det finns människor som är just ”svaga”. Många människor har problem med att säga nej i sexuella situationer och detta är rimligt att ta hänsyn till när en har sex, för annars är risken att en begår ett övergrepp stor. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om och själv varit i situationer där jag inte kunnat säga ifrån, där jag inte känt att jag haft det handlingsutrymmet över huvud taget. Detta sker hela tiden och det är bara dumt att inte förhålla sig till det.

Den här personen verkar resonera som så att det är feministiskt att utgå från att kvinnor är ”starka” och ”vet vad de vill” och att en därför inte behöver bry sig om att känna in deras gränser. Det hade varit hemskt roligt om det stämde, men nu lever vi tyvärr i ett samhälle som inte fungerar så. Vi lever i ett samhälle där kvinnor lär sig att deras kroppar är till för män, och där män i sin tur lär sig att de inte behöver bry sig om vad kvinnor vill. Det är denna situation vi måste förhålla oss till. Det är inte feministiskt att utgå från att vi lever i det postpatriarkala samhället, det är feministiskt att kämpa emot patriarkatet. Jag menar, annars vore det ju feminism att typ… inte kämpa för lika löner eftersom en då utgår från att kvinnor är svaga? Det faller ju på sin egen orimlighet.

Det handlar inte om att vara ”svag”, det handlar om makt. I vissa situationer är det svårt att säga ifrån, för en vet inte om det kommer att respekteras eller om det kommer bidra till en ännu jobbigare situation. Om en har sex med någon bör en ta hänsyn till detta och skapa en situation där personen ifråga känner sig trygg med att visa vad hen vill. I många sexuella situationer gäller dock inte detta.

Sedan finns det såklart kvinnor som detta inte gäller, men i så fall kan det väl knappast skada att kolla läget ändå? Jag har mycket svårt att de problemet med att anpassa sig efter att många har svårt att säga ifrån. Det är såklart mycket tråkigt att det är så, men det är så det är och ett bra sätt att hantera problemet är att människor blir bättre på att känna in andra.

Det är fullkomligt absurt att man som man omedelbart är våldtäktsman om man inte förstår detta extremt luddiga kommunikationssätt som baseras på att mannen måste ”läsa” kvinnans tankar.

Det handlar inte om att ”läsa” någons tankar, det handlar om att känna in en annan person. Om någon ligger och är helt passiv under sex så borde en kolla läget, precis som en inte sitter och har en lång ”konversation” med någon som inte svarar och så vidare. Det är ett rimligt krav att ställa vid alla former av social samvaro och speciellt när det kommer till något så känsligt som intimitet.

Jag menar inte att en ”omedelbart är våldtäktsman” om en inte kollar läget, jag säger att risken att en begår ett övergrepp, alltså har sex med någon mot dennes vilja, är stor. Den som inte vill ha sex med någon mot dennes vilja borde ju därför intressera sig för att tänka på det i sexuella situationer. Den här personen väljer uppenbarligen att istället skjuta över skulden till den som ligger som en ”död fisk”. Vad säger det om hens prioriteringar? Uppenbarligen är det viktigare att inte behöva ta ansvar för att känna in någons gränser än att inte utsätta någon för sex med sin vilja. Sympatiskt.

Jag minns åtminstone som ung och när man träffade sin första tjej att de första månaderna efter man blivit av med oskulden var väldigt taffligt och att tjejen väldigt ofta var stel och lite nervös (död fisk). Det betydde inte att man under samförstånd hade sex. Alla kvinnor beter sig inte som porrstjärnor i sängen.

Jag vet inte vad det innebär att bete sig som en porrstjärna, men jag tänker mig att det finns ganska många andra sätt att vara aktiv i sängen på än det. Jag tänker mig att det finns ett ganska stort spann mellan ”porrstjärna” och ”död fisk”. Att någon ligger som en ”död fisk” betyder liksom inte att hen typ inte stönar jättejättehögt och skriker, tar skitmycket initiativ och liknande utan snarare att hen inte ger någon form av gensvar över huvud taget. Det är långt ifrån något porrideal.

Ett nej är ett nej är nej. Den tanken är väldigt klar för mig. Men att dra det till denna extrem är att gå lite för långt.

Mycket imponerande att du har klart för dig att ett nej är ett nej, men jag kan inte begripa varför det är ”extremt” att tycka att en inte ska ha sex med någon som inte deltar i aktiviteten. Jag skulle inte fortsätta ha sex med någon som inte ger något som helst gensvar och jag kan för mitt liv inte begripa varför någon annan skulle göra det. Ändå ses det som helt normalt.

Vissa har också kommenterat med att vissa tycker om att vara passiva i sängen. Så kan det såklart vara, och om så är fallet tycker jag givetvis att en ska kunna vara det, men då ska en ju diskutera saken. Om du har sex med någon som är passiv ska du kanske inte utgår från att hen tycker om att vara passiv, precis som du inte ska utgår från att en person som säger nej vill ha dominanssex. Det är helt enkelt rimligt att kolla läget, och det är allting jag någonsin sagt. Frågan är varför det är så oerhört svårt för vissa att acceptera att det är rimligt att kolla läget med sin sexpartner?

Det går inte att särskilja fysiskt och psykiskt våld.

Lady Dahmer skriver väldigt bra om våld i nära relationer:

Utöver hoten så kan han på andra sätt utsätta sitt offer för obehag och otrygghet; t.ex genom att ringa upprepade gånger. Till dig, din arbetsplats, din familj. Kanske dyka upp utanför din dörr vid återkommande tidpunkter eller bara vägra att gå. Stalking och förföljelse. VÅLD. Det är våld. Ekonomiskt våld är att styra de ekonomiska där kvinnan ofta blir beroende av mannens inkomst eller där mannen helt enkelt tar kontroll över bådas pengar och utifrån det kräva lydnad och kuvelse.

Det får mig att tänka på en frågeställning som jag ser då och då, nämligen: ”vad är värst, fysiskt eller psykiskt våld?”. Jag tycker det är en väldigt märklig fråga, av två anledningar:

Fysiskt våld är psykiskt. Att bli slagen av någon, speciellt om det är i en nära relation, tar hårt på en psykiskt. Det är inte ”bara” ett slag, det är ett tecken på att en inte är värd mer än så för den personen, det är ett sätt att upprätthålla makt och kontroll och så vidare. Det går inte att särskilja den fysiska smärtan i själva slagen från den psykiska nedbrytning som det innebär att vara rädd, att bli nedvärderad på det sättet som det innebär att bli utsatt för våld och så vidare.
Fysiskt våld kräver psykisk nedbrytning. Innan det fysiska våldet gör sitt inträde i en relation så krävs det att offret bryts ner psykiskt. Få skulle stanna med någon som gav den en käftsmäll första dejten, det sker en långt process av normalisering där det fysiska våldet slutligen framstår som något acceptabelt för båda parter. Det är någonting som möjliggör det fysiska våldet, och denna nedbrytning av en individ är i sig en våldshandling.

Däremot så är ju endast den fysiska smärtan som uppstår vid slag troligen mindre ”farlig” är det psykiska. Om en hade fått den i en annan situation, till exempel av att trilla i en trappa, så hade det ju troligen inte varit en personligt nedbrytande upplevelse. Det är uppenbart mycket värre att bli slagen av någon som en lever tillsammans med än att till exempel ramla och slå sig. Det säger ju sig självt, men ändå försöker folk göra denna uppdelning i fysiskt och psykiskt våld.

Det går inte att ”dela upp” upplevelser av våld i psykiskt och fysiskt. En massa saker som brukar tas som exempel på psykiskt våld påverkar ju kroppen, till exempel ens rörelsemönster, ens hygienvanor, ens klädsel och så vidare. Det har ju fysiska effekter, varför skulle det inte då kunna ses som fysiskt våld? Samma sak med fysiska våldshandlingar som påverkar psyket. Att försöka göra en strikt uppdelning och sedan dessutom komma fram till vilket som är ”värst” är att förenkla ett mycket komplext förlopp.

Vi ska inte dränka oss själva i skuldkänslor, men vi måste reflektera över vårt beteende.

När en skriver om att även till exempel tjatsex eller att ha sex med någon som är passiv är våldtäkt så får en ofta invändningen ”men hur ska en kunna straffas för något en inte varit medveten om att en gjort”. För det första är det inte särskilt orimligt att folk straffas för saker de inte gjort med ett medvetet uppsåt att skada något, till exempel så finns ju ”vållande till annans död” som ett brott, vilket i princip innebär att en råkat ha ihjäl någon på grund av oförsiktighet. Varför skulle inte samma sak kunna gälla vid sexuella övergrepp? För det andra är det ju, som jag skrev om här, i sig ett problem att en kan komma undan med att helt enkelt strunta i vad ens partner vill.

Men framförallt så tycker jag att det är ganska ointressant att reda ut en massa frågor om enskilda individers skuld i olika händelseförlopp. Jag har inget intresse i att varje enskild våldtäktsman ska bli dömd, jag har ett intresse i att det ska finnas en generell kultur kring vår interaktion i allmänhet och sex i synnerhet som präglas av att det anses viktigt med samtycke, att känna in varandras gränser och så vidare.

Hela konceptet att utmäta moralisk skuld åt enskilda individer intresserar mig inte. Jag ser inte frågan om sexuellt våld som en fråga om vad enskilda individer gör utan som en konsekvens av ett maktsystem där människor har makt över varandra och manifesterar denna makt genom att inte bry sig om andra människors gränser. Jag vill prata om detta som ett strukturellt problem, inte som ett problem med att enskilda individer är moraliskt korrupta och skadar andra med vilja. Jag tror verkligen inte att de flesta som begår våldtäkter aktivt vill skada offret, jag tror bara att vi lever i ett samhälle där det inte anses vara en särskilt viktig grej att bry sig om vad andra människor vill i intima situationer. I ett sådant samhälle så sker givetvis övergrepp, för ingen tycker att det är viktigt att bry sig om att undvika dem.

Alla kan göra sig skyldiga till gränsöverskridande beteende. Jag har gjort det själv många gånger, mot många människor. Det viktiga är att en lär sig något av det. Att en förstår att det är ens eget ansvar att inte överskrida folks gränser, inte den andras ansvar att markera dem tydligt nog. Problemet är inte att varenda våldtäktsman inte får ett straff i domstol, problemet är att vi lever i ett samhälle som lägger skulden på offret.

Jämför med någon annan form av brottslighet, som till exempel en misshandel. Om det inte finns bevis nog för att döma någon vid misshandel så utgår inte alla ifrån att det innebär att det var så att offret ville, inte sa nej tydligt nog eller liknande. Det finns fortfarande en generell idé om att det var fel att personen ifråga blev utsatt för det hen blev utsatt för, även om bevisen inte räcker för att fälla någon. Motsvarande kultur vill jag ska finnas vid våldtäkt. Även då ingen kan straffas så ska det ses som att offret har blivit utsatt för ett övergrepp och det var fel. Men så som det fungerar idag så tycks folk utgå från att om ingen blir straffad för ett sexuellt övergrepp så är det inträffade offrets fel, att offret ljuger eller liknande. Så behöver det ju inte vara. Att en inte kan bevisa någons skuld i en domstol innebär inte att ingenting har hänt.

Den som blir anklagad för att ha begått ett sexuellt övergrepp borde rimligen vara intresserad av att förstå vad som inträffat för att kunna undvika att ha sex med folk mot deras vilja i framtiden. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att en inte vill överskrida andra människors gränser. Men istället så börjar saken handla om rätt eller fel, vem som har skulden och inte. Istället för att lära sig något av det hela så blir människor defensiva och ska till varje pris bevisa att hen inte gjort något fel, det vill säga att den andra bär på skulden. Varför? Varför inte bara försöka komma vidare till en situation där färre sexuella övergrepp äger rum?

Jag tror inte att den som en gång begått ett övergrepp är en ond människa, jag tror att människor kan göra fel och jag tycker att det är viktigt att det finns ett sätt att prata om detta som uppmanar till förändring snarare än brännmärkning av enskilda individer. Just därför tycker jag att det är viktigt att vi pratar om sexuellt våld och gränsöverskridande beteende som ett generellt och strukturellt problem, inte som en fråga om enskilda individers moral. Alltså att vi talar om det enligt följande modell:

Vi behöver inte alltid utmäta moraliskt ansvar på enskilda individer för att kunna konstatera att något är problematiskt och behöver förändras. Följande kan konstateras: vi lever i ett samhälle där det är vanligt att människor har sex med andra mot deras vilja. Detta är ett problem. Hur ska vi lösa det? Jo, genom att skapa en kultur där människor respekterar varandras gränser. Detta tror jag görs effektivast genom att kräva att människor tar ansvar för detta och inte genom att skuldbelägga eller misstänkliggöra offret, genom att faktiskt diskutera de här sakerna och värdera att vi lär oss att känna in varandras gränser, genom att ta det på allvar om någon säger ”du överskred mina gränser”, istället för att maniskt försöka bevisa att en inte har någon moralisk skuld i frågan eftersom en inte ville något illa. Det kan mycket väl stämma att en inte ville något illa, men i så fall borde en ju också vilja reflektera kring och tänka över sitt beteende så en inte gör människor illa ändå. Alla kan göra fel och det är okej, vi ska inte dränka oss i skuldkänslor för det. Men att inte reflektera över sitt beteende när en konfronteras med att en gjort någon illa, det är faktiskt på riktigt moraliskt förkastligt och fullständigt oacceptabelt.

Att klaga är subversivt.

En grej jag tycker är intressant är när människor typ bestämmer att jag eller andra feminister mår dåligt eller är missnöjd med mitt liv och sedan använder det som ett argument emot mig eller feminister i allmänhet. ”Varför är feminister alltid så bittra?” undrar de och tycker att det bevisar något. Vidare så tycker de ofta att en ska ”sluta älta” och istället ”lösa problemet”, vilket i praktiken innebär ungefär att en ska ta sig i kragen, tänka positivt och dylikt.

Jag mår inte mer dåligt nu än innan jag blev feminist, däremot vågar ju numera prata om att jag mår dåligt och varför. Att må dåligt är i detta samhälle skuldbelagt, eftersom folk tror att det är individens fel att hen mår dåligt.

Om en har världsbilden att den som mår dåligt kan ”ta sig i kragen” i börja må bra så tycker en såklart att det är ett argument emot någon att denna uttrycker ilska, ledsenhet och frustration inför rådande samhälle.

Det hela är dock bara ett enda långt cirkelresonemang. Den som klagar på att hen mår dåligt över samhället mår i själva verket dåligt för att hen tänker negativt, och att hen tänker negativt bevisas av att hen är missnöjd med saker i samhället. Alternativet att det faktiskt kan vara så att samhället påverkar oss och hur vi mår, att det faktiskt kan vara så att personen ifråga mår dåligt över saker i samhället som drabbar hen, det slår inte liberalen. Eftersom liberalen tror att alla är sin egen lyckas smed och att en kan tänka sig lyckligt så blir det rimligt att resonera på det här viset.

Om en däremot, som jag, tar det för givet att människor påverkas av sin omgivning och att många som mår dåligt gör det för att saker och ting har hänt dem och inte för att de ”tänker negativt” så blir det rimligt att prata om sina psykiska besvär och vad som orsakar dem. Jag tror att det är viktigt att sluta skämmas inför att en mår dåligt och istället börja prata om det, för att kunna formulera politiska visioner om ett samhälle där en inte skulle behöva må lika dåligt.

Detta är, i mina ögon, inte alls en fråga om ”gnäll” utan en mycket konstruktiv sak att göra. Att prata om vad det är som gör att en mår dåligt i grunden och vilken typ av samhälle som skulle kunna hjälpa en att må bättre är betydligt mycket mer lösningsfokuserat än liberalernas eviga ”ta dig i kragen” som ju inte fungerar särskilt bra för att faktiskt hjälpa något. Problemet liberalen har med detta är såklart inte att det inte är en lösning utan att det är en lösning som innebär att de skulle behöva göra avkall på sina privilegier i detta samhälle och faktiskt bry sig om hur någon annan har det.