Min fixering vid min kroppsbehåring.

Ibland undrar människor över min så kallade ”fixering” vid min kroppsbehåring, framförallt mitt benhår. Det hela är lustigt med tanke på hur oerhört mycket mindre tid min kroppsbehåring tar i anspråk nu än när jag rakade mig, ändå är det nu jag anses fixerad för att jag typ… lägger upp en bild på insta på mina ben ibland? (här kan en fråga sig om en med rakade ben hade ansetts fixerad vid sin hårlöshet, min spontana gissning är nej)

IMG_20140505_110030Men för sakens skull tänkte jag ändå berätta om varför jag ändå tycker att det är viktigt, det här med min kroppsbehåring.

Igår när jag åkte tunnelbana så satt två stycken väldigt tillfixade tjejer i yngre tonåren framför mig. Jag kom att tänka på när jag själv var i samma ålder och såg en kvinna med orakade ben på tunnelbanan, och hur oerhört chockerande och äckligt jag tyckte att det var. Nu är jag själv samma kvinna. Jag vet såklart inte om de här tjejerna tänkte på det, men jag tänker mig att det finns vissa som reagerar.

Jag tänker på om någon då hade sagt till mig att jag en gång i framtiden inte kommer bry mig om huruvida någon i det offentliga rummet kan tycka att min behåring är äcklig. Jag hade troligen inte trott på den personen, just då var det en av de absolut viktigaste grejerna i livet, att inte uppfattas som äcklig av människor jag aldrig träffat och aldrig kommer ha en relation med.

Det här med att inte bry sig är liksom en så himla stor befrielse, jag tror att det är svårt att inse vidden av den om en aldrig har känt den pressen att ständigt fixa till sig för att tillfredsställa den manliga blicken. Jag tror att det är svårt att förstå befrielsen i att inte behöva gå omkring och bry sig så mycket om vad folk tycker och tänker om ens kropp. Därför är det helt enkelt en jävligt stor grej, det har lett till oerhört mycket personlig frigörelse för min del att sluta bry mig så jävla mycket om det där, och därför kan jag nästan känna mig lite fnissig när jag kollar på mitt benhår, för det påminner om denna resa.

Kvinnan är dömd till återupprepning.

wpid-img_20140522_222423.jpgLäser Det andra könet av Beauvoir och är inne på delarna där hemmafruns situation beskrivs. Något som ständigt återkommer är hur en som kvinna är dömd till återupprepning, till att vidmakthålla status quo, och hur detta påverkar kvinnans syn på sig själv. Både produktion och reproduktion behövs i samhället, men reproduktionen har avsevärt mycket lägre status och är ofta obetald. Kvinnan är i regel hänvisad till att utföra det reproduktiva arbetet, medan mannen utför det produktiva. Även om kvinnor ofta lönearbetar idag så är inte det deras livs största uppgift, utan den består fortfarande i att bilda familj, skaffa barn och så vidare. Bara mycket framgångsrika kvinnor kan förhandla sig ur reproduktionen.

Beauvoir beskriver hur mannen för att förverkliga sig själv behöver en kvinna som sköter reproduktionen, så att han själv kan viga livet åt att producera. Jag tänker att i detta ingår inte bara typ hushållsarbete utan även den känslomässiga reproduktionen, något som kvinnor i regel sköter åt män. Denna rutinartade syssla som heter att ”ta hand om sina relationer” syftar också till att upprätthålla status quo, det är ett arbete som måste utföras men som inte märks av.

Kvinnan får helt enkelt inte tillfälle att känna stolthet över sitt arbete, för trots att det är nödvändigt materialiserar det sig inte i något nytt utan handlar bara om att upprätthålla det gamla. Hon kan inte peka på något och säga ”detta har jag skapat”, och detta gäller på samhällsnivå såväl som på individnivå.

Twitter 22/5. Demokrati som obligatorisk lek.

Ingenting får mig mindre taggad på att rösta än borgare som tycker att det är en ”plikt”. Norberg drev idag tesen i metro att det är att ”slänga bort sin makt”. Att reducera sin makt till en röst är om något att slänga bort den. Norberg vill att alla ska delta i spelet och därmed också acceptera dess regler. Det är så oerhört ignorant att inte ta den kritik som framförs mot parlamentarismen på allvar och istället skuldbelägga kritikerna.

Demokrati som en obligatorisk lek alla måste delta i en gång var fjärde år för att hålla skenet uppe.

Nej Norberg, det som bär ansvar för att fascismen går framåt är inte sofflocksliggarna utan din egen ruttna politik.

Varför ska människor lägga kraft på något de ändå inte upplever påverkar deras liv? När den liberala demokratin inte kan påvisa faktiska resultat så avkrävs vi trohet till själva idén. Du tror väl på demokrati? Det ses som en plikt att ”delta” för att visa att en i alla fall är ”demokrat”. Att det sedan ger föga resultat är inte ett problem. Så längae tillräckligt många erkänner sin trohet till den liberala demokratin som ide spelar det ingen roll hur den fungerar i praktiken.

Det hela blir en absurd självmotsägelse när det kommer från människor som säger sig värna individens frihet framför allt. För hur ”fri” individen än är måste hen ingå i det demokratiska skådespelet för att ”förtjäna” sin frihet. Det finns alltid ett överliggande hot, att ens frihet kan tas ifrån en om en inte uträttar vissa plikter.

Den främsta av dessa plikter är att tro på den liberala demokratin. Den individ som inte gör detta i tillräckligt hög grad har ingen rätt att klaga på hur saker och ting ser ut. Vi måste alltid delta i systemet för att anses vara legitimerade att kritisera det, och den som deltar måste också tro på det. All kritik mot den liberala demokratin blir effektivt bortviftad genom denna manöver.

Att prata om hur motståndet skapar Sd:s offerroll är att legitimera den.

Ett argument som ofta hörs när en pratar om Sd och olika motståndsstrategier är att en inte ska spä på Sd:s offerroll genom att göra motstånd på det ena eller det andra sättet. Sd spelar på offerrollen, sägs det, det är så det får väljare. Personligen tror jag inte att folk i regel röstar på Sd för att de tycker synd om dem utan för att de är just rasister. Jag tycker till exempel synd om centerpartiet just nu, men jag röstar inte på dem för det för jag delar inte deras grundläggande ideologiska värderingar.

Såhär; alla politiska grupperingar är på något sätt utsatta i detta samhälle, alla politiska grupperingar skulle kunna göra anspråk på offerrollen. Hur kommer det sig att det råkar vara just Sd som har kunnat spela på den? Jag tänker mig att det har ganska mycket med att de fått status som någon slags undertryckta ”sanningssägare” att göra, något som säkert har väldigt mycket att göra med att många faktiskt känner att de har ett begränsat utrymme att uttrycka sina rasistiska värderingar. Om en till exempel tyckte att ”etablissemanget” tystade vissa åsikter som behöver framföras men över huvud taget inte hade samma idé om vilka åsikter detta var som Sd så hade en ju inte röstat på just Sd. Jag tycker till exempel att det finns en massa åsikter som ”tystas”. Anledningen till att en röstar på Sd är för att en på något vis håller med dem i deras värderingar eller politik, sedan används pratet om ”offerkofta” ofta som en ursäkt.

Att Sd får en offerroll handlar inte om att de faktiskt förtjänar den utan om att människor låter dem få sin offerroll. Det handlar om att människor väljer att framställa Sd som offer, eller att på andra vägar legitimera att Sd framstår som offer genom att prata om det som om det vore någon slags naturlag att så fort Sd möter på motstånd så blir deras offerroll ännu starkare. Om folk bara la ner detta tjat om Sd:s offerroll så skulle det troligen vara glömt ganska snart.

Att främst prata om hur de som gör motstånd ska ändra på sig för att undvika att Sd ska få ännu mer av en offerroll är att legitimera offerrollen som sådan och att låta den få faktiskt inflytande över ens politiska strategier. Det är att säga att offerrollen faktiskt har någon slags koppling till det motstånd Sd möter, snarare än att vara ett resultat av olika människors försök att legitimera normaliseringen av Sd. Det är ju precis det som syftet med att odla en offerroll är, att folk ska bli så rädda att göra motstånd att de helt enkelt skiter i det eller gör det på snällast möjligast sätt. Om vi anpassar oss efter Sd:s offerroll så har de redan vunnit.

Vidare; Sd kommer att försöka göra sig själva till offer oavsett om det gäller vuvuzelor eller vända ryggar, det enda en kan göra för att faktiskt minska Sd:s inflytande är att ta ställning emot dem och den rasism de framför. Om tillräckligt många gör det spelar det föga roll hur mycket offer de tycker att de är eller om de faktiskt har fog för att tycka det. I slutänden är det rasistiska strukturer som gör att rasistiska partier växer, och fokus måste ligga på att motverka dessa, inte på att få motståndet mot Sd att framstå som så harmlöst att ingen kan tycka att de är offer för det.

Att vända ryggen åt Sd och ”politik” i den liberala demokratin.

Det har ju blivit populärt nu att ”vända ryggen” åt Sd och andra fascistiska eller rasistiska partier eller organisationer, ett fenomen jag uppfattar har spritt sig från att elever på olika skolor där Sd vari på besök gjort det till att bli ett sätt att motdemonstrera när Sd typ har ett torgmöte. Jag tycker att metoden i sig är lite underlig, jag förstår relevansen i typ ett skolsammanhang då aktiviteten till exempel kan vara obligatorisk eller i samband med att en massa andra partier också ska presentera sig, men att aktivt åka till en plats för att visa sitt motstånd med en vänd rygg tycker jag är lite… onödigt mycket ansträngning för lite verkan kanske. Vissa tycker ju förvisso att det är ansträngningen, det vill säga ”att göra något” som är något värt i sig, själv tycker jag att det är resultatet som räknas. På detta sätt är ryggvändande på många vis den ultimata protestaktionen i en liberal demokrati; en anstränger sig mycket för att visa var en står, men uppnår minimalt resultat i förhållande till ansträngning. En sällar sig tydligt till de goda människorna men utgör inget hot mot det en tar ställning emot. Polisen, aka ”demokratins beskyddare”, gillar en för att en har ”rätt” åsikt men gör som de säger och därmed inte förstör deras uppdrag att låta Sd hålla sitt möte eller sin demo ostört. En lyfts fram som ett exempel på typ ”positiv antirasism” eller liknande av diverse liberaler och beskrivs som ett föredöme för alla de som bråkar mer på demos. ”Titta, en kan faktiskt visa var en står utan att föra så mycket oväsen”, kanske någon säger. Ungefär som om det handlade om att jag personligen vill ”visa var jag står” och inte om att jag faktiskt vill uppnå resultat, det vill säga hindra Sd från att uttrycka sina åsikter ostört. Detta är helt enkelt själva syftet med att föra oväsen, det är inte någon otrevlig bieffekt vilket vissa tycks tro.

Nå, jag har ju egentligen ingenting emot att folk gör motstånd på olika sätt även om jag tycker att vissa former är töntigare än andra. Jag tänker ändå att det är i grunden positivt att så många samlas för att göra motstånd oavsett form. Det bygger kamratskap, får en att känna styrkan i att vara flera, och jag tycker det är rimligt att det finns utrymme även för de som känner att de garanterat vill hålla sig på rätt sida om lagen (även om polisen ju faktiskt sjukt nog  har motat bort såväl ryggvändare som plakatbärare). Jag tänker också att vissa kanske lockas till att gå över till mer aktiva motståndsformer, typ att åtminstone låta lite, något som ju faktiskt hindrar Sd från att genomföra sina möten till skillnad från att vända ryggen till. Jag tänker mig att det också kan finnas en fördel med att det är svårt för snuten att särskilja de olika motdemonstranterna från varandra, och att en kan glida mellan dessa grupper.

Fick dock läsa igår att det vid minst ett av dessa sammanhang förekommit att ryggvändare hyschat på folk som fört oväsen. Detta tycker jag är helt jävla orimligt att flera skäl. För det första: vem fan är du att berätta för andra hur antirasistisk kamp ska bedrivas? Jag skulle inte gå och säga till någon som står med ryggen till att göra oväsen, jag accepterar att folk håller olika nivå och föredrar olika former av motstånd, men jag tycker fan inte att en ska komma dit och banna de som går hårdare på än en själv. Jag tänker mig dessutom att de flesta som vänder ryggen till är mer nya i sammanhanget än de som har högre aktivitetsnivå, vilket borde leda till lite ödmjukhet.

Jag har så oerhört oerhört svårt för den här idén om politik som detta bygger på, idén om att det handlar om att liksom ”visa var en står” med en vänd rygg. Det handlar inte om att faktiskt försöka hindra de som uttrycker människofientliga och rasistiska åsikter, det handlar om att gå till en fysisk plats för att visa att en inte håller med dem. Vad vill en egentligen uppnå med att vända ryggen till? Jag tycker att det är viktigt att fråga sig vad syftet är innan en väljer vad en gör på en demo. Hur konstruktivt är det egentligen att göra ett ”statement”? Jag menar, Sd lär ju redan känna till att det finns en massa människor som inte gillar dem och det hindrar dem knappast från att existera. Någon slags effekt har det såklart, men frågan är hur stor.

Det finns någon slags idé om att en ska demonstrera emot på ett ”värdigt” sätt, att en ska vara lugn och sansad, respektera andras ”yttrandefrihet” och jag vet inte vad. Frågan är varför och vem som egentligen tjänar på detta. Dels Sd som kan genomföra sina grejer, dels den liberala demokratin som konstruktion som bara bekräftas av den här skiten som helt och hållet går enligt dess egen logik. Politik handlar om att enskilda individer ska få visa var de står i olika frågor, inte om att människor konkret kämpar för förändring. Om vi ska kunna bygga en politisk rörelse med någon slags inflytande måste vi ha egen kraft att göra saker, inte bara passivt visa ”var vi står”. Att som ryggvändare aktivt hindra andra från att göra andra former av motstånd är… ett hot mot demokratin kanske?

Vem får vara feminist?

Ibland när jag kritiserar olika fenomen får jag frågor i stil med ”får en inte vara feminist om en gör så eller”. Detta tycker jag är underligt eftersom jag inte sitter på någon slags position att bestämma vem som får och inte får vara feminist. ”Feminismen” är liksom inte någon klubb där vissa har tillträde, feminismen är en politisk rörelse för kvinnors rättigheter som kan drivas en en mängd olika personer och grupper på sinsemellan mycket olika sätt. Jag har absolut inget mandat att bestämma vem som får vara med i denna rörelse eller inte, bara för att jag råkar vara feminist. Jag kan bara välja vilka feminister jag väljer att själva alliera mig med, och att alliera sig med mig är på intet sätt ett kriterium för att kunna se sig själv som feminist.

Generellt när det kommer till frågan vem som får vara feminist så tycker jag att definitionen ”feminist är någon som känner till att patriarkatet finns och som tycker att det ska motverkas” är ganska bra. Den som ställer upp på denna definition är i mina ögon feminist. Däremot så kan en vara feminist och fortfarande vara sjukt dålig på att motverka patriarkatet, en kan helt enkelt ha en praktik som syftar till att vara feministisk men som är kontraproduktiv. Ett typiskt exempel på detta är väl borgerliga feminister som tycker att det är viktigt att kvinnor ska kunna köpa hushållsnära tjänster av andra kvinnor för att kunna göra karriär. Dessa personer är fortfarande feminister, men deras praktik leder inte till ett mer jämställt samhälle.

När jag kritiserar andra feminister betyder inte det att det inte ”får” vara feminister, det betyder bara att jag tycker att deras feministiska praktik är dåligt för det syfte jag utgår från att feministisk praktik har, det vill säga att störta patriarkatet. Jag tänker att den som är feminist borde vara intresserad av att ta till sig av detta, det handlar ju om hur vi mer effektivt ska kunna motarbeta patriarkatet. Jag tänker att det ligger i varje feminists intresse att organisera sin kamp på ett effektivt eller i alla fall inte rent kontraproduktivt sätt.

Jag är dock inte intresserad av att ”exkludera” någon ur feminismen på grund av att deras praktik är kontraproduktiv. Jag brukar faktiskt rentav opponera mig när människor säger att ”den som gör si och så kan inte kalla sig feminist”, även då det är grejer som jag fullständigt instämmer i kritiken av och som jag inte tycker att folk i allmänhet eller feminister i synnerhet ska ägna sig åt.

Diskussionen om vem som får eller inte får vara feminist är för mig ganska sekundär. För mig är ”feminist” som identitet inte det relevanta, det handlar inte om att ”vara” eller inte ”vara” feminist, det handlar om att bedriva feministisk kamp. När vi börjar sätta diskussionen om vad som ingår i en feministisk identitet så högt så tror jag att strategier för själv kampen hamnar i skymundan. Det handlar inte längre om att diskutera strategier, det handlar om att fylla upp ett antal kriterier på en lista över hur en ska vara och sedan är det inte så mycket mer med det. Att behandla feminist som en identitet tror jag i sig är kontraproduktivt, hellre då kritisera saker utifrån utgångspunkten att feminister kan göra saker som är både bra och dåliga för att krossa patriarkatet. Det faktum att en är feminist gör inte automatiskt att det en gör tjänar feminismens syften.

Jag förstår att det kan vara lockande att exkludera folk som är kontraproduktiva från feminismen, men jag tror att det i slutänden leder till att för mycket fokus hamnar på enskilda individers rätt att använda vissa ord om sig själva. Detta tror jag lätt skapar onödig konflikt.

Revolutionära praktiker.

Ibland får jag frågan ”men vad gör du då” när jag diskuterar politik med människor. Tja, bland annat driver jag den här bloggen som jag vet får många människor att tänka om kring sina politiska värderingar eller finna styrka att fortsätta kämpa, jag demonstrerar så ofta jag har tillfälle och ork, jag försöker att relatera till människor på ett vis som är kamratligt och systerligt istället för som varor och så vidare. Men framförallt så försöker jag att inte lägga alltför stor vikt vid exakt vad jag gör eller vad jag väljer, eftersom jag anser att en sådan individfixering i grund och botten är ganska borgerlig.

Det finns någon slags idé hos vissa människor att om en inte tror på parlamentarism så måste varje handling en utför vara direkt samhällsomstörtande. Detta bygger på idén om att en som radikal vill se en revolution i varje givet ögonblick, och därför borde den personen också utföra en massa direkt revolutionära handlingar alldeles oavsett om det är läge för det eller inte. Typ spränga en byggnad eller något, jag vet inte. Ungefär som en radikal person var någon som mest bara vill se världen brinna och detta samhälle förstöras, som inte har något intresse av att det blir bra efteråt.

En stor del av att vara radikal för mig handlar om att få in andra på samma tankar, om att bygga gemenskap och uppmuntra andra som delar ens världsbild att vara mer aktiva politiskt. Feministiskt handlar detta till exempel om att utöva systraskap, skapa grunder för att utöva systraskap och inspirera andra till att utöva systraskap, något jag ser som en revolutionär praktik. Det handlar om att skapa trygghet inom den förtryckta gruppen, något som förhoppningsvis gör det emotionella och materiella beroendet av män mindre. Jag vet inte exakt vad jag förväntar mig att det ska leda, men jag vet att det är en praktik som leder fram mot det samhälle jag vill ha. Jag vet inte vad nästa steg är, men jag vet att i detta skede så är det en rimlig grej att göra för den som vill störta patriarkatet.

När jag tänker på min egen politiska aktivitet ser jag mig som en del av en grupp. Även om jag ofta agerar ensam så agerar jag inom ramarna för tanketraditioner och rörelser, jag för vidare saker och ting som andra har tänkt och sagt innan mig, och jag är helt beroende av att de som läser det jag skriver på olika sätt interagerar och delar med sig, diskuterar i kommentarsfält och så vidare. Jag skulle inte drömma om att tro att jag som enskild individ skulle kunna göra någon slags ”revolutionär handling” som skulle kunna förändra samhället i grunden, att tänka så är mest borgerlig individualism och idealism som inte har någonting med att skapa möjligheter för en verklig revolution att göra. Men av någon anledning så tycker borgerliga personer ofta att varje enskild person som på något vis tänker systemkritisk ska inta positionen som revolutionsledare.

Jag tror inte på konceptet att folk sitter ensamma och skissar på planer för revolutionen, jag tror att det är något som måste växa fram med tiden. Jag tror inte att vi behöver eller ska ha en plan från början till slut, jag tror det räcker med att vi kommer fram till vilka praktiker vi kan betrakta som revolutionära idag och ägna oss åt dem. Jag tror att saker och ting måste växa fram ur handlandet.

Att söka lycka i arbetslivet.

Folk får råd om vad de ska välja för yrkesmässig bana i livet, och ett av dem är nästan alltid ”vad brinner du för? Vad gör dig lycklig?”, underförstått att en ska välja att jobba med just det en ”brinner” för. Folk brukar ofta svara på frågan utifrån de premisserna, de väljer en aktivitet de tycker om att utföra och tänker att de då vill utföra den mer, som ett arbete, utan att fundera på vad själva formen arbete gör med aktiviteten.

Jag funderar lite på det här med att söka sin lycka i arbetslivet, och tänker att det är en konsekvens av att i detta samhälle så är en människa just sitt arbete. Människan definieras utefter vad hen arbetar med. Vi söker identitet i våra lönearbeten, ett projekt som är mycket sorgligt med tanke på att den absoluta merparten av alla människor jobbar med saker som de inte ”brinner” för.

Om en nu tillhör de lyckliga få som får jobba med något de ”brinner” för, vad händer då? Jo, det en ”brinner” för upphör att vara något en gör av passion utan måste istället infogas under arbetets logik. Jag tror inte jag skulle tycka att det var samma sak att till exempel skriva som yrke eller göra det här, och troligen skulle jag få mindre ork till att skriva på egen hand om jag var tvungen att exploatera den förmågan för att tjäna pengar. Skrivandet skulle helt enkelt bli mindre lustfyllt.

Så som vårat samhälle är uppdelat är de flesta dömda till att ägna stora delar av sitt liv åt saker de inte tycker är så jävla feta, och ofta inte ha särskilt mycket fritid för att göra saker de faktiskt ”brinner” för, och en del får göra något de ”brinner” för på heltid, något som jag tänker mig för det mesta tar död på lågan. Att till exempel skriva böcker dag ut och dag in för att en måste göra det lär inte vara särskilt soft, även om en tycker om det från första början.

Jag skulle tycka det var intressant om folk istället besvarade frågan utifrån sin livssituation som helhet. Mitt svar är nog ungefär: jag vill jobba med något ganska enkelt, egentligen vad som helst, i ganska soft tempo ett par timmar om dagen (kanske 3-4, vilket är en fullt rimlig tid om vi faktiskt organiserade arbetet på ett sätt så att alla som kan skulle sättas i arbete och att inget onödigt arbete som till exempel produktion och försäljning av produkter ingen vill ha utfördes), och resten av tiden vill jag ägna mig åt saker jag ”brinner” för, såsom att ta hand om relationer med andra, att vara kreativ och så vidare. Det hade varit den livssituation som sammantaget hade skänkt mig mest lycka i livet. Att arbeta med något jag ”brinner” för skulle inte vara särskilt viktigt om jag visste att mitt arbete inte skulle vara det som dominerade mitt liv eller skapade min identitet.

Barnfödarstrejk.

IMG_20140427_162520Heterosexualitet upprätthåller patriarkatet, men lika lite ansvar som en enskild arbetare har för att sluta arbeta har en enskild kvinna. I patriarkatet tvingas många kvinnor in i den heterosexuella exploateringen, precis som arbetare tvingas arbeta för överlevnad. Det säger sig självt att kvinnor inte skulle vilja leva i heteromonogama relationer i den utsträckning de gör idag om det inte var för att det finns mycket att förlora på att inte göra det.

Kritiken av de heterosexuella praktikerna, att förstå hur de upprätthåller patriarkatet, är därför bara ett första steg. Det handlar om att göra en beskrivning av var vi är nu, var vi vill och vilket motstånd vi kan komma att möta. Att dekonstruera sin livssituation och förstå den politiskt kan vara ett delvis individuellt projekt, frigörelsen däremot måste nås kollektivt. Bara genom att organisera oss tillsammans och ställa gemensamma krav kan vi förändra samhället.

Därför bör vi se våra kroppar som de (re)produktionsmedel de faktiskt är och helt enkelt sluta reproducera på patriarkatets villkor. Det innebär dels att sluta föda barn, men också att inte gå omkring och göra en massa hushållsarbete och känslomässigt arbete för den patriarkala kapitalismens skull. Men det måste organiseras kollektivt, ses som politisk handling, och inte som allas enskilda val. Det handlar inte om att välja om en vill eller inte vill reproducera, det handlar om att ta makten över sin reproduktiva förmåga som en del i en kamp.