Fanny Åström – Sida 93 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Jag betalar priset för din ”sköna avslappnade inställning”.

Ok, vi måste prata om en sak, nämligen fenomenet Skönt Avslappnade Och Öppna Män.

Det finns en viss typ av män som hemskt gärna är skönt avslappnade och öppna med saker och ting, till exempel att ge en komplimanger för ens utseende trots att en bara är vänner/ytligt bekanta, att erkänna att de är attraherade av en eller att dra upp hela sitt livs historia och hur de känt sig typ svikna av olika kvinnor som friendzonat en och så vidare.

Typiskt för dessa män är att de är medvetna om detta, men beskriver det som att ”de gillar att vara öppna med sånt” för att de ”är sådana”, och om en inte är bekväm med det får en säg till. Alltså: de lägger ansvaret för att själva inte syssla med gränsöverskridande beteende på de personer som utsätts för beteendet. Hur sannolikt är det att en person som blivit utsatt för detta faktiskt säger ifrån? Inte särskilt hög, de allra flesta gör helt enkelt inte de när de blir obekväma utan drar sig istället smidigt ur relationen alternativt fortsätter umgås men är sjukt obekväm med det.

Nu vill jag att vi tänker oss en situation: en kvinna och en man är vänner/bekanta/rör sig i samma förening/kretsar. Mannen ger kvinnan olika komplimanger för att hon är snygg/sexig/whatever, eller kanske rentav erkänner att han är attraherad av kvinnan. Vad händer i den här situationen med kvinnan och med relationen. Jo! Kvinnan blir plötsligt (mer) medveten om sig själv som kvinna i relation till en man. Hon går från att vara människa till att vara könsvarelse, för hon vet att mannen också ser på henne som just könsvarelse. Detta i sin tur ger upphov till en mängd obehagligheter som till exempel en mycket otrevlig självmedvetenhet.

Att män kan gå omkring och känna sig lite skönt avslappnade och ”bekväma” med att erkänna attraktion inför sina kvinnliga bekanta är något som helt och hållet sker på kvinnornas bekostnad. Det mannen får i ”bekvämlighet” förlorar jag direkt eftersom jag känner mig oerhört obekväm av det. Jag blir obekväm av att behandlas som kvinna av någon jag sett som min kompis. För det mesta är det dessutom helt överflödigt eftersom den som är attraherad av någon tenderar att bete sig efter det, så jag brukar känna till det redan innan. Anledningen till att jag inte agerar på det är i så fall att jag inte känner samma sak. Om någon då erkänner sin attraktion inför mig så förlorar jag plötsligt möjligheten att bara ignorera det utan måste aktivt förhålla mig till det, något som för det allra mesta gör att jag blir sjukt obekväm och inte längre vill umgås med personen ifråga.

Att inte vilja umgås är i sin tur något som brukar göra folk sura, eftersom de då tycker att de inte får vara ärliga med sina känslor eller whatever, men det är väl inte så konstigt att en bangar på att umgås med någon som erkänt att hen ser en som föremål för heterosexuell praktik. Det är aldrig kul att bli objektifierad, och det är inte soft att hänga med människor som erkänt att de objektifierar en. Dessa män vill fortsätta ”vara vänner” samtidigt som de vill att de ska kunna prata om att de är attraherade av en öppet.

När jag har varit med om detta har jag försökt avstyra det hela lite smidigt genom att säga att det inte är besvarat, vilket en ju tycker borde leda till att mannen i fråga taggar ner, men det finns fan de män som ÄNDÅ FORTSÄTTER att påpeka att de är attraherade av en. VARFÖR??? Jag förstår verkligen inte syftet, det är fullständigt obegripligt varför en ska hålla på och gång på gång göra någon obekväm med den informationen. Om responsen inte blir den du önskar så beror det troligen på att intresset inte är besvarat, inte på att personen inte fattat vinken. Vissa män ger en inga möjligheter att glida ur situationen smidigt utan avkräver en raka svar på saker och ting. Till exempel: om någon erkänner attraktion och responsen inte blir ett entusiastiskt ”jag också” så handlar det troligen om att känslorna inte är besvarade, och då behöver en liksom inte fråga om de är det.

Hur gör en då, om en känner attraktion inför en vän eller bekant? Förslagsvis säger en ingenting om saken. Om känslorna är besvarade lär det ju märkas förr eller senare, och en får väl helt enkelt ta och bete sig lite. Det finns ingen anledning att gå omkring och behandla folk som könsvarelser bara sådär. Priset kvinnorna i din omgivning betalar för att du ska kunna vara en skön och avslappnad kille är högt, och det är viktigt att vara medveten om det. Det går inta att bara strö omkring sig en massa ”bekännelser” av olika slag och förvänta sig att det inte sa påverka relationen, ty orden gör någonting med oss. En uttalad attraktion är någonting annat än en outtalad.

Angående att ”ändra” sin sexualitet.

Många människor har mer eller mindre ödmjukt kommenterat det jag skrivit om heterosexualitet på sista tiden med att mitt resonemang om att sexualiteten är en social konstruktion skulle innebära att folk som tycker en kan ”omvända” homosexuella skulle ”får rätt”. Mitt korta svar på detta är: nej, men jag tänkte att jag skulle utveckla mig eftersom jag är så himla snäll, pedagogisk och en sådan person som ”tar debatten”:

Att ”omvända” folk är i regel ett projekt som bygger på tvång, det jag har skrivit om är att aktivt själv dekonstruera sina sexuella begär. Det kan på intet sätt jämföras med typ de ”omskolningsläger” som människor med homosexuella begär skickas till. Att sluta med heterosexualitet är ingenting en gör för att leva upp till samhällets krav, ty det finns inget sådant krav i samhället, utan det är något en gör för sin egen skull för att heterosexuella praktiker ofta är förtryckande.
Det finns ingen homonorm i samhället, det finns ingen struktur där människor antas vara homosexuella eller pressas in i homosexualitet. Det är därför föga troligt att någon människor tror sig hysa homosexuella begär utan att egentligen göra det.
Att något är en social konstruktion innebär inte att det bara går att förändra hipp som happ, sociala konstruktioner är mycket starka saker som avgör vilka vi uppfattar att vi är, vad vi gör och så vidare. När jag säger att sexualiteten är socialt konstruerad menar jag alltid inte att en bara kan sluta upp med det, däremot tror jag att en kan börja se på sig själv och sin sexualitet på ett annat sätt och utforska andra sidor av sina begär, till exempel som jag var inne på med hur nära relationer mellan väninnor inte tolkas som amorösa trots att det förkommer extremt starka känslor, intimitet, svartsjuka och så vidare. Jag menar alltså att detta är något som ligger latent hos många, som en kan ”väcka”, inte något som ska komma från ingenstans.

Jag utesluter såklart inte att vissa verkligen är heterosexuella, däremot tror jag att väldigt många tror sig vara heterosexuella trots att de egentligen hyser eller har hyst även homosexuella begär. Utifrån detta kan en göra aktiva val att utforska de sidorna hos sig själv, och detta anser jag att fler, i synnerhet ickemän, bör göra. Varför? För att heterosexualitet på många sätt är sjukt kefft. Svårare än så är det inte med det.

Ask.fm om att rättfärdiga sexuella praktiker.

Fick denna fråga på ask.fm.

Kan man någonsin EGENTLIGEN rättfärdiga att tända på våld/att göra andra illa/icke-samtycke, och utföra dessa preferenser, om alla parterna i sanning(!) är med på det? (Om det ens går att i sanning vara med på det?). Oerhört tacksam för svar.

Frågan är ju, precis som du är inne på, vad det innebär att ”i sanning” vara med på något. För mig blir det meningslöst att tala om fri vilja i patriarkatet, speciellt när det kommer till olika sexuella praktiker. Jag tror att våra begär är såpass konstruerade av patriarkatet att det är väldigt svårt att avgöra vad som kommer därifrån och inte.

Med detta sagt: för mig finns det inget behov av att döma enskilda personer som håller på med vissa sexuella praktiker, heterosexualitet, monogami, bdsm eller vad det nu kan rör sig om. Jag sysslar själv med sådana praktiker. Däremot tycker jag att det är intressant att dekonstruera dessa praktiker för att bättre förstå dem, sig själv och sin plats i patriarkatet. För mig handlar det inte om att bedöma vad som är ”rätt” och ”fel” utan snarare om att förstå olika fenomen.

Så frågan om vad som går att ”rättfärdiga” blir i mitt perspektiv ointressant. Jag är inte intresserad av att varken rättfärdiga eller fördöma någonting, jag är intresserad av att förstå det för att i förlängningen kunna förstå hur vi som kollektiv ska kunna bedriva politisk kamp. I det projektet tror jag att det är viktigt att förstå sina sexuella praktiker som en produkt av och något som upprätthåller ett visst system. Jag tycker sedan inte att en ska förändra sina praktiker för någon annans skull, däremot tror jag att de flesta personligen skulle tjäna en jävla massa på att göra det. Till exempel kvinnor som lever i heteromonogama relationer mår ju ofta dåligt av det och blir exploaterade på kärlekskraft.

Jag tror inte heller att det finns något ”sant” begär bortom patriarkatet som vi kan hitta bara vi ”tar bort” de patriarkala normerna, däremot tror jag att patriarkatet erbjuder former för samlevnad och intimitet som inte är optimala. Det handlar inte om att ”ta bort” något utan snarare om att skapa nytt, om att skapa nya normer för samlevnad och intimitet. Jag tänker mig att dessa i högre grad skulle kunna bygga på att en känner in varandras gränser, att en inte försöker definiera relationer eller rangordna dem på det sätt vi gör idag.

Politisk reklam och medborgaren som passiv konsument.

I en borgerlig tidning så uttrycktes för ett tag sedan åsikten att en inte ska riva ner Sd:s valaffischer trots att en hatar deras politik eftersom det är angeläget att människor i en demokrati ”vet vad som finns” när de ska välja.

Förutom det uppenbara, nämligen att jag tycker att en ska gör allt i sin makt för att hindra Sd och andra borgerliga partier från att få röster, så tycker jag att den syn på medborgare som presenteras här är intressant och problematisk.

Medborgaren går på stan, medborgaren ser olika affischer med politiska budskap och ”alternativ” som hen kan välja att lägga sin röst på. Medborgaren ska inte på något sätt påverka dessa budskap, till exempel riva ner en affisch, för det vore odemokratiskt. Medborgaren är i själva verket ingen medborgare utan en passiv konsument av politik, där ens röst är en valuta. Vad gör detta i sin tur med politiken? Det passiviserar de personer som faktiskt påverkas av den, reducerar dem till konsumenter istället för att får vara med vid utformandet av politiken.

Vidare: ”vad som finns” och hur det får ta plats i offentligheten är i sig ett resultat av politik. Ett sätt att påverka politiskt är att påverka bilden av ”vad som finns”, till exempel genom att riva ner eller på andra sätt förändra valaffischer. Vi har möjlighet att påverka politiskt inte bara genom att välja utifrån de bilder som levereras till oss, utan också genom att påverka de bilder och det budskap som levereras till andra.

Den politiska marknaden är en liberal illusion som finns till för att dölja de möjligheter som inte levereras där. Till exempel möjligheten att överta alla produktionsmedel och styra produktionen demokratiskt. Denna möjlighet finns, men den ingår inte i det ”vad som finns” som presenteras här. Politisk reklam kommer aldrig någonsin ge en rättvis representation av ”vad som finns”, för den bygger på och spär på idén om medborgaren som en passiv konsument. Den enda rättvisa bilden får vi när vi börjar se oss själva som aktiva agenter inom samhället, när vi faktiskt betraktar oss som medborgare och inte passiva konsumenter.

Mäns behov av sex och mitt behov av att vara en hel människa.

Ibland säger folk att ”sex är ett naturligt behov” för att försvara olika mäns sexuella övergrepp och övrigt gränsöverskridande beteende. Till exempel när en påpekar att det inte är en särskilt soft grej att gå omkring och ”ragga” på olika kvinnor genom att ge dem diverse komplimanger, ta på dem utan att kolla att det är okej innan och så vidare.

Ett behov som jag har i mitt liv är att kunna röra mig på olika platser utan att ständigt vara beredd på att olika män ska närma sig mig sexuellt på olika vis. Jag vill inte behöva gå in i ett rum och förhålla mig till hur olika män ser på mig, om det är någon som försöker göra något slags närmande och så vidare. Jag vill inte behöva till exempel vara avvisande mot en man jag talar med bara för att han inte ska tro att jag hyser något sexuellt eller romantiskt intresse.

Idag behöver jag ofta vara det, för många män betraktar mig först och främst som en könsvarelse som ska bedömas som kvinna, som föremål för heterosexuell praktik, snarare än som en människa. När jag placeras i detta fack som könsvarelse blir jag obekväm, jag blir självmedveten, och det tycker jag inte om. Många män börjar förvänta sig saker av en om en är alltför vänlig mot dem, och får de inte det klagar de över att de blivit ”friendzonade” eller blir i alla fall besvikna och vill inte ha någon relation alls längre, eftersom de inte etablerade en relation med en som människa utan som potentiellt föremål för sina heterosexuella praktiker. Detta gör att det är väldigt jobbigt att förhålla sig till många män. En känner ofta att en är skyldig dem saker, och en känner ofta att de inte värderar en som person utan som kvinna, vilket i sin tur gör att en agerar som kvinna gentemot dem.

Mitt behov att ses som en hel människa är också viktigt, viktigare än mäns behov av att ha sex. När män ger utlopp för sitt behov av att etablera sexuella kontakter blir jag obekväm, mitt handlingsutrymme begränsas, oavsett om det riktar sig emot mig eller någon annan. Att prioritera sitt eget ”behov av sex” framför andras behov av att kunna röra sig fritt och delta i olika sammanhang som människor och inte som könsvarelser är jävligt egoistiskt. Varför är det egentligen mäns behov av sex som anses stå högst i kurs, vara mest naturligt, och inte mitt och andra kvinnors behov av integritet och att slippa bli objektifierade.

Konsten att bli lesbisk och lust.

Läste nyss ut Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Eller snarare handlar den väldigt mycket om alla nackdelar som finns med att vara hetero. Jag tror att många skulle gilla att läsa den, och tror det kan vara en bra introduktion till att fundera kring sin sexualitet för många, att så tanken att det faktiskt kan gå att lära om sin sexualitet, att det inte är någonting statiskt. Att det går att göra aktiva val kring hur en ska leva sitt liv, att en inte behöver vara dömd till att leva i tråkiga, utmattande heterorelationer bara för att en ”är” heterosexuell.

Hur som helst: vad jag funderade mycket på under läsningen var vad som krävs för att kunna känna sexuellt begär gentemot kvinnor när en hela sitt liv har gått omkring och känt det inför män. Jag tänker att det första steget är att dekonstruera vad sexuellt begär faktiskt är. Så som jag skrivit om tidigare har jag inte betraktat min sexualitet som min egen:

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Jag tänker att jag måste förstå de sexuella begär jag känt eller trott mig känna innan på ett annat sätt, jag måste förstå dem som uttryck för min vilja att bli bekräftad som kvinna i patriarkatet snarare än för sexuell lust.

Vad sen då? Faktum är att jag inte riktigt vet hur det skulle kännas att känna lust på mina egna villkor. Jag har upplevelser som jag tänker ligger i närheten, men det har varit väldigt trevande. Det är svårt att hitta något en aldrig upplevt.

Borgerliga feminister borde lägga mer fokus på att kämpa emot patriarkatet.

Ibland tycker borgerliga feminister att de på olika sätt blir ”uteslutna” ur den feministiska kampen eller att vänstern har ”ensamrätt” på feminism. ”Varför kan vi inte alla bara ena oss i kampen för ett bättre samhälle” frågar de sig.

Ja, varför är det så? Varför kan jag inte kämpa tillsammans med en människa som har en helt annan uppfattning om samhället än jag?

Anledningen till att jag inte kan tänka mig att samarbeta med borgerliga feminister är inte att jag har något emot dem som personer för att de har borgerliga åsikter, utan det handlar om att mitt sätt att föra feministisk kamp är helt omöjligt att förena med borgerlig ideologi. Den feministiska kampen är för mig tätt sammankopplad med kampen emot kapitalismen, de går helt enkelt inte att särskilja. Att försöka isolera den feministiska kampen ifrån den antikapitalistiska kampen är inte bara ett svek mot min ideologiska övertygelse, utan försvårar också den feministiska kampen som sådan.

Det handlar om vilka prioriteringar en gör, vilka metoder en väljer, vilken analys av patriarkatet en har och så vidare. När det kommer till dessa frågor så går helt enkelt mina åsikter ofta isär med borgerliga feministers. Där de vill diskutera till exempel kvinnors rätt att göra karriär vill jag prata om det dubbelarbete som tynger många kvinnors axlar sedan de gjort inträde i arbetslivet, där de vill att hushållsarbete ska vara betalt vill jag diskutera problemet med att mer och mer av mänskligt liv varufieras. Vi kan inte sammanfoga våra intressen här, de går till och med rakt emot varandra.

Det borgerliga samhället bygger på kvinnoförtryck, det bygger på att kvinnor utför reproduktivt arbete gratis eller billigt så att saker och ting kan produceras. Den liberala ideologin kretsar kring en teoretisk ”individ” som är skapad efter en manlig norm, framförallt genom att i stor grad helt och hållet utesluta reproduktionen ur teoribygget. Det är alltså inte frågan om någon ytlig fix av den liberala ideologin där kvinnor ”inkluderas” utan det är frågan om en radikal omkullkastning av hela det sättet att tänka på samhället. Därför är det för mig omöjligt att samarbeta med borgerliga feminister mer än i enskilda sakfrågor.

Som borgerlig ”får” en såklart vara feminist, det finns absolut ingenting som hindrar en och jag känner heller inget behov av att säga att den och den inte är feminist. Det finns förvisso de som tycker att borgerliga feminister inte är feminister, men på samma sätt finns det de som tycker att den feminism jag står för är ”riktig” feminism, och inte bölar jag om att jag är ”exkluderad” ur feminismen för det. Vi har olika perspektiv på saken, det är allt, och ingen av oss kan bestämma vem som ”får” och inte får vara feminist. Däremot kommer jag inte att stå bredvid borgerliga feminister och heja på, än mindre samarbeta med dem, helt enkelt eftersom jag inte tror att deras sätt att göra feminism är särskilt effektivt när det kommer till att störta patriarkatet, vilket ju ändå är vad jag är ute efter snarare att ha en trevlig feministklubb.

Vad som är intressant är varför det är så jävla viktigt för borgerliga feminister att ”inkluderas” bland vänsterfeminister? Ingenting hindrar borgerliga feminister från att organisera sig och bedriva kvinnokamp. Det är inte som att borgerligheten är en förtryckt grupp eller att det saknas resurser inom den. Varför gör de inte det istället för att gnälla på att ”vänstern” kapat feminismen. Detta drag finns generellt hos hela borgerligheten, de är helt enkelt förbannat ängsliga inför vad ”vänstern” ska tycka och tänka om dem. Så fort deras ”initiativ” inte hyllas så känner de sig ”exkluderade” trots att de redan har skitmycket makt.

Kämpa lite mot patriarkatet istället för att kämpa mot andra feminister, kan jag tycka. Det vore nog effektivare om det nu är patriarkatet en vill bli av med.

Kvinnlig sexualitet och objektifiering.

Som ni kanske märkt har jag tänkt väldigt mycket på det här med sexualitet och samtycke på sista tiden. Det är någonting jag burit inom mig länge men som jag låtit blomma ut mer ordentligt efter att mittJag har börjat omvärdera en stor del av mina sexuella erfarenheter och ”preferenser”, och börjat se hur lite av de sexuella erfarenheter som faktiskt är positiva sådana. I majoriteten av fallen har jag haft sex fast jag inte velat, för att jag känt mig pressad till det, eller så har jag velat ha sex men inte under de omständigheter som varit.

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Troligen är jag inte ensam om denna erfarenhet, jag vet många kvinnor som uttryckt att de känner igen sig i den här synen på sex. Det är inte så konstigt, för så som sexualitet konstrueras i patriarkatet handlar det i hög grad om objektifiering av kvinnor. Det handlar om att kvinnan passivt ska ta emot det mannen erbjuder, och genom att han tar för sig av henne så får hon värde genom den manliga blicken. Hon är ingenting i sig själv, har ingen sexualitet i sig själv, utan är dömd att svara på mannens initiativ.

Nu upplever jag i högre grad att jag håller på att upptäcka mig själv som sexuell varelse, men det handlar inte om att jag har mer sex utan snarare om att jag har mindre. Jag utforskar intimitet på andra sätt, försöker förstå vad jag tycker om. Hur jag vill bli berörd, hur jag vill röra andra och så vidare. Att låta saker och ting ta tid och inte ha sex bara för att få det överstökat, för att det är något en ”ska” ha.

Jag kan ofta känna att jag skulle ha väntat längre innan jag började vara sexuellt aktiv, så att jag hade kunnat tänka igenom det här mer ordentligt, men tyvärr är det något många, inklusive jag själv, hastar sig igenom. Det handlar nog om att sex är så oerhört symboliskt laddat i patriarkatet, det ses som den ultimata formen av närhet. Just därför blir det ofta, ironiskt nog, ”en mycket ensam upplevelse”.

Varför hade jag sex?

En gång hade jag sex med en man som var väldigt dålig på att ta det försiktigt med mig, trots att jag upprepade gånger uttryckligen bad honom att ta det lugnt så fortsatte han att stressa mig. Så varför hade jag ändå sex med den här mannen, trots detta? Jag har funderat på saken och kommit fram till fyra grejer som jag tror var avgörande.

Jag bedömde det som enklare att fortsätta än att behöva säga åt honom att sluta. Att säga nej skulle medföra ett gäng övriga konsekvenser. Till exempel skulle jag inte kunna sova i samma säng som honom eftersom han då troligen skulle göra nya närmanden, och då skulle det innebära en jävla massa besvär såväl logistiskt som socialt.
Jag ville inte uppfattas som besvärlig. Jag ville inte att han skulle tycka att jag var kinkig eller tramsig. Jag ville helt enkelt bli omtyckt, godkänd och accepterad av den här mannen, och det skulle jag inte bli om jag hade värnat mina gränser och sagt nej.
Jag vill ändå, på något sätt, ha sex med honom. Jag var attraherad av honom, men jag ville inte ha sex på de premisserna som erbjöds. Det vill säga; jag ville inte att han skulle stressa mig in i det. Men det var svårt att i det läget se skillnaden mellan att ha sex med någon en är attraherad av och att ha sex på ett sätt en känner sig bekväm med. Vidare: att ha ”sex” är i det här samhället något som hänger tätt ihop med att vara ”lyckad” socialt, det vill säga att en är åtråvärd och så vidare. Det är något en ”lyckas” med, och därför blir det symboliskt viktigt att ha sex även om sexet i sig inte är njutbart. Jag tror helt enkelt att jag hade känt mig misslyckad om jag inte hade genomfört det hela.
Om jag sagt nej skulle jag riskera att han fortsatte ändå, och då hade det varit en ”riktig” våldtäkt. En ”riktig” våldtäkt uppfattas som betydligt mycket mer förnedrande, tänker jag mig.

Efteråt lade jag skulden på mig själv för att jag hade haft sex på ett sätt som jag egentligen inte uppskattade. Jag tänkte att jag borde ha segt nej, att jag borde ha rest mig upp och gått därifrån. Det hade kanske varit bra för min självkänsla, men samtidigt förstår jag varför jag inte gjorde det.

Allt går så snabbt i den typen av situationer, och det är väldigt svårt att veta vad en ska säga och när och hur. Det viktigaste är att båda partnerna tar det försiktigt, så att människor slipper göra saker sexuellt som de inte vill, under omständigheter de inte vill. För det vill ni ju inte, eller hur?