Varför hade jag sex?

En gång hade jag sex med en man som var väldigt dålig på att ta det försiktigt med mig, trots att jag upprepade gånger uttryckligen bad honom att ta det lugnt så fortsatte han att stressa mig. Så varför hade jag ändå sex med den här mannen, trots detta? Jag har funderat på saken och kommit fram till fyra grejer som jag tror var avgörande.

  1. Jag bedömde det som enklare att fortsätta än att behöva säga åt honom att sluta. Att säga nej skulle medföra ett gäng övriga konsekvenser. Till exempel skulle jag inte kunna sova i samma säng som honom eftersom han då troligen skulle göra nya närmanden, och då skulle det innebära en jävla massa besvär såväl logistiskt som socialt.
  2. Jag ville inte uppfattas som besvärlig. Jag ville inte att han skulle tycka att jag var kinkig eller tramsig. Jag ville helt enkelt bli omtyckt, godkänd och accepterad av den här mannen, och det skulle jag inte bli om jag hade värnat mina gränser och sagt nej.
  3. Jag vill ändå, på något sätt, ha sex med honom. Jag var attraherad av honom, men jag ville inte ha sex på de premisserna som erbjöds. Det vill säga; jag ville inte att han skulle stressa mig in i det. Men det var svårt att i det läget se skillnaden mellan att ha sex med någon en är attraherad av och att ha sex på ett sätt en känner sig bekväm med. Vidare: att ha ”sex” är i det här samhället något som hänger tätt ihop med att vara ”lyckad” socialt, det vill säga att en är åtråvärd och så vidare. Det är något en ”lyckas” med, och därför blir det symboliskt viktigt att ha sex även om sexet i sig inte är njutbart. Jag tror helt enkelt att jag hade känt mig misslyckad om jag inte hade genomfört det hela.
  4. Om jag sagt nej skulle jag riskera att han fortsatte ändå, och då hade det varit en ”riktig” våldtäkt. En ”riktig” våldtäkt uppfattas som betydligt mycket mer förnedrande, tänker jag mig.

Efteråt lade jag skulden på mig själv för att jag hade haft sex på ett sätt som jag egentligen inte uppskattade. Jag tänkte att jag borde ha segt nej, att jag borde ha rest mig upp och gått därifrån. Det hade kanske varit bra för min självkänsla, men samtidigt förstår jag varför jag inte gjorde det.

Allt går så snabbt i den typen av situationer, och det är väldigt svårt att veta vad en ska säga och när och hur. Det viktigaste är att båda partnerna tar det försiktigt, så att människor slipper göra saker sexuellt som de inte vill, under omständigheter de inte vill. För det vill ni ju inte, eller hur?

Agera istället för att reagera. Om hur en hanterar att alltid vara den jobbiga.

Fick följande kommentar som jag tänkte blogga om:

Eller hjälp och hjälp, undrar bara hur man ska hantera att alltid vara den som förstör. Vara den som skäller ut idiot-killar, knappt få medhåll av sina kompisar, stå själv skrika ut dom här skit killarna som är jättefeminister (när det passar dom ofc) o respekterade o ”coola”. Tar så jävla mkt energi att alltid vara arg, sur och ledsen, tar så mkt energi att känna att ”nu förstörde jag den här festen också”. Att vara den som förstör stämningen. De är så jävla jobbigt, hur ska man göra? Vill typ inte heller ignorera alla känslor som kommer upp när killar beter sig svinigt, vill att dom ska förstå o be om ursäkt o ändra sig. hur ska man förklara för dom killarna att det dom gör är fel och förminskande, ex när dom skrattar åt en/skojar bort när man varit jättearg på dom inför allas ögon (och man känner inte ens dom, vet bara vilka dom är).

Det här är ett problem som en ofta står inför som feminist, och som är viktigt att hantera på ett sätt som inte blir alltför uttröttande.

Det första tipset jag har är egentligen att välja sina sammanhang i så stor mån det går. Detta har olika människor väldigt olika möjligheter till tyvärr. Det handlar om att se över de sammanhang en befinner sig i och ställa sig frågan ”hur mår jag egentligen av det här”.

En behöver inte helt välja bort sammanhang med mycket sexism i, men jag tror att det kan vara bra att också söka upp andra sammanhang. Jag har till exempel känt att sexismen i vissa sammanhang är betydligt mindre emotionellt påfrestande när jag vet att det också finns andra kretsar som jag kan uppsöka och röra mig i. En känner sig helt enkelt mindre ensam om en har mer erfarenheter av att befinna sig i ickesexistiska miljöer. Den typen av sammanhang kan också fungera som ett tryggt rum där en kan prata av sig om det en möter utanför, eller bara ta del av gemenskap. Sådana sammanhang för mig har varit kvinno- och tjejjoursrörelsen och olika internetbaserade diskussionsgrupper, twitter och så vidare. Där hämtar jag styrka.

Innan så hamnade jag ofta i en position där jag liksom slog vilt omkring mig så fort någon sade något sexistiskt. Detta är absolut inte fel, och det är fullständigt berättigat, men det kan vara oerhört utmattande för en personligen, att alltid behöva reagera på allting som människor säger. Jag tror det är viktigt att lära sig att välja sina strider. I mitt vardagsliv så brukar jag hantera sexism med någon liten kommentar i förbifarten, och sedan inte säga så mycket mer om det eller ta någon större diskussion. Även om det kanske hade varit bra om jag gjort det så hade jag liksom inte orkat göra det varenda jävla gång. Ofta så undviker jag att helt kommentera saker. Det viktiga för mig är att inte hamna i en situation där jag håller på och ursäktar sexism.

Detta leder till att när jag väl orkar ta diskussioner så gör jag det också ordentligt. Då har jag energin att sitta och vara ”pedagogisk” och rak, att grundligt förklara min syn på problemet och inte ge mig. Det finns nämligen få saker som är så jobbiga som att ge sig in i en diskussion en sedan inte orkar driva till punkt och istället blir tvungen att avsluta genom att ge den andra personen rätt. Då går personen ofta ut med illusionen att hen har rätt eftersom hen ”vunnit” diskussionen, det vill säga inte tagit till sig et skit av det som sagts. Jag hatar verkligen när det händer, och därför tycker jag ofta att det är bättre att avvakta än att ta en diskussion jag egentligen inte orkar med. Det handlar om att agera istället för att reagera, att vara medveten om vilka strider en väljer att ta och varför och låta andra saker passera utan att känna dåligt samvete för det. Det handlar om att inte låta sexisterna sätta spelplanen, och istället vara medveten om vad en väljer att hantera.

Men förutsättningarna för att kunna göra detta varierar såklart oerhört beroende på sammanhang. De flesta sammanhang jag umgås i har en hög medvetandegrad kring den här typen av grejer, och det räcker ofta med korta kommentarer för att få folk att lägga av. Det mesta beror på kontexten en befinner sig i, och där handlar det om att göra allt en kan för att befinna sig i bra sammanhang som en får energi från så mycket som möjligt. Känn inte dåligt samvete för att du inte orkar hänga med personer som trycker ner dig. Det finns ofta en föreställning om att en ska kunna umgås med alla, men jag tänker att det inte är så jävla viktigt egentligen.

Så kort sagt; se över ditt umgänge, hitta sammanhang du kan söka kraft i och välj dina strider. Känner dig inte tvungen att alltid säga ifrån, utan ta det som du orkar med. Förr eller senare kommer det troligen att bli lättare, men det är en fråga om träning och om att känna sig trygg i sig själv och sina värderingar. Och lycka till!

Att vara en förebild.

Många kvinnliga bloggare har skrivit inlägg om att de inte vill vara förebilder, bland andra UnderbaraClara och Niotillfem.

Jag har funderat en del på det här med att vara en förebild, om kommit fram till att det är en sak jag tycker är väldigt viktig. Jag tycker att det är viktigt att jag förmedlar ett budskap jag kan stå för på de plattformar jag har, jag tycker att det är viktigt att använda ett språk och skriva om saker som gör att människor kan leva bättre liv, tänka kritiskt och så vidare. Jag får ibland kritik för att jag inte gör detta, och när den kommer brukar jag försöka ta den till mig (sedan är det inte alltid att jag håller med, men det är en annan sak, kritiken i sig är inte ett problem).

Jag tycker inte att en hej vilt kan blanda ihop till exempel kritik mot heteronormativitet (som jag kommer använda som exempel i det här inlägget) med folk som tycker att det är förkastligt om någon offentlig person röker. Det handlar inte om handlingen i sig, det handlar om hur en väljer att framställa det hela. Om en väljer att framställa det i ett slags rosa skimmer så kan jag tycka att det är väldigt destruktivt. Folk framställer sällan sin rökning i ett rosa skimmer, och om de nu gör det så finns det liksom ingen rökarnorm i samhället. Många av dessa bloggare framställer dock sina heteromonogama relationer, romantik och så vidare i ett rosa skimmer, och där har de dessutom en enorm samhällsapparat i ryggen.

Det handlar om att sprida en typ av ideal som redan är väldigt befästa i detta samhälle, och som får ännu mer spridning. Dessa ideal är inte bara en fråga om ”preferenser” utan handlar om system, till exempel patriarkatet eller kapitalismen. Det handlar inte om att enskilda individer ”väljer” att leva på vissa sätt, utan om att vi lever i ett samhälle där det påbjudet.

Jag dömer ingen som lever i en heteromonogam relation, jag ser det snarare som en tragisk konsekvens av samhället vi lever i. Däremot tycker jag att folk ska sluta romantisera en sådan livsstil, speciellt om det sker inför publik. Att leva på ett sätt är en sak, att okritiskt hylla det och romantisera det är en annan. Detta är det jag tycker att folk har missat när det kommer till dessa inlägg, att det de gör inte bara är att ”inte vara perfekta”, utan att aktivt och okritiskt reproducera normer. Det går inte att säga ”jag har valt att leva såhär”, för det handlar inte bara om dig. Det handlar om att den typen av relationer påbjuds från hela samhället, och när en säger ”jag är lycklig i detta, det är mitt fria val” så hjälper en till i att neutralisera den ordningen.

Människor är inte perfekta, men vi kan fundera på hur vi framställer våra liv och vad det förmedlar till omgivningen. Detta tycker jag är ett ansvar som alla människor har, jag blir sur även när mina vänner håller på och romantiserar till exempel en patriarkal livsstil, men jag tycker såklart att ansvaret blir större om en har större inflytande.

Jag förstår att en inte vill vara en förebild i den meningen att en ska avkrävas att leva ett helt perfekt liv i varje avseende, men att inte kunna ta kritik för sina livsval och framförallt för hur en väljer att framställa sina livsval är en helt annan sak. Att inte utsättas för moralism och avkrävas någon slags renlevnad kan jag absolut förstå behovet av, men jag tycker inte heller att en ska gå omkring utan att reflektera över vad en förmedlar.

Manlig gemenskap och rå och hjärtlig jargong.

Twittrade lite om manlig gemenskap och den ”råa men hjärtliga” jargong som kan förekomma i dessa:

Manliga gemenskaper är bland det vidrigaste som finns. Män som håller varann om ryggen när de begår sexuella övergrepp. Män som gemensamt trycker ner och exkluderar kvinnor ur sällskapet. Män som tycker att deras lojalitet gentemot varandra är viktigare än att försvara kvinnor som blir nedtryckta.

Hade en gång en relation med en man som värderade manlig gemenskap mycket högt. Skämtade om ”the bro code”, men det låg alltid allvar bakom. Fanns en extremt osoft ”rå men hjärtlig” jargong i det kompisgänget som exkluderade alla som var ”känsliga”. Bland andra en kvinna som alltid blev utsatt för div ”skämt” om att hennes kön var opassande på olika vis. ”Om någon tar illa upp slutar vi”, sades det, men vem vill ta risken att framstå som överkänslig.

Som kvinna i sådana sammanhang balanserar en på en tunn tråd, ska alltid bevisa att en är värdig att vara ”en del av grabbarna”. Att ta illa upp över misogyni är inte accepterat, det tolkas som överkänslighet. Så många gånger jag känt mig tvungen att skratta med i misogyni för att visa att jag inte är som andra kvinnor. Detta extremt manliga sätt att umgås på skapar ett klimat där det inte är okej för någon att uttrycka sina känslor.

wpid-img_20140515_135713.jpgFunderar lite på hur en rör sig bort från detta i sociala sammanhang. I de sammanhang jag beskriver så är det ofta väldigt svårt att ta upp problem eftersom det finns en självbild av att allting en ägnar sig åt är så himla kul och oproblematiskt, som alltid måste försvaras. Därför blir det personen som påtalar problemet som uppfattas som problemet. Personen som påtalar att det inte är så jävla soft uppfattas som överkänslig, för att gruppen ska kunna ha kvar sig självbild som sköna människor. Kanske tas det hänsyn, men då tas det hänsyn till specifikt den personen som något slags problem och inte på en generell nivå.

När jag har stött på grupper där det har skämtats misogynt så har jag försökt påtala detta som strukturellt problem, inte som en fråga om att jag personligen blir kränkt. Jag har påtalat möjligheten att någon tar illa vid sig, och hur svårt det i sådana situationer är att försvara sig. Ibland går det fram när en förklarar det på det här sättet. Många människor vill ändå respektera andra människors gränser, men har inte riktigt kläm på hur en ska gå till väga för att göra det.

Jag tycker att det åligger alla i sådana sammanhang att själva ta ansvar för att säga ifrån, inte bara den som faktiskt är utsatt och tar illa vid sig. Det är alltid jobbigt att exponera sig själv som en ”kränkt” person. Ibland kan till och med personen som är utsatt försvara de som utsätter hen och säga typ ”nejmen det är ingen fara”. Så sådana fall tror jag att det är viktigt att trycka på att det inte handlar om den enskilda individens upplevelse av situationen utan om potentialen till att det går för långt. Det är precis som med samtycke vid sex; det handlar om att känna in gränser och ge utrymme för personen att säga ifrån, inte om att bara köra på och utgå från att personen säger något om det går för långt. Risken att det går för långt är i sådana fall överhängande.

Det är viktigt att vara försiktig i sociala sammanhang, att faktiskt fundera på hur saker en säger upplevs av mottagaren och att ha ett klimat som underlättar till att säga ifrån om det skulle gå för långt. Grundregeln bör dock vara att det inte ska gå för långt från första början. Om en försöker att förhålla sig till det istället för att lita på att människor själva ska kunna värna sina gränser så blir det ofta lättare för alla att känna sig bekväma.

”Agree to disagree”.

Ibland vill människor att jag ska ”agree to disagree” med dem, det vill säga att vi efter någon slags diskussion där vi inte kommit överens ska lämna den som ”vänner” i något slags gemensamt samförstånd och respekt inför den andra.

Det hela verkar vara någon slags liberal praktik i stil med ”jag delar inte din åsikt men jag skulle kunna dö för din rätt att uttrycka den” (eller hur det där jävla citatet nu lyder, variationerna är oändliga!!!), alltså att en ändå ska kunna enas i sin samsyn på att det är viktigt med yttrandefrihet och att respektera varandras åsikter.

wpid-img_20140515_102231.jpg

Och nej, jag tänker inte ”agree to disagree”. Jag tycker inte att det är viktigt att respektera andra åsikter. Jag tycker inte att det är okej att vara till exempel liberal, för om en är det så upprätthåller en ett samhälle där människor dagligen exploateras i kapitalismen. Människor lider och dör till följd av detta samhälle, och det är under inga omständigheter okej att tycka så. Jag kommer absolut inte rättfärdiga din unkna och människofientliga åsikt genom att lämna en diskussion i något slags samförstånd och respekt inför varandras åsikter.

”Agree to disaagree” är något en gör om en tycker att politik är en lek, en argumentationstävling som handlar om att mötas och ”diskutera” och vässa sina argument och inte om att nå samhällelig förändring. Då kan det kanske vara kul att vara lite oense och sedan ändå skiljas åt som vänner. Men politik är ingen lek, det handlar om liv. Jag kan inte ”agree to disagree” med en antifeminist som faktiskt utgör ett extremt konkret hinder i vägen i kampen för mina rättigheter. Jag kan inte ”acceptera” att en människa hindrar mig i kampen för mina rättigheter.

Att ”agree to disagree” är en lyx en kan unna sig när politiken inte känna livsavgörande för en (den är såklart alltid livsavgörande i någon bemärkelse), när en liksom har det ganska soft i livet, har sitt på det torra och slipper känna sig direkt hotad av typ urholkning av välfärden, flyktingpolitik, fascism på frammarsch och så vidare. Då kan en unna sig att ”acceptera” människors åsikter till höger och vänster. Men för oss som vet och känner att politik handlar om våra liv finns inte den lyxen att framstå som en god liberal, då handlar det om kamp, och i den finns inget utrymme för acceptans för den som motarbetar.

Behovet av konsensus bygger väl på någon slags föreställning om att vi ändå lever i ett så kallat demokratiskt samhälle och att det är viktigt att vi förstår varandra så vi kan samarbeta för att göra samhället än bättre. Men för mig handlar politik om kamp, om konflikter som helt enkelt inte kan överbryggas med någon slags ”förståelse” eftersom de vilar på en materiell grund (ägandet av produktionsmedlen, organiserandet av reproduktionen). Det går bara inte att diskutera sig fram till någon slags lösning. Liberalismen däremot bygger på en idé om att dessa motsättningar inte existerar eller i alla fall inte är särskilt avgörande, att de kan överbryggas inom ramarna för den liberala demokratin. Det är därför liberaler tycker det är så himla viktigt med diskussion och debatt, för deras politiska projekt vilar i grunden på tilltron till den som förändrande kraft i samhället.

”Underhållning”.

wpid-img_20140512_141251.jpg

Så oerhört cyniskt att göra den misär som är arbetsmarknaden till underhållning. Mår illa av tanken på hur ungdomar ska stå där och ”ge allt”, ”visa framfötterna” och så vidare för att få jobba, det vill säga för att bli exploaterade på sin arbetskraft. Den här typen av produktioner handlar om att i ännu högre grad stärka idén om att den som kämpar tillräckligt hårt också kommer lyckas, och en syn på tillvaron där fast anställning är typ det vackraste som kan hända en människa, att en ska kämpa jävligt hårt och vara jävligt tacksam.

Patriarkatet är bra på att få folk att tro att de är heterosexuella.

Fundera en stund på varför det är så jävla viktigt att allting som rör samlevnad, familjebildning, sex och reproduktion måste vara så jävla naturligt.

Det finns mycket mystik kring alla dessa saker, vi pratar om det som att det liksom är större krafter än oss själva i omlopp. En väljer inte vem en ska bli kär och om en blir kär så är det kraften starkare än ens förnuft; det går inte att göra medvetna val kring samlevnad. Den biologiska klockan tickar och det finns helt enkelt inget du kan göra åt din enorma önskan att skaffa barn. Din ”sexuella läggning” är medfödd och bara finns där och det är ingenting du kan göra något åt och så vidare och så vidare.

wpid-img_20140514_101342.jpgJag tänker att detta är lite av den patriarkala ideologins kärna. Patriarkatet har lyckats sälja in det sätt som vi lever tillsammans, har intimitet på och reproducerar oss på som ”naturligt”. Det är ett resultat av vår biologi och det är omöjligt eller i alla fall både svårt och smärtsamt att ändra på sina ”preferenser”. Sexualiteten liksom bara finns där, den har ingenting med sociala strukturer att göra utan är någonting som vi har inom oss och som vi absolut inte ska försöka ändra på.

Det centrala här är att människor inte ska fundera över hur de lever sina liv. Kvinnor ska inte fundera över om de vill leva med män, om de är lyckliga i sina familjer och så vidare, utan bara acceptera det som en naturlig del av livet som inte går att fly undan även om en nu skulle vilja göra det. En lär sig att det är att göra våld på sig själv att ifrågasätta sina begär och sitt sätt att leva, att det är ”onaturligt”.

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare. Jag har begärt mina väninnors närhet, ändå har jag alltid uppfattat mig själv som heterosexuell. Det handlar såklart om att det normativt antas att människor i det här samhället är heterosexuella, tills motsatsen bevisas. De tecken som finns på kärlek i relationer mellan kvinnor syns helt enkelt inte, för att vi är så inkörda i att tänka på oss själva och alla andra som heterosexuella. Även kvinnor som känner sexuell dragning till andra kvinnor väljer ofta att i slutänden ändå leva tillsammans med män.

Många kvinnor pratar om att de skulle vilja ”vara” lesbiska, att det verkar bättre. Så varför blir de inte det? När det kommer till heterosexualitet så finns det ramar, det finns ett sätt att vara på som en känner till. Även om en inte känner sig lycklig med detta så kan det vara enkelt och bekvämt att falla in i, även om det är något som skaver så finns det en trygghet i det faktum att en känner igen det, inte bara från sitt eget liv utan från alla jävla filmer, reklamer, böcker, sånger och så vidare som sjunger heterosexualitetens lov. En vet vad en har men inte vad en får, därför är det inte konstigt att många inte vågar ta steget ut ur heterosexualiteten.

Och när någon börjar prata om att det kanske inte är så, att det kanske går att välja, då kommer snacket om naturlighet mycket väl till pass. Då är det plötsligt oerhört viktigt att bara följa strömmen, det vill säga normen i samhället, utan att reflektera så jävla mycket kring det hela. Detta är ju oerhört märkligt med tanke på att dessa val, det vill säga vem du lever med, hur du bildar familj och så vidare, är bland de absolut viktigaste valen i hela livet. Varför ska vi vara omedvetna i den beslutsprocessen? Troligen för att det som stipuleras i patriarkatet inte är så jävla fett egentligen, så då är det angeläget att inbilla folk att det istället är ”naturligt”. Det verkar ju ärligt talat hela osannolikt att så många skulle syssla med det annars.

Om feminism och bitterhet.

Jag har tänkt på en grej angående det här med bitterhet och det är hur alla dessa människor som klagar över bitterhet själva framstår som ganska… bittra? Liksom instängda i sig själva och sin världsbild på något vis.

Jag tänker på det här med missnöje i livet generellt. Jag är missnöjd med många saker i mitt liv, framförallt rörande samhället jag lever i. Jag är missnöjd med att leva i patriarkatet och kapitalismen. Jag klagar såklart över detta, vilket jag tycker är rimligt. Men är det verkligen bitterhet? Bitterhet tänker jag är något som kommer ur att en inte har låtit sig själv utvecklas, utan harvat runt i en massa skit mest för att en inte haft verktygen att ta sig ur den. Levt i någon destruktiv relation med någon tråkig man, gjort en massa saker för att en ”ska” göra dem och så vidare.

Feminismen har snarare fått mig att bli mindre bitter, eftersom jag i och med den har fått verktyg att tänka över mitt liv och se vilka val jag har möjlighet att göra inom ramarna för patriarkatet. Jag känner nu att jag kan leva ut mer i det här samhället än vad jag kunde innan jag var feministiskt insatt. Jag låter inte en massa saker förbli outforskade av rädsla, utan jag försöker ge mig ut i det och ta mig framåt i livet.

För mig har det varit oerhört befriande att våga erkänna de saker i mitt liv som jag är djupt missnöjd med, till exempel mina relationer med män, och lyckats frigöra mig från dem i en utsträckning jag inte hade kunnat drömma om för typ fem år sedan.

Jag är ganska tillfreds med min livssituation nu. Inte så att den är perfekt, men jag känner att den är under omständigheterna väldigt tillfredsställande. Jag är inte bitter över det som varit tidigare utan jag känner snarare sorg över att jag behövt gå igenom det och lättnad över att det är över. Det går inte att vara bitter över saker och ting en lämnat bakom sig. Men om jag inte hade vågat vara missnöjd, vågat ta alla dessa steg, då hade jag garanterat varit bitter. För det det var ju något som skavde där, när jag hade en viss typ av relationer med män, när jag lade så mycket tid på att anpassa mig efter deras skit.

Jag tänker att den som inte klarar av att höra andra människor tala om hur de identifierat förtryckande strukturer och frigjort sig för det mesta själva känner ångest inför sitt eget liv. Jag har varit där själv, i att tycka att en inte ska klaga så förbannat, och det har nästan alltid handlat om min egen förnekelse av det som skaver i mitt liv. Det är smärtsamt att se andra frigörelse när en själv inte vågar ta steget. Och jag tror att det är det, att begränsa sig själv, att förbjuda sig själv från att tänka vissa tankar av rädsla att framstå som ”gnällig” eller ”bitter” som faktiskt i slutänden skapar bitterhet.