Twitter 13/5. Som kvinna måste en alltid förhålla sig till bilden av den hysteriska kvinnan.

Minns när jag hände med en man som alltid pratade nedvärderande om kvinnor. Var ständigt rädd för att avslöja mig som ”kvinna”. Alltid detta: ”kvinnor är ologiska, kvinnor är överkänsliga”, som gjorde mig skiträdd för att visa känslor. Han kunde såklart visa känslor, för han var ju inte kvinna och visade dem dessutom på ett ”manligt” sätt.

När han blev ledsen eller arg var det en reaktion på omgivningen, när jag blev det handlade det om min ”kvinnlighet”. För mig var kvinnligheten ett ständigt överhängande hot, något som jag absolut inte ville bli förknippad med men alltid var nära. Samtidigt så skulle jag ju vara just ”kvinna” i hans sällskap då vi hade en romantisk relation. Det var en svår jävla balansgång.

Jag började hata min ”kvinnlighet” mer och mer, blev rädd för varje känslouttryck för att han skulle döma ut det som ”irrationellt”. Det tog lång tid efter att vi slutat umgås innan jag gjorde mig av med detta internaliserade kvinnohat. Det var ju inte bara han som stod för det, det finns i hela samhället; att vara ”kvinnlig” är att vara känslosam, ologisk. Kvinnors känslouttryck nedvärderas och viftas bort, mäns känslouttryck tas på allvar.

Som kvinna måste en alltid förhålla sig till bilden av den hysteriska kvinnan, den ologiska och överkänsliga. En måste alltid tänka på att lägga band på sig, att inte ”överreagera” så att män inte ska kunna avfärda en som hysterisk. Att ständigt behöva se sina känslor utifrån och analysera, göra allt för att inte överreagera.

Sedan jag släppte idén om att det är viktigt att framstå som ”rationell” i mäns ögon har jag mått mycket bättre. Jag vet nu att det är okej för mig att vara skitförbannad, ledsen, besviken över den skit män utsätter mig för. Jag vet nu att den som inte tar mina känslor på allvar är inte en person jag har lust att ha i mitt liv. En man som inte tål att konfronteras med de känslomässiga konsekvenserna av sitt förtryck är inte värd ett skit. En man som hellre viftar bort en som ”ologisk” än att värna relationen och ens känslor kommer alltid att svika.

Bilder på män.

Jag har ju gjort en del bilder på typiskt manliga beteenden, och ibland får jag frågor om det är okej att använda bilderna. Det är såklart bara roligt om mina bilder kan komma till användning för andra feminister. Nu har jag samlat dem på en sida på bloggen här (går även att nå från menyn under headern) utifall att någon skulle vilja använda dem för att typ illustrera en poäng i ett inlägg eller liknande. Känn er fria!

IMG_20131119_160938

IMG_20140425_223022

IMG_20131017_141056

Män som inte bryr sig om kvinnor.

En grej jag har lärt mig att akta mig noga för när det kommer till män är när de inte har en bra syn på andra kvinnor. Om de pratar skit om sina kvinnliga ex/tidigare ”flammor”, komplimerar en genom att särskilja en från andra kvinnor eller visar ett allmänt ointresse för kvinnors intressen och samtal så är det bara att skita i det. En sådan man kommer oundvikligen att bete sig som ett kräk mot en, även om han höjer en till skyarna.

Detta att ”inte vara som andra kvinnor” är nämligen en himla tunn tråd att balansera på. Du kommer nämligen alltid att jämföras med hans bild av hur kvinnor är, och när du uppvisar ett ”kvinnligt” beteende så kommer du genast att få skit för det. En sådan man har troligen en idé om ”kvinnlighet” som inte är särskilt smickrande, och den kommer oundvikligen att drabba dig också.

wpid-img_20140513_095851.jpg

Det kan var lätt att falla för män som bekräftar en på det här viset. Män som sätter en på piedestal och höjer upp en över andra kvinnor, tycker att en är bättre än simpel kvinnlighet. Det är det internaliserade kvinnohatet i oss som gör det, eftersom vi lärt oss att kvinnlighet och kvinnor är något dåligt så är det såklart smickrande när någon hävdar att en inte är som andra kvinnor, det är liksom det bästa en kan vara som kvinna; inte som andra kvinnor, men ändå åtrådd av en man. Men det är viktigt att tänka på att det är lätt att trilla ner från den där piedestalen, rörelseutrymmet är inte så stort.

När ett misogynt språk etableras på det här sättet så blir det ett vapen som effektivt kan vändas emot de kvinnor en innan höjde upp. Att anklaga en man för att vara ”kvinnlig” kan viftas bort skämtsamt, men att anklaga en kvinna för det är något annat. En man kan alltid luta sig tillbaks på att han trots allt inte är kvinna, en kvinna kan inte göra det.

För mig är det viktigt att män jag har samröre med är intresserade av kvinnor, både som människor i allmänhet men också de villkor som är specifikt kvinnliga i ett patriarkat. Män som flyr sällskapet när det börjar talas om kvinnligt kodade samtalsämnen, eller aldrig har något att tillägga i frågan (menar inte att de ska ta över, men visa intresse), är ingenting att ha. Om de är ointresserade av sånt så kommer de heller inte att vara intresserade av hela dig. Kan han inte respektera kvinnor i allmänhet kommer han inte heller kunna respektera dig.

”Retorik”.

Ibland får en höra bannor från borgare och/eller vuxna människor som handlar om ens ”retorik”, typ att en inte uttrycker sig tillräckligt fint eller whatever.

Nu ska jag berätta en viktig grej om politik: allt du kände när du var 15 år sant. Menar alltså inte vad du tyckte när du var 15, utan vad du kände. auktoritetsföraktet, hatet inför vuxenvärlden, livsledan, längtan efter något fetare. När en är 15 behövs ingen ”retorik” för att uttrycka sig utan det bara väller ur sanning ur hjärtat, det mesta handlar egentligen bara om att koppla ihop detta med konkret politik. Gör en det så har en kommunismen mitt framför fejset!

Sedan blir en kanske äldre och börjar bli lite småborgerlig (det vill säga börjar ha fel. Detta gäller dock verkligen inte alla men det presenteras ju ofta så i ”media”, det vill säga att unga är vänster och vuxna höger) och då uppkommer plötsligt behovet av ”retorik”. Det finns inte längre någon intiutivitet  i uttryckandet av känslor eller åsikter utan allting måste ständigt lindas in i lager efter lager av fina ord och ”resonemang”.

Vissa människor gör misstaget att tro att detta gör saker och ting mer legitima, men det är faktiskt precis tvärt om. Politik är inte och ska inte vara svårt och komplicerat, politik handlar om våra liv och det är någonting precis alla kan begripa. Sen kan en absolut syssla med mer avancerad teori, men grunden för politiken är och kommer alltid vara känslor, och därför måste vi ta dem på allvar.

En hög med bajs är en hög med bajs även om du målar den med guld, och detta och inget annat är och kommer alltid att vara borgerlighetens största retoriska problem. Eftersom de har i grunden människofientlig politik måste de ständigt maskera den, och därför tar de alltid illa upp när någon från vänsterkanten inte känner samma behov. ”Buhuhuhu dålig ton”, gnäller de på men i sitt hjärta vet de ju att de endast är avundsjuka för att de inte kan uttrycka sig med samma intiutiva briljans som en kan när en talar från sitt hjärta. Borgaren kommer alltid att behöva gömma sig bakom retoriken, helt enkelt för att deras politiska projekt går ut på att lura människor att tro att de tjänar på att leva i ett kapitalistiskt, rasistiskt och patriarkalt samhälle. Herregud, ni hör ju hur det låter.

Jag förstår att det är ledsamt för er jag har själv varit där och krälat i förnekelsen, men det finns en himla bra lösning; ta ditt förnuft till fånga bli vänster. Jag lovar att det inte kommer kännas lika jobbigt att uttrycka sina åsikter då.

Till andra nätaktiva feminister.

Jag har noterat en viss uppgång i en viss typ av frågor på ask.fm, nämligen frågor som rör mina relationer till andra offentliga feminister som jag kan tänkas ha någon typ av privat relation till. Innan så har jag svarat på den här typen av frågor men nu har jag tänkt om en del kring det, och tror generellt att det är en bra grej att inte svara.

En kan inte veta vem som ställer de här frågorna och varför. Kanske är det välmenande, men risken finns att det handlar om något annat. Det är inte ovanligt att antifeminister spekulerar i vilka relationer som råder internt mellan feminister, eftersom de älskar att ha åsikter om hur vi lever våra liv. Det är onödigt att ge dessa spekulationer mer luft. Även om det inte finns någon direkt hotbild så är det inte bekvämt för alla att människor spekulerar om ens privatliv, och då är det onödigt att elda på det.

Även om det inte är ”hemligt” att en har vissa typer av relationer med andra så betyder inte det att det är bekvämt att de ligger ute till allmän beskådan. Alla är inte lika bekväma med att andra vet vilka de umgås med och hur, och det är viktigt att tänka på när en tar ställning till om en ska svara på dessa frågor eller inte. Även om en inte ger någon ny information i svaret så ger en ändå mer spridning åt de antaganden och spekulationer som står i själva frågan.

Så ja, jag tänker att det är smart att sluta svara på de här frågorna, i alla fall om en inte har kollat av med den det gäller innan. Att skriva om relationer är en sak, att lämna ut de personer en har relationer med är en annan.

I sammanhanget kan jag passa på att nämna att det kan vara en bra ide att fråga folk innan en offentliggör att en hänger med dem/ska hänga med dem/har hängt med dem/pratar privat med dem och så vidare. Det handlar om att visa respekt för varandras gränser när det kommer till offentlighet. Alla vill inte vara offentliga på samma sätt.

Att känna sig skyldig någon sex.

Apropå det här jag skrev om gränsöverskridande sexualitet så kom jag att tänka på en relation jag hade med en man som faktiskt inte pressade mig att ha sex. Vi hade intimitet, men han tog inga sådana initiativ. Ändå kände jag mig pressad att ha sex, eftersom jag helt enkelt utgick från att det var det han var ute efter. Detta skapade väldigt mycket stress hos mig, för jag visste liksom inte hur jag skulle göra för att initiera den typen av intimitet. Jag hade aldrig varit den som tog initiativet, utan varit ganska passivt i den processen så som det ju stipuleras i det jag kallar den patriarkala dansen; mannen för, kvinnan följer.

Då kunde jag känna att det typ skulle vara ”skönare” om han bara hade ”tagit kommandot” och haft sex så jag slapp ha dåligt samvete över att det inte blev av. Även om detta hade varit gränsöverskridande och kränkande så hade det varit ”skönt” eftersom det är det jag är van vid. Jag kunde inte hantera att själv få bestämma vad som skulle göras med min kropp utan att bli oerhört nervös, för jag visste ingenting om vad jag egentligen ville. Jag hade aldrig fått lära mig att tänka i de banorna kring min egen sexualitet, eftersom jag alltid hade tänkt på mig själv som ett objekt för mäns åtrå och njutning och inte som ett subjekt.

Idag kan jag se att det är ledsamt att jag hade så svårt att njuta av den intimitet vi hade, och istället var så inriktad på att jag liksom var skyldig honom något mer, det vill säga ”sex”, för att vi var intima på andra sätt som ofta förknippas med sex, även fast han inte tyckte att jag var skyldig honom detta. Samtidigt kan jag såklart förstå varför jag kände den här pressen, för det handlar inte bara om den personen en är intim med just då utan om konnotationer. Om att det ena förväntas leda till det andra liksom generellt i samhället i stort, inte bara från just en specifik person. Det handlar om ett generellt patriarkalt förhållningssätt till intimitet och sex som fenomen.

Det handlar också om förväntningar på män, närmare bestämt idén om att män bara är ute efter att få ligga hela tiden. Många män har den inställningen till intimitet, men alla har inte det. Jag har ofta känt att det varit väldigt svårt att relatera till män som inte har den förväntningen på mig, vilket såklart har att göra med att jag har lärt mig att män är på ett visst vis både från värderingar i samhället men också från min interaktion med män. Jag har lärt mig att begära att bli begärd av män på ett visst sätt, sexuellt, eftersom det bekräftar mitt värde som kvinna.

Jag tänker att för att kunna ha bra intima relationer, vilket är något jag vill då jag tycker att intimitet är väldigt trevligt när den fungerar bra, så handlar det inte bara om att vara intim med människor som respekterar mina gränser utan också om att själv släppa dessa förväntningar och denna press, och att inte känna att jag är skyldig någon något mer bara för att vi varit intima på ett visst vis, eller för den delen att någon annan är skyldig mig något heller. Att uppskatta intimiteten i sig, inte som ett steg på vägen till någonting annat.

Twitter 10/5. Kärlek.

Twittrade såhär angående hur ”kärlek” används som begrepp inom feminismen:

”Att prata om ”kärlek” som någon slags positiv kraft kan vara konstruktivt, men kräver diskussion om vad ”kärlek” är.  Kärleken är tyvärr i väldigt hög grad definierad enligt heteronormen, vi måste frigöra kärleken från detta innan den kan vara subversiv. Vad är egentligen kärlek? Vad krävs i samhället för att vi ska kunna praktisera kärlek? Gillar Bell Hooks definition som går något i stil med ”kärlek är att vilja göra allt för sin egen eller någon annans personliga utveckling”. 

Kärlek är att växa tillsammans, och att ge den andra rum att växa i relationen. I många så kallade ”kärleksrelationer” råder snarare motsatsen, människor begränsar varandra. ”Kärlek” såsom det porträtteras i vårt samhälle handlar ofta om att äga och kontrollera varandra. Därför är det riskabelt att höja upp kärleken utan att diskutera hur patriarkatet har styrt vårt definition av vad kärlek är. 

”Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete” – Solanas

Tror att kapitalismen hindrar oss från att praktisera kärlek; det går inte att vara kärleksfull när vi ständigt måste se varandra som varor. Samma sak med patriarkatet, i ett samhälle där vi tvingas in i relationer för vår överlevnad kan vi inte vara kärleksfulla. Vi tvingas in i att ständigt objektifiera varandra, se varandra som medel för att uppnå olika mål. Kärlek kräver trygghet. Trygghet för att slippa vara beroende av andra människor, och istället kunna se dem för vilka de är”. 

Rekommenderar apropå detta Bell Hooks Allt om kärlek. En av teserna som drivs i boken är att kärlek är mer något en gör än en enkel känsla, att vi inte ska säga ”jag känner kärlek för dig” utan snarare säga ”jag är beredd att agera kärleksfullt gentemot dig”. Det tycker jag är en fin tanke.

Att förhålla sig till parlamentarism.

Har tänkt lite på det här med Valet och hur en förhåller sig till det. Valet är lite som ett jobbigt ex en egentligen inte vill ha kontakt med men som en ändå ständigt måste förhålla sig till eftersom en umgås i samma kretsar. Oavsett om en tänker rösta eller struntar i det så tar valet upp oproportionerligt mycket energi och tankekraft, en måste liksom förhålla sig till det oavsett om en bryr sig om det eller värderar det eller inte.

Det är det som jag ser som ett av de största problemen med parlamentarismen, att den gör så himla mycket anspråk på min tid och mitt liv. Det är något jag måste ha en åsikt kring även om jag egentligen inte vill. Jag har ingen jävla lust att tänka på valet men jag blir ständigt intvingad i det eftersom jag bryr mig om politik och då diskuteras valet över-jävla-allt.

Jag tycker speciellt att situationen nu med F! och V är extra beklämmande. Innan jag började se F! som ett reellt alternativ så tänkte jag att jag skulle rösta V oavsett eftersom det ändå är det minst dåliga. Nu vet jag inte riktigt längre, och det innebär att jag måste göra något slags aktivt beslut i frågan, vilket känns som en skitjobbig grej. Jag vill ju liksom inte hålla på och ta upp min tankeenergi med det. Det känns inte riktigt rätt att rösta på något av alternativen, samtidigt tycker jag att det är bra om en faktiskt röstar eftersom det spelar stor roll för många människors faktiska verklighet.

Vissa tycker att det är oerhört viktigt att välja rätt grej, liksom verkligen sätta sig in i politiken, och jag tänker att det är ett sätt att legitimera hela systemet. Att inbilla sig att vårt väl och ve först och främst hänger på vem som sitter i regeringen. Det är klart det spelar roll, men det finns gott om andra grejer som spelar mycket större roll. Jag tänker liksom att den viktiga politiken inte sker i hur jag väljer att rösta, utan i att kämpa i vardagen.

Hur förhålla sig till parlamentarism så att det inte tar upp så jävla mycket tankekraft? Är det ens möjligt? Det känns som att det slukar mitt liv oavsett hur jag gör, varje tänkbar position blir ett ställningstagande.

Önskar ibland att jag var en sån som helt enkelt bara glömde hela skiten, att jag vaknar upp en dag och inser att det faktiskt är för sent för att rösta, så att jag skulle slippa ta något jävla beslut i frågan.