Etikett: bisexuell

Är en fas mindre viktig?

Ibland pratas det om att bisexuella bara har en ”fas” och att de ”experimenterar” och liknande. Allt detta är såklart förfärligt, ty en ska inte behöva ”bevisa” att en har en given sexualitet och en ska inte behöva stå ut med att bli ifrågasatt, men vad jag tycker gör saken ännu konstigare är hur folk uppenbarligen tycker att något är mindre värt om det är en ”fas” eller ett ”experiment”.

När unga människor gör något eller känner något så avskrivs detta ofta vikt med argumentet att det är något som kommer att ”gå över”, vad nu det spelar för roll. Allting kommer att ”gå över” så det är verkligen inte ett argument.

Det jag känner och tänker nu är inte mindre sant eller viktigt i mitt liv som det jag kände och tänkte som 15-åring. Varför vill vuxna människor så ofta så gärna använda någons ålder emot denna? Jag tänker att det finns en massa saker en förstår bättre som 15-åring än som vuxen. De flesta människor brukar enligt mig bli ganska mycket mindre insiktsfulla när de blir äldre.

Om det är så att en under en period känner att en är bisexuell så kan väl det duga då? Måste en bevisa för en massa vuxna människor att en är ”seriös” i sin sexualitet? Kan det inte bara få vara så att en känner så just då, och att det också är betydelsefullt? Jag tycker att det är tråkigt att unga människors känslor och upplevelser uppenbarligen ses som mindre viktiga endast på grund av deras ålder, och det är ett ganska tydligt exempel på barnförtryck, som dock kryper sig högre upp i åldrarna eftersom folk ses som just ”barn” eller ”ungdomar” mycket mycket länge i detta samhälle.

Så även om en kommer ur denna ”fas” och skaffar sig något stabilt heteroförhållande (vilket säkert kommer händer eftersom det är den sexualiteten och livsstilen som detta samhälle sanktionerar, något som alla vuxna som inte tar bisexuella ungdomar på allvar bidrar till) så kommer inte det att göra det som händer då mindre betydelsefullt. Det är viktigt att möta människor med respekt och förståelse för det dem är i och inte för det vi antar att de kommer att utvecklas till.

Varför skulle HBT-personer ha någon skyldighet att inkludera andra?

Som ni sett var jag på Pride idag. Jag älskar verkligen Pride, även om det inte är mina rättigheter som står i fokus så älskar jag känslan av seger. För även om det finns mycket kvar att göra så har HBTQ-rörelsen verkligen kommit någonvart, det har gått framåt, och det är väldigt skönt att känna det då och då i allt politiskt mörker. Jaja, det finns såklart en massa annat som också gått framåt, men Pride är verkligen en så mäktig manifestation.

Hur som helst så grusades min upplevelse av något en person sa till mig för typ två år sedan, nämligen att man borde bjuda in även uttalade homofober som typ Bert Karlsson på Pride (hen menade att Karlsson är uttalad homofob, vet inget om sanningshalten i detta). För det ska också känna sig välkomna.

Grejen är den att Pride är ett av de mest inkluderande arrangemang jag känner till. Det finns fan ingen som inte får vara med, men det verkar jävligt orimligt att bjuda in personer som aktivt motsätter sig konceptet. Jag skulle faktiskt ha sett det som en kränkning om någon bjöd in mig på ett arrangemang som jag uttalat att jag ogillar.

Men vad mer är att diskriminerade grupper jämt och ständigt åläggs detta krav att vara ”inkluderande” i sina arrangemang. Det finns massvis av sammanhang dit nästan bara män kommer och förväntas komma, men så fort någon anordnar något kvinnoseparatistiskt så ska det bråkas om det. En majoritet av alla klubbar utgår från heterosexualitet, men så fort en heterosexuell person blir nekad inträda på en gayklubb så är det ett jävla liv.

Det finns en massa normer i vårt samhälle som är så självklara att de inte ens behöver uttalas. Man behöver inte porta HBTQ-personer på krogen för heterosexualitet kommer ändå att vara normen. Då är det inget annat än rimligt att man kan vara lite mer exkluderande, lite mer aktivt uteslutande, för att slå vakt om att heteronormen inte börjar regera även i uttalade HBTQ-sammanhang. Det blir lätt så annars.

Extra absurt blir det i sammanhang som dessa när heterosexuella faktiskt inte är uteslutna på något sätt, bara inte satta i det absoluta fokuset precis hela tiden. Då förväntas det finnas något slags ansvar hos arrangörerna för att de ändå ska känna sig välkomna. Det räcker inte med att de gärna får komma dit och vistas där utan att någon blir sur, de måste liksom aktivt bjudas in för att inte känna sig kränkta av att för en gångs skull inte vara normen i ett enda jävla sammanhang, en dag om året.

Jag kan tycka att det är trist att inte få gå på vissa gayklubbar, men jag tycker samtidigt att det är så jävla rätt. I alla andra sammanhang är det min sexualitet som är normen, då kan jag verkligen acceptera att man exkluderar personer för att kunna upprätthålla att homo- och bisexualitet är normen i de sammanhangen.