Till kränkthetens försvar.

Det finns någon slags allmän konsensus kring att ”folk” är på tok för lättkränkta i detta samhälle. Grejen är denna, att jag har fan inte stött på en kränkt person på två år. Det är klart att det ordvalet dyker upp i kvällspressen då och då, men jag tycker inte att det kan sägas höra till någon slags vanlighet. Snarare är det lite tabubelagt att kalla sig kränkt.

En kränkning i mina ögon är inte typ att någon är taskig utan att någon gör våld på min integritet, bryter ner mina spärrar för jag anser vara ett acceptabelt beteende. Till exempel om någon utnyttjar sin maktposition som lärare, arbetsköpare, förälder eller fysiskt/psykiskt starkare (framförallt i nära relationer) och sätter mig i en position där jag inte kan hävda min rätt.

Jag har blivit utsatt för kränkningar ett väldigt litet antal gånger i mitt liv, men när det inträffat har det varit jävligt jobbiga upplevelser. Jag har ingen lust att gå in på detaljer, men jag tror att den som blivit utsatt för en kränkning förstår vad jag menar. Jag skulle inte kalla det en kränkning om någon skrev till mig att jag är ful, ett feministäckel, en jävla hora eller liknande. Däremot om jag blev kallad detta av min arbetsköpare och dessutom var i en position där mina möjligheter att ”stå på mig” begränsades av risken i att förlora jobbet. Helt enkelt när en part utnyttjar sitt maktövertag för att göra saker som jag annars aldrig hade accepterat. Tänk er: en partner som misshandlar och som det är svårt att lämna av olika skäl, en lärare eller arbetsköpare som trakasserar en, en förälder som slår en eller begår sexuella övergrepp och så vidare. Detta är kränkningar för det handlar om att bryta ner en persons gränser för vad hen annars skulle kunna acceptera.

En är inte kränkt för att en blir arg, sårad eller ledsen. De flesta har ett brett register av negativa känslor som inte inkluderar känslan av att vara kränkt. Men när känslan av kränkthet inträffar så tycker jag att det är värt att ta på allvar. Vissa människor kan nog inte förstå hur det känns att bli kränkt helt enkelt för att de inte varit med om det. De tror att kränkta människor bara använder ett ovanligt starkt ord för förolämpad eller sårad, och begriper inte att det finns en viktig maktaspekt inbakat i det hela. De ser bara en person som gör något taskigt till en annan, inte den maktsituation som finns mellan dessa två personer och den kränkta partens förmåga att göra motstånd. Den som inte har varit med om det kan troligen inte begripa hur det känns, och borde såklart inte försöka ta sig tolkningsföreträde angående hur andra ska känna inför det.

Risken för att människor ska hamna i situationer där de blir utsatta för kränkningar ökar såklart markant när de generella valmöjligheterna för vissa grupper minskar. Om en till exempel har en hög arbetslöshet i kombination med en låg anställningstrygghet och dåligt fungerande sociala skyddsnät så kommer människors risk för att bli utsatt för kränkningar i samband med arbete att öka. Till exempel så står en naturligtvis ut med mer skit på jobbet om en vet att man kan bli uppsagd när som helst och att det är svårt att skaffa nytt, en blir mindre benägen att anmäla oacceptabla frågor på anställningsintervjuer om en verkligen behöver ha det där jobbet och så vidare. Även om dessa saker kanske rent formellt bryter mot lagen så kräver det fortfarande energi, mod och resurser att anmäla, vilket gör att människor med dålig tillgång till sådant till och med kan tvingas utstå direkt olaglig behandling. Vad spelar det för roll att du har rätt enligt lag när du behöver pengarna från arbetet nu, inte har möjlighet att vänta på skadestånd efter avslutad rättsprocess? Vad spelar det egentligen för roll att en inte ”ska behöva” utstå viss behandling om det är den enda möjligheten man har för överlevnad?

Att människor är ”lättkränkta” och säger ifrån eller anmäler när de tycker att de behandlas illa tycker jag är ett jävligt positivt tecken, för det betyder att människor känner sig tillräckligt säkra i sin livssituation för att kunna driva den typen av frågor. Ytterst är det en fråga om människors förmåga att upprätthålla sina personliga gränser, och varför skulle vi inte vilja ha framsteg på detta område? Det tycker jag är obegripligt.

Marknadslogik i politiken.

Reinfeldt har ju fått en el kritik för sitt agerande rörande Norge. Han har inte visat upp någon större empati eller engagemang i det hela. Han har inte heller förmått vara en samlande gestalt, såsom Norges statsminister har varit i allra högsta grad. Idag läste jag det i särklass märkligaste försvaret av hans agerande:

Men har Sverige behövt en landsfader, en samlande svensk gestalt, under den här krisen? Olika människor har förstås olika svar, alltefter sinnesstämning och behov. Men på det hela taget kan man nog svara: Nej. För om Sverige hade behövt en samlande gestalt – då hade en sådan uppenbarat sig.

Detta är alltså marknadslogik applicerat på vår statsminister. Om det hade behövts en samlande gestalt hade det funnits. Konstigt, för uppenbarligen har vissa tyckt att det har behövts i och med att man kritiserat Reinfeldt. Vem bestämmer när något ”behövs”. Alla de saker som folk har ett skriande behov efter som inte finns, behövs inte de i egentlig bemärkelse?

Jag kan gå med på att Sverige inte behöver en enande gestalt på samma sätt som Norge, men jag tycker ändå inte att Reinfeldts agerande har varit särskilt passande. Han har varit på tok för osynlig rörande det här, och jag tycker inte att det klär en statsminister.

Att framstå som verklighetsfrånvänd pk-elit är det sista vi vill.

Jag fick ett svar på mitt inlägg om SD och Brå, och vill ge ett svar i ett eget inlägg. Dels för att jag inte vill uppfattas som någon slags sympatisör och dels för att jag vill tydliggöra min åsikt ordentligt.

Anledningen till att man förnekar är ju för att BRÅ är statistik-nördar. Hela SDs ”undersökning” är så ovetenskaplig att jag får ont i magen. Man kan inte bara undersöka hälften av alla dommar utan att redovisa vilka det är, hur man har valt ut dem.
Visst, mörkertalet kan ses som löjligt i sammanhanget, men det gäller ju bara om samma samband kan ses där (alltså antal invandrare som är förövare). Det kan ju vara så att personer är mer benägna till att anmäla någon som är invandrare? Då blir ju mörkertalet större för svenska förövare, och man kan då bara uttala sig om sambandet man kan se bland dömda förövare.

Det finns absolut kulturella skillnader, det förnekar jag inte (och BRÅ förnekar inte heller att invandrare är överrespresenterade i kriminalstatistiken: http://blogg.svd.se/faktakollen), men vad SD försöker bevisa med sin undersökning är bara väldigt uttänjda halvsanningar så då blir det mest bara jobbigt att lyssna på dem och ta dem på allvar.

När det gäller vetenskapligheten i SD:s undersökning är väl det enda jag kan säga att man aldrig ska lita på vetenskap utförd av eller på uppdrag av politiska partier, men detta gäller lika mycket SD:s undersökning som den där jävla sexköplagsutredningen. Annars är det inget statistiskt dåligt underlag att välja 114 slumpvisa brottslingar om man ska göra en studie och våldtäktsbrott, de flesta valundersökningar görs på ett underlag om kanske 1000-2000 personer, vilket i sammanhanget är en försvinnande liten del, men dem ses ändå som statistiskt relevanta. Huruvida det är korrekt eller inte låter jag vara osagt, min poäng är att lite vad som helst kan gå under namnet ”vetenskap” och ”statistik” och att SD:s undersökning inte är ett undantag (förutsatt att urvalet är slumpmässigt).

Gällande mörkertalet är det givetvis relevant om man har lyckats bevisa att det är mer troligt att en invandrare blir anmäld och dömd för sexbrott. Om det finns sådan bevisning så är det helt och hållet korrekt men om det bara är spekulationer så är det minst lika illa. Jag tvivlar hursomhelst på att mörkertalet är tillräckligt stort för att göra statistiken representativ för befolkningen i stort.

Jag håller med om att SD är värdelösa, mest för att det är ganska uppenbart vad de haft i åtanke när de gjorde sin ”undersökning”, vilket gör det till dålig vetenskap per definition, detta är dock inget unikt för SD som parti, väldigt mycket forskning bedrivs på statens initiativ i syfte att bevisa att det finns underlag för den politik man önskar föra, FHI är till exempel en stor jävla bevismaskin.

Det jag blir upprörd över är att man alltid skriker ”lögn och förbannad dikt” såfort SD gör ett uttalande, ibland hänvisar man till att retoriken är typiskt ”nazistisk”, ibland är det dålig vetenskap och så vidare. Om man alltid hanterar det SD säger på det sättet så kommer man bara stärka deras och andras övertygelse om att det är ett parti som missförstås och fryses ut för att de inte tillhör den sk ”pk-eliten”, alltså ett parti som representerar verklighetens folk och vågar säga det alla tänker men inte vågar, vilket delvis stämmer. SD lever på att de är utanför och missförstådda.

Jag tror att det bästa sättet att hantera SD på är att erkänna att den problematik de talar om finns (bara den som faktiskt existerar, såklart) men leverera bättre lösningsförslag och lyfta fram det positiva med invandringen. Annars så kommer det att framstå som att pk-eliten i storstäder är verklighetsfrånvända och inte förstår de problem som ”vanligt folk” har. Det är ett jävligt dåligt intryck att ge i dagens läge så jag tror att man måste sluta diskriminera SD:s bevis och argument, för utanförskap gör grupper starka och det vill vi ju inte, eller hur?