Etikett: högskola

Högre utbildning är fortfarande en klassfråga.

En grej jag hatar är när folk går på andra för att de saknar högskoleutbildning, som om det skulle göra en människa okunnig. Högskoleutbildning är verkligen inte nödvändigt för att kunna vara en vettig person, och det är heller ingen garant för det. Många som pluggar på universitet vet ju fortfarande inte ett skit om någonting.

En kan ha problem med att slutföra gymnasiestudier av en massa olika skäl. Jag själv blev deprimerad och som tur var kunde min skola fixa så att jag fick läsa på halvfart vilket nog berodde på att jag var ganska självgående och inte kostade så mycket för dem. Andra har haft betydligt mindre tur, men fortfarande varit sjukt intelligenta människor.

Jag tycker bara det är så vidrigt att hålla på och använda något sådant emot någon. De flesta som inte pallar gymnasiet tycker själva att det är skitjobbigt. För det allra mesta har det inte med att en är lat att göra utan att en inte får tillräckligt med stöd. Jag förstår också att många inte orkar läsa på universiteten eftersom det är en otroligt krävande och socialt exkluderande miljö. Jag själv känner mig för det mesta hemma men jag förstår verkligen att en kan känna sig alienerad inför den intellektuella machokultur som ofta råder och alla obegripliga jävla studenttraditioner som ofta är såväl sexistiska, rasistiska och klassföraktande. Att det dessutom är lätt att det strular till sig med Csn och liknande avskräcker nog många som inte har ekonomiskt stöd hemifrån eller sparpengar. Högre utbildning är fortfarande en klassfråga, och jag tycker bara att det är så jävla vidrigt att tycka sig ha rätten att trakassera någon för det.

Om nedskärningar och näringslivsanpassning på högskolan.

När en skriver om saker som nedskärningar på olika fakulteter på högskolan så är det vanligt att en möts av argument i stil med ”men vadå, hade det varit bättre om de drog ner på medicinska fakulteten istället? Vill du att folk ska dö i cancer eller vad?!?!?!? Läkekonster räddar liv!!!”. Nej, det hade såklart inte varit ”bättre” eftersom det suger oavsett vilken kunskap det dras ner på, men jag tycker inte heller att medicinsk forskning är sådär skitmycket viktigare än samhällsvetenskap. Båda är sjukt viktiga men på olika sätt. Samhällskunskap räddar kanske inte individuella människor på samma sätt, men det är en jätteviktig del i att bygga bra samhällen vilket i slutänden också är livsnödvändigt.

Däremot är det ett problem när vinstintressen får styra forskningen, oavsett vilken fakultet som premieras eller missgynnas. Det är nämligen inte bara olika ämnesområden som drabbas eller gynnas utan också vilka frågor som anses viktiga inom ämnesområdena. Om den fakultet som gynnas kortsiktigt av denna logik slutar leverera till näringslivet så kommer den knappast att få ha kvar sina anslag. Forskningen som helhet missgynnas av att ständigt få sina pengar villkorade med att de ska leverera resultat som kan leda till vinster för näringslivet. Det säger ju sig självt att saker och ting vrids i en viss riktning. Det är inte nödvändigtvis den mest samhällsnyttiga forskningen som bedrivs utan den som kan tänkas gynna näringslivet. Frågan är inte om näringslivet för närvarande råkar göra rätt prioriteringar, frågan är vad som ska vara utgångspunkten. Samhällsnyttan eller nyttan för företagen.

En annan dryg sak är detta ständiga utspelade av olika fakulteter mot varandra, som om det var ett nollsummespel där det bara finns en viss summa pengar som måste fördelas. Lite som Sd gör när de ställer invandringsbromsen och pensionsbromsen emot varandra. Jag vill inte ställa olika fakulteter emot varandra, jag vill ställa högskolan på ena sidan och till exempel sänkta skatter på andra sidan. Ta bort jobbskatteavdraget och ge pengarna till högskolan så att Sverige kan bli en kunskapsnation på riktigt, så att vi slipper kompromissa bort kvaliteten i ämnen som inte anses vara tillräckligt nyttiga för näringslivet. Då kommer vi få råd med både medicin och samhällskunskap, så slipper vi bråka om vilket som är viktigast.

Jag vill att människor ska förstå konsekvenserna av nedskärningar på högskolan. Det rör sig om att jag och en massa andra elever som investerar en massa tid och pengar i vår utbildning får ut mindre av det i slutänden och att samhället som också investerat en massa i detta får mindre kunniga akademiker. Detta är en stor förlust för alla inblandade. Även om jag klarar mig igenom kurserna med högsta betyg så förlorar jag en massa kunskap och djup på att inte ha så mycket föreläsningar eller seminarietid som hade behövts.  Är det värt det för de besparingar som görs?

Mer om högskolebubblan och studielust.

Apropå dels högskolebubblan och inlägget om Top Model Sverige så anmärkte Tanja Suhinina att jag å ena sidan verkar tycka att man måste plugga för något man ”brinner” för, å andra sidan att man inte alls behöver ”brinna” utan att det räcker med att göra ett bra jobb. Missförståndet ligger i mitt inlägg om högskolan,  där jag förstår att jag ger intrycket av att tycka att man liksom måste ha en ständigt glödande passion för det man sysslar med, vilket jag egentligen inte tycker. Givetvis ska man kunna plugga saker och ting bara för att det ger helt okej jobb med bra lön och/eller villkor efteråt. Oavsett så kände jag att jag behövde reda ut mina tankar så skriver en ordentlig förklaring här.

Att människor ströpluggar i väntan på beslut, väljer ”fel” utbildning först eller pluggar saker de egentligen inte ”brinner” för utan bara hoppas ska leda till hög lön är egentligen inget problem. Problemet uppstår när högskolestudier är eller ses som en nödvändighet för att man ska kunna skaffa sig ett acceptabelt jobb över huvud taget, vilket lite är fallet idag. Då hamnar man i en situation där folk pluggar fast de egentligen inte alls har lust med det eller har någon som helst ide om vad de faktiskt vill plugga bara för att de inte har något bättre för sig. Alltså människor som egentligen skulle vilja jobba men av olika anledningar saknar möjligheten och pluggar som ett andra alternativ. Detta utan att dessa kvalifikationer egentligen är nödvändiga för att utföra jobbet utan mer för att det har gått inflation i utbildning. Det är onödigt både för personerna som sitter i denna situation och för samhället eftersom det slukar resurser och skapar inflation i utbildning.

Jag tänker att det här framförallt är ett problem för människor som har en lust att läsa delvis för lärandets skull. För en människa som bara vill ta sig igenom en utbildning för att kunna jobba sedan spelar det kanske inte så stor roll, men för en person med gott läshuvud, stor nyfikenhet och vilja till studier så är det slöseri både för personen och för samhället att hen inte får tid att tänka över och känna in sitt beslut.

Min utgångspunkt när jag skriver detta är mig själv. Jag är en person som passar för högre studier, jag vill verkligen lära mig och jag har lätt för att lära. Men när jag slutade gymnasiet var jag bara trött och kände ångest på grund av all press som fanns kring vad jag ville göra i framtiden, att jag var tvungen att hitta en sysselsättning. Jag hade redan då statsvetenskap i tankarna, så själva valet hade nog inte blivit så annorlunda, men min motivation hade inte alls varit densamma som den är nu. För mig var det perfekt att ta ett uppehåll från allt genom att åka utomlands, för andra är det kanske bättre att ströplugga ett år, vad vet jag. Poängen är att man ska känna lust för det man gör och inte bara ta till det som en sista utväg, speciellt om det rör sig om plugg som både kostar samhället och en själv en massa pengar. Det är verkligen ett stort jävla resursslöseri att personer pluggar utan att ha minsta lilla lust att lära eller någon utsikt om att studierna ska ta dem någonstans.

Jag menar inte att man behöver brinna av passion för det ämne man läser snarare att man ska hitta den motivation som man kan hitta som person. Vissa tycker kanske inte att något visst ämne är skitkul, vissa har kanske inte ”sin grej” på det sättet som jag känner att jag har, utan vill bara ta sig igenom för att ha ett trevligt yrkesliv. Men det är så sjukt jävla onödigt att människor som faktiskt har huvud och lust till studier får den lågan släckt för att de tvingas in i det på tok för tidigt, på grund av en omöjlig arbetsmarknad för de med enbart gymnasieutbildning.

Högskolebubblan.

Intressant text om högskolebubblan som tar upp många saker som jag själv har funderat på. Utbildning blir viktigare och viktigare i vårt samhälle och det krävs mer och mer studier för att man ska kunna få jobb. Många akademiker behöver ta dubbla examina för att kunna komma någonvart och så vidare. Detta har inte att göra med att man verkligen behöver all denna kunskap för att kunna jobba med merparten av dessa saker, det är snarare en fråga om att man köper, lånar och kämpar sig till en inträdesbiljett. Att man har bildat sig utanför skolan räknas liksom inte riktigt, det måste vara i form av betyg eller en grad som man kan visa upp.

Det är nästan mer regel än undantag att folk ”pluggar vidare”, det förutsätts att man ska göra detta för att i framtiden få ett bra jobb och så vidare. Många ungdomar har inga egentliga ambitioner med sina liv men söker slentrianmässigt in på någon utbildning som verkar ”chill” och leder till jobb för att de inte vet vad de skulle ta sig för annars, och det kan man ju förstå med tanke på nuvarande ungdomsarbetslöshet.

Samtidigt urlakas innehållet i kurserna mer och mer. Universitet lägger mer pengar på marknadsföring än på undervisning, många platsbundna heltidskurser har inte mer än en obligatorisk sammankomst per vecka och kanske två till tre som man kan välja att gå på, speciellt när det kommer till humaniora. Som student förväntas man stå för det mesta planerandet av sina studier på egen hand, något som är väldigt problematiskt för folk som kommer från studieovana hem. Vidare har vi tvåterminssystem i Sverige vilket leder till en väldigt lång sommarledighet får många, ledighet där de måste skaffa ett jobb eller läsa sommarkurser för att klara uppehället om de nu inte har snälla föräldrar eller sjukt bra koll på sin ekonomi.

Vidare så verkar det ibland nästan verka som något slags säljargument för en utbildning att den är chill, att det är få sammankomster och lite plugg. Det tycker jag är tråkigt. Jag är ganska ledsen att jag har en fallenhet åt samhällskunskap och inte naturvetenskapliga ämnen för jag hade hemskt gärna haft flera timmar undervisningstid varje dag, tillgång till bra utbytesprogram och så vidare som det finns en mycket sämre tillgång av även på ansedda samhällsvetenskapliga utbildningar som pol.kand. Det står sällan i kursbeskrivningen hur mycket lärarledd undervisningstid det är eller hur ofta man har tillgång till handledning och så vidare, det är ju saker jag verkligen är intresserad av att veta när jag väljer högskola!

Väldigt mycket av fokuset kring studentliv sådär i största allmänhet hamnar kring att man festar och spexar en massa. Att människor faktiskt fokuserar på sina utbildningar i beskrivningen av sin vardag som student är sorgligt ovanligt. Många festar järnet och lever i någon slags övertygelse om att när plugget är över så kommer de alla får välbetalda jobb.

Jag pluggar vidare för att jag verkligen vill lära mig något som jag är intresserad av. Jag har väntat med att plugga och istället haft fruktansvärda jobb helt enkelt för att jag inte vetat vad jag velat men vetat att jag vill utbilda mig vidare och inte velat slösa mina högskolepoäng på någon strökurs jag inte är motiverad till. Nu vet jag vad jag vill och jag är sjukt sugen på att förkovra mig i kunskap, jag vill ha en utbildning som utmanar mig och som kräver att jag kämpar och engagerar mig men där jag kan få mycket vägledning.

Jag tänker att kvalitetssänkningen i utbildningarna kommer sig av att människor pluggar för att de (upplever att de) måste och väljer lite första bästa, inte för att de faktiskt har ett brinnande intresse för det de läser. Om det fanns en starkare arbetsmarknad för unga med lägre utbildning så skulle detta troligen inte vara ett problem på samma sätt, då skulle de som ville kunna skippa högskolan helt och ännu fler skulle kunna ta ett sabbatsår och fundera på vad de verkligen hade lust att lära sig. En annan lösning vore någon slags medborgarlön så att man inte var tvungen att studera för försörjning som arbetslös ungdom. Då skulle högskolestudier kunna vara till för personer med intresse för att lära sig och arbeta med det de läste.

Fyra månader kvar.

Nu har jag varit här lite mer än ett halvår. Det är fyra månader kvar, sen får jag åka hem. Om tre dagar börjar ansökningsperioden till högskolan och jag vet inte vad jag ska söka. Jag vill läsa pol.kand. på Uppsala men är inte säkert på att betygen håller, jag kommer troligen behöva göra högskoleprovet och då måste jag vänta ett halvår till innan jag kan sätta igång och då måste jag ju syssla med något under den tiden. Jag har funderat på att läsa en kurs i kriminologi, journalistik eller psykologi men även foto är ett alternativ.

Jag känner mig hoppfull inför framtiden, det känns som om jag kommer få göra något jag är bra på och som jag kan lyckas med. Som att jag kanske kommer slippa ruttna bort i min egen bitterhet.

Den urholkade respekten för läraryrket.

Karin tar upp en sak jag tycker är skrämmande. Tydligen så har hela sveriges jobbcoach (den där jävla människan i jobbjägarna) sagt att det är helt okej att jobba som lärare utan utbildning. Begränsningarna sitter nämligen bara i huvudet, inte i kompetensen får vi veta. Fem års utbildning hit eller dit, vem bryr sig om sånt larv om man bara har självkänsla nog.

Jag har jobbat som gymnasielärare. Hur många års högskoleutbildning tror du jag har? Noll! Gränserna sätter du här! hojtar jobbcoachen och petar sig i huvudet.

Jag har tänkt himla mycket på detta nu när jag vikarierat på samma ställa under en längre tid (som klasslärare i ungefär två veckor). Jag är såklart skitglad över att få vara på samma ställe en längre tid, men jag märker ju att jag saknar kompetensen som krävs för att ta hand om en klass på det sättet. Nu har det funkat dessa två veckor, för att det var så kort och för att jag hade en annan person till hjälp och för att jag hade kontakt med ordinarie lärare.

Lärare är verkligen en yrkesgrupp som saknar den status den förtjänar. Det är ett otroligt viktigt yrke som verkligen förändrar folks liv. Ett fungerande utbildningsväsende är en grundpelare i ett relativt jämlikt samhälle, för utan utbildning är det väldigt få som kommer någonvart. Om man är utbildad lärare så har man verkligen en stor kompetens, det rör sig ju om en minst 3,5-årig utbildning (tror jag) vilket knappast är att vifta bort.

Det är himla trist att folk inte fattar vilken katastrof en dålig lärare kan vara. Jag minns själv en lärare från gymnasiet som var en stor faktor i att jag blev tvungen att ta en termin extra, och fick ett helt onödigt G där jag kunde ha fått ett betydligt högre betyg, om läraren bara skött sitt jobb korrekt. Samtidigt som jag minns de lärare som inspirerat mig och faktiskt förändrat mina intressen och värderingar. Sen jag började jobba som lärarvikarie så har min respekt för yrket ökat något enormt, för jag fattar verkligen vilket jävla jobb det kan vara att ansvara för 20, ibland fler, barns kunskapsmässiga utveckling.

Jag tycker inte att utbildningen är det enda som spelar roll, erfarenhet borde värderas högre än det görs idag. Det finns fenomenala lärare som inte har gått klart lärarhögskolan, eller som jobbar i ”fel” årskurser. Men iden om att läraryrket skulle vara en barnlek är fruktansvärt felaktig. Vem som helst klarar väl att sitta i samma rum som ett gäng barn men att lära dem något på köpet är det inte alla som fixar, tyvärr.