Det är såklart roligare att upprätthålla patriarkatet lite till än att hjälpa kvinnor som lider.

Det här med Pms och mensvärk, det är ju något som många kvinnor har problem med. Ändå är det något som det finns extremt lite kunskap om och det verkar vara få som får hjälp med sina besvär. Detta är såklart ett resultat av att sjukvården, medicinen etcetera är lika patriarkal som allt annat i detta samhälle.

Jag tycke det är fascinerande hur vissa människor kan sprida ut diverse idéer om att kvinnor blir helt oregerliga när de har mens och Pms och inte i samma andetag förespråka att det forskas mer på ämnet, ta fram bättre läkemedel och så vidare. I mina ögon är det självklart att om det nu är så att kvinnor blir så jävla flippade en gång i månaden så borde vi verkligen ta och göra något åt saken. Men icke, istället sprids det en massa idéer om att kvinnor dem kan man inte ha att göra med, att de är opålitlig på grund av detta och så vidare.

Vad sägs om att vi faktiskt skulle ta och typ… lösa problemet istället för att skämma kvinnor för deras kroppar? Vad fantastiskt det vore om folk inte bara gick runt och dillade om hur dåligt kvinnor är utan faktiskt gjorde något åt de faktiska problem som finns i kvinnor biologi. Men nej, det är såklart roligare att låtsas som att kvinnor bara ”är” så och att det är helt jävla obotbart än att faktiskt ta något problem som kvinnor har på allvar. Det är såklart roligare att upprätthålla patriarkatet lite till än att hjälpa kvinnor som lider på grund av sin Pms och mens.

IMG_20130515_083356

Om nedskärningar och näringslivsanpassning på högskolan.

När en skriver om saker som nedskärningar på olika fakulteter på högskolan så är det vanligt att en möts av argument i stil med ”men vadå, hade det varit bättre om de drog ner på medicinska fakulteten istället? Vill du att folk ska dö i cancer eller vad?!?!?!? Läkekonster räddar liv!!!”. Nej, det hade såklart inte varit ”bättre” eftersom det suger oavsett vilken kunskap det dras ner på, men jag tycker inte heller att medicinsk forskning är sådär skitmycket viktigare än samhällsvetenskap. Båda är sjukt viktiga men på olika sätt. Samhällskunskap räddar kanske inte individuella människor på samma sätt, men det är en jätteviktig del i att bygga bra samhällen vilket i slutänden också är livsnödvändigt.

Däremot är det ett problem när vinstintressen får styra forskningen, oavsett vilken fakultet som premieras eller missgynnas. Det är nämligen inte bara olika ämnesområden som drabbas eller gynnas utan också vilka frågor som anses viktiga inom ämnesområdena. Om den fakultet som gynnas kortsiktigt av denna logik slutar leverera till näringslivet så kommer den knappast att få ha kvar sina anslag. Forskningen som helhet missgynnas av att ständigt få sina pengar villkorade med att de ska leverera resultat som kan leda till vinster för näringslivet. Det säger ju sig självt att saker och ting vrids i en viss riktning. Det är inte nödvändigtvis den mest samhällsnyttiga forskningen som bedrivs utan den som kan tänkas gynna näringslivet. Frågan är inte om näringslivet för närvarande råkar göra rätt prioriteringar, frågan är vad som ska vara utgångspunkten. Samhällsnyttan eller nyttan för företagen.

En annan dryg sak är detta ständiga utspelade av olika fakulteter mot varandra, som om det var ett nollsummespel där det bara finns en viss summa pengar som måste fördelas. Lite som Sd gör när de ställer invandringsbromsen och pensionsbromsen emot varandra. Jag vill inte ställa olika fakulteter emot varandra, jag vill ställa högskolan på ena sidan och till exempel sänkta skatter på andra sidan. Ta bort jobbskatteavdraget och ge pengarna till högskolan så att Sverige kan bli en kunskapsnation på riktigt, så att vi slipper kompromissa bort kvaliteten i ämnen som inte anses vara tillräckligt nyttiga för näringslivet. Då kommer vi få råd med både medicin och samhällskunskap, så slipper vi bråka om vilket som är viktigast.

Jag vill att människor ska förstå konsekvenserna av nedskärningar på högskolan. Det rör sig om att jag och en massa andra elever som investerar en massa tid och pengar i vår utbildning får ut mindre av det i slutänden och att samhället som också investerat en massa i detta får mindre kunniga akademiker. Detta är en stor förlust för alla inblandade. Även om jag klarar mig igenom kurserna med högsta betyg så förlorar jag en massa kunskap och djup på att inte ha så mycket föreläsningar eller seminarietid som hade behövts.  Är det värt det för de besparingar som görs?

Man ska inte behöva ha en diagnos för att få hjälp att klara sig igenom jobbiga perioder.

Det är väldigt vanligt att små barn bli diagnostiserade med ADHD. Barn som kanske är en sådär 7-8 år. Sedan växer väldigt många ur sin ADHD. Diagnoserna har dessutom ökat på sista tiden.

Om man har stor problem med koncentrationen så tycker jag att man ska få hjälp. Däremot känner jag ett visst motstånd emot att proppa så små barn fulla med medicin. Medicinen hjälper såklart många, men jag tänker att det vore bättre ju fler man kunde hjälpa på andra sätt först. Medicin för så små är i mina ögon en lösning man tar till först när inget annat funkar.

Det primära problemet när det kommer till diagnoser är emellertid är att en ”riktig” diagnos är den enda vägen man kan gå om man vill få hjälp av samhället med sina problem. När skolan vill anställa en resursperson för en elev så måste det motiveras inför kommunen (eller vem som nu ger ut pengarna) och om personen ifråga har en diagnos så blir det oändligt mycket lättare.

Det här är ytterst problematiskt av olika anledningar. Dels för att det tvingar människor att passa in sina beteenden i mallarna för olika diagnoser, men också för att många får medicin även om mer stöd i skolan eller ett annat schema hade varit det enda som behövdes. För så fort någon får en diagnos så tänker folk ”medicin”. Det är också problematiskt för att vissa beteende, som man har namn på, lättare blir hjälpta. Andra beteenden som kan vara minst lika problematiska för individen, men som kanske inte är lika lätta att se eller inte märks lika tydligt.

Framförallt tycker jag att man måste ifrågasätta hela diagnosgrejen kring ADHD när såpass många växer ur den med tiden. Man kanske istället borde se på det som en utvecklingsfas. I den åldern (7-10) så har väldigt många barn väldigt svårt att koncentrera sig. För vissa är det såklart värre än andra men lösningen borde rimligtvis vara fler personer i klassrummet generellt och upplägg på undervisningen som fungerar. Så att man slipper ge folk diagnoser för att de ska få hjälp att klara sig igenom en för alla jobbig tid.

VETENSKAPEN!

Jag visste redan innan att folk tenderar att vara mer vidskepliga än vad som är rimligt, jag tolkar det som någon slags expertförakt eller i alla fall djup skepsis inför folk som är utbildade inom det dem uttalar sig om.

En vanlig sak man hör är folk som säger att det ”kanske finns något mer därute” eller ”vetenskapen kan inte säga allt” och använder det som ett slags argument för guds existens eller bara lite skön andlighet. Eller när min mamma säger att något är ”deras sanning” när jag ondgör mig över religiösa.

Grejen här är att folk inte fattar något alls. För det första så kritiserar jag och i regel folk religion för att jag tycker att det är pissigt att hela samhällen styrs av och människor förtrycks på grund av en totalt ogrundad ide med bibeln som enda källa. Jag tycker också att det är trist att folk ägnar sig åt saker som skadar andra människor djupt  för att det står så i bibeln. Skittrist. Därför lackar jag också på moderat religiösa, som för det första inte fattar att religionen har lett till mycket ont, att de genom sin tro försvarar ett system som skadar så många individer och för att de utan omsvep accepterar en hel världsbild, bara sådär.

Jag fattar varför folk blir religiösa, det är svårare att acceptera den oerhörda komplexitet, ondska och menlöshet som finns i vår värld än att bara hänge sig åt en religion och utgå från att det finns någon slags mening med allt eller att det i alla fall blir bra sen: att ens lidanden är värda något. Att ha en högre mening med livet är najs, och religionen är den breda massan högre mening. Men allt detta gör inte det faktum att det är helt orimligt att tro på gud mindre sant.

Alternativmedicin är också på modet, något som oroar mig djupt. Det som stör mig mest är att folk verkar ha en ide om att det finns en motsättning mellan vetenskap som är hårt, kallt och hänsynslöst och andlighet som man bara kan hämta från religion och annan vidskepelse. Det kan man se på det vanligt förekommande argumentet att alternativmedicin fokuserar på ”hela människan”, alltså låter kropp och själ samverka, medan vanlig medicin bara lagar den trasiga njuren eller vad det nu är och sen vare inge mer med det.

För det första är det inte ens sant. Inom västerländsk medicin så rekommenderar man bra kost, motion (ofta yoga och andra ”andliga” motionsformer) och sköna avstressande aktiviteter. Man är väl medveten om att ett magsår inte uppstår av sig själv utan på grund av stress och dålig kost, men om någon kommer in med ett magsår så ger man dem fortfarande medicin för det för det är ju trots allt magsåret som gör ont. Likaså behandlar man en cancertumör med nervgifter för det är faktiskt den som i slutändan dödar dig, även om den kommit dit av andra skäl.

Jag tränar yoga för det gör mig lugn och avslappnad, jag lyssnar på valsång av samma anledning, jag tänker på vad jag äter för jag vet att man mår bättre om man äter bra och jag tycker att alla borde gör det, men om jag går till läkaren så vill jag inte att hen ska ändra hela min livsstil, jag vill ha medicin och kanske några råd i alla välmening. För det första så ska inte allmänna sjukhus vara någon slags wellness-center, det ska vara ett ställa där folk går med sina akuta sjukdomar och får direkt hjälp. Livsstilsfrågor är inte sjukhusens ansvar, det är skolan och arbetsplatsen som ska ta hand om sånt.

Nu finns det säkert de alternativbehandlingar som faktiskt fungerar på riktigt, men så fort det är bevisat så slutar det vara alternativmedicin och blir skolmedicin. Det är så orden fungerar: alternativmedicin är det obevisade medan skolmedicin är det som man faktiskt bevisligen vet fungerar. Det vore ju trist om vi hade ett skitbra läkemedel mot cancer som hela tiden har blivit utpekat som verkningslös alternativmedicin, men även om det skulle visa sig att en eller två av alla behandlingsformer faktiskt fungerade så är det ingen anledning att släppa in all alternativmedicin, dels för att sjukhus inte ska lägga skattepengar på behandlingar men inte vet fungerar och dels för att en hel del av de alternativa behandlingsmetoderna är direkt skadliga.

Många tycker att man borde ge mer resurser till forskning om alternativa behandlingsmetoder men vad de missar är att det redan forskas en massa kring alternativmedicin, och anledningen till att vi inte har fått några resultat är inte bara att det saknas resurser utan helt enkelt för att det inte finns några resultat att få. Självklart ska forskningspengar läggas på forskning som är relevant och fruktsam och inte på trams. Dessutom finns med miljontals människor som är djupt engagerade för alternativmedicin och människor som tjänar sitt levebröd på det, om det gick att bevisa att det fungerade så skulle det nog ha gjorts vid det här laget.

De flesta jag talat med om alternativmedicin pratar om att man känner sig sedd av ”läkaren”. Det är för att grejen med alternativmedicin är att ”läkaren” fungerar både som någon slags ”livscoach” och du får dessutom liten skön placebo. Så om du känner din bättre efteråt så är det troligen för att du är lättad för att du fått prata ut och för att du tror dig ha fått hjälp, detta är möjligt eftersom ”läkaren” har tid för dig eftersom du har betalat svinmycket för behandlingen. En behandlare inom alternativmedicin är egentligen inte så mycket mer än en auktoriserad placebobehandlare. Detta kan ju såklart hjälpa mot ett begynnande magsår eller en molande huvudvärk, eftersom det är delvis psykosomatiskt, men försök gå till en homeopat med ett brutet ben eller en elakartad tumör.

För riktiga sjukhus kan inte tillhandahålla sådan behandling, det är helt enkelt för dyrt för samhället. Om du vill ha den typen av hjälp: gå till en psykolog, läs en bok om wellness eller gå till en yogaklass, men ta för i helvete inte homeopatiska medel mot cancer, för det fungerar troligen inte.