Etikett: internetmobbing

Rätten att vara anonym.

Fick en kommentar från Jessica på det här inlägget som jag tänkte besvara i ett inlägg, för jag tycker det är en relevant frågeställning.

Jag hakade mest upp mig på att han drar repliken ”det inte var det yttrandefriheten var till för” i samband med kränkningar på nätet. Sen när har kränkningar/mobbing/whatnot med rätten att yttra sina åsikter att göra? (Eller missade jag nånting?)

Jag håller med om att det inte finns någon given rättighet att kränka folk. Grova kränkningar, hot och mobbing bör vara förbjudna enligt lag, eftersom de ju är att direkt skada en annan människa. Här är det viktigt att belysa ”grova”, för jag tycker att folk kan ha en tendens att polisanmäla folk över sjukt töntiga saker ibland.

Men när det gäller debatten om nätanonymitet är läget ett annat, för här handlar det inte om rätten att kränka andra utan primärt om rätten att vara anonym. Internet har blivit ett viktigt demokratiskt verktyg, information kan spridas i ett rasande tempo, åsikter delas och diskuteras och man kan organisera sig i grupper smidigt. En stor del av internets funktion när det gäller detta är att folk kan vara anonyma: man kan helt enkelt uttrycka åsikter man kanske inte skulle våga yttra annars, vilket leder till ett ypperligt klimat när det gäller röjande av hemlig information rörande myndigheter och politiker. Idag har vi ett läge där vi rör oss mer och mer mot en total informations- och åsiktsfrihet, inte bara lagligt utan även socialt, och det är fantastiskt.

Det vore tråkigt om internetmobbing användes som argument för att inskränka detta. Visserligen är internetmobbing tråkigt, men det är verkligen ingenting  jämförelse med vilken utveckling vi kan behöva avstå från om man på grund av denna avskaffar rätten att vara anonym på internet. I jämförelse med det så tycker jag att kommentarer kring Anton Abeles haka är ganska försumbara.

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?