känslor – Sida 2 – Fanny Åström

Omfamna din hysteri.

En sån där grej jag har tänkt på när jag ser tillbaks på det senaste halvåret är hur jag slutat vara rädd för att uppfattas som ”hysterisk” och snarare omfamnat min ”hysteri”. Jag har vågat vara jävligt förbannad och ”orimlig”. Detta har varit jobbigt på många sätt men också oerhört befriande.

Jag har alltid haft nära till starka känsloyttringar och har haft lätt för att bli förbannad och säga ifrån när någon överträder mina gränser. Detta kan en ju tycka är en ganska bra egenskap, men jag har alltid fått lära mig att det är något som snarare ska tyglas. Att en inte ska bli så upprörd och så vidare.

För mig handlar det inte om att det jag känner per automatik är rätt, däremot att våga ge uttryck för det eftersom det är ett sätt att ta sina egna känslor på allvar. Att våga ta risken att framstå som ”orimlig” för att en anser att det är viktigt att ge utlopp för saker och ting istället för att hålla skit inom sig hela tiden.

Detta gör inte nödvändigtvis att folk lyssnar på en, däremot gör det att jag känner att jag lyckats stå upp för mig själv. Även om ingen annan tar mig på allvar så kan jag ta mig själv och mina känslor på allvar, och det är också en stor och viktig grej.

Att vara rädd för att framstå som ”hysterisk” är en form av internaliserat kvinnohat, de patriarkala värderingar som finns kring hur en ska vara och bete sig smittar av sig på en själv och en känner ett behov av att framstå som ”rationell” och ”sansad”. För mig har det varit ett viktigt steg i att göra upp med detta internaliserade kvinnohat att våga a mina egna känslor på allvar. Inte tänka så jävla mycket på ”konsekvenser” och vad jag kommer tycka och tänka sen utan tillåta mig själv att känna och ge uttryck för vad jag känner i stunden. Inte alltid vara så behärskad och beräknande som jag har lärt mig att vara utan våga ge utlopp för impulser.

Detta är någonting som män ägnar sig åt i hög grad. Typ när en man är arg så brukar han tycka att lite vad som helst är berättigat. Det är ju såklart ingenting som en ska dra till sin extrem, men jag tror att många kvinnor skulle må bra av att sluta vara rädda för att framstå som ”hysteriska” i omgivningens ögon.

Visst ger det vissa jobbiga reaktioner och oönskade resultat, men jag tänker att det ändå är bättre att andra förtrycker en än att en förtrycker sig själv från första början. Att stå upp för sig själv brukar i alla fall för mig leda till någon form av stolthet. Jag kan se tillbaks på de tillfällena och vara glad för att jag vågade säga ifrån. De gånger jag inte har gjort det brukar ofta kännas jobbigare i efterhand, även om det i stunden är ett enkelt sätt att fly stuationen.

Att bestämma sina känslor.

Apropå det här med att må bra så har jag tänkt på en grej som är sjukt vanlig när det kommer till hur folk beskriver sina metoder för att må bättre. Det kan låta typ ”innan så gjorde jag såhär men sen slutade jag med det och nu mår jag mycket bättre”. Den här typen av formuleringar implicerar att det bara är att ”göra” någon särskild grej och så kommer det att fungera likadant.

Det finns en mängd grejer jag gjort innan som jag slutat med, som fått mig att må bättre. Det får mig inte att tro att steget till att må bra bara handlar om att sluta med den grejen. Jag har slutat oroa mig så mycket över saker till exempel, men det var inte något jag bara gjorde för att jag bestämde mig utan det var en process som i sig krävde en massa arbete och mental styrka, styrka jag inte kunde få fram bara sådär utan som jag var tvungen att gå igenom en massa saker för att samla.

Det är lätt att gräma sig i efterhand över att en inte gjorde saker tidigare. Jag tänker ofta på att jag borde ha gjort vissa saker tidigare än jag gjort för att då hade jag kanske inte behövt må dåligt så länge. Samtidigt så vet jag på ett sätt att jag inte var kapabel att göra de sakerna då, att jag behövde tiden för att bearbeta saker innan jag kunde fokusera på att må bra.

Att hantera sina känslor och sitt sätt att leva är en process. Denna process går i viss mån att påverka, men det går inte att bara ”bestämma sig” för att sluta känna och tänka vissa saker. Jag tycker att folk som slänger ur sig den här typen av ”tips” borde fundera lite mer på vad det var som fick dem att ”bestämma sig” och varför de var kapabla att göra det just då men inte tidigare.

Att ge stöd.

Igår hörde jag ett heteropar fyllebråka. Bråket handlade om att mannen hade ignorerat att kvinnan mådde dåligt trots att hon förmedlat att hon gjorde det, och hans förklaring till det hela var att han hade varit ”rädd” och ”osäker” och därför helt och hållet undvikit att möta henne i hennes känslor.

Detta fick mig att tänka på en såndär Grej Som Män Gör, nämligen låta sin högst egocentriska rädsla för att misslyckas eller snarare att inte kunna utföra några stordåd stå i vägen för allt.

Typ såhär; kvinna vill ha stöd, man vet inte hur han ska kunna ge detta och därför skiten han helt och hållet i att ge stöd åt kvinnan. Istället för att faktiskt försöka så rinner allt ut i sanden. Detta är såklart betydligt mycket mer sårande och förödmjukande än det är att få lite halvtaskigt stöd eftersom det indikerar att personen i fråga inte bryr sig alls.

Jag tänker att detta handlar om vissa mäns idé om att de liksom måste kunna rädda hela jävla situationen på egen hand. Att de ska kunna komma in som några slags riddare och bara befria folk från deras bekymmer. När det är uppenbart att det inte är möjligt så bara ger de upp helt och hållet istället för att göra sitt bästa. Det ska liksom vara allt eller inget, en ska kunna göra en annan människa hel eller så får det vara.

Att ge stöd till en annan människa handlar mycket om att bara visa att en bryr sig och att en finns där. Det handlar inte om att rädda hela situationen på egen hand, utan om att finnas där när den andra tar sig upp ur sin egen skit.

Och grejen är, att det är helt okej att göra fel då och då. Vad som inte är okej är att ge upp på en annan människa som litar på en. Det är inte okej att inte göra något när någon annan säger att hen mår dåligt, att hen behöver stöd. Sedan kanske en inte kan vara det bästa stödet i världen, men det är inte det det handlar om, det handlar om att finnas där.

Anledningen till att kvinnor ofta är bättre på att ge stöd är inte att vi är emotionella genier från födseln utan att vi har tränats i det och framförallt att vi har lärt oss att det är något en gör för andra, att en ställer upp när någon behöver hjälp. Att ställa upp är liksom halva grejen, att visa att en går att lita på. Att sitta kvar även när det är sådär obekvämt och en liksom inte vet alls vad en ska säga för att få den andra att må bättre. Att våga finnas där även fast en är osäker och rädd som fan för att göra fel. Det är vad stöd handlar om, inte att säga den där grejen som kommer få personen att bli glad igen, för den grejen finns liksom inte. Det handlar om att härda ut genom svåra perioder för att en bryr sig om någon. Det är kanske inget hjältedåd som en man kan skryta med, men det är en jävligt viktig och fin handling som alla som bryr sig om någon annan borde kunna utföra.

Män med känslor.

Det finns ju en mycket utspridd uppfattning om att män inte vågar/kan visa sina känslor. Min uppfattning i frågan är inte så mycket att män inte visar känslor som att de sällan försöker göra dem begripliga eller erkänna dem för sig själv eller någon annan. Jag menar, känslor visar en faktiskt hela jävla tiden, skillnaden ligger ju i huruvida en erkänner dem som känslor. Har träffat åtskilliga män som uppenbarligen känner en jävla massa med som helt enkelt struntat i att erkänna detta.

Denna uppfattningen har lett till ett visst agerande kring män som visar känslor, nämligen det fullkomliga accepterandet och hyllandet av dem. Mmm, det är så himla fiiint med en man som visar känslor och därför kan han göra, tycka och tänka vad fan som helst. Det är väldigt viktigt att ta hänsyn till en man som mår dåligt eller är känslig och så vidare, oavsett om det är uttalat eller outtalat.

Det finns en syn på allting män företar sig som mycket mer viktigt, rationellt eller seriöst än det kvinnor företar sig. Om en man mår dåligt då är det såklart på allvar, om en kvinna mår dåligt så kanske det viftas bort som typ någon slags känslomässig instabilitet som bara finns där mest för att hon är kvinna och kvinnor är sådana, hysteriska våp som bara går omkring och ”känner” en massa.

Och eftersom det finns en utspridd uppfattning om att män sällan visar eller pratar starka känslor så anses det ofta väldigt väldigt viktigt att lyssna när de väl gör det, eftersom det tydligen är så oerhört ovanligt. Det blir som att få tillträde till ett heligt tempel, manskänslornas tempel. Vi ska andaktsfullt lyssna och bara suga i oss männens stora kunskap. Det är liksom väldigt viktiga saker som är på gång, när en man visar en känsla. När kvinnor visar eller pratar om känslor däremot är det lite mer si och så med lyssnandet. Eftersom kvinnor som vi vet knappt pratar om annat än känslor så är det inte lika viktigt att knipa käft och lyssna, det kan lika gott vänta.

Kanske är det så att kvinnor oftare behöver förmedla vad de känner eftersom de inte blir lyssnade på annars. Män blir ju dels lyssnade på när de väl pratar, men de har ju också lyxen att ofta ha människor (kvinnor) omkring sig som anstränger sig för att förstå dem även när de är tysta. Det är ju inte så konstigt att en sällan pratar om vad en känner då. Det är ju inte som att en pratar om känslor för att det är så himla kul, utan för det mesta gör en det av nödvändighet.

Känslomässigt ansvar.

Fick en fråga på ask.fm om hur en tar känslomässigt ansvar, så jag tänkte att jag ska skriva lite om det.

Det en måste göra först och främst är att vara medveten om sina känslor och vara ärlig med dem inför sig själv och inför de personer som berörs av dem. Sedan måste en lära sig att hantera känslorna på ett sätt som inte blir destruktivt.

Vissa personer, framförallt män, tror att deras känslor skadar andra mindre om de väljer att dölja dem. Detta har säkert en mängd olika orsaker, dels en rädsla inför att erkänna sina egna känslor men också en oförmåga att förstå dem och därmed också en oförmåga att förmedla dem. Lösningen blir att vara tyst om dem i tron om att det på något sätt skulle göra att de inte finns. Men det gör dem såklart ändå, och det påverkar relationer med andra människor oavsett om en vill det eller ej. Det går inte att fejka känslor i nära relationer, i alla fall inte under någon längre tid, och ett sådant fejkande blir onekligen till skada för alla inblandade.

För att lära sig ta känslomässigt ansvar så kan detta vara en bra grundlista att beta av. Den är såklart influerad av de problem jag själv upplevt i relationer.

Förstår du dina egna känslor? Är det något du har insyn i eller bara ”kommer” det och sköljer över dig? Det kan vara en klok idé att försöka skaffa lite distans till vad du känner. Även om känslorna såklart ska tas på största allvar innebär inte det att allt du känner är sant eller att dina känsloimpulser är något som ska följas. Det går att vara väldigt uppe i vissa känslor och fortfarande försöka se skeendet med distans, se vad som är rimliga lösningar och så vidare.
När du säger och gör saker, gör ett så kallat rollövertagande. Detta är något kvinnor gör i större utsträckning per automatik eftersom vi är inlärda i att ständigt tänka på hur andra tänker och känner. Det går i korthet ut på att försöka förstå vad det du säger/gör gör med den andra personen. Det är ditt ansvar att försöka förstå detta och ta ansvar för det, och det är fundamentalt för att en relation ska fungera. Detta gäller alla känslor, inte bara negativa. Häv inte bara ur dig saker utan fundera på vad det innebär att du gör och säger som du gör, fundera på vad det skapar för förväntningar och mönster.
Fundera på hur du hanterar dina känslor. Detta är något jag just nu försöker göra när det kommer till självhat och ångest. De här känslorna dyker upp då och då i mig, och det är ingenting jag kan göra något åt. Däremot kan jag lära mig att hantera dem bättre. Jag kan lära mig att inte hamna i negativa mönster på grund av dem. Men för att kunna göra detta måste jag först inse att känslorna finns där och att de styr mig, först då kan jag lära mig att styra hur jag agerar på dem.
Var tydlig med hur du hanterar dina känslor. Jag kan ofta uppleva att män när de blir ledsna/irriterade/arga reagerar genom att stänga det inom sig. Detta är såklart något en kan behöva, och det är helt okej. Däremot så bör en vara tydlig med vad som händer. Säg typ ”nu känner jag såhär, och jag behöver vara ifred en stund”. Detta ska såklart respekteras av andra personer, och det är tyvärr inte alltid det händer. Jag tror dock att chansen är bra mycket större om en förklarar läget.
Sätt gränser på ett respektfullt sätt. Alla relationer behöver gränser, det är något som är till fördel för alla inblandade. Däremot måste gränser sättas på ett sätt som är respektfullt inför den andra personen. Var tydlig med vilka gränser du behöver och varför. Och sedan ska du givetvis känna av och respektera andra människors gränser.
Se din egen oförmåga. Förstå vilka saker du inte är kapabel till och klargör det. Bland det värsta en kan göra är att skapa illusionen av att en fixar saker som en omöjligt kan fixa för en annan människa. Det är viktigt att alla inblandade i en relation har en känsla för hur mycket en kan förvänta sig av varandra. Ja, det kan vara frestande att komma med löften för att en ”vill”, men om de inte kan hållas skapar det bara dubbel smärta för alla inblandade parter. Jag tror att det är väldigt viktigt att förstå premisserna på vilka en kan ha en relation, var gränserna går och hur mycket en kan göra för någon annan.

Resultatet av att inte göra detta är att personer i din omgivning hela tiden måste gissa sig till vad du känner, tycker och tänker, vilket skapar en maktobalans där kvinnor i regel tar mycket mer ansvar än män. Jag menar, hur ofta hör en inte kvinnor sitta och ”analysera” män, och hur sällan hör en inte motsatsen (om det inte rör hur en ska få ligga mest då). Detta är resultatet av att män är sämre på att ta känslomässigt ansvar.

Men det är verkligen inte lätt att träna upp den här förmågan, och jag tror att det är något en gör under hela livet. Jag tror att det är viktigt att en också erkänner detta inför sig själv och andra, att en inte har perfekt insyn i hur en fungerar och att en kan göra missar. Det viktiga är att dessa missar rättas till så fort som möjligt, och att en inte hamnar i en situation där en låter förväntningar finnas kvar trots att en själv insett att de är falska. Sådana illusioner kan vara bekväma att klamra sig fast vid, men de är bara destruktiva på sikt.

Att spy ur sig sina känslor utan att ta ansvar.

Jag tänker lite på det här med känslomässigt ansvar och vad det innebär. Känslomässigt ansvar i mina ögon är att en klarar av att ta hänsyn till ens partners känslor i en relation, men framförallt att en klarar av att ta hand om sina egna.

När en ingår i en relation är det ett väldigt stort ansvar. Det gäller egentligen båda vänskaps- och kärleksrelationer, men jag uppfattar det som betydligt vanligare att folk inte tar sitt ansvar i kärleksrelationer. Om en säger att en älskar någon och att en vill vara med någon så väcker det känslor hos den andra, som en sedan måste kunna klara av att hantera.

Vi lever i ett samhälle där kärlek anses oerhört viktigt och är något som många vill ha. I en sådan kontext måste en förstå vad vissa ord innebär, att det inte bara är ord en kastar ur sig utan att det rör om djupt djupt i personer. Det går inte bara att häva ur sig vad skit som helst, ge uttryck för en massa känslor bara för att en råkar känna dem i den stunden, utan att fundera på vad för konsekvenser det får, vad det får den andra att känna. Ett sådant beteende är oerhört egoistiskt, det handlar om att sätta sitt behov av att uttrycka sina känslor före den andras välmående.

I romantiken ingår idén om hur känslorna styr oss. Om en älskar någon så är det liksom allt i ens värld, och det är känslor en inte kan eller ska kontrollera. En ska alltid ge uttryck för dessa känslor och liksom bara ”köra”, aldrig tveka eller fundera lite på vad fan en sysslar med. Det är liksom det som är romantikens kärna, den fullständiga hängivelsen åt alla jävla känslor som faller en in, som om det vore det mest sanna och vackra, det största beviset på kärlek, och inte typ att ta hand om en annan människa och ta ansvar för en relation. Som i Moulin Rouge, där Christian drar in Satine i sina jävla känslor och sina romantiska uppfattningar om livet utan att ha minsta lilla tanke på vad det gör med henne och med hennes värld, hur det sliter henne sönder och samman. Utan minsta lilla tanke på om han kommer kunna leva upp till sina ord när han sliter henne ifrån sin vardag. Och detta anses vara kärlek. Människor kompenserar sin brist på ansvar med huvudlösa kärleksyttringar åt höger och vänster.

Jag tänker att dessa kärleksyttringar är ett sätt att binda människor till sig. Eftersom den typen av kärlek är något de flesta vill ha, då vi blivit indoktrinerade med ”romantik” sedan vi föddes, så är det något en gärna ger efter för. Det är klart som fan att det känns bra att höra någon säga att hen älskar en och alltid vill vara med en, det är klart att en vill tro att en kan leva lyckliga i alla sina jävla dagar och att kärlekens kraft kan lösa allt och så vidare. Men det kan den ju inte, och därför är det så extra viktigt att en inte anspelar på denna längtan i mötet med människor, för det göra så jävla mycket med en.

Det finns människor jag har varit kär i och som jag vet har varit kära i mig utan att jag har sagt det, för jag har vetat att jag inte har haft känslomässig kapacitet att hantera en relation med dem. I sådana situationer ser jag det som ansvarsfullt att inte ge efter för de impulserna. Det är såklart jävligt tråkigt för oss båda i den givna situationen, men det besparar så oerhört mycket lidande på sikt. Jag vill inte få någon att hoppas utan att faktiskt veta att jag kan ta ansvar för de känslorna.

Sedan kan känslor såklart förändras, men jag tänker att detta är något en också bör ha med i beräkningen när en uttrycker känslor. Det kanske inte är en bra grej att säga att en alltid vill vara med någon, eftersom det strängt taget inte är något en vet om en kommer kunna leva upp till. Kanske ska en inte säga att en älskar någon mer än allt annat och skulle kunna göra allt för denne, för det är jävligt sannolikt att de där känslorna svalnar, och vad finns då kvar? Det kanske är något en känner just då, och det är väl fint eller något, men det betyder inte att en behöver häva ur sig det som om det vore någon jävla sanning. Det är inte bara ord, de landar hos mottagaren och gör någonting med mottagaren, och detta är något en måste förmå sig till att ta lite jävla ansvar för.

En kan kanske inte rå för vad en känner, men en kan rå för hur en hanterar sina känslor och vad en uttrycker. Om en nu älskar en person så borde en kanske prioritera att inte såra den framför att häva ur sig sina känslor utan någon större eftertanke. Hellre ta ansvar för att bygga en stabil relation från grunden än att kompensera bristen på detta med ansvarslösa kärleksyttringar en inte kan stå för.

Brott begås av förövare, inte av offrets känslor.

Ofta när våldtäkt diskuteras så kommer frågan upp: ”var det verkligen så att hon inte ville”. Det spekuleras friskt i hennes bevekelsegrunder för att anmäla, om det kanske inte var så, trots allt, att hon ville med att hon av olika skäl ångrat sig.

Såhär tänker jag: våldtäkt är ett brott som handlar om vad förövaren gör, inte om vad offret vill. Om offret gör motstånd och förövaren ändå kör på, då är det en våldtäkt som har begåtts, oavsett vad offret tycker om det hela. Kanske tycker offret om det? Ja, i så fall är det väl trevligt och troligen kommer det inte att göras någon anmälan.

Poängen är att den lilla chansen att offret uppskattar att bli våldtagen inte avgör om det är en våldtäkt som ägt rum. Att i sexuella sammanhang använda våld eller hot om våld är våldtäkts oavsett vad offret tycker (om det inte finns en överenskommelse parterna emellan såklart).

Vi måste sluta fokusera på offrets känslor inför det hela och börja fokusera på förövarens agerande, precis som vi gör när det kommer till andra former av brottslighet. Ingen frågar sig vad offret egentligen tyckte om att bli slagen, om att bli rånad och så vidare. Där är det förövarens agerande som står i fokus. Ingen bryr sig om att spekulera i vad offret har för bevekelsegrunder till att anmäla. Jag menar, det kan ju minst lika gärna vara något som förändras. Det finns inget naturgivet i att någon skulle känna likadant inför en misshandel en timme, en vecka, tre år efter. Men om en byter inställning till ett sexuellt övergrepp, då anses det vara fejk. Som om det var mina känslor det hängde på och inte förövarens agerande.

För när vi åter och åter igen gör det till en fråga om vad offret känner, då blir det plötsligt offret som definierar våldtäkt. Eller ja, snarare människors spekulationer om offrets känslor.Vad offret kan ha tänkas ha känt och tänkt i den givna situationen blir viktigare än att utreda vad som faktiskt har hänt. Vad förövaren har sagt och gjort, om hen har inhämtat samtycke eller inte, om hen faktiskt har brytt sig om att ta reda på offrets känslor och så vidare, trots att det ju är detta som borde definiera om ett brott har begåtts. Brott begås nämligen av förövare, inte av offrets känsloliv.

Egentligen borde det ju ses som något positivt av alla dessa samtyckesmotståndare att en person faktiskt kan begå en våldtäkt och ändå inte bli anklagad för det för att offret kanske råkar gilla det. Det är väl en lycklig slump för förövaren, ingenting som ska upphöjas till regel. Att du ibland kan tänkas komma undan när du har begått ett brott gör inte att det är din rätt att göra det, att brottet inte existerar.

Våldtäkt är våldtäkt även om offret uppskattar det, precis som en misshandel är en misshandel eller ett rån är ett rån. Att mörda en självmordsbenägen är fortfarande olagligt, så varför är det inte olagligt att våldta någon som uppskattar att bli våldtagen?

Twitter 1/11. Kvinnor har inte rätt till sina känslor.

Innan när jag mådde dåligt ville jag inte mår bättre för min egen skull, utan för att jag skulle vara en bättre flickvän. Istället för att värdesätta mig själv och mitt mående kände jag bara skuld och skam. Det fick mig att må ännu sämre. Jag hatade mig själv för att jag var så krävande, vilket gjorde mig ännu mer krävande. Mitt behov av bekräftelse blev enormt. Nu när jag har mått dåligt har jag kunnat prioritera mig själv istället. Förstått att jag behöver få gråta, vara arg.

Kvinnor har inte rätt till sina känslor i det här samhället, för patriarkatet säger att vi är jobbiga när vi visar känslor. När en kvinna mår dåligt så handlar det alltid om att det är fel på henne, det anses inte vara en berättigad reaktion på förtryck. Jag har alltid fått skulden när jag mår dåligt, alltid lagt skulden på mig själv, aldrig ansett mig har rätt att känna det jag känner. Det har alltid varit jag som varit Problemet, inte de personer som utsatt mig för förtryck och lidande.

Så jävla mycket skitsnack att kvinnor skulle ha mer rätt att visa känslor, det är fan inte sant. Har aldrig känt att jag har den rätten. Det handlar snarare om att folk tycker att kvinnor ”är sådana”. Lösningen är att kvinnor behöver förändra sig.

Värsta är dock när män ”ger med sig”, dvs ändrar sig lite för att en är jobbig men inte ger erkännande åt ens känslor. Så jävla förnedrande. En är fortfarande en hysterisk kvinna och allt är ens eget fel men en ska ändå vara tacksam. Män måste sluta ”ge med sig” och istället försöka förstå vad en känner och varför. Att ”ge med sig” är bara en patriarkal skyddsmekanism för att slippa ta till sig allvaret i situationen. Lägga skulden på kvinnan.

Manlig problemlösning.

En ganska märklig grej när en diskuterar kvinnors och mäns sätt att hantera känslomässiga problem är när människor tycker att män är mer ”lösningsorienterade” och det är därför de inte är så bra på att visa medlidande, vara inkännande och så vidare. Detta kanske stämmer, jag vet inte hur män tänker, men jag undrar verkligen hur en kan komma fram till en så dålig problemlösningsmetod om en nu är så jävla lösningsfokuserad. Jag tycker inte att det är en vettig problemlösningsmetod att ignorera någon som gråter, att skuldbelägga denne och så vidare, och har väldigt svårt att se hur en kan tycka det.

Jag har aldrig varit med om att den typiskt manliga så kallade problemlösningsmetoden fungerat särskilt väl, det enda den har lett till för mig är att jag känt en massa skuld och skam för att jag mår dåligt och sedan mått ännu sämre. Det har aldrig hjälpt mig att komma ur någonting. Vad som har hjälpt mig att komma ur känslomässiga problem är att få tid och förståelse, någon som lyssnar och tar mig på allvar, och de personer som erbjudit mig detta har i en stor majoritet av fallen varit kvinnor. Det är absolut inte alla kvinnor som är duktiga på detta, men de kvinnor jag har haft nära relationer med har varit det. Hur kommer det sig att män som sagt att de älskar mig och bryr sig om mig ofta gett mig sämre stöd än någon ytligt bekant kvinna?

När en löser ett problem är det jävligt viktigt att först förstå det, och för att förstå ett känslomässigt problem så måste en faktiskt prata om just känslor. Skulle du försöka laga en bil utan att förstå vad som är trasigt? Det går liksom inte att skita i hela den här biten. Det går inte att säga ”tänk positivt” eller liknande och hoppas att det bara ska lösa sig.

Det är också viktigt att möta människor där de faktiskt befinner sig, i de känslor de bär omkring på, och ta det på allvar innan en börjar diskutera så kallade lösningar. Människor som mår dåligt behöver i regel först och främst känna sig trygga och förstådda innan en kan börja snacka om hur en ska ta sig ur situationen. Om en skiter i att skapa den här tryggheten är risken mycket stor för att personen en ska hjälpa mest bara känner sig ifrågasatt och tillplattad och det är sällan till någon större hjälp när en mår dåligt.

Extra viktigt blir det såklart när det är till exempel relationsproblem som är på tapeten. Det går liksom inte att säga att alla problem i en relation är en persons fel eftersom det alltid finns en dynamik. En ska också vara uppmärksam på när det är kvinnan som får bära skulden, eftersom det ofta är patriarkala strukturer som gör att vi tolkar kvinnors beteende som mer problematiskt.

Jag misstänker att mäns så kallade problemlösning väldigt ofta går ut på att definiera problemet utanför sig själv (t.ex. i kvinnans känslor) och sedan helt enkelt tycka att någon annan (kvinnan) ska lösa det. Det är i alla fall såhär jag uppfattat mäns problemlösning när jag blivit utsatt för den. Det är väl säkert soft för dem kan jag tänka mig men det löser ju inte problemet på något sätt, det bara förflyttar ansvaret bort från mannen. Han kan säkert uppleva det som att problemet är löst då men det betyder inte att det faktiskt är det. Jag tänker mig att detta kan vara en viktig pusselbit i varför män anses vara så bra problemlösare, eftersom de är så bra på att skjuta ifrån sig ansvaret för problemet och därmed uppleva att de löst ”sin” del i det hela, samtidigt som brudar bara mår dålig och ältar (gud så tröttsamt men tjejer som bara grinar hela tiden kan de inte bara skärpa sig).

Men egentligen; är det konstigt att vi mår dåligt och har svårt att lösa problem när det alltid är vi och vårt agerande som definieras som Problemet i olika kontexter? Är det konstigt att det blir svårt att ta tag i något när en är helt konsumerad av skuld och skam över att vara kvinna och bete sig ”kvinnligt”? Jag tycker inte att det borde vara någon större överraskning för någon.

Barn är individer.

Det har kommit intressanta reaktioner på mitt inlägg om barnförtryck. Det är kul att läsa era kommentarer kring detta.

Vissa undrar hur jag ser på att barn faktiskt är mindre mogna än vuxna, på det ansvar som vuxna har för barn och så vidare. Mitt problem är just uppdelningen mellan barn och vuxna och definierandet av barn som omogna och vuxna som mogna. Hela idén om att vara ”mogen” indikerar att en liksom skulle kunna bli ”klar”, som en frukt. Jag tror inte att det funkar så.

Vissa människor verkar se livet som någon slags linjär utveckling uppåt. Att en föds som ett blankt blad och sedan blir bättre och bättre, klokare och klokare. Så tror inte jag att det är, utan jag tror att människor har olika saker att säga beroende på bland annat ålder. Jag tror att en ofta har många insikter som en glömmer bort senare i livet. Jag kan till exempel ofta sakna förståelse för hur jag agerade som tonåring. Jag tänker att vi måste möta det här med ödmjukhet och respekt för barnets individualitet istället för att anta att vi vet bäst bara för att vi är äldre. Vissa människor förstår saker när de är 15 som andra inte förstår under en livstid.

Jag tycker att en kan erkänna att någon är svag och att denne behöver ens hjälp utan att definiera den såsom vi ofta definierar barn, det vill säga helt inkapabel att fatta egna beslut kring någonting i livet, okunnig och ”omogen”. Både ”vuxna” och ”barn” kan behöva vägledning, hjälp och stöd i livet, och vi kan ge det till både vuxna och barn utan att för den sakens skull förtrycka dem och pressa in dem i en roll som de egentligen inte passar i. När barn eller ungdomar försvarar sig och argumenterar så brukar detta inte betraktas som när en vuxen människa gör det, utan det brukar ses som något på sin höjd ”gulligt”, som ”lillgammalt” för att barnet liksom försöker gå in i en roll det egentligen inte passar i. Jag önskar att vi skulle kunna sluta tolka detta med tolkningsramar baserade på ålder och istället börja se det som uttryck för den människans individualitet.

Jag tror att rollen som ”barn” är extremt begränsande och ser viljan att pressa in alla i en viss ålder i den kategorin är ett slags förtryck, på samma sätt som det är ett förtryck att vilja pressa in alla som uppfattas på ett visst sätt i kategorin ”kvinnor”. Jag tror också att kategorin barn används för att förtrycka vuxna människor när de visar svaghet. Ofta gör en att en person beter sig som ett barn då denne är ledsen offentligt eller liknande. För mig är det något mycket tragiskt att dessa enligt mig helt naturliga och ofta nödvändigt beteenden kommit att ses som barnsliga och därmed opassande. Det är denna uppdelning jag vänder mig emot.

Barn måste börja ses som individer. Givetvis individer med en viss ålder som påverkar dem precis som till exempel kön eller hudfärg gör, men fortfarande som individer.