Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Barnaskaffande och barnförtryck.

Jag hamnade i en diskussion på twitter om det här med att skaffa barn och vad som kan vara en lämplig ålder och livssituation får sådant. Ofta så tycker människor illa om unga föräldrar eftersom de inte är ”självständiga” än, och alltså inte förväntas kunna ta hand om ett barn. I mina ögon blir människor aldrig någonsin självständiga eller oberoende, utan jag ser det som en borgerlig myt, något som finns för att vissa människor ska kunna känna sig tillräckliga och kunna trycka ner andra för att de inte är det.

Det finns en uppdelning mellan ”barn” och ”vuxna” som bygger på att barnet är svagt och beroende och den vuxna är stark och oberoende. I mina ögon är detta en uppdelning som vuxenvärlden använder för att kunna legitimera sitt förtryck av barn. Det vill säga; barn och vuxna beskrivs så två motsatta och ömsesidigt uteslutande kategorier, där den ena beskrivs som stark, självständigt, rationell och så vidare och den andra som svag, osjälvständig, irrationell. Denna uppdelning gör att vi får svårt att se att barn kan ha något art säga till om i sitt eget liv och att vuxna kan vara beroende av vägledning. Jag tror inte att någon människa någonsin når ett stadium där de är fullt kapabla att ta hand om både sig själva och en annan människa, det behövs alltid andra människor omkring en. Vi är djupt beroende av andra, inte bara under vår barndom utan genom hela livet. Att sätta ”självständighet” och ”oberoende” som kriterium för att få skaffa barn är helt enkelt inte särskilt rimligt.

Vuxenhetsidealets utformning kommer, precis som alla andra ideal, från de högre klasserna i samhället. Att vara vuxen är att ha en stabil inkomst, ett ”bra jobb”, pengar på banken, ett tryggt boende, ett fast förhållande och så vidare. Kort sagt; att klara ”sig själv” (det vill säga bara vara beroende av andra på ett samhälleligt accepterat sätt). Många människor uppnår aldrig denna så kallade självständighet någonsin i livet eller åtminstone väldigt sent, helt enkelt för att de jobbar inom sektorer där lönen är låg, för att de inte kan hitta fast bostad och så vidare. Detta är inte ett fåtal personer utan många många som långt upp i åldrarna fortfarande inte har en så kallat stabil livssituation utan tvingas förlita sig på sociala nätverk, staten eller helt enkelt leva i otrygghet, misär och fattigdom. Enligt rådande normer bör dessa människor inte skaffa barn. Det är deras eget ansvar att ”ordna upp” sitt liv innan de kan skaffa barn. Men eftersom ett ordnat liv är en klassfråga så blir även barnaskaffande en klassfråga, eller åtminstone ett barnaskaffande som i samhällets ögon ses som legitimt. Samtidigt så finns det ett stort krav på framförallt kvinnor att skaffa barn, och dessa två samhälleliga normer skapar en för många ofrånkomlig rävsax. Å ena sidan ska en skaffa barn, och det gärna tidigt eller åtminstone ”inte för sent”, å andra sidan ska en ha uppnått ett ”ordnat liv” innan.

För många kan barnaskaffandet också vara en genväg till vuxenlivet. Människor som inte har så stora möjligheter till andra sätt att bli vuxna på, som en ”ordnad tillvaro”, kan ta till barnskaffande som en väg att bli det. Att bilda familj är helt enkelt ett sätt att bli vuxen, eftersom en åtminstone blir vuxen i förhållande till sitt barn. Eftersom vuxenblivandet är väldigt viktigt i vårt samhälle och sitter ihop väldigt mycket med just barnafödande så blir hela barnprojektet ett projekt för att accepteras i samhället, ingenting som individen själv kan ta när hen känner sig redo för det.

Vissa upprörs över att människor skaffa barn av ”egoistiska” skäl, vilket såklart är en rimlig sak att uppröras över. Att använda andra människor för sin egen skull är förtryck. I mina ögon är detta ingenting som är isolerat till unga personer som skaffar barn utan präglar hela barnaskaffandet som sådant. Människor skaffar barn som en del av sitt privata livsprojekt, för att en ”ska” ha barn, för att de vill ha ut något av att ha barn. Många, jag skulle säga de flesta, vuxna utnyttjar och förtrycker sina barn. Så blir det i ett samhälle där kärnfamiljen ses som ett ideal, något att eftersträva för individen för att de är så en ska leva. I ett samhälle där det finns så mycket press på människor att bilda familj så kommer det bli så att människor som inte alls är lämpade för det bilda familj, av helt fel anledningar. Min erfarenhet är att det är de människor som är mest familjeinriktade som är de värsta förtryckarna. De som ser barnen som något som ska skänka deras liv mål och mening brukar ofta ha en väldigt förtryckande attityd gentemot barnen, eftersom de inte ser barnen som människor utan som barn, som en pusselbit i deras livsprojekt. Barnförtrycket är helt enkelt inte isolerat till människor som är ”olämpliga” att skaffa barn utan är något som går igen i hela samhället.

Istället för att diskutera hur en ska vara innan en får skaffa barn så bör vi diskutera hur vi ska kunna bygga ett samhälle där barn slipper förtryckas. Jag tänker mig att detta måste ske genom ett upphävande av dikotomin barn/vuxen och kärnfamiljsnormen, och att vi istället börjar se varandra som individer oavsett ålder. Om vi upphäver dess normer tror jag att en stor del av barnförtrycket kommer att försvinna. Jag tror också att vi måste sluta se det som att barnen framförallt är föräldrarnas ansvar och istället se det som samhällets ansvar att alla barn ska ha en trygg uppväxt fri från förtryck. Olämpliga föräldrar kommer alltid att finnas, frågan är hur vi som samhälle ska hantera detta. Att moralisera kring individers agerande kommer troligen inte att lösa problemet, lika lite som det har löst något annat problem i världshistorien.

17 kommentarer till Barnaskaffande och barnförtryck.

  • svamp skriver:

    Du skriver så jävla bra och träffsäkert! Jag själv väntar barn nu och vi har försökt skaffa i 4 år så nu är vi jätteglada. Har dock aldrig reflektera över varför vi velat ha barn så länge men jag tror att detta är som du skriver att det tydligen är något man bara Ska ha. Och vi har inget körkort och har alltid setts som de mindre bra i vår släkt då det tog ett tag för oss att hitta jobb och boende. Vårt jobb och boende duger dock fortfarande inte utan folk tjatar om när vi ska flytta och när vi ska byta jobb. Och när folk hört hur länge vi varit tillsammans har de även tjatat om barn. Inser nu att min längtan handlar mycket om att jag velat bli accepterad som vuxen och stabil. Att skaffa barn tror jag tyvärr alltid är en självisk handling. Jag ska absolut ta till mig detta och försöka att inte förtrycka mitt barn. Har alltid inbillat mig att vi kommer att bli världens bästa föräldrar.

  • peachbeast skriver:

    Det här var intressant och i allra högsta grad relevant för mig. Enligt mig finns ingen ”rätt” ålder eller tillräckligt stabil ekonomi för att skaffa barn. Varje gång blir en chansning. Det är ju varje gång en ny individ en skapar kontakt med och så länge det inte går att förutse framtiden kan en aldrig veta att en är redo ekonomiskt, mognadsmässigt, känslomässigt mm.

    Jag har märkt av en annan sak jag tror är en klassfråga. Ju mer tid en kan undvara till sina barn desto mer pedagogisk och lugn kan en vara som förälder. Har en inte råd att missa timmar från jobbet så tenderar en att stressa mer i vardagen med förskolehämtning och lämning mm. Det kan leda till att en oftare skäller på sitt barn när hen inte gör som en ber hen göra. Har en tid att lämna senare kan barnet sätta sig på tvären utan att det ”stör”. För att ha råd med det måste en ha tillräckligt bra ekonomi. Detta tycker jag drabbar mig i vardagen. Jag får blickar från dessa sansade, pedagogiska föräldrar som aldrig blir arga på sina barn och tycker i det tysta att jag måste vara den sämsta mamman i hela världen.

  • M skriver:

    Jag fastnade lite för första biten… Hur skulle du definiera vuxenblivandet? Det finns ju definitivt skillnader på en femåring och en 35-åring när det gäller konsekvensmedvetenhet, empati, ansvar, erfarenhet etc.

  • Barn behöver definitivt få mer att säga till om i samhället och i sin roll i familjen. Dock tror jag inte att det skulle vara en bra idé att ta bort synen på barn som just barn och se alla som individer, i alla bemärkelser. En 5-åring, en 10-åring, en 15-åring har (oftast) svårare att fatta välgrundade beslut än vad vuxna har. Därmed inte sagt att vuxna är helt självständiga och barn inte alls men det finns en skillnad. Ibland behövs därför barn särbehandlas, just i egenskap av att vara barn och lättare kunna bli föremål för utnyttjande. Jag tänker tillexempel på lagen om att en inte får ha sex med personer under 15 år, vilken är viktig för att skydda många barn från att bli sexuellt utnyttjande.

    Jag är nyfiken, hur tänker du att alla ska ses som individer? Ska det innebära att föräldrarna inte ska sätta upp regler för sina barn? Typ läggdags och sånt. Eller att de ska göra det men inte lika kontrollerande, ta mer hänsyn till barnet? Är det barnförtryck att vägra låta sin 13-åring åka iväg själv på en charterresa? Alltså, var tycker du gränsen går?

  • Johanna skriver:

    Intressant text! Inom barndomsforskningen brukar man tala om den sociala ordningen mellan vuxna och barn som ett utslag av ett generationssystem där vuxna som kategori ses som norm, och kategorin ”barn” som avvikande (jämf den Andre). Generationssystemet möjliggör vuxnas överordnade position där de per definition äger tolkningsföreträde och makten. När vi pratar om barn och barndom finns det ju en tendens att barn inte betraktas som unika individer, att deras beteenden förklaras utifrån barnets position i kategorin ”barn” och vad som anses vara sann kunskap om barndom.

    En tanke kring var ”gränsen går” (som Moralfjant efterfrågar): En trygg uppväxt fri från förtryck kan ju också betyda att INTE behöva bestämma eller ges ett ansvar man inte efterfrågat. Exempelvis behöver kanske inte en 3-åring bestämma när hen ska hämtas från förskolan eller när det är läggdags – helt enkelt eftersom en 3-åring har fullt upp med att förstå och navigera sig i världen, man måste respektera ett barns erfarenhetsvärld och utgå därifrån. Som jag förstår Fannys text så handlar det inte om dessa enskilda situationer, utan handlar snarare om att ifrågasätta vuxenhet som norm.

  • Ida skriver:

    Har tänkt på detta flera/otaliga gånger själv. Hur vi vuxna sätter oss över barnen och förminskar deras vilja. Hur vi ser oss själva som de rationella individerna som kan ta välgrundade beslut i alla lägen. Medan barnen inte förstår sitt eget bästa så vi tvångsmässigt måste bestämma allt allt allt. Sambanden mellan relationen vuxen/barn och män/kvinnor är ju slående. Det är de vuxna som har tolkningsföreträde över barnen i relationen, samtidigt som det är männen som har tolkningsföreträde över kvinnorna. Vi som feminister accepterar inte det manliga våldet i samhället, men varför accepterar så många de vuxnas våld över barnen?

    Gick in på min dotters förskola igår och hörde en ur personalen säga till en förälder ”Barn ska inte bestämma. De tror att de kan bestämma, men de ska inte göra det.” Ville slå henne på käften. Min dotter säger ”Hon har fel. Barn bestämmer ibland och vuxna bestämmer ibland”. Blev ändå lite stolt över att min dotter insåg hur fel personalens uttalande var.

    Haha okej helt osammanhängande text men ville säga att jag håller med dig Fanny.

    • Håller helt med dig om att inställningen ”barn ska inte bestämma” är jävligt skev. Men på nåt sätt tycker jag det blir fel att jämföra vuxna och barn med män och kvinnor. När det gäller vuxna och barn finns liksom viss skillnad i förmågan att fatta rätt beslut osv (därav inte sagt att barn aldrig ska bestämma eller alltid har fel) men det gör det inte mellan män och kvinnor.

      Jag tycker barn ska bestämma så mycket som möjligt, och om inte bestämma så åtminstone vara del i beslutsfattandet. Min förhoppning är att jag i mitt föräldraskap inte ska sätta upp regler som inte får bestridas, utan att tsm med barnet (beroende på ålder och mognad såklart) kunna resonera fram till något vi båda är nöjda med. Inte bara ”gör som dom vuxna säger!” liksom.

  • Håller faktiskt inte med. Jag förstår precis hur du menar, och jag tror absolut att du har rätt i teorin, men i praktiken fungerar det inte. Jag anser att man kan vara stark och en god förälder även om man är beroende av lönearbete eller andra människor. Jag kan hålla med om att vi har en för sträng moralattityd jämtemot underklassens barnafödande, som om underklassen själva vore barn och okapabla att ta informerade beslut. Däremot anser jag att det är en bra utveckling att många väljer att vänta med att skaffa barn tills dess de t.ex. har gått ur skolan, då detta är svårt med barn.

    Denna andra debatt, att barn skall välja själva och inte bli bestämda över tycker jag är en ganska konstig tanke. Man bestämmer väl oftast inte över barnet för att det är så förunderligt roligt att bestämma, utan för att man har ansvar över barnet och därmed t.ex. måste se till att barnet inte springer ut i en väg eller att barnet sover tillräckligt? Generellt sett mår barn bra av regler och rutiner, men visst är det viktigt att ha en anledning till varför man säger nej.

    • Fanny skriver:

      Alltså, en kan bestämma på olika sätt. Som vuxen måste en ibland ta ansvar och det är inget konstigt med det, men många vuxna försöker snarare styra sina barn att bli på ett särskilt sätt, istället för att se dem som individer. Det är detta jag vänder mig emot.

  • Någon nämnde Jesper Juul här ovan och jag tror du skulle gilla hans böcker. Jag håller på att läsa om ”ditt kompetenta barn” just nu men om du vill läsa den så dra iväg ett mail bara så lägger jag den på lådan åt dig är jag är klar med den.

    Han talar bland annat om detta vuxna anser att barnen föds ofärdiga och som någon en måste korrigera för att hen ska bli ”en riktig människa”. Han menar på att barn är kompetenta på att sammarbeta och när de väl slutar sammarbeta betyder det att de har samarbetat för länge eller att deras integritet blivit kränkt. Han talar också om trotsåldern men menar på att det är föräldrarna som kommer i trotsåldern och inte barnet. Smått fantastisk bok med andra ord 😀

  • Man älskar sina barn. Oändligt mycket. Men vad betyder det egentligen. Som förälder tror jag att man då och då skall hålla upp ett förstoringsglas mot den egna kärleken och fundera på vad den egentligen består av. De delar som innebär att man oegoistiskt vill sitt barn det bästa i livet, även när det inte är på vägar jag själv blir lycklig/stolt/glad av skall man behålla, och de delar som är possessiva och utgår från barnens förmåga att göra mig lycklig/stolt/glad för min skull skall man vara aktsam mot.

    Visst måste man ”bestämma” över sina barn. Men för att ge dem en förståelse för hur deras beteende påverkar andra (och ibland i förlängningen de själva). Inte för att deras beteende påverkar andras sätt att se på mig som förälder.

    Man skall hjälpa barn att bli självständiga, kloka, empatiska vuxna, kapabla att ta ansvar för sina handlingar. Men hela tiden för att barnen skall kunna bli skickliga piloter i sina egna liv, inte för att de skall förgylla mitt.

    Är jag en mönsterförälder enligt ovan? Så klart inte, men jag försöker, och att läsa Fannys blogg är en pusselbit för mig.

  • Karl-Johan skriver:

    ” I mina ögon blir människor aldrig någonsin självständiga eller oberoende, utan jag ser det som en borgerlig myt, ” !!!!
    Okej, jag jublade lite när jag läste det här. Det var en total fullträff, och resten av texten är briljant, men det är ett fruktansvärt otäckt ämne.

    Vi är på väg in i en ny typ av socialdarwinism här där folk, faktiskt frivilligt, trycker ner sin längtan efter barn eller gör abort för att vara ansvarsfulla och goda medborgare.

    När min kompis skulle försäkra sina barn kom det en försäkringsagent och förhörde honom i 2 timmar, ständigt blickandes över axeln in i rummet där den 5 åriga flickan och 2 åriga pojken var. Fanns det minsta lilla antydning till ADHD, något spår i hemmet som tydde på sociala problem, eller något som i framtiden skulle kunna kosta pengar så skulle det tas reda på och försäkringen skulle rivas.

    Det här är det som händer när ekonomism får ta över våra liv. Borgerligheten som styrs av penningen kan inte vara ett parti för barn. Att högervridna kyrkopartier skulle kunna vara det är en skrattretande lögn. Det är bara vänster och kollektivism som har svaret.

  • Lisaeleonor skriver:

    Jag funderar på om det finns några andra skäl än egoistiska för att skaffa barn? Det är ju inte så att barnen ber om att bli födda. Jag slåss lite med det i mitt föräldraskap. Mitt barn finns ju här för att jag vill, samtidigt som jag vill finnas där för hen. Det blir svårt.

    Jag håller helt med i ditt redonemang, och även i det andra inlägget om barn. Bara för att barn inte kan köra bil eller betala räkningar (eller vad som nu gör oss till vuxna) så är de ju kapabla individer. Och indelningen barn/vuxen gör ju att det ska vara en sån skillnad mellan en sjuttonåring och en artonåring, som något magiskt händer på artonårsdagen

  • sak skriver:

    Jag håller verkligen med dig om det accepterade förtrycket av barn. Jag tror att många gör misstaget att tro att bara för att de älskar sina barn så kan de omöjligt förtrycka dem, på precis samma sätt som en ofta får höra av män att de minsann inte alls förtrycker kvinnor för de älskar ju kvinnor! Men försök att hitta en människa som inte, även som vuxen, blir utsatt för att deras föräldrar anser sig ha tolkningsföreträde till och med beträffande barnens egna liv.

    Jag är 34 år och mina föräldrar kan fortfarande vilja förklara för mig vad jag borde jobba med, vilka människor jag borde umgås med, vilka åsikter jag borde ha och hur jag borde tänka, känna och uppföra mig (de gör samma sak med alla mina tre bröder kan tilläggas). Jag har i flera år funderat på hur länge jag faktiskt kommer orka ha kvar dem i mitt liv – det är så enormt förminskande att bli behandlad på det sättet (även om jag vet att de ”inte menar nåt illa”).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv