Etikett: kläder

Dag tio, det här hade jag på mig idag (igår).

Vad jag hade på mig igår: Långkalsonger, konstiga chinos, ”nån jävla topp” (hatar f.ö. ordet ”topp”. Ger fruktansvärda associationer) och en grön stickad tröja. Orkade inte fota någon outfit.

Låg inne hela dagen med Emanuel men vi hann varken ha sex eller kolla på ett endaste avsnitt Mad Men. =(

Upprörande okunskap hos föreskolelärare.

Den här nyheten får mig att bli väldigt illa berörd och får mig att tänka på ett inlägg jag läste hos Candy för några dagar sedan som handlar om hennes brorsdotter som inte får ha klänning på sig i förskolan eftersom de andra barnen blir avundsjuka och mobbar henne då. Enligt läraren.

Nyheten handlar om en sexårig pojke som blivit knivstucken (visserligen med en vanlig matkniv och utan skador, så det är inte så brutalt som rubriken anger) för att han ofta bär rosa kläder. Men det värsta är att personalen på hans skola inte bryr sig, de tycker rent av att det är pojken som ska ändra på sig eftersom man får räkna med att bli mobbad om man är annorlunda.

Jag är ingen anti mobbing-människa. Jag kan förstår varför barn mobbar varandra och att det delvis är ett naturligt steg i deras utveckling. Inte så att det skulle vara bra på något sätt, men det är inget man kan ha en nolltolerans emot. Men när det börjar övergå i fysiskt våld är det helt klart för mycket.

När små barn mobbas så är det sällan relaterat till någon faktisk detalj, som barnets klädsel, utan till att det alltid måste finnas en hackkyckling. När man blir större är det enligt min erfarenhet annorlunda, alla människor som blev mobbade i min närhet från högstadiet var faktiskt ganska odrägliga.

Så är det inte lite konstigt att en person som ju borde vara utbildad pedagog tycker att barnet ska anpassa denna detalj istället för att inse att det alltid kommer att finnas en hackkycklig om man hanterar det så. Man tycker ju att en utbildad lärare borde ha mer kunskap i gruppdynamik än så.

Den här typen av beteende från en lärare är vad jag skulle kalla för ett grovt tjänstefel och borde leda till uppsägning. Läraryrket handlar, speciellt i den åldersgruppen, inte bara om att lära ut utan också mycket om att ”uppfostra” barnen och se till att klassen fungerar socialt. Egentligen borde skolan få jävligt hård tillsyn och eventuellt läggas ner med tanke på hur dem har agerat.

Alltså. Jag fattar inte hur man kan jobba med barn och fortfarande vara så otroligt insiktslös som den här människan uppenbarligen är. Det är genant och otroligt upprörande. FY!

Sofi Fahrman är en inspiratör, inte en konsumentrådgivare.

UnderbaraClara och Bloggkommentatorerna skriver om bristen på kritik bland modebloggare. Nöjesguiden skrev ett reportage om det för ett tag sedan, som dissades gruvligt att Martin Schori (hör inte till saken, men Viktor har skrivit roligt om det).

Det stämmer att få modebloggerskor ägnar sig åt kritik. Men frågan är: vem gör det? Folk som skriver om konsumtion brukar väl i regel vara fruktansvärt okritiska vad jag vet. Jämför med den genomsnittliga prylbloggaren eller maclifestylesnubben. Ändå är det nästan bara mot modebloggare denna kritik riktas. Varför?

Tyvärr så är det ju lite detta som konsumtionssamhället bygger på: det okritiska uppslukandet av produkter. Produkterna man äger är ens jag och man ska aldrig aldrig erkänna att något i ens liv är fel, skevt och fult. Vem vill erkänna att man gjorde ett dåligt köp, att man ägnade en timme av sitt liv åt att se en dålig visning eller att man peppade inför en utekväll på en tråkig klubb med tråkig musik?

Men framförallt så är det liksom inte underhållande med den typen av ärlighet för vem är intresserad av att läsa om det halvdana. På samma sätt som jag inte skriver om halvlama sömniga fikor med mina vänner eller om tråkiga fyllor så skriver inte Sofi Farhman om halvtråkiga visningar. Det är egentligen inget konstigt med det för man skriver ju bara om extremerna. Jag tror att de flesta modebloggeskor hade skrivit om de varit på en helt fruktansvärd visning också, men man brukar ju försöka undvika att ägna sig åt fruktansvärda saker.

Jag ser inte Sofi Fahrman eller Elin Kling som någon slags konsumtionsrådgivare, jag ser dem som inspiratörer. Det dem gör är att visa upp den där perfekta ytan och låta den som vill inspireras av den. Det är inget konstigt med det egentligen.

Det hade varit en annan sak om de utgav sig för att ägna sig åt moderecensioner och skrev om varenda visning de varit på och dessutom försökte gå på alla, men så är det inte. De går av naturliga skäl på visningar med märken de gillar och skriver om saker de finner ett värde i att skriva om. De gör inte anspråk på att vara konsumentrådgivare eller leverera någon slags objektivitet.

Visst hade det varit kul med lite mer miljötänk, idealdebatt (som i och för sig inte är helt ovanlig) och politik bland modebloggarna men det finns faktiskt ingen anledning för dem att skriva om fula kläder. Allvarlig talat så tycker jag bara att det är konstigt att framhålla det. Ungefär som om jag skulle skriva om dåliga böcker eller dåliga fotografer.

För den som vill läsa bra och intressant om skönhet så finns alltid Benjamin Rasks blogg på Rodeo. Alltid intressant och relevant blogg som handlar om skönhet och framförallt trender inom skönhet, vilket ju brukar ha en hel del att göra med mode.

Benjamin Rasks bylinebild. Hoppas det är okej att jag använder den eftersom jag skrev så fint nu.

Klänning.

Jag hittade en så himla fin klänning second hand idag i en orange nyans som passade perfekt till både min hudton och hårfärg, hellång i nåt tunt tyg. Jag lyckades tyvärr inte knäppa någon riktiga bra bild på den, men ni ser ju lite här.

Jag hatar såna där kläder som är otroligt fina men som man aldrig kommer få tillfälle att använda. Min garderob är för full för att jag ska kunna köpa sånt nu.

Lyxiga myskläder.

En sak jag tycker är fullständigt obegriplig rent estetiskt är lyxiga myskläder. Detta innefattar alltså odd molly, chillnorway och juicy couture som är helt obegripligt populärt. För det första så fattar jag inte estetiken för fem öre. Varför klä sig i rosa pryliga ”dressar” med guldtryck?

Alltså. Varför i helvete lägger man pengar på snygga myskläder? Varför spenderar man 1000 spänn på ett par mysbyxor eller en velourtröja? Det är fullständigt obegripligt, för man visar sig väl fan ändå inte i myskläder så att folk kan se en. Och om man nu gjorde det, vad vill man förmedla? Att man ägnar så mycket tid åt att vara deppig och äta ben&jerrys att man bryr sig om att vara snygg även då? Att man har för mycket pengar? Att man prioriterar konstiga saker?

Det är ungefär lika obegripligt som folk som köper fancy bindor. Orka glamourisera sin mens, liksom.