Etikett: sofi fahrman

Sofi Fahrman är en inspiratör, inte en konsumentrådgivare.

UnderbaraClara och Bloggkommentatorerna skriver om bristen på kritik bland modebloggare. Nöjesguiden skrev ett reportage om det för ett tag sedan, som dissades gruvligt att Martin Schori (hör inte till saken, men Viktor har skrivit roligt om det).

Det stämmer att få modebloggerskor ägnar sig åt kritik. Men frågan är: vem gör det? Folk som skriver om konsumtion brukar väl i regel vara fruktansvärt okritiska vad jag vet. Jämför med den genomsnittliga prylbloggaren eller maclifestylesnubben. Ändå är det nästan bara mot modebloggare denna kritik riktas. Varför?

Tyvärr så är det ju lite detta som konsumtionssamhället bygger på: det okritiska uppslukandet av produkter. Produkterna man äger är ens jag och man ska aldrig aldrig erkänna att något i ens liv är fel, skevt och fult. Vem vill erkänna att man gjorde ett dåligt köp, att man ägnade en timme av sitt liv åt att se en dålig visning eller att man peppade inför en utekväll på en tråkig klubb med tråkig musik?

Men framförallt så är det liksom inte underhållande med den typen av ärlighet för vem är intresserad av att läsa om det halvdana. På samma sätt som jag inte skriver om halvlama sömniga fikor med mina vänner eller om tråkiga fyllor så skriver inte Sofi Farhman om halvtråkiga visningar. Det är egentligen inget konstigt med det för man skriver ju bara om extremerna. Jag tror att de flesta modebloggeskor hade skrivit om de varit på en helt fruktansvärd visning också, men man brukar ju försöka undvika att ägna sig åt fruktansvärda saker.

Jag ser inte Sofi Fahrman eller Elin Kling som någon slags konsumtionsrådgivare, jag ser dem som inspiratörer. Det dem gör är att visa upp den där perfekta ytan och låta den som vill inspireras av den. Det är inget konstigt med det egentligen.

Det hade varit en annan sak om de utgav sig för att ägna sig åt moderecensioner och skrev om varenda visning de varit på och dessutom försökte gå på alla, men så är det inte. De går av naturliga skäl på visningar med märken de gillar och skriver om saker de finner ett värde i att skriva om. De gör inte anspråk på att vara konsumentrådgivare eller leverera någon slags objektivitet.

Visst hade det varit kul med lite mer miljötänk, idealdebatt (som i och för sig inte är helt ovanlig) och politik bland modebloggarna men det finns faktiskt ingen anledning för dem att skriva om fula kläder. Allvarlig talat så tycker jag bara att det är konstigt att framhålla det. Ungefär som om jag skulle skriva om dåliga böcker eller dåliga fotografer.

För den som vill läsa bra och intressant om skönhet så finns alltid Benjamin Rasks blogg på Rodeo. Alltid intressant och relevant blogg som handlar om skönhet och framförallt trender inom skönhet, vilket ju brukar ha en hel del att göra med mode.

Benjamin Rasks bylinebild. Hoppas det är okej att jag använder den eftersom jag skrev så fint nu.

Alla kan bli entreprenörer.

Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.

Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.

Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.

Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.

Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.

Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.

Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.