Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

Twittrade detta apropå diskussionen om ”riktiga män” och lattepappor:

Denna idé om att feministers våta dröm är någon jävla man som ba *underkastar sig* ens vilja hela jävla tiden. Det finns gott om sådana män, och de suger så jävla mycket. Initiativlösa jävla degklumpar. Jag vill ha män som kan ta ansvar och initiativ utan att vara auktoritär, som kan delta i konversation utan att ta tolkningsföreträde. Hade en del samröre med en så kallade ”snäll kille” när jag var yngre, och har i efterhand insett att han mest var ryggradslös.

Finns få saker som är så provocerande som män som spelar hunsade, som ”går med på” saker och ting ovilligt. Känner mig som deras mamma. Fattar inte att män får för sig att det är detta en skulle vara ute efter? Varför skulle jag vilja vara min partners morsa?

Män som vägrar komma med egna initiativ och sedan tar sig rätten att sura för att de inte får vara med och bestämma. Alla dessa män som bara väntat och väntat tills att någon annan löser problem åt dem och sedan har mage att vara missnöjda med lösningarna.

Denna underkastelse är falsk, ty det är till sist ändå mannen som har makten att definiera situationen. Jag upplever inte att det ger mig rätt att bestämma, det blir bara en dubbel press i att behöva tänka på både mina behov och hans. Jag vill att män ska kunna ta ansvar för sina behov utan att ständigt sätta dem i första rummet. Jag vill varken vara min partners slav eller morsa, jag ville vara hans JÄMLIKE. Jag vill att vi tar gemensamt ansvar för varandra.

Jag fick även denna respons från Tahir som jag tyckte var värd att dela med mig av.

Hade en gång en partner som betedde sig PRECIS som mina lillebrorsor när de ville slippa ur att göra någonting. Skulle en gång skära nåt. ”Hur då?” frågade han. ”Typ i kuber.” ”Men, hur stora?” ”Hur ska jag skära?” ”Är det här rätt?” Och jag kände DIREKT igen beteendet från mina småsyskon på 7 o 10 år!!! Fråga så många frågor som möjligt så nån till slut tar över. En annan sak var också klassikern ”Men du är ju så mycket bättre på det här….” Tack men NEJ TACK FÖR ICKEKOMPLIMANGEN.

Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.

Det är som att män vill ha antingen eller. Antingen vill de bestämma allt eller så vill de inte ha något ansvar över huvud taget. De kan inte tänka sig att vara jämlika med kvinnor, att ta lika inflytande och lika ansvar.

Samma fenomen finns ofta hos män som vill ta plats inom feminismen. De vill antingen sätta hela agendan eller så vill de inte vara med alls. Att bara vara där och bidra med vad en kan utan att för den sakens skull ta över hela showen, det funkar liksom inte alls.

15 kommentarer till Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

  • Silver skriver:

    Så bra text!

    Jag blir också sönderirriterad på detta beteende: Män som räknar ALLT dom själva inte bestämmer/föreslår som att den andra ALLTID är ”den som bestämmer” i hushållet, inte nödvändigtvis kallar sambon/frun för ”regeringen” men som resonerar på det sättet. Som inte märker av att det är dom själva som bestämmer mest, dom lägger inte märke till allt detta: bara när det kommer till undantagen vilket dom i sina hjärnor härleder till att det är den andra som ”bestämmer”. Typ tjejen: ”Men du sa ju igår att du ville gå på XX-filmen på bio så sa jag ja till det och avbokade med min kompis, och nu säger du att du ska gå till din kompis och dricka öl och ha fifamaraton!?” killens hjärna säger till honom att det är tjejen som bestämmer och kompisarna bekräftar detta och kallar hon toffel när han ringer och säger att han ej kan komma.

  • VK skriver:

    Fantastiskt! Varje gång jag går in här och läser lite känner jag mig lite upplyft, lite säkrare och har mer kött på benen när jag ska diskutera dessa frågor med ifrågasättande hens. Tack för att du (och andra) orkar blogga och ge både gamla och unga tjejer styrka och bra argument. Som lärare möter jag både tjejer som underkastar sig patriarkatet helt, men också fler och fler unga tjejer som tack och lov har fått upp ögonen för hur jäkla orättvist livet kan bli om man inte står på sig och som ifrågasätter den underordnade ställningen kvinnan fått. Äh, nu svävar jag iväg. Är trött ikväll. Har en fråga också innan jag slutar: beror patriarkatet till en början på mäns fysiska styrka? Annars hittar jag ingen annan förklaring. Har du Fanny någon bra förklaring? Kram och tack.

  • Ellen skriver:

    Oj vilken igenkänning, både bland vänners ex/killar och mina egna.. Tror dessvärre en del i detta beteende många gånger (även om det inte är försvarbart på ngt vis) bottnar i att män ofta blivit mer ”daddade med” som barn än tjejer har och liksom blivit mer servade överlag. Det är åtminstone min erfarenhet, detta märks bland annat efter att ha träffat expojkvänner hemma hos deras föräldrar som fortfarande gör allt för dem när de hälsar på.. och dessa killar märke ju inte ens detta för att de är så vana att någon annan diskar/lagar mat/grejar/handlar/whatever så de inte ens tänker på det och liksom tycker det är normalt att mamma fixar allt utan att få minsta uppskattning eller hjälp… och detta pågår nog ofta tills i vuxen ålder då någon stackars flickvän får lära upp killen i fråga att faktiskt dela på ansvar när man är två vuxna under samma tak.. Vore ju schysst om en som tjej slipper ”lära upp” ens pojkvänner.. Som du säger; inte så hett att vara tvinga sig känna sig som ens partners förälder.. Suck.

      • Silver skriver:

        Känner igen mig som fan Ellen & Vanja!

        Drar ett exempel hemifrån: Jag och min bror är hemma hos mamma för att käka ”söndagsmiddag”, han parkerar sin häck i soffan och jag hjälper till lite i köket med maten men bailar efter att jag har dukat pga ”wäh, orkar inte”. Så mamma gör det sista och sedan ska vi käka. Då påpekar min bror detta under maten, min otacksamhet och ba ”Ja, jag tycker bara det är dåligt. När mamma ställt upp och lagat mat” och jag får psykbryt, HAN klagar på att JAG inte hjälper till enough!? Jag ba, shit unge, om mamma skulle sagt detta till mig skulle det vara helt okej pga inte bra av mig att ”inte orka”, men när det kommer ifrån DIG!? Som aldrig hjälper till, allt från när vi ska käka bara med mamma eller om vi har fetaste släktkalaset, jag hjälper alltid till, och ungen har mage att försöka skamma mig när han alltid parkerar sin häck i soffa eller i utemöbel beroende på årstid/väder (då han ju även är superduttikille som är ansvarig för grillningen!!123)…

  • Linnea skriver:

    Tack för att du gjorde det här inlägget! Jag har precis det problemet med min sambo men har inte kunnat sätta rätt ord på det. Nu känner jag mig lite mera säker. Tack!

  • Isa skriver:

    Känner också igen detta både i egna relationer med män och väninnors dito. Det verkar finnas en oförmåga hos många män att anpassa sig efter situationen och tänka efter själva, när det gäller saker som han inte anser vara hans område eller något han anser att hon är bättre på. Skrattade rakt ut, för exemplet med att skära grönsaker i tärningar har jag upplevt nästan exakt som det beskrivs! Om jag ber honom göra något i hemmet (eftersom han saknar initiativförmåga måste jag be om det), blir han som ett barn och ska liksom vara överdrivet till lags. Det blir ett slags martyrskap. ”Du tycker ju att jag ska göra på ett visst sätt, då måste jag ju fråga fem detaljerade frågor om hur det ska göras så att jag inte gör fel, för jag kan inte tänka efter själv kring hur jag tycker att något ska göras.” Det är oerhört tröttsamt och extremt avtändande att känna sig som en morsa när en interagerar med sin sambo i hemmet.

  • sak skriver:

    Klockrent! Tahirs beskrivning av grönsaksskärandet är nästan för spot on – jag vet inte om jag ska skratta eller bara kvida.

  • Karl-Johan skriver:

    Det är en riktig iakttagelse att många män placerar sig i dessa motpoler och jag tror att jag delvis kan förklara detta fenomen.

    Många män har ett komplicerat förhållande till kvinnor. Vi har alla fötts ur kvinnor utan att ha varit det själva. Under våra tidiga år var mamma hela världen och om hon så bara blev på dåligt humör kunde vi uppleva det som direkt livshotande. Det där hänger med genom livet och många män utarbetar en strategi för att inte kunna hamna i blickfånget för kvinnlig kritik. Vi vill inte tillbaka till det stadiet där en kvinna hade absolut makt över hela vårt väsen, fast samtidigt vill vi ha relationer också.

    Ett sätt är att objektifiera kvinnor, intala sig att en är väsensskild och står huvudet högre. Där har du den auktoritära mannen. Om kvinnor kritiserar honom behöver han inte ta till sig för han ”spelar på en högre nivå”, tror sig se mer av den kompletta bilden, och hans handlingskraft och bedrifter väger upp hans person.

    Den andre mannen är den undvikande, han som demonstrerar sin oduglighet. Du kan trots allt inte hinna döma någon som redan har dömt ut sig själv. Normalfallet är ju inte att denna typ av man faktiskt har en relation men i den mån de har det försöker de identifiera alla ”reglerna”, skriva under på allt PK, och ifall en konflikt uppstår gör de sig så små att kvinnan ska känna sig elak som kommer med kritik. Många feministiska män, men också många antifeministiska män, sorterar in under det här facket.

    I slutändan är det exakt samma rädsla för kvinnors ilska (som upplevdes som livshotande under de tidigaste åren) som till varje pris måste undvikas. Det får ju en person som är inläst på psykologi bekräfta hur mycket det här stämmer, men om det gör det så är det ju inte bara samhällskultur utan något som återskapas varje generation.
    I så fall tror jag att nyckeln är pappalediga pappor, delvis. Ja, förutsatt att de faktiskt är mogna och vuxna människor som har gjort upp med sin kvinnoskräck.

    • le dude skriver:

      Det stämmer generellt att anknytningsprocessen mellan spädbarn och vårdnadshavare formar preverbala uppfattningar om hur relationer fungerar. Och det är utifrån det antagandet möjligt att den specifika interaktion du beskriver mellan mor och son kan förklara en del av det manliga morsa-/slavkomplexet.

      Men, jämte det tror jag att flera andra fenomen kan bidra till samma komplex, dels relationer till andra än modern, dels betraktandet av andras relationer (t.ex. föräldrarna), och så klart, bortom individ hela samhället och de idéer och värderingar som förmedlas i det mötet.

      • Karl-Johan skriver:

        Jag kanske inte har helt rätt. Andra relationer och saker runt omkring kan ha en överordnad betydelse, men av någon anledning misstänker jag att det är just hur barn-förälder relationen yttrar sig som kommer avgöra om barnet kan få ett sunt förhållande till kvinnor i framtiden.

        Jag såg en ”hen-mamma” på TV. Det är säkert nyttigt och skänker unika perspektiv att leka med attribut på det sättet, men jag tror att det är ganska verkningslöst. Vad som egentligen kan förhindra att hennes son får ett problematiskt förhållande till kvinnor i framtiden är om
        1. Han får hjälp att lära sig att ta kritik utan att bli knäckt eller skjuta ifrån sig.
        2. Han också kan få den där bemyndigande uppmärksamheten som inte är ”kyckling under vingen” utan mer är ett löfte om att få kliva upp på en vuxen nivå.

        En person som inte räds att bli ställd mot väggen ibland och ser det som naturligt att kliva upp och ta ansvar har helt andra förutsättningar att anpassa sig, tänka om och utvecklas. Hur ska du kunna påverka personer som inte har detta i sig, som känner sig direkt hotade när det är dags för kritik?

        Tyvärr är det här en ovanlig insikt hos de flesta. Från min tid som skolvikarie vet jag att det är illa ställt med många barn, men också hur snabbt dessa barns värdighet och förmåga kan förbättras när du som pedagog börjar punktera dessa rädslor på ett bra sätt och delar ut vuxen bekräftelse och förväntan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv