Etikett: pengar

Hur förhåller ni er till pengar?

Sanningen att säga har jag aldrig i hela mitt liv behövt avstå från något jag velat ha på grund av pengabrist (jag har som sagt inte särskilt dyra vanor och konsumerar lite och billig av principiella skäl, så det innebär knappast att jag är skittät), mina föräldrar har aldrig haft för mig kännbara ekonomiska problem och så vidare så jag har väldigt svårt att sätta mig in i den situationen och tänker inte automatiskt att folk har ont om pengar.

Samtidigt har jag fått en väldigt bra ekonomisk fostran. Jag har liksom inte fått saker bara för att jag pekat på dem, vi har aldrig fått märkeskläder, mina veckopengar har varit villkorade med hushållsarbete och så vidare. Jag är glad för detta för det har gjort mig till en ganska ekonomiskt lagd person. Inte så att jag är gnidig, men jag har liksom en ide om vad saker är värda som jag tycker är rimlig och jag har en förmåga att göra genomtänkta köp. Jag sätter ett väldigt litet värde vid till exempel märken och jag shoppar inte heller bara för sakens skull mer än någon gång ibland.

Jag hade en period när jag var tonåring där jag handlade extremt mycket, nästan som ett slags destruktivt beteende, men det har helt försvunnit nu till förmån för den inställning jag har nu. Att jag har valt att inte shoppa mycket av politiska och privata skäl gör att jag väldigt sällan upplever en brist på pengar, alltså att jag måste avstå något för att spara. Jag tycker att det är väldigt skönt att kunna ha en avslappnad relation till pengar utan att varken behöva konsumera skitmycket eller behöva tänka på det jämt och ständigt.

Jag inser att detta är ett privilegium jag har eftersom jag har det gott ställt ekonomiskt och jag tror också att jag hade haft ett större behov av att handla när jag väl hade pengar om pengar tidigare varit en bristvara i mitt liv. Jag tänker mig att man ofta får en ansträngd relation till saker som man saknar. Men jag tror också att jag hade haft en betydligt mer ansträngd relation till det om det inte var för att mina föräldrar var så lugna med det.

I alla fall så är jag väldigt nöjd med hur jag förhåller mig till pengar och konsumtion. Jag tycker att det är skönt att slippa jaga pengar på det sätt som jag ser att många andra gör, alltså typ väljer vissa utbildningar och så vidare för att få välbetalda jobb. För mig är det viktigt med ekonomisk trygghet och skäligt betalt men det är absolut inte viktigt att tjäna mycket eller att kunna köpa fina saker som jag kan visa upp för andra. När jag tänker på att vinna pengar på lotto tänker jag på hur många år jag skulle kunna plugga gratis på högskola, inte på alla fina kläder jag skulle kunna köpa.

Lite rörigt inlägg kanske, men det jag ville komma till är: hur förhåller ni er till pengar och konsumtion? Och varför tror ni?

Varför måste ni alltid misstänkliggöra tiggare?

Detta twittrade några ordningsvakter tidigare idag.

Och det får mig in på ett spår om tiggeri.

Ofta när det tala som tiggare så beklagar sig folk över att de ”egentligen” inte är så fattiga som de låtsas vara. Vissa har dyra märkeskläder, andra har smartphones eller mp3-spelar eller någon annan lyxprodukt som folk inte anser att man ska lägga pengar på om man tigger. Det brukar låta som så att tigga, det kan man göra om man behöver pengar till typ mat och rum över natten men det är inget man ska ägna sig åt om man har pengar. Man får i så fall gott vänta till pengarna tagit slut, så att man är helt pank och berättigad att tigga igen.

Rörande kläder och produkter kan jag undra om man förväntar sig att personer som plötsligt får ett behov av att tigga ska sälja sina kläder och saker för att köpa nya tiggarsaker. En dyr jacka eller mobil kan komma från precis var som helst, det kan vara en gåva, ett second hand-fynd, något man hittat, en kopia och så vidare. Det är inte heller säkert att den är möjlig att sälja. Många affärer kräver väl kvitton om de ska ta emot till exempel en telefon?

Anledningen till tiggeriet kan vara precis vad som helst. Det kan vara en person som går på socialbidrag men som behöver lite extra pengar i slutet av månaden, kanske på grund av någon oförutsedd utgift. Så blir det lätt när man inte ha några marginaler. Ska den personen då sälja allt hen har av värde, troligen till ett mycket lägre pris än vad hen köpte det för? Det tycker jag låter puckat.

Jag vet inget om personen som hade dessa pengar, men pengarna kan ju vara till vad som helst. Kanske måste personen tigga ihop till en hyra eller en skuld? Det kan ligga vad som helst bakom! Även en tiggare kan väl ha ett behov av och förmåga till lite framförhållning. Kanske tyckte hen att det var lika bra att få ihop ordentligt i samma veva så att hen sedan kunde fokusera på annat ett litet tag. Så skulle jag nog ha resonerat om jag var i den situationen.

Jag är helt övertygad om att majoriteten av alla människor inte tigger om de har andra valmöjligheter. Jag tänker mig själv in i den enorma skam man måste känna när man går omkring där och skramlar med sin takeawaymugg inför folk som inte ens kan bevärdiga sig att se en i ögonen, folk som hånfullt säger ”tar du kort” och så vidare. Kanske träffar man någon man känner (hörde om en person som var med om att en av tiggarna på tunnelbanan var en gammal bekant). Jag skulle aldrig utsätta mig för det om jag inte verkligen verkligen var tvungen.

Därför tycker jag att det är fruktansvärt när man på detta sätt försöker hetsa folk mot dessa människor. Ty detta rör sig knappast om någon uppmaning till ”diskussion” utan det är ganska uppenbar vad Jonte och Tobias vill att folk ska tänka, nämligen följande: ”jaha, vad fan går hen omkring och tigger för när hen har en massa pengar”. Och i samma veva så sprider de en bild av tiggare som lögnaktiga och egoistiska personer som bara låtsas vara i behov av pengar utan att egentligen vara det.

Visst kan det säkert finnas personer som tigger utan att egentligen behöva, men måste man alltid misstänkliggöra tiggare? Jag tänker att denna grupp om någon är den som är mest värnlös, som faktiskt i en majoritet av alla fall mest bara behöver hjälp och stöd för att komma in i samhället. Varför måste man alltid lyfta fram att det kan vara annorlunda, att de kan luras när det med största sannolikhet är så att de inte gör det. Finns det någon annan samhällsgrupp som blir så misstänkliggjord?

Jag vill inte ha någon allmän hyllningskör av filantroper.

Sverige behöver tydligen fler filantroper för filantropi är minsann bättre än statlig finansiering, eftersom man då kan ställa uttryckliga krav på dem man finansierar och att filantropen är delaktig i projektet, skriver några välgörenhetsvurmare i SvD. Inställningen till filantropi är tydligen väldigt negativ här i förhållande till i till exempel USA och det är något dåligt.

Artikelförfattarna själva medger att inställningen till filantropi har mycket att göra med hur egalitärt, alltså jämlikt, samhället är. Grattis till den insikten! Jag tycker personligen att det är ett sunt tecken att filantropi inte är en statussymbol.

Hela debattartikeln kokar ner till att filantropi ska bli avdragsgillt. Varför ska rika människor få skattesänkningar när de donerar pengar till ändamål som de själva kan välja och vraka bland? Ja, visst är det bra om de gör det, men faktum är att många av dessa ändamål går hand i hand med företagens ekonomiska intressen. Till exempel donationer till forskning inom de områden företaget verkar. Varför ska det vara avdragsgillt?

Jag är helt för att människor med stora förmögenheter använder delar av dem till saker som gynnar allmänintresset, men jag förstår inte varför de inte ska kunna betala skatt som alla andra eller varför de skulle bli särbehandlade. Rika människor är inga barn som behöver ”uppmuntran” för att kunna göra korrekta moraliska beslut och dessutom hyllas människor som skänker mycket till välgörenhet redan som det är.

Det är ovanligt att personer är emot filantropi i sig, jag har nog aldrig träffat någon som liksom tycker att det är fel. Vad som däremot stör rörande detta är att människor kommer undan med det ena och det andra, som fiffel med skatter, underbetald arbetskraft i låglönefabriken, skövlande av regnskog och så vidare för att de skänker en miljard till miljöforskning. Filantropi kan användas som ett sätt att slippa ta sitt ansvar både för sin verksamhet och som medborgare och ändå kunna framstå som ”god”. Jag minns till exempel när Blondinbella skrev att hon tyckte skatten skulle vara lägre, för då kunde hon dricksa mer vid restaurangbesök.

Jag blir såklart glad om någon väljer att göra gott för sina pengar, men jag tänker inte delta i någon allmän hyllningskör och jag tycker verkligen inte att politiker ska göra det för att ”skicka en signal”. Jag ser inte vad samhället skulle tjäna på det. Det är såklart utmärkt om mer pengar går till allmännyttig forskning och så vidare, men det är väldigt viktigt att grunden för vetenskapliga framsteg, bra skolor och så vidare inte ligger i filantropi med direkt inflytande från företagen utan från ett allmänintresse och en allmän finansiering som styrs demokratiskt.

Ska man behöva stå där inför handläggaren och försvara hela sitt liv?

Detta är bara stört. Försäkringskassan har tydligen gjort kontroller vid en färja och upptäckt att sjukskrivna personer gått ombord. Jag fattar inte riktigt om det rör sig om en kryssning eller var det är, men jag tror det eftersom anledningen till kontrollen från första början var att upptäcka eventuellt köp för att langa vidare. Nåja, man hittade i alla fall 28 personer som erhåller ersättning från försäkringskassan och detta ska tydligen meddelas vidare till handläggare för att se om det kan leda till indragen ersättning.

Jag tycker bara att det är så jävla obehagligt att man på det här sättet utför kontroller på om folk är sjuka eller inte. Även om det inte var det grundläggande syftet så känns det så jävla skevt. Att man åker på kryssning en gång behöver inte betyda att man kan jobba, det kan ju vara en fråga om precis vad som helst.

Jag kan ärligt talat inte tänka mig en enda långtidssjukdom som skulle göra en helt inkapabel att, en vecka när man kände sig lite extra pigg, åka färja. Man kan ju ha gjort precis vad som helst på den där färjan, till exempel chillat i sängen i sin hytt. Sjukersättning ska ju bedömas av professionella läkare, personer som kan avgöra arbetsförmågan, inte ens eventuella fritidsgöromål.

Ska man behöva stå där inför handläggaren och försvara hela sitt liv? Det verkar vara det som är tanken, och det är fan i mig ytterst beklagligt.

Tabu.

Läste Mogis blogg lite och hon har tydligen medverkat i ett program om folk som livnär sig på att jobba online. Såhär skriver hon om saken:

De pratar om människor som livnär sig genom att jobba online, mycket intressant då det fortfarande är otroligt tabu att man kan livnära sig genom ett jobb som är online.

Alltså, ordet ”tabu”. Satan vad folk överanvänder det ibland. Kan ni snälla ta och chilla ner lite för jag kan absolut inte se att det finns något tabu kring onlinejobb. Tabu, det är ju sådana saker man inte får prata om. Sedan när får man inte prata om onlinejobb? Skulle det vara något fult med det? Det har jag otroligt svårt att se.

Vad som däremot är lite tabu, och det på goda grunder, är att säga att man jobbar ”otroligt hårt” när man i själva verket driver en blogg. Menar inte att säga att det är fult att tjäna pengar på bloggen, men ett särskilt hårt jobb är det inte.

Jag behöver inte välja.

Angående detta jag skrev om att välja mellan ett jämlikt och fattigt samhälle och ett ojämlikt och rikt så vill jag lägga till en sak. Bland många personer tycks det frodas en uppfattning att jämlikhet förhindrar innovation och att människor tjänar pengar eftersom de så kallade incitamenten för att utveckla idéer och så vidare blir mindre.

För det första är det en konstig ide när man ser på det rent empiriskt. Sverige är till exempel både förhållandevis rikt och förhållandevis jämlikt, nr vi enligt dessa person borde ligga väldigt långt nere när det kommer till rika länder. Jag har också svårt att få det att gå ihop rent logiskt. Alltså, jag förstår den här grejen med drivkraft men jag tror inte att det spelar särskilt stor roll för motivationen när man väl kommit över en viss summa pengar. Då tror jag det är viktigare att göra något man brinner för att bli motiverad. Har man redan pengar så man klarar sig bra och kan göra typ det man vill göra så spelar väl inte mer pengar så stor roll.

Jag tror inte att folk är så jättemåna om att tjäna mycket pengar faktiskt, jag tror de flesta vill ha så det klarar sig och har råd att göra roliga saker men jag tror inte att det är vanligt att man väljer ett yrke men tycker verkar trist bara för pengarnas skull. Däremot måste det tas i beräkning mer om vissa yrken är så lågbetalda att man måste vända på slantarna fast man jobbar heltid, en samhällssituation som jag tror gör att många väljer bort yrken de hade kunnat vara riktigt grymma på för att framtiden är för oviss. Om man riskerar att förlora hela sin framtid för att man satsar på något man brinner för så är såklart chansen att man gör det mindre, däremot tror jag inte att 22 eller 25 tusen i ingångslön gör så stor skillnad om det är något man älskar.

Så jag tror snarare att ojämlikhet gör innovationen sämre eftersom människor har sämre möjligheter att satsa på sina drömmar. Om man har möjlighet till utbildning, att tjäna ihop pengar för att starta företag och så vidare även om man inte har rika föräldrar och dessutom inte behöver riskera hela sin framtid på det så tror jag att man vågar testa mer. Eller det faller sig ju ganska naturligt.

I ett samhälle där bara en grupp människor har möjligheter att pröva sina vingar så kommer en stor del av befolkningen aldrig att kunna utveckla sina förmågor. Ja, även i ojämlika samhällen så finns det vägar för sämre bemedlade att ta sig igenom utbildningar med hjälp av stipendier men det är bara för dem som är väldigt begåvade, det stora flertalet står utanför dessa system.

I förhållande till den extra motivation som kan tänkas komma av ojämlikhet så tror jag att det här sättet att frånhålla vissa samhällsgrupper samma möjligheter som andra väger otroligt mycket tyngre. Det handlar nämligen inte bara om att vilja utan om att kunna också. Och visst, om man verkligen vill så kan man väl fixa det mesta men det krävs jävligt mycket större viljestyrka för vissa än för andra.

Sedan handlar det också om vad de samlade rikedomarna i samhället leder till. Om rikedomarna är mindre i absoluta tal men skänker mer livskvalitet på det stora hela så tycker jag helt klart att det är en värd prioritering, men det säger väl egentligen sig själv. Samhället i helhet tjänar inget på att det finns rikedomar samlade som inte kommer alla till del och som kanske till och med används för att skada samhället till exempel genom korruption. Det är väl inte så jävla radikalt att tycka att det inte bara är antalet kronor det handlar om utan hur de används också.

Det finns inga belägg för att man skulle behöva välja sådär rakt av, i alla fall inget som jag har sett.

Ett irrelevant val.

Idag har det cirkulerat ett citat på facebook från ett inlägg av Fredrik Segerfeldt, som handlar om vänsterns ovilja att svara på frågan vilket samhälle man helst skulle välja att leva i, ett jämlikt och fattigt eller ett rikt och mindre jämlikt.

Jag har inga problem med att svara på frågan; jag skulle välja det senare alternativet. Det låter nämligen som en jävla dröm ur ett jämställdhetsperspektiv, en socialistisk utopi. En inkomstskillnad som är så liten är vi extremt långt ifrån, idag handlar det snarare om att vissa tjänar flera miljoner och andra lever ur hand i mun.

Det behöver inte vara millimeterrättvist, i alla fall inte för min del. Det som provocerar med dagens samhälle är att vissa människor vältrar sig i överflöd medan andra inget har. Ett överflöd som dessutom tär på miljön och som ofta har producerats av personer som har det betydligt mycket sämre.

Jag tycker att det är givet att man ska diskutera vad det finns för möjligheter att omfördela samhällets rikedomar. Vissa sätt fungerar såklart mindre bra, men det handlar om att testa sig fram. Jag kan i alla fall säga att om jag fick välja mellan ett samhälle där några få hade väldigt mycket pengar och vissa knappt klarade sig och ett samhälle som visserligen hade mindre pengar i genomsnitt men där fler hade det bra så skulle jag välja det senare. Det har jag inga problem med att stå för.

Nu är det emellertid inte så att man kan välja hur som helst utan man måste ju ha en hållbar metod för att uppnå jämlikhet och det är ju det som är utmaningen just nu.

Pengar.

Ibland tycker folk att ”pengar är till för att spenderas” och att det är onödigt att bry sig om att spendera sina pengar med omtanke om man har tillräckligt mycket för att slippa prioritera. Jag är i en sådan situation nu, jag har egentligen såpass mycket pengar att jag inte behöver fundera på hur jag ska spendera dem, men för mig är det viktigt att göra det ändå. Jag vill ha en ekonomisk livsstil av flera olika skäl, dels för att inte lägga mig till med dyra vanor till en framtid där det kanske kommer bli mer betydelsefullt för mig att hålla i slantarna, men också för att jag tycker att det känns bra för mig personligen att inte spendera så mycket pengar.

Jag har inget emot att konsumera, men jag vill att min konsumtion ska vara genomtänkt. Jag vill inte köpa ting som inte skänker mig långsiktig glädje eller nytta utan som bara ligger och skräpar, jag vill istället lägga mina pengar på saker som ger mig något på längre sikt. Detta är på sätt och vis synonymt med att ha en ekonomisk livsstil.

När jag shoppar så försöker jag att ta ordentligt med tid på mig och verkligen överväga mina inköp. Jag tror att det kommer göra att jag har mer glädje av pengarna jag spenderar på lång sikt. Jag köper inte saker jag inte vet att jag kommer använda mycket. Dessutom är det roligare att köpa något nytt och fint om man inte gör det så ofta och det ger tillfredsställelse att känna att man gör bra och genomtänkta köp.

Detta låter säkert skittrist och lillgammalt, men jag tycker att inställningen till pengar är viktigt både politiskt men också personligt. Det är en fråga om att lära sig göra genomtänkta beslut och slippa leva i stress över att man inte förmår prioritera och motstå sina köpimpulser, vilket jag tror ogenomtänkt konsumtion väldigt ofta leder till.

Konsumtionsjunkie.

En grej jag verkligen försöker ändra på hos mig själv är min mottaglighet för reklambudskap. All reklam attraherar mig inte, till exempel shampooreklam tycker jag är jävla ointressant. Samma sak med reklam för parfym. Jag attraheras inte av bildspråket som brukar finnas i sådana reklamer och jag finner produkten från början ointressant. Fattar inte varför t.ex. Lancôme skulle ha något att säga till om hur jag ska lukta, verkar orimligt. Har aldrig köpt parfym i hela mitt liv.

Men klädreklam alltså. Den påverkar mig så otroligt mycket. Och reklam för träningssaker. När jag ser den känner jag ett sånt jävla behov av att leva på det viset, köpa de produkterna. Jag tänker att om jag bara hade den där saken så skulle mitt liv vara komplett. Om jag bara hade den där klänningen så skulle jag kunna ha ett estetiskt fulländat liv och så vidare.

Just nu hanterar jag problemet genom att i så liten grad som möjligt exponera mig för sådan reklam som jag vet påverkar mig. Jag läser inte modetidningar eller modebloggar, jag minimerar tiden jag går i affärer utan att vara på jakt efter något särskilt och så vidare. Jag har också, i takt med ökande medvetenhet, börjat märka hur min reaktion på dessa bilder blir annorlunda. Den är fortfarande lika stark men det är mer en känsla av äckel och matthet som kommer, inte en känsla av habegär. Jag inser att aldrig kommer att kunna bli som kvinnorna på de där bilderna och på ett sätt gör det mig lugn. Då är det nämligen inte ens någon ide att försöka. Så numera mår jag mest dåligt över ett ouppnåligt ideal när jag strosar i affärer, jag fylls inte av något habegär till följd av det.

Visst är det tråkigt att må dåligt men jag resonerar som så att det är bättre att jag gör det än att jag matar de som producerat dessa bilder med mer av mina pengar. Men det jag vill uppnå till slut är väl någon slags likgiltighet inför bilderna. En känsla av att det är okej, jag ser inte ut sådär och jag vill inte göra det heller. Jag har inte det där livet och jag vill inte ha de heller. Till viss grad tror jag att jag kommit dit för jag blir så oändligt mycket mer attraherad av bilder av lugn, enkelhet och naturlighet än det där uppmejkade och stimmiga eller det där helt helt perfekta.

Om jag hade en massa pengar och hade kunnat konsumera alla de prylar jag ibland känner ett reflexmässigt behov av så hade jag troligen varit en konsumtionsjunkie av rang, i alla fall för tillfället. Men jag håller på att försöka jobba bort det nu, att släppa mitt uppdämda behov av att köpa mig ur olyckan. Och jag hoppas att om jag en gång står mellan valet av fritid och pengar så kommer jag välja fritiden för jag tror det skulle göra mig så otroligt mycket lyckligare.