Etikett: pengar

Alla sköna politiker.

Min hobby såhär nära valet är att chilla i valstugor, superkul att höra vad andra tycker, tycker jag! 🙂

I alla fall så frågade jag samtliga partier om bostadsfrågan. Alla borgerliga partier hade insikt om att bostadsbyggandet är väldigt reglerat och att detta gör att folk inte vill bygga bostäder. De ville bland annat inskränka handikappanpassningskravet till att bara gälla några lägenheter i varje nybyggt hus. Alla rödgröna ville införa fler krav och pumpa in pengar i systemet.

Jag talade dock med en sån jävla idiot från moderaterna. Jag frågade vad de hade att komma med gällande just bostadspolitik och följande dialog utspelade sig:

M: Vi vill bygga fler bostäder.

J: Klart ni vill, det vill alla, men hur ska ni uppnå detta.

M: Ja, det är ju viktigt att företag vill bygga bostäder.

J: Ja, men återigen, hur ska detta uppnås?

M: Genom att vi ska göra så att företag vill bygga mer.

J: Men hur?

M: Genom att skapa incitament för företag att bygga mer och snabbare.

J: Ja, men hur?

M: Genom att göra det ”bättre” för företagen.

J: Snälla, jag är ingen idiot och jag fattar att ni vill göra det enklare och mer lönsamt, man hur ska ni uppnå detta. Ska ni pumpa in skattepengar eller ta bort regler eller vad?

M: vi ska göra så att företag vill bygga fler bostäder.

J: …

Seriöst. Orkar inte folk som bara langar massa plattityder i stil med: vi ska göra det enklare/mer lönsamt/”satsa” på det ena och det andra. Klart ni ska. Men hur? Det känns som om det inte tror att jag kan ifrågasätta deras argument bara för att jag råkar vara ung. Sen kommer de och tjatar massa om unga också, bara för att jag är ung. Jag frågar hur man ska lösa bostadsbristen i allmänhet, inte hur man ska bygga fler studentbostäder.

Du förstår Linda, markaden styrs av tillgång och efterfrågan…

Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.

Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!

För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en  själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.

Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.

Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.

Håller en tyst minut för Hultsfred.

En sak jag undrar över med det här med att Hultsfred läggs ned är om det verkligen är okej att inte betala tillbaks biljettpriset till dem som har köpt sina.

Det är oklart om, och i så fall när, personer som köpt biljetter kommer få tillbaka pengarna. ”Det är vår önskan”, uppger arrangörerna.

Alltså, när man köper en biljett så tycker man ju att det per automatik borde ingå ett avtal mellan den som köper och säljer, som innebär att man kommer ha tillgång till det man nu har köpt en biljett till. Nu vet jag att det är lite annorlunda när ett företag går i konkurs, men man tycker ju inte att det borde kunna hända att man betalar för en vara man inte får.

Problemet med Hultsfred, som jag förstått det, var att de växte sig för stora för sitt eget bästa. Bokade för dyra artister, hade för mycket folk vilket i slutänden leder till att det bara blir drägg och absolut ingen myskänsla (inte för att jag har upplevt ”mys” på festival någon gång, men det ska vara ett utbrett fenomen, om inte mys så åtminstone lite familjär stämning) samt att genuiniteten försvinner. Jag hade för mig att Hultsfred var en hårdrocksfestival, men bokningarna verkar inte stämma överens med det.

Fett sorgligt att de måste lägga ner på sitt jubileum som jag har förstått det. Vet dock inte hur mycket de fyller. Jag fäller en tår och håller en tyst minut över Sveriges dräggigaste och mest anrika festival, som jag faktiskt hade funderat på att åka till på skämt i år. Min pojkvän firade när han fick höra det eftersom det enligt honom är en Håkan Hellström-festival. Snubben vet uppenbarligen ingenting.

Fan vad det måste suga att bo i Hultsfred nu, dessutom. Vara kända för att ha haft Sveriges dräggigaste festival som dessutom inte ens gick runt. Snacka om en törn för självförtroendet.

Skön pryl, troligen tillverkad på Hultsfred. Vilken kulturarvsförlust.

Om att överskatta sig själv.

Det här tycket jag var roligt: Kissie har tydligen gjort en låt och det är väl inget fel med det, jag undrar mest hur fan man kan förvandla hennes röst till något som är vackert att lyssna på.

I alla fall kan man köpa låten och den kostar, hör och häpna, 29 spänn! Seriöst, vem fan betalar 29 spänn för en låt över internet, det är ju mer än vad man betalar per låt om man köper en fysisk skiva.