Etikett: provokation

Borgerlighetens fula tryne.

Johan Hakelius tycker att Breivik och de så kallade ”kulturmaxisterna”, alltså en grupp som även jag tillhör, har mycket gemensamt. Det är intressant, för när Breivik och många andra som ogillar den politiskt korrekta vänstern (som ju är synonymt med ”kulturmarxister”) talar så är det just vi som utgör etablissemanget, men enligt Hakelius så är det vi som har till syfte att chocka och provocera etablissemanget.

Johan Hakelius antar i sin text ståndpunkten att det är normbrytandet som var Breiviks grej. Detta med att han anser sig vara frisk, men att samhället är sjukt, och att han begått denna fruktansvärda handling för att så att säga föra det i bevis. Detta, menar Hakelius, är lite samma sak som kulturmarxister gör när de kritiserar den så kallade kälkborgerlighetens normer och begår handlingar i syfte att provocera och påskina hur sjukt samhällets normer är. Han menar också att det inom kulturmarxismen finns ett heroiserande av rebeller.

Ur den heroiseringen av den normbrytande rebellen kommer både ­ avskyvärdheter som Baader- ­ Meinhof-ligan och trivialiteter som Anna Odells fejkade psykos. Breivik har vänt på ideologin, men är till formen en extrem lärjunge till just de ­ ”kulturmarxister” han säger sig bekämpa.

Baadermeinhof begick våldshandlingar och dödade personer. Jag har aldrig hört någon från den politiskt korrekta vänstern ställa sig bakom detta. Möjligtvis någon medlem ur extremvänstern, men det är ju inte de som är ”kulturmarxisterna” som Breivik och alla borgerliga skribenter tycker så illa om. Kulturmarxisterna är ju de personer som tycker att det är viktigt att säga ”hen” eller anordnar bussresor till solsidan, hur ofta hör man dessa propagera för våldsanvändning egentligen? Otroligt sällan. Men det kan ju vara så att ”kulturmarxist” är ett sådant begrepp som lite skiftar innehåll efter vilken grupp användaren har lust att hacka på, ett ord designat för att dra alla vänsterpersoner över en kam. Jag tror det. Men utan att fastna om resonemang i vad en kulturmarxist är och inte är så kör jag vidare och använder den definition av kulturmarxist som innebär ”den politiskt korrekta vänstern”.

När det gäller Anna Odells konstverk så har jag extremt svårt att begripa hur man ens kan nämna det i samma andetag som Breivik. Anna Odell skadade ingen, hon dödade inte 77 ungdomar på ett sommarläger. Hon var ute efter att problematisera psykisk sjukdom och omvärldens syn på den och gjorde detta framgångsrikt.

Vad jag läser ut av Hakelius text är att han anser att all form av riktad provokation för att belysa ett samhällsproblem  är fel. Och precis här visar borgerligheten sitt fula tryne. Allt som stör ordningen, hotar att förändra status quo, är av ondo. Det spelar ingen roll om det handlar om att skjuta 77 ungdomar för att utrota nästa generations socialister och bana väg för främlingsfientlighet eller om att spela självmordsbenägen för att ifrågasätta psykvården och problematisera psykisk sjukdom eller anordna en bussresa för att belysa klassklyftorna. Visserligen anser Hakelius att det är lite olika grad på hur extrema dessa uttryck är, men i grund och botten tycker han att det är precis samma sak; provokation för att uppnå samhällsförändring. Och provokation för att uppnå samhällsförändring är fel, man ska inte starta debatt genom att göra folk obekväma, man ska inte belysa samhällsproblem på provocerande sätt. Man ska vackert gå till valstugan var fjärde år och hoppas på att politikerna sköter det åt en, kanske skriva en debattartikel men inte syssla med någon slags aktion.

Jag tycker inte man ska döda folk eller spränga saker för att belysa samhällsproblem, det är våld och är och ska vara olagligt. Jag hade blivit lika illa berörd om en vänsterextremist hade skjutit ner 77 moderata ungdomar på ett sommarläger. Men att provocera för att få fram en poäng, det tycker jag är bra. Sedan ställer jag mig inte bakom till exempel högerextrema provokationer som helhet eftersom jag inte delar deras poäng, men själva metoden för att skapa uppmärksamhet kring en fråga har jag inget emot. Till exempel HBTQ-rörelsen, rörelsen för fri abort och så vidare sågs som extremt provocerande och var olagliga till en början, men på grund av dedikerade aktivister som vågat provocera så har vi idag kommit framåt i dessa frågor. Du kan ge dig fan på att borgerligheten ansåg dessa rörelser smaklösa och provocerande när det begav sig, precis som den alltid stått i vägen för all form av strukturkritik.

Personer som Hakelius tycker att alla ska sitta tysta och snälla och låta politikerna styra men detta beror på att de på det stora hela är ganska nöjda med samhällsordningen, även om ett extra jobbskatteavdrag skulle kunna vara trevligt. Företrädare för mer samhällskritiska ideologier måste av naturen ha mer extrema tillvägagångssätt för att göra sin röst hörd och visa sina poänger. Detta för att dessa åsikter inte alltid finns representerade inom det parlamentariska systemet. Vad ska man göra då? Vackert vänta på att något parti känner för att byta ståndpunkt? Att driva debatt på egen hand, utanför partipolitikens ramar, är ett sätt att påverka. All politik måste inte handla om att ställa existerande partier emot varandra, det handlar också om att för en debatt om de problem som för närvarande inte är representerade på den parlamentariska dagordningen. För mig handlar politik inte främst om rutavdrag eller vårdval, det handlar om att jag vill ha ett i grunden annorlunda samhälle. Då räcker det inte med att rösta varje år, då måste man driva sina frågor på annat vis. Ett sätt kan vara att anordna en bussresa.

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.