psykisk ohälsa – Sida 2

Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman.

Angående känslomässigt ansvar, vad tycker ni om den här grejen Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman? Tänker på när jag har haft relationer med män med psykiska problem som varit helt oförmögna att 1. ens inse det eller ta det på allvar 2. kommunicera det 3. ta tag i det på något rimligt sätt.

Jag tycker det är FASCINERANDE att de pallar med att göra detta. Jag tänker på när jag är i relationer och typ har en ”dålig dag” eller liknande, jag bara förklarar mig och ursäktar mig och anstränger mig till det yttersta för att min partner inte ska behöva lida av det eller känna sig förvirrad och osäker över det. Jag skulle ALDRIG gå omkring och vara grinig/arg/ledsen och samtidigt förneka det när min partner frågade.

Det här med att ta ansvar för personer som uppenbarligen inte är intresserade av att själva ta ansvar är en sån grej som gått som en röd tråd genom mitt liv.

Många mån verkar ha uppfattningen att det är att ta ansvar för sina känslor att bara förtiga dem. Att inte ”belasta” andra med dem. Lustigt nog ägnar de sig ändå åt att ingå i relationer med människor som utför känslomässigt arbete åt dem. En tycker att om de inte ville belasta folk så skulle de hålla sig borta från sådana relationer, men uppenbarligen är det inte är viktigt.

Jag har varit med om att konfrontera män med detta beteende varpå de har svarat typ ”men jag ville inte belasta dig”. Vad som VERKLIGEN är en belastning är att märka att någon mår dåligt men inte få någon information om vad som händer. Sådana situationer är oerhört stressande om en upplever att en har ansvar för situationen.

Detta handlar om att dölja det känslomässiga arbetet i relationen. Om mannen inte aktivt ber om hjälp så har han ingen ”skuld” i frågan, han kan säga att han ”inte ville belasta”. Att resultatet i praktiken blir att han faktiskt belastar mer än om han bara hade kunnat tala lite klarspråk angående vad han behöver spelar föga roll i hans ögon. Han kan kanske hävda att han hade så kallade ”goda intentioner”.

Det handlar också om tolkningsföreträde. Mannen bestämmer sig för att göra på ett visst vis och fortsätter göra på samma sätt trots att en påpekar att det leder till icke önskvärda konsekvenser. Men han fortsätter köra på eftersom han har fått för sig att det är det korrekta förfarandet.

Gud, jag blir så matt.

Att bli passiviserad och må dåligt i kärleksrelationer.

När jag varit i heterorelationer så har jag blivit väldigt väldigt deprimerad och haft väldigt svårt att lämna relationen trots att jag sett att den har skadat mig. Jag har helt enkelt blivit väldigt känslomässigt beroende, och i alla fall trott mig vara oförmögen att stå på egna ben. Som den ansvarstagande människor jag är har jag försökt fundera lite på vad detta handlar om så att jag ska slippa vara med om samma sak igen.

Relationer gör mig lätt passiviserad inför mitt eget mående. I en stadig relation finns det ofta en väldigt enkel källa till närhet och bekräftelse, vilket gör att jag hänger upp mig alldeles för mycket på den. Jag slutar söka andra källor till bekräftelse och gemenskap, till exempel vänner, eftersom jag känner mig mer osäker i de relationerna, eller för att det liksom är mer energikrävande att initiera umgänge.

Sedan handlar det även om hur en bekräftar varandra. Min erfarenhet av kärleksrelationer är att en säger väldigt mycket saker, typ; ”jag älskar dig”, ”jag är kär i dig”, ”du är fin” och så vidare. Jag uppfattar att det är betydligt mindre vanligt att en gör detta i vänskapsrelationer. Jag bekräftar i alla fall inte mina vänner på det sättet.

Jag tänker att den här bekräftelsen som ges via ord är ganska tom egentligen. Jag tänker att det inte är så mycket att en faktiskt känner sig bekräftad av detta, utan det är mer att en i och med dessa ord börjar hoppas att det ska kunna uppstå en kärleksfull praktik i relationen. Det är inte så mycket bekräftelse av en som person utan mer ett omdöme, och om en vänjer sig vid den typen av bekräftelse blir en väldigt utelämnad till den som ger den. Men den här typen av bekräftelse har väldigt hög status i samhället, eftersom den förknippas men romantiska relationer som anses vara den viktigaste formen av relation.

När det kommer till kärleksrelationer finns det liksom en mall, och en kan ofta vara relativt säker på vad en får. Även i de fall en inte kan vara säker så inbillar en sig gärna att en kan vara det. Typ om en ses så kommer en troligen vara nära varandra, kyssas, säga snälla saker till varandra och så vidare. Om det inte blir så så blir det ofta konflikter utifrån det.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap och bekräftelse, och om jag då är i en relation så är det nära till hands att söka den där. Det liksom kräver mindre till att börja med, det är ”säkert” i den betydelsen att det är samhälleligt accepterat att förvänta sig det och söka det.

Detta kan fungera till en början när en typ en ”kära” och vill vara med varandra hela jävla tiden och ~*hjälpa varandra*~ med diverse. Problemet är att om en bara har en källa till närhet, gemenskap och bekräftelse blir det lätt väldigt skört. Plötsligt en dag så är det något som inte fungerar i relationen och då står en där. Detta har i mitt fall lett till väldigt mycket destruktivitet i relationer, där jag varit väldigt känslomässigt utlämnad till en enskild persons känslor.

Det är ju inte särskilt konstigt att den andra parten i en relation inte orkar med detta, jag pallar inte heller med att människor är känslomässigt beroende av mig. Jag brukar dock försöka ta ansvar för det genom att vara tydlig med vad jag kan och inte kan ge i en relation. Till exempel; jag säger inte att jag alltid kommer finnas där och ställa upp för någon annan, jag säger inte att jag alltid kommer att vilja vara med någon annan, jag säger inte att någon kan dumpa all sin känslomässiga skit på mig, för jag vet att hur lockande det än kan vara så leder det till skit att haka i sig för mycket i varandra.

Jag uppfattar att män ofta tror sig klara av mer än vad de klarar rent socialt. De vill liksom gärna ställa upp och så, men de inser inte sina begränsningar. När en är i ett känslomässigt sårbart tillstånd är det lätt att greppa efter saker även om en vet att de inte är realistiska. Detta har hänt mig, att jag har mått dåligt och blivit intalad att jag kan lita på att få närhet och trygghet från en person som sedan inte kunnat ge mig det. Och jag klandrar egentligen ingen för att inte kunna ge någon annan det, det går inte att ta hand om sina vänner eller partners på det sättet, men jag klandrar människor för att få mig att tro att de kan, för detta leder till jävligt mycket lidande.

Denna ide om att en ska kunna hjälpa en annan människa på det sättet hänger såklart också ihop med romantiska ideal om att en ska kunna ”läka” varandra, vara allt för varandra och så vidare. När en säger den typen av saker så anspelar en på en lång lång tradition av liknande saker som sagts och lovats i musik, sagor, filmer och så vidare i all jävla oändlighet.

Det är en slags frivillig isolering som sker där en blir väldigt känslomässigt beroende av en enskild person, en person som troligen inte räcker till, eftersom ingen kan vara allt för någon på det sättet.

Jag funderar lite på hur jag ska förhålla mig till detta nu. Min nuvarande strategi är att helt enkelt inte bli så insyltad i relationer. Att varken ge eller ta emot så mycket verbal bekräftelse, att inte acceptera diverse ”löften” som ges och så vidare. Det kanske låter tråkigt, men jag tror att det är vad jag behöver för att inte börja må alltför dåligt i en relation igen. Det kräver dock ganska mycket att upprätthålla detta.

Barns och ungdomars psykiska hälsa tas på mindre allvar.

Under de senaste året har mycket hänt, och jag har fått väldigt mycket insikt på området min psykiska hälsa. Jag har börjat förstå vari mina begränsningar ligger. Kort kan sägas att jag har en stress/ångestproblematik som leder till att jag inte kan slappna av ordentligt, fokusera på saker som är relevanta. Jag oroar mig väldigt mycket över saker som jag inte kan påverka, går väldigt lätt upp i mina tankespiraler och så vidare. Jag har också vissa självdestruktiva tendenser, beteendena växlar dock.

Hur som helst; dessa problem har funnits med mig under större delen av mitt liv.

I högstadiet började jag skolka mer och mer på grund av psykisk ohälsa. Jag minns att jag var hemma helt enkelt för att jag hade ångest. Jag använde inte de termerna då, men nu kan jag med klarhet se att det var just ångest det handlade om. Då däremot hade jag absolut inga verktyg för att förstå min situation.

Det finns en idé om att tonåringar har ”tonårsångest”. Detta ord ”tonårsångest” brukar användas lite slappt och nedvärderande. Tonårsångest är liksom inte lika mycket på allvar som ”riktig” vuxenångest. Tonårsångest har en för att en är ung och typ ”grubblar på livet”, inte för att en faktiskt har ångestproblematik eller har något reellt att ha ångest över.

Jag minns en gång när jag frågade en vuxen om en kunde ringa Bris när en mådde dåligt och den sa att ”det är för de med riktiga problem”. Vad menas ens med ”riktiga problem”? Jag blev redan här lärd att det jag kände inte var värt att ta på allvar, att det inte var ”på riktigt”. Istället för att fråga mig om vad jag kände och varför jag ville ringa så utgick den här vuxna personen direkt från att det inte var ”på riktigt”.

Hela den här grejen gjorde att jag under många många år har skjutit psykiska problem framför mig, inte tagit tag i dem ordentligt eftersom jag avfärdat det som ”tonårsångest”, ”inte på riktigt” eller helt enkelt bara ett rent disciplinproblem. Det var tvunget att gå riktigt illa för att jag skulle börja orkar ta min psykiska hälsa på allvar och fundera över hur jag måste organisera mitt liv för att må bra och söka hjälp. Jag tänker att om jag hade gjort detta tidigare så hade jag sluppit väldigt mycket lidande, men eftersom jag fått lära mig att min psykiska hälsa inte är en viktig grej så har det inte varit så.

Samma sak med hur en ser på ungdomars självdestruktiva beteende. Det anses, i högre grad än när det gäller vuxna, vara en fråga om att ”söka uppmärksamhet”. Jag tycker att termen ”ett rop på hjälp” är extra fascinerande, eftersom den används för att avfärda människor istället för att faktiskt ta ”ropet” på allvar och hjälpa dem. Den här retoriken finns kring psykisk ohälsa i största allmänhet men speciellt när det kommer till barn och unga.

Det finns också en fin tradition av att inte lyssna på barn och ungdomars egen beskrivning av sin livssituation. Om en ungdom är arg på sina föräldrar heter det att den ”tonårsrevolterar”, alternativet att föräldrarna faktiskt behandlar barnet illa finns liksom inte. Ungdomens känslor tolkas sällan som en legitim reaktion på omgivningen. Ofta när en diskuterar familjesituationer så beskrivs barn och ungdomar som problem, typ att de ”provocerar”, ”revolterar” och är ”ouppfostrade”. Föräldrarna beskrivs sällan som problem, förutom möjligtvis att de är för dåliga på att ”sätta gränser” (det vill säga bestämma över) sitt barn. Samma sak gäller för skolsituationer. Till exempel så kan barnet vara ”skoltrött”, men att det skulle kunna finnas problem på skolan som framkallar denna trötthet är liksom inte i fokus.

Sedan kan det såklart också vara så att det faktiskt ”bara” är tonårsångest, det vill säga att det är något en växer ifrån eller som är bundet till en specifik situation en befinner sig i som tonåring (t.ex. bo tillsammans med sin familj eller gå i skolan) och som en sedan tar sig ifrån. Även i dessa fall är det såklart relevant att ta på allvar. Det är ju inte som att vuxnas ångest nedvärderas på det sättet, även om den är uppenbart relaterad till något specifikt som har hänt, till exempel en skilsmässa. Då finns det ändå i regel en syn på att vuxna har rätt till och bör ta hand om sin psykiska hälsa och få hjälp att ta sig ur sin situation.

Hur tänker en sig att den här synen på barn och ungas psykiska hälsa ska ge dem verktyg att ta hand om sig själva senare i livet? För mig har det varit en lång och fortfarande pågående kamp att börja ta mig själv och mitt mående på allvar och inte bara vifta bort det, som jag ju fått lära mig att göra innan. Om jag hade blivit tagen mer på allvar när jag uttryckte dessa känslor som yngre så hade jag troligen inte behövt göra allt det här arbetet själv, men nu har jag behövt kämpa emot den bild av mig själv som jag har internaliserat.

Jag är fortfarande såpass ung att mina känslor då och då viftas bort som ”en fas” (som om inte allt i livet var en fas), men det börjar ändå bli bättre ju äldre jag blir. Idag kan jag på ett helt annat sätt hävda min egen tolkning av min psykiska hälsa och kräva att bli tagen på allvar. Det är i hög grad en träningsfråga och faller säkert ut väldigt olika för olika människor, men det första steget var att inse att det där som jag innan trodde var tonårsproblem inte var det, utan har följt med mig i många många år. Att få denna insikt var både jobbigt, men också jävligt befriande eftersom jag då fick större möjligheter att ta mig själv och mina känslor på allvar.

Det är missnöje med det som är som leder till förändring, men detta missnöje måste uttryckas för att kunna kanaliseras.

Det finns en populär tes som lyder typ: ”feminister/vänstermänniskor är bara olyckliga höhö” som dras upp lite då och då när någon inte har något vettigt argument att komma med. Detta är intressant, för det anspelas på en massa grejer här som är underförstådda. Till exempel: vad spelar det för roll att någon mår dåligt egentligen? Vad har det för relevans? Jag tror att det finns två dominerande idéer här:

Den som mår dåligt eller uttrycker missnöje antas vara psykiskt sjuk och psykiskt sjuka människor antas inte kunna tänka klart kring någonting. Detta är väl en fråga om stereotypa bilder av psykiskt sjuka människor som typ psykotiska. Detta stämmer emellertid inte. Dessutom kan en vara fullt frisk och ändå vara missnöjd med saker.
Mer dunkla uppfattningar om att misslyckade människor mår dåligt, och att en inte ska lyssna på misslyckade människor. Detta är relaterat till status, det är status att vara nöjd med sin tillvaro.

Det finns såklart skillnader i hur folk mår, och dessa är säkert i viss mån relaterade till hur ”lyckad” en är (det är ju väl känt att psykisk hälsa hänger ihop med ens livssituation). Varför någons åsikt skulle vara mindre legitim på grund av psykisk ohälsa har jag dock svårt att förstå. Det är ju inte som att det är ett tillstånd som bara inträffar helt oberoende av det omgivande samhället, eller som gör att en blir helt oförmögen att se saker.

Men framförallt tror jag detta handlar om vad en väljer att framhäva. Jag tror till exempel att jag är en ganska ”normal” person i fråga om mitt mående. Jag har inga kroniska psykiska besvär, men jag plågas till och från av nedstämdhet och ångest. Detta innebär inte att jag inte också ser lycka och mening i livet, men det finns inslag som jag finner mindre tillfredsställande. Jag antar att de allra flesta har det så i sitt liv; det finns båda bra och dåliga grejer, njutningsmedel och orosmoment. En har dåliga dagar och en har bra dagar och så vidare. Jag har emellertid svårt att se någon mening med att hålla på och lyfta fram varje gång något går bra för mig eller jag har en bra dag, gör något roligt och så vidare. Jag ser liksom inte poängen i att typ skriva ”jag är så himla glad och lycklig idag” bara för att jag råkar vara det, jag förstår inte vem det skulle hjälpa. Jag förstår inte heller vad det skulle tjäna till att rada upp saker i mitt liv som jag är nöjd med. Det kan jag göra för mig själv, men jag behöver liksom inte exponera det inför världen.

Däremot ser jag ett syfte med att skriva om saker som får mig att må dåligt, eftersom jag är intresserad av att förändra dessa saker. Att gå omkring och vara tacksam för det jag har kommer inte göra samhället bättre, det kommer bara att befästa det här systemet som trots allt leder till en jävla massa lidande och det har jag inget intresse i.

Jag tänker på när jag själv hade den där hurtfriska ”tänk positivt”-attityden. Jag var precis lika ångestfylld då som nu, men det var på något sätt skönare att tänka att den där ångesten inte hade någon koppling till verkligheten utan bara var ett spöke i mitt huvud. Men ju mer jag började koppla ihop mina upplevelser med andras, desto mer förstod jag att det inte var så. Jag förstod att det inte handlade om min egen oförmåga att tänka på det ena eller det andra sättet utan att det faktiskt finns saker i samhället som påverkar en och att det är helt jävla normalt.

Att använda andra människors psykiska ohälsa emot dem är osmakligt, irrelevant och ett sätt att stigmatisera den. Det blir svårt att diskutera psykisk ohälsa som problem och finna lösningar på det om de som uttrycker att det lider av sådan blir tystade. Psykisk ohälsa gör en inte oförmögen att fatta beslut kring sitt eget liv eller att föra sin egen talan.

Jag vägrar dras in i det här tramsiga spelet som går ut på att framhäva sig själv och Sitt Perfekta Liv för att på den vägen vinna någon slags trovärdighet. Jag förstår inte varför någon skulle vara mer trovärdig för att den mår bra eller är lyckad. Snarare motsatsen, tänker jag, eftersom den som har gått igenom svårigheter har förståelse för hur det kan vara att leva i det här samhället i en utsatt position, och någonstans är det ju det vi behöver jobba med.

Det är också svårt att tro att de som mest framhäver sina perfekta lyckade liv verkligen är så jävla nöjda med saker och ting. Jag förstår inte varför den som är nöjd skulle ha något slags behov av att hävda hur bra hen mår och jämföra sig med andra eller skämma andra för deras psykiska ohälsa. Däremot tror jag att det finns en rädsla att erkänna att en inte är helt nöjd med sin tillvaro, en rädsla som mynnar ut i ett starkt behov att hävda sig gentemot andra.

Jag försöker komma till en plats där jag inte är rädd för min egen smärta, och jag märker att ju närmare jag kommer desto mindre räds jag andras smärta. Jag har accepterat min smärta som en del av livet, och har inget behov av att förneka den och därmed inget behov av att förneka andra sin. Jag skriver om det som gör ont eftersom jag tror att det är viktigt att vi pratar om smärtan, att vi låter den ta plats inom oss och utgöra en källa till förändring. Att erkänna att en vill mer i livet, att en inte är nöjd, är någonting farligt som makten gärna vill ta ifrån oss. De vill få oss att tro att allt handlar om oss själva, vårt eget slit och vår egen inställning, och därför måste den som uttrycker något annat tystas ner. Om det finns delar av tillvaron en försöker tränga undan så kommer det utgöra ett hinder i vägen från att tänka fritt kring sig själv och sin situation. Därför är det viktigt att acceptera att det finns saker i livet som gör ont.

Så min uppmaning är; sörj, klaga, gnäll, visa ditt missnöje över din tillvaro. Att förneka det kommer inte göra situationen bättre. Du kommer aldrig någonsin tjäna på att förneka det lidande som du erfar i detta samhälle. Den som försöker ta dina känslor och erfarenheter ifrån dig är troligen mest bara rädd för att fundera på sin egen situation. Det är fega små människor som försöker ta ifrån andra deras smärta, och det är stort att våga erkänna det som gör ont.

Det är missnöje med det som är som leder till förändring, men detta missnöje måste uttryckas för att kunna kanaliseras. ”Tänk positivt”-attityden som handlar om att förneka det som är jobbigt är inget annat än ett medel för att få människor att själva upprätthålla systemet genom att förneka sin situation. Därför vägrar jag framhäva de gånger jag mår bra, för det är verkligen helt jävla irrelevant. När jag har bra perioder eller är nöjd med något i livet så brukar jag njuta av dem istället för att hävda mig inför andra som inte har samma tur eller försöka frånta andra deras smärta.

Att må bra.

Tja! Tänkte skriva lite om det här med att mår bra och så. Tar tillfället i akt att slänga in en egobild eftersom det handlar om mig 🙂

Som ni kanske vet så har jag inte mått så jävla bra det senaste året. I början av förra sommaren fick jag en panikångestattack, hade en massa ångest under hela sommaren som sedan kulminerade i utbrändhet i början av höstterminen. Utbrändheten övergick i en depression som jag nu fokuserat på att ta mig upp ur.

Nu börjar det bli bättre, jag har faktiskt mått ganska bra på sista tiden vilket känns fantastiskt. I mina ögon är det framförallt tre saker som har föranlett detta.

För det första; sjukdomsinsikt. Jag har mått dåligt under stora delar av mitt liv men jag har liksom inte fattat att det handlat om just att jag mår dåligt. Jag har tänkt att det är ”tonårsångest” eller att jag inte är tillräckligt ”positiv” och liknande. Eftersom jag växlat mellan perioder där jag är oerhört produktiv och väldigt glad så har jag inte sett det som ett så stort problem. Jag har tagit mig igenom det som jag behöver i och med att jag har haft förutsättningar att göra det (kommer från medelklasshem, haft en trygg hemmiljö och så vidare). I och med senaste brytet som resulterade i sjukskrivning så insåg jag dock att detta faktiskt är ett problem i mitt liv som jag är tvungen att hantera. Insikten var jobbig på många sätt men gav mig också verktyg att ta tag i problematiken.

För det andra har jag kunnat släppa känslorna av skuld och skam som är relaterade till att inte orka. Jag har slutat tänka i banor som att det inte är så synd om mig egentligen, att jag har det bra och så vidare. Jag har förstått att psykisk ohälsa kan drabba alla, även om det såklart spelar roll vad en har för livssituation. Helt enkelt, jag har börjat se hur jag faktiskt mår istället för att se hur jag borde må.

För det tredje så har jag börjat prioritera att vara snäll mot mig själv. Ja det låter som en jävla klyscha och det är det också MEN det har funkat väldigt väldigt bra. När jag inte har känt lust till någonting så har jag inte tvingat mig själv till att göra en massa jobbiga saker utan fokuserat på att göra det som jag mår bra av. Jag har släppt alla krav på att jag måste skriva, engagera mig och så vidare och istället typ… ”lunchat” med mina ”väninnor” och liknande. Jag har lagt all energi på att sluta må kasst utan att tänka på vad jag borde göra och fixa och vara. Jag har också slutat försöka tvinga mig själv att må bra när jag gör saker bara för att det är den typen av saker som en ”ska” må bra av, utan varit mer okej med att ”ja nu gör jag det här och det är inte så jävla kul men det håller i alla fall den värsta ångesten borta”, slutat känna ångest över att jag inte mår bra och så vidare. Jag har under inga omständigheter gått utanför min så kallade ”comfort zone” eller pressat mig själv på något sätt. Det kanske jag kommer behöva göra i framtiden men inte nu, när det jag måste fokusera på är att sluta vara deprimerad.

Att må bra handlar mycket om förutsättningar. Jag har haft förutsättningarna att faktiskt ta hand om och fokusera på mig själv och mitt mående, att rensa ut majoriteten av de saker i mitt liv som gjort att jag känt mig stressad. Alla har inte de här förutsättningarna. Däremot tror jag också att många går omkring och känner en massa stress och press över saker de faktiskt inte skulle behöva känna så inför, det har i alla fall jag gjort under stora delar av mitt liv.

Min psykiska hälsa.

En sån där grej som tydligen anses vara OERHÖRT INTRESSANT är min psykiska hälsa. Folk som annars anser att det här med vetenskaplighet, bevis och sånt är det viktigaste som finns tycker helt plötsligt att de är förmögna att ge mig en diagnos utan att ens har träffat mig. Vissa bara utgår från att jag har borderline, antagligen för att det stämmer bra ihop med deras världsbild att kvinnor som inte är tillfreds med att bli förtryckta i patriarkatet är personlighetsstörda.

Det känns som att folk helt plötsligt tycker sig ha en förklaring till allt jag gör, vartende ord jag skriver, bara för att jag lider av psykisk ohälsa. De vill mena på att jag minsann är galen, lider av en personligshetsstörning eller whatever och att det är DET som är den bakomliggande orsaken till mina åsikter. Då kan de, bekvämt nog, avskriva mig som en ”galen kvinna”. Som om en person inte kan se något klart för att hen lider av psykisk ohälsa, som om hjärnan helt plötsligt slutade fungera. Det är klart att det påverkar mina perspektiv, men det är inte som att jag började vara feminist eller kommunist när jag gick in i väggen, det är värderingar som jag har haft under flera år alldeles oavsett hur jag har mått.

En kan ju också fråga sig varför psykisk ohälsa/personlighetsstörning ses som en uttömmande förklaring. Människor lider ju i regel av sådant av en anledning, inte för att de bara råkade vara skapta på ett visst vis. Hur kommer det sig att vissa ser det som att frågan är ”klar” när en har konstaterat att en människa är psykiskt sjuk? Ungefär som om det började och slutade i personen själv, och inte hade något med omgivningen att göra.

Min psykiska ohälsa kommer sig av en mängd olika faktorer, där den utlösande faktorn var stress. Jag läste på 150 %, läste en jävligt tung kvinnojoursutbildning, kom in på en av kurserna för sent och var tvungen att ta igen en massa och jobbade dessutom väldigt mycket på tjejjouren med en ganska tung grej. Detta var en situation som blev alldeles för tung och ledde till att jag gick in i väggen. Efter att detta skedde så har jag sjukskrivit mig från skolan och avsagt mig alla ideella uppdrag, för jag fixar inte något av dem. Det enda jag orkar med är att driva denna blogg, vilket jag väljer att göra för att det får mig att må bra.

Givetvis har jag sökt hjälp för detta, men det är ingenting jag skriver om eftersom jag inte anser det vara särskilt relevant hur det går med min personliga pyskiska hälsa. Ni som vill ”tipsa” mig om vad jag borde göra kan med andra ord tagga ner, för jag fixar detta så bra så bra på egen hand. Jag får hjälp av så kallade professionella, alltså människor som vet hur det här med psykisk ohälsa fungerar, och inte någon person som sitter och har ”teorier” på flashback.

Vissa har fått för sig att eftersom jag anser att samhällsstrukturer har något att göra med hur folk mår så tycker jag dels att jag själv inte har något ansvar för att lösa mig situation eller att jag inte heller vill lösa min situation. Detta är såklart inte sant, jag vill inte må som jag gör och jag inser också att jag kommer kunna må bättre under förutsättningarna med rätt hjälp. Däremot anser jag inte att hela förklaringen ligger i vem jag är, utan att förklaringen till stor del ligger i vilka situationer jag befinner mig i. Jag menar att det känsla av otrygghet över samhället och min framtid jag går omkring med, det förtryck jag blir utsatt för och den stress jag lever under är viktiga faktorer till varför jag mår som jag mår. Givetvis går det att hitta vis att hantera detta, och det är något jag jobbar på att göra, men det mest relevanta för mig är att lösa situationen som sådan genom politiskt arbete.

Det går att jobba på två fronter samtidigt. Det går att skapa strategier för att överleva i samhället samtidigt som en kämpar emot det. För mig hänge dessa tu ihop, genom att analysera min situation så kan jag lägga ansvaret där det hör hemma och förstå hur jag ska kunna må bättre själv. Genom att inte skuldbelägga mig själv för att jag reagerar ”fel” på saker och ting så kan jag inse hur jag är en människa som reagerar ganska normalt på en jävligt jobbig situation. Det betyder inte att alla skulle reagera som jag, men det betyder att allting inte sitter inne i mig. Detta gör emellertid inte att jag inte försöker lösa problemet på en individuell nivå, jag tycker mest inte att det är så jävla kul att skriva om då jag intresserar mig för politik och inte typ… självhjälp. Saker och ting som sker är mångfacetterade, och jag väljer att fokusera på den samhälleliga sidan av saker och ting, då det är den jag uppfattar som politiskt relevant.

Psykisk ohälsa.

Jag har ju som ni kanske snappat upp gått och blivit utbränd på grund av livet i det här samhället. Jag har tänkt mycket på det här med psykisk ohälsa innan och jag tycker att det är intressant hur otroligt stigmatiserat det är att prata om det. Psykisk ohälsa är ju något som i hög grad används emot människor, speciellt kvinnor som anses vara ”hysteriska” och liknande. Det tar väl också emot att erkänna att en är en av ”dem” för många, även om det ju faktiskt är otroligt många människor som mår dåligt på olika sätt.

Jag tänker lite som med feminism att eftersom det personliga är politiskt är det oerhört viktigt att börja just i det personliga och diskutera det. Varför mår vi egentligen så dåligt i det här samhället och vad kan vi göra åt det? Alltså politisera våra psyken.

Jag tror att en stor anledning till ångest är den ständiga osäkerheten och den falska valfriheten. Att inta ha någon fast punkt i tillvaron tär otroligt, och eftersom arbets- och bostadsmarknaden blir mer och mer osäker samtidigt som välfärden monteras ner så är just osäkerhet något väldigt reellt kännbart för många. Det kan liksom vara så otroligt lite som skiljer ett helt okej liv från att kräla på samhällets botten, typ en opassande graviditet, en sjukdomsperiod, att en får sparken.

Jag tror att den falska valfriheten som vi tutas in med spär på detta ännu mer, de flesta har liksom inte så många alternativ i praktiken men eftersom vi inbillas att vi har det så anses det alltid vara vårt eget fel om något går snett. Den falska valfriheten gör också att människor får det svårt att organisera sig politiskt kring sin situation, eftersom allt handlar om ”dåliga val” och inte ett kefft samhällsbygge.

Läs ett reportage om psykisk ohälsa jag skrivit!

Har publicerat ett reportage jag skrev angående psykisk ohälsa, positivt tänkande och hur detta hör ihop med kapitalismen och osäkerheten för Direkt aktion för ett ganska bra tag sedan här, på min andra blogg som jag tyvärr är sjukt inaktiv på. Det är en ganska lång text och det är andra gången jag skriver ett reportage, så det är inte helt hundra överallt, men jag är ändå förhållandevis nöjd. Vore kul om folk läste och kom med feedback. Bjuder på lite citat för att göra er lässugna:

Angående framgångssagorna och osäkerheten.

Samhällsideologin utformas för att få människor att acceptera osäkerheten. Vi matas med drömmar om allt vi kan uppnå och på samma gång uppmanas vi att inse den råa verkligheten: att vi kanske inte kommer kunna lyckas med allt detta. Om vi inte lyckas är vi helt enkelt är tvungna att acceptera det som en del av spelets regler. Vissa vinner och uppnår sina drömmar medan andra förlorar. För att vi ska acceptera förlusterna så måste vi matas med budskapet att även vi kan bli vinnare.

Angående hur hetsen krig friska personer framkallar sjukdomsförklaringar:

På grund av detta skuldbeläggande kan sjukdomen rentav verka som en försvarsmekanism, ett sätt att återta kontrollen över livsrummet och ursäkta sig för att man inte lyckas uppfylla samhällets och arbetslivets krav på optimal prestation. Sjukdom är den enda ursäkt som accepteras.”

Angående självhjälpslitteratur, mindfullness och så vidare:

Att låta de psykiska besvär som inte kan hanteras av psykologin istället hanteras av pseudopsykologin i form av självhjälpslitteratur och olika former av ”andlighet” är att låta konsumtionssamhället tränga in även i vårt innersta. Den självklara lösningen på ett problem är inte längre att söka stöd hos vänner, sin familj eller sin partner, sådant avfärdas av samma böcker och på samma kurser som energitjuveri. Istället ska vi söka oss till olika former av professionella substitut för detsamma.

Angående hur samhället påverkar den psykiska hälsan.

Det är inte konstigt att människor mår dåligt i ett samhälle där allt kan säljas och köpas, där man ständigt måste reproducera sin arbetskraft och sin anställningsbarhet, där man tvingas leva i ett tillstånd av ständig osäkerhet och på toppen av allt detta måste genomgå den hjärntvätt som kallas att tänka positivt.

När likhet leder till oförståelse.

Funderade lite mer på det här med kommentaren på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra och har tänkt att det kanske har att göra med någon slags missunnsamhet. Jag tänker att om man har kämpat sig ur psykisk ohälsa utan att klaga, kanske för att man tänkt att det är sånt man liksom inte pratar om, så kan det sticka ganska mycket i ögonen när man ser att andra kommer ut med sina problem och får en massa kärlek och sympati istället för förebråelser. Kanske önskar man att man hade kunnat göra så själv när man mådde dåligt? Jag tänker att det är den typen av missunnsamhet som kommer när man själv känner sig bitter över att man inte vågade göra vissa saker och att man då istället börjar se det som skamligt och fel att göra så, förstår ni hur jag menar?

Jag tycker i alla fall att det är sorgligt att människor som egentligen är de som borde känna mest sympati för de som är i dessa situationer istället hjälper till att upprätthålla stigman som finns kring det.

I alla fall, när jag skriver om detta kommer jag att tänka på ett inlägg hos Marielle som satt djupa spår hos mig som handlar om detta med att även om man genomlidit samma sak själv så kan man liksom inte återkalla känslan (jag citerar nu bara en liten bit, läs hela för språklig orgasm):

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Det är så starkt det här. Och jag tänker att kanske är det just detta det handlar om, det där att man liksom i efterhand inte kan förstå ens vad man själv gick igenom men att man invaggar sig i en ide om att man förstår, invaggar sig i en ide om att det var uthärdligt det sätt man hanterade sina egna känslor på och invaggar sig i en ide om att det ”bara” är att ta sig i den jävla kragen och sluta klaga. Och jag tänker att det kan vara därför personer som själv haft det svårt ibland kan kännas lite extra dömande mot andra som är i samma situation.

På ett sätt kan det vara lättare att vara förstående emot folk som över huvud taget inte delar ens erfarenheter för då kan man liksom verkligen greppa detta att man inte förstår, däremot om man själv har varit i liknande situationer och hanterat dem annorlunda kan det vara lätt att tänka att ”sådär gjorde ju minsann inte jag inte” och därmed anse sig har något att säga till om utan att fundera på det lilla faktum att alla människor är olika och man hanterar motgångar och till och med strikta diagnostiserade tillstånd helt och hållet annorlunda.

Till skillnad från till exempel mig då som aldrig har varit med om något liknande och liksom vet om det gott och väl. Jag vet att jag inte förstår, inte känslomässigt i alla fall. Den insikten gör mig vaccinerad från alla tankar i stil med att jag skulle ha hanterat det annorlunda. Sedan finns det såklart även den typen av stolpskott som inte har varit med om något närliggande men ändå ska komma och påstå att de fattar vad det handlar om men dte är ändå intressant detta, hur liknande erfarenheter kan späda på oförståelsen.

Varför inte bara acceptera att folk gör olika.

Läste igenom kommentarsfältet på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra igen lite såhär i efterhand och hittade följande:

Tycker överlag att det ska skyltas så jäkla mycket med ”dåligt mående” nuförtiden. Har själv haft diagnosen boRderline med djupa depressioner, upprepade suicidalförsök och ätstörningar i nästan 15 år av mitt liv (är frisk sen 7 år) men inte sjutton var det något jag gick ut och berättade för kreti och pleti eller ens beklagade mig över . Fan heller, jag gick i enskild terapi, gruppterapi, träffade psykologer och psykiatriker, fick höga doser psykoframaka samtidigt som jag kämpade mig igenom universitet och mina första jobb. Jag gjorde allt för att ta mig ur min sjukdom och jag lyckades men inte fan gnällde jag på någon jävla blogg som Tyra gör typ varannan dag. Livet är hårt ibland, acceptera det och ta tag i dig själv.

Alltid alltid när det är någon som mår dåligt och snackar om det så kommer det någon jävel och ba: ”jaaaag har minsann också mått dåligt och då hanterade jag inte alls det på det där dåliga dåliga viset som den här personen gör” och varje gång så känner jag bara för att gräva ner mig i ett jävla hål i marken.

Förutom den otroligt tröttsamheten i att andra, oavsett om de har egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller ej, ska komma och ha åsikter om hur någon annan hanterar just sin inre strid så kan jag verkligen känna att den som har personlig erfarenhet av att må dåligt borde vara en aning mer ödmjuk inför andra som gör det. Varför är vissa som har erfarenhet av att må dåligt så otroligt pigga på att läxa upp andra som av olika skäl gör det på ”fel” sätt? Varför kan folk inte bara acceptera att andra människor inte hanterar saker såsom man själv gjorde och sluta whina? Fattar inte varför det ska vara så svårt.

Men det sorgligaste och på ett sätt det roliga i denna kommentar är att personen som skrivit den själv känner sig tvungen att skryta med att hon minsann har mått jättedåligt, hon har gjort en massa suicidalförsök och så vidare men INTE SKYLTADE HON MED ATT HON MÅDDE KASST FÖR DET! Nej, hon bet ihop såsom sig bör. Men nu pallade hon uppenbarligen inte bita ihop längre utan var tvungen att berätta om att hon minsann också hade det hemskt.

Om man nu inte tycker att man ska skylta om hur dåligt man mår ska man väl också hålla käft om sitt eget även om det ligger bakom en i tiden? Eller?