relationer – Sida 10 – Fanny Åström

Att förneka tidigare erfarenheter är att förneka rätten till sin historia.

En gång hade jag ett förhållande med en man som tyckte att det var väldigt jobbigt att jg var mer sexuellt erfaren än vad han var. Jag minns bland annat att han tyckt det var jobbigt med en bild på min facebook där jag satt i knäet på en annan man för att folk ”inte skulle tro att jag var någon slampa”. Han tyckte också att det var jobbigt när jag berättade om tidigare sexuella erfarenheter.

Det här med tidigare sexuella erfarenheter verkar vara ett problem i många relationer. Män som skämmar sina partners för deras tidigare erfarenheter, kallar gamla ligg för ”snedsteg” och så vidare. Det kan ju förvisso hända att en själv ångrar vissa sexuella erfarenheter, men detta innebär inte att någon annan ska göra det åt en. Mina sexuella erfarenheter är mina, och det är upp till mig att värdera dem. Även om jag själv ångrar dem så har inte min partner rätt att önska att de var ogjorda. Min partner har ingen rätt att värdera mitt tidigare liv.

För mig är det numera en självklarhet att en i en relation kan diskutera tidigare erfarenheter, såväl sexuella som i relationer över huvud taget. Att inte kunna göra detta tyder på bristande intresse för den andra som människa. Mina relationer och sexuella erfarenheter har påverkat den jag är idag och hur jag gör relationer idag, alltså borde det vara något som min partner intresserar sig för snarare än försöker förtränga. Mina relationer är ju en del av mig, och den som gör anspråk på att älska mig borde därmed även acceptera detta. En behöver inte tycka att allting som skedde i mitt tidigare liv är rimligt för det, men en borde intressera sig för det och fråga sig hur det påverkat mig istället för att försöka förneka det, ty det är att förneka en del av den människa en säger sig älska.

Vissa verkar tycka att det är ”kärleksfullt” att vilja vara den enda/första för en annan människa. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För det första skulle människan inte vara densamma utan dessa erfarenheter, för det andra är det en fråga om äganderätt vilket i mina ögon är objektifiering och motsatsen till kärlek.

Varför vill en egentligen vara först? Detta är ett romantisk ideal som många värderar högt; om en träffar en människa en tycker om så vill en liksom dela allt med denne, och detta anses vara ”fint” och ”naturligt”. Jag tolkar det i termer av makt; det handlar om att inte vilja ha någon konkurrens, att inte vilja att den andra personen ska ha några referenspunkter utanför den egna relationen så att hen därmed blir mycket mer mottaglig för en själv. Det handlar helt enkelt om att förvägra den andra parten rätten till ett eget liv, till sina egna erfarenheter och värderingar. Det handlar om att försöka ta en människa ut från sitt sammanhang, om att måla upp en bild av den människans ”kärna” och vilja komma åt den i sitt relationsprojekt istället för att inse att den människan liksom alla andra formas av sina erfarenheter.

Att känna sig hotad av tidigare relationer är att känna sig hotad av att den andra parten har erfarenheter utanför en själv, och det är ett jävligt obehagligt och kontrollerande tankesätt.

Tidigare erfarenheter, positiva som negativa, är någonting jag har dragit mycket lärdom från och som har fått mig att förstå mer om vad som är rimligt respektive orimligt i en relation. I de relationer jag ingår i nu så har jag betydligt mycket större förmåga att själv avgöra vad jag vill och inte vill än vad jag hade i min första relation, i vilken jag i princip gick med på allt som skedde för att jag inte visste hur det skulle vara. En kan förstå att vissa känner sig hotade av detta, eftersom det inskränker deras makt och tolkningsföreträde rörande vad som pågår i relationen. Att någon har utvecklat egna värderingar och ett eget språk för att beskriva det som sker i relationer är onekligen ett hot för den som vill härska.

Den som bryr sig om att forma bra relationer borde vara glad för de tidigare erfarenheter som ägt rum i partnerns liv, ty det är något som leder till insikt. En borde vara bättre på att ta tillvara på dessa erfarenheter och diskutera dem på djupet istället för att bara tränga undan dem. Varje tidigare relation och sexpartner är något en kan dra lärdom utifrån om en bara vill, och att förneka sig själv och relationen denna lärdom för att en inte vill vara den enda för sin partner är dumt och någonting som hindrar ett rimligt relationsprojekt från att äga rum. Att värdera sitt eget ego högre än att bygga en rimlig relation är inte kärleksfullt, utan enbart egoistiskt.

Den manliga toffeln.

Det finns en uppfattning i samhället att det finns män som är ”snälla” och blir ”hunsade” av sina fruar. Det porträtteras ofta i form av kvinnor som bara kräver och kräver saker av sina män, som inte visar särskilt stort intresse. Tänk Selma och Fridolf typ; en matrona som har stenkoll på hus och hem och vet hur hon vill ha det, och så Fridolf som bara lojt accepterar saker och ting men knappast tar något eget initiativ eller ansvar.
Och visst finns den här dynamiken, jag har både sett den och varit i den själv. Hamnat i en situation där jag kan blivit gnällig, tjatig och så vidare.

Så varför blir det såhär? Först och främst har det att göra med att det anses vara kvinnans ansvar att hålla ihop såväl hushåll som relation. Eftersom kvinnan är den som har yttersta ansvaret för hemmet och relationen så blir det hon som ”projektleder” vilket lätt sätter henne i en roll där hon blir gnällig och tjatig helt enkelt för att hon tar det övergripande ansvaret för att allting ska fungera.

Sedan är det en fråga om passivitet. Olika män är mer eller mindre passiva inför saker, men faktum är att många män helt enkelt inte känner att de behöver ta något ansvar för hushåll och relation. De väntar glatt tills att kvinnan konfronterar dem med olika problem och först då tar de tag i det, istället för att se till att själva se problem och ta tag i dem. Detta kan ofta uppfattas som att mannen är ”snäll” eftersom han gör som kvinnan säger, men i själva verket handlar det om att han lägger över ansvaret på henne.

Dessutom är det knappast så att mannen alltid gör som kvinnan säger, snarare sker det en förhandling där kvinnan är det drivande parten och mannen är den som har makt att säga nej och inte. Kvinnan levererar en mängd olika förslag, och sedan får mannen helt enkelt själv bestämma vilket som passar honom. Det är inte heller ovanligt att mannen säger ”okej, jag ska ändra mig” bara för att slippa diskussion och sedan helt enkelt inte gör det. Relationssamtalet blir ”löst”, men informationen bearbetas inte

Jag har varit i relationer med män som har varit passiva på det här sättet och det har varit skitjobbigt. Ofta har de struntat i att ta upp problem tills att en är i konflikt och då nämner de typ ”jag har tyckt detta varit jobbigt jättelänge” som ett jävla vapen i diskussionen. Istället för att direkt ta upp något så undanhåller de information så att de ska kunna skifta fokus när en själv har något på hjärtat. Då tolkas de kanske som ”snälla” eftersom de har gått omkring och tänkt på något länge utan att säga något, men i själva verket är det en fråga om makt. ”Jag ville inte belasta dig med det” kanske de säger, men det blir ju en belastning ändå eftersom problemet kvarstår och en inte får någon möjlighet att lösa det.

När jag har sagt till män att jag inte vill att de till exempel ska strunta i att ta upp problem för min skull så har de ändå fortsatt med samma beteende och fortsatt dra samma svada om att de inte ville belasta eller bekymra mig, trots att jag pedagogiskt förklarat att jag inte anser att det är en belastning att ta upp relationsproblem på ett rimligt sätt. Ändå har de fortsatt att ta sig tolkningsföreträde i situationen och fortsatt med detta beteende. Det är en fråga om ett maktspel och inte om omtanke.

I sådana relationer har jag behövt vara ännu mer på min vakt för att ”upptäcka” detta, eftersom jag vetat att mannen håller inne på en massa grejer för att vara ”snäll”. Detta har fått mig att göra ännu mer känslomässigt arbete. Många gånger har jag uttryckligen frågat ”upplever du detta som problematiskt” och fått ”nej” till svar för att senare få veta att han visst gjorde det. Fan vad det är frustrerande att vara i en sådan relation. Alltid känslan av att det finns något outtalat som när som helst kan dras fram och användas emot en.

Att undvika att ta ansvar är inte att vara snäll, det är tvärtom att vara ganska elak. Att tvinga in någon i en position där hen hela tiden känner ansvar för att tolka den andras känslor eftersom hen aldrig någonsin klämmer fram det av egen fri vilja är jävligt taskigt och att ta oerhört mycket tid och energi i anspråk från sin partner. Var istället lite aktiv i relationen; fundera och säg hur du vill ha det med saker och ting istället för att bara låta saker ske omkring dig. En kan göra detta utan att för den sakens skull bestämma allt, det handlar om att känna in sin partner och ha ett samspel där båda delar med sin av sina tankar kring relationen för att komma fram till gemensamma lösningar som båda förstå och strävar efter.

Jag misstänker att män ofta ”går med på” kvinnors lösningar för att de ska slippa känna ansvar för saken. Om de inte kommer med någon egen input utan bara accepterar någon annans lösning rakt av så slipper de känna sig ansvariga om det går dåligt. Givetvis blir resultatet sämre om bara en part anstränger sig för att komma fram till hur en ska ha det, eftersom en bra relation kräver aktivt deltagande från alla parter. Men det är väl bekvämare att bara strunta i att känna eller ta något slags ansvar och hoppas att någon annan löser det åt en eller åtminstone står ut med ens passivitet.

Du har ingen rätt att tro att du någonsin har älskat mig.

Det har funnits män i mitt liv som har påstått att de älskar mig, men gång på gång i sitt agerande påvisat motsatsen. De har sagt att de älskat mig men de har inte behandlat mig på ett kärleksfullt sätt.

Vad är kärlek? Enligt mig är det en praktik. Kärlek är något en gör, inte en känsla en känner.

Att strö ord och löften som en inte kan hålla omkring sig tolkas ofta som kärlek. Ju större orden är, desto större är kärleken, oavsett om det finns någon förmåga att leva upp till orden eller inte.

När jag träffat människor som jag haft något speciellt med så har jag snarare känt ett behov av att vara försiktig i relation till dem. Jag har inte velat lova saker jag inte kan hålla, inte velat skapa falska förhoppningar, för jag vet att människor är sköra och att relationer är sköra. Jag har snarare velat visa kärlek genom mina handlingar; att finnas där, att ställa upp, att lyssna och ta till sig av vad de har att säga och hur de vill forma vår relation.

När jag konfronterat vissa med den uppenbara bristen på kärleksfullhet i deras sätt att förhålla sig till mig så har de kunnat svara med att istället övertyga mig om att de visst älskar mig ännu mer. Jag har tyvärr köpt det här många gånger, troligen för att jag själv gärna har velat att det ska vara sant. Som om dessa starka känslor i sig skulle kunna få mig att må bra och växa, som om det inte var deras praktik som var det verkligt värdefulla.

Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.

Jag önskar att män som inte varit kapabla att ge mig kärlek inte hade sagt att de älskade mig, för det fick mig att tro att det fanns något där bakom som jag ville kämpa för att få. De trodde att deras ”kärlek” var nog för att få relationen att funka, att de inte behövde fundera på hur de agerande gentemot mig, och de fick mig att också tro detta.

Jag tycker inte att den som betett sig okärleksfullt mot mig har någon rätt att säga att den älskat mig. För mig är det inte kärlek om en inte är kapabel att behandla mig med respekt, det är snarare objektifiering och ägandebehov som ligger till grund för den känsla som i folkmun kallas för ”kärlek”.

Numera är jag mycket försiktig med kärleksförklaringar, både att ge och ta emot. Jag vill att kärleken främst ska synas genom handlingar, inte lovas genom tomma ord. Sådant binder människor till varandra och ritualiserar lögnen som en del i relationen.

Att be om ursäkt.

Ibland inser människor att de har gjort något fel och ska be om ursäkt för detta. Detta är såklart fint och bra på många sätt, men ofta blir ursäkter som inte framförs på ett bra sätt snarare en fortsättning på ett övergrepp. Jag upplever att det är vanligt att ursäkter framförs på ett okänsligt sätt som snarare handlar om att personen som framför ursäkten vill ha något av mig än att den vill be om ursäkt för något den gjort mot mig.

En gång så var jag på en fest där en man skämtade sexistiskt med mig, varpå jag blev arg och sa till. Först brydda han sig inte utan höll på med bortförklaringar, men när han till slut fattade grejen så följde han efter mig hela kvällen och bad om ursäkt. Jag sa att det var okej, och det tyckte jag också att det var, men jag hade ju ingen större lust att prata med honom. Jag var inte arg över det som hade hänt, men givetvis vill en inte fortsätta hänga med någon som inlett umgänget med att göra en upprörd. Men det var som att han inte bara ville att jag skulle förlåta hans handling utan också umgås med honom och bekräfta att han var en bra person, vilket jag givetvis inte kunde göra eftersom vi inte kände varandra och att han dessutom ju faktiskt hade betett sig illa mot mig. Hans ”ursäkt” blev endast jobbig och besvärande för mig, det förstörde min kväll mycket mer än vad hans sexistiska skämt hade gjort.

Att hantera ursäkter som framförs såhär kan vara väldigt svårt. Ofta handlar det om människor som har något slags intresse av att vara bra personer och då vill en liksom gärna uppmuntra det och bekräfta dem i det. Jag märker att jag mycket lätt faller in i att säga att saker som inte är okej är okej för att en person visar sig ångerfull inför det. Detta är något som sker både i relationer jag har och med människor som jag känner ytligt eller kanske inte ens känner över huvud taget.

Det här att be om ursäkt är en känslig sak. Många människor ber inte om ursäkt på ett ärligt sätt. De vill egentligen inte göra något för personen de ber om ursäkt till utan vill främst ha syndernas förlåtelse. De vill höra att det som skett är okej, att de är bra personer och så vidare. Ungefär som om ursäkten skulle göra det som hade skett ogjort.

Jag hatar när någon ber om ursäkt och jag förväntas ge något tillbaka till den personen. Att jag förväntas lägga huvudet på sned och ba ”men lilla gubben jag förstår att det var jobbigt för dig vad synd det är om dig”. Att jag förväntas ha någon slags förståelse för dennes situation, det som ledde fram till handlingen som ska ursäktas och så vidare.

Jag uppskattar en ärligt menad ursäkt, men det innebär inte att jag för den sakens skull vill ha något med den personen att göra i framtiden eller se hen som en bra person eller en person som skulle vara bra för mig. Vissa människor verkar förvänta sig att en mottagen ursäkt innebär att det som skett är utraderat, men det som ägt rum kan inte bli ogjort. Även om jag uppskattar att någon ber om ursäkt för ett sexistisk skämt innebär inte det att det inte spelar roll att personen drog ett sådant skämt från första början.

Jag förstår att det kan vara viktigt med förståelse för att en ska kunna ändra ett beteende, och detta respekterar jag. Detta innebär dock inte att en kan hämta denna förståelse från personen en sårat. Jag tycker till exempel att män kan träffa varandra och diskutera sitt förtryck av kvinnor så att de kan komma vidare, men jag tycker inte att de ska terrorisera kvinnorna de utsätter för sitt förtryck med detta. Det blir bara ett dubbelt förtryck; inte bara ska en utsättas för en massa skit utan en ska också tvingas ha förståelse för förövaren.

Om en är ärlig i sin ursäkt så borde en lägga fram den och sedan träda tillbaka. Om personen en har bett om ursäkt inför vill ge sin förlåtelse eller ha kontakt så är det upp till hen att ombesörja detta. Att be om ursäkt gång på gång är att utsätta någon för en social press. Förlåtelse är ingenting som kan begäras, utan det är något som måste ges frivilligt. En kan be om förlåtelse men en kan inte pressa någon till det. Om förlåtelse sker under press är det ingen genuin förlåtelse utan bara en fråga om en ritual som utförs för att det ska kännas bra för personen som känner skuld.

Om en känner skuld för något en gjort bör en först och främst se till att ändra sitt beteende till framtiden, snarare än att de människor en utsatt ska säga att det är okej. Att be om ursäkt för tidigare misstag kan aldrig vara en kompensation för förändringsarbete. Ändå känns det som att många människor fokuserar på att älta det förgångna snarare än att sträva efter förändring i nuet. Att be om ursäkt i en sådan kontext är bara ett stort självbedrägeri och att tvinga en annan människa att återigen ta hand om ens känslor. Om en inte är redo att be om ursäkt förutsättningslöst så kan en lika gärna strunta i det, ty då är det bara en tom ritual.

Patriarkal passivitet och att ta ansvar för sina relationer.

Kollade på Scott Pilgrim vs the world för några dagar sedan och tänkte på den här tjejen han dejtar innan har träffar Ramona. Det är ett så perfekt exempel på patriarkal passivitet; det är tydligt att han inte har något större intresse i henne men han är med henne tills det dyker upp något roligare eftersom det är bekvämt så för honom. Varför inleder han ens en relation med henne från första början? Det är uppenbarligen bara en fråga om att han känner att han behöver någon och hon finns tillgänglig.

Det är rent smärtsamt att se hennes försök att få kontakt med honom samtidigt som han har huvudet på helt annat håll. Hon agerar verkligen stöttande flickvän och peppar och hjälper honom precis hela tiden samtidigt som han är totalt ointresserad. Hur står han ens ut med att vara omgiven av en person som underkastar sig honom så till den milda grad?

Detta är något som jag uppfattar att män ofta gör tyvärr, har relationer på slentrian med människor som anstränger sig oerhört mycket för att tillfredsställa dem. För mig framstår det som obegripligt hur en kan stå ut med att någon underkastar sig så mycket när en själv inte är intresserad, men Scott tycker inte att detta är ett problem utan han bara låter det fortgå tills hans rumskompis tvingar honom att göra slut.

Den här vårdslösheten mot andra människor som kommer ur passiviteten är verkligen skadlig. Det handlar om att knyta människor till sig utan att ge relationerna det arbete de förtjänar. Jag antar att det är en kombination av rädsla för ensamhet och bristande ansvarskänsla som spelar in. Det är bättre att undvika det ”besvär” som uppstår vid ett uppbrott. Det är bekvämare att vänta på att den andra parten ska fatta läget och dra, så en slipper göra det själv och slipper ha dåligt samvete för att en sårat någon.

I monogamins värld fungerar som så att framförallt det formella uppbrottet är ett svek eller något en har rätt att vara ledsen. Att behandla någon en är i en relation i med bristande respekt tas sällan upp som ett exempel på svek. Den som dumpar har inte ”rätt” att vara ledsen, för det handlar bara om att vara eller inte vara i en relation med en annan människa och inte om vad som sker i den här relationen. Därför missköter vissa sina relationer i hopp om att slippa vara den som dumpar, men själva misskötandet är såklart också ett svek och dessutom ett värre sådant eftersom en inte bara överger en person utan dessutom låter den personen hoppas och vara fortsatt känslomässigt involverad.

Det är ansvarsfullt att vara tydlig med sina intentioner och inte ingå i relationer med personer som uppenbarligen vill mer än vad en själv vill. Den som vill mer kommer såklart att vilja få det lilla hen kan, men i längden är en sådan relation endast ett hänsynslöst exploaterande av den som vill mer, eftersom den alltid kommer att anstränga sig mer och så vidare.

Relationer och identitet.

En grej jag tänkt mycket på sedan uppbrottet med mitt ex och flytten till Stockholm är hur mycket ens liv och därmed också ens självbild kan komma att hänga ihop med ens relationer.

När jag och mitt ex gjorde slut så ändrade jag på en massa av mina levnadsvanor. Till en början tyckte jag att detta kändes väldigt jobbigt, för det kändes som att anledningen till att jag levt på ett visst sätt innan var för att jag var med honom och inte för att jag ville det. Jag började undra vem ”jag” egentligen var och fick en mindre identitetskris.

Jag och mitt ex flyttade ihop innan vi blev ihop, det var genom honom jag hittade boende i Uppsala, och jag förknippade honom med mycket av vad det var att vara vuxen. Innan vi flyttade ihop hade jag bara bott hemma och jobbat som au pair, så han var den första personen jag skapade något slags vuxenliv tillsammans med och kom såklart i och med detta att symbolisera mycket av det, självständighet och så vidare.

När jag flyttade till Uppsala hade jag vissa drömmar, och dessa drömmar kom att förknippas med honom och vår relation eftersom det var med honom jag gjorde saker för att förverkliga dessa. Nu när vi inte är tillsammans längre är det svårt att hitta tillbaks till vad jag egentligen vill, vilka av de drömmar jag närde då som var ”mina” och vilka som hade med relationen och hans inflytande att göra.

Nu har jag börjat tänka om lite kring detta. Givetvis var det så att många av mina beslut i livet då berodde på honom, men det betyder inte att de inte också var mina egna beslut. Jag befann mig i en viss social kontext där han ingick och i denna kontext tog jag mig uttryck på olika sätt. Nu befinner jag mig i en annan kontext och gör andra saker. Men vissa grejer finns alltid med mig, som min vilja att reflektera kring patriarkala strukturer och relationer och att uttrycka mig.

Jag tänker att vi ofta i våra relationer skapar en slags gemensam identitet, eller bygger vår identitet på våra relationer. Med honom så kände jag mig på ett visst vis, tänkte på mitt liv i vissa banor och så vidare. Det är lätt att tappa bort sig själv i allt det där. Redan projektet att skapa någon slags identitet är problematiskt, och extra problematiskt blir det om identitetsskapandet kretsar kring en relation. Det är lätt att en klamrar sig fast i den relationen av rädsla för det okända. En vill gärna vara någon, ha ett livsprojekt att hänga upp sig på, och en relation kan lätt komma att bli ett sådant, speciellt om en bor tillsammans. En lever genom någon annan helt enkelt för att det är enklast så, för att en inte behöver tänka efter så mycket eller ta ansvar för sin egen existens.

Mitt liv är långt ifrån perfekt nu men jag är på ett helt annat sätt tillfreds med min situation, och framförallt så känner jag mig fri. Jag känner mig fri för jag har ingen relation som jag kan definiera mig själv igenom just nu. Det leder förvisso till att jag måste tänka mer på vad jag vill, tänker och känner, men det är ju i grund och botten en bra grej.

Framförallt kan jag numera tänka att tiden där och det liv jag levde där ändå var värdefullt oavsett hur jag lever mitt liv i framtiden.

”Eget ansvar” handlar om att tycka att allt som händer är ens eget fel.

En grej som är intressant när en pratar om hur män beter sig i relationer är hur många människor, främst män, som reagerar på informationen genom att säga typ ”ni passade ju bara inte ihop” och liknande. Så kan det såklart vara, men det är ju fortfarande intressant att analysera relationerna ur ett strukturellt perspektiv. Till exempel: varför ingick vi i relationen, varför fungerade inte relationen, varför var vi kvar i relationen så länge och så vidare?

Vissa säger typ ”det är ditt ansvar att lämna en destruktiv relation”. Jag tycker inte om ordet ”ansvar” i sammanhanget, men jag anser såklart att det är önskvärt att människor lyckas lämna relationer som inte är bra för dem, vilket i mitt perspektiv innebär att de allra flesta borde lämna sina heteromonogama relationer då dessa generellt är destruktiva.

Den som tycker att människor ska ta ansvar över sina relationer borde ju egentligen applådera att någon bloggar om relationsmönster, så att den som är i en dålig relation lättare kan identifiera dessa och lämna relationen. Att beskriva destruktiv relationsdynamik är ju någonting som hjälper människor att ta sig ur den. MEN de människor som kommenterar såhär verkar ju generellt tycka att min blogg är en dålig grej. Då frågar en sig, varför är det så?

Jo, det handlar såklart om att dessa människor egentligen vill att människor ska ingå i heteromonogama relationer. När jag skriver om destruktiva relationer ur ett strukturellt perspektiv så är detta skrämmande eftersom det kan få människor att på ett djupare plan kritisera sina relationsmönster, och detta finns det personer i samhället som förlorar på, framförallt gruppen män. Män vinner på att ingå i heteromonogama relationer eftersom de kan exploatera människor i dessa.

Om en genuint vill att folk ska ta ansvar över sitt liv borde en omfamna att människor diskuterar de relationer de befunnit och befinner sig i, hjälper varandra att se problemen och att lösa dem. Det är det som är meningen med till exempel den här bloggen, att hjälpa folk med det. Meningen är att hjälpa folk att kunna hitta kraft att förändra sitt liv. Ändå får jag hela tiden ”motargumentet” att jag har ”eget ansvar” slängt i fejset. Ungefär som om det inte vore att ta eget ansvar att faktiskt försöka förstå och analysera sin situation. Nej, ”eget ansvar” handlar tydligen främst om att tycka att allt som händer en i livet är ens eget fel.

Att vänta på att män ska förändra sig.

Skrev om det här fenomenet att vänta på män:

Så mycket av mitt liv som har handlat om att vänta på män. Vänta på män som sagt att de ska komma men inte kommer, som sagt att de ska höra av sig men inte hör av sig, som sagt att de ska tänka efter men inte tänker.
Och framförallt: män som sagt att de ska förändra sig men inte gör det. Varför gör män detta egentligen? Varför avslutar de inte bara relationer om de ändå inte kan göra det som krävs för att den andra ska må bra? Istället tvingar de in en i väntan, ockuperar ens tid.

Reflekterade framförallt över det sista fenomenet, och minns när jag undrat över varför vissa inte avslutat relationer de inte är beredda att jobba för och de svarat typ ”men du blir så så ledsen då”. Ja, det är klart som fan jag blir ledsen men en får väl vara lite bestämd och veta vad en vill. En kan ju inte bara låta skit pågå av ren bekvämlighet eller rädsla för uppbrott, det är inte ansvarsfullt. Det blir inte lättare att göra slut för att en låter det pågå längre, snarare tvärtom, eftersom det skapas en jävla massa jobbiga känslor under tiden.

Att stanna i en relation med någon som uppenbarligen är mer intresserad av att få det att fungera, som jobbar mer på relationen, är ganska respektlöst mot den personens tid och engagemang. När jag har varit i sådana relationer så har jag känt mig mer utsugen än annars, och uppbrott har blivit ännu svårare eftersom jag har haft så mycket mindre av mig själv kvar. Att jobba och jobba för att något ska fungera utan att få gensvar är oerhört uttömmande, det får en att känna sig värdelös och det bryter ner en något otroligt.

Att avsluta relationer är ofta det mest ansvarsfulla en kan göra i en situation, även om det är tungt. Ofta är det mest ansvarsfulla att över huvud taget inte inleda vissa slags relationer, om en inte är känslomässigt mogen för att kunna ta hand om dem, men om en nu gjort ett sådant misstag så borde en ta mod till sig och avsluta den så fort som möjligt. Det kan finnas vissa saker i relationen en uppskattar, men om den är obalanserad i form av engagemang så är det ändå bäst att den avslutas, ty sådan dynamik är väldigt svår att bryta. Det är viktigt att rannsaka sig själv och tänka efter; är jag verkligen engagerad i den här människan eller stannar jag av ren bekvämlighet, rädsla för ensamhet eller dylikt?

Att inte göra detta är att ockupera någons tid och suga ut denne på känslomässig energi, och det är en respektlös handling. En kan inte förvänta sig att den som är mer känslomässigt investerad ska kunna avsluta relationen, det måste ligga på den som har minst intresse av att jobba på den att inse det och ta sitt ansvar.

Om någon ber en att förändra sig i en relation eftersom ens beteende skadar denne så måste an allvarligt överväga om det är något en faktiskt kan tänka sig att lägga tid och energi på, och om en över huvud taget är kapabel till det. En kan inte bara säga att en ska förändra sig för att sedan bara glömma bort det och återgå till att göra som en alltid har gjort. Att göra så är att skapa hopp hos den andra personen, vilket håller denne kvar i en relation som egentligen inte har några chanser. Så länge en håller hoppet vi liv kommer den som är mer känslomässigt investerad att stanna, därför måste en sluta upp med det och släppa den andra fri.

Just nu försöker jag själv jobba på att inte hoppas så jävla mycket på män utan mer liksom… ja, bara inse att de sällan kan ge mig särskilt mycket. Eftersom de inte är kapabla att förstå detta själva så måste jag tyvärr ta ansvar för att kunna trycka bort deras lögner och falska anspråk och inte låta mig påverkas. Enklast hade såklart varit om män tidigare kunde inse sin oförmåga, kanske hade jag blivit ledsen men jag skulle inte ha behövt vara i pissiga och utsugande relationer i onödan utan hade kanske kunnat gå vidare med mitt eget liv.

Varför är det så viktigt för David Carlberg att hävda att jag inte har haft relationer med män?

En mycket begåvad ung herre vid namn David Carlberg kände sig manad att kommentera på min facebooksida för nån dag sedan:

Vi kan se en röd tråd i David Carlbergs resonemang: jag tycker som jag tycker eftersom ingen man har velat ha sex med mig, ha en relation med mig eller ge mig olika oombedda komplimanger.

Det tråkiga med David Carlbergs kommentarer är att de inte stämmer. Jag tror jag hade haft ett avsevärt mycket bättre liv om jag hade sluppit en massa oombedd uppmärksamhet från olika män, tyvärr är det inte så det är. Män har gett min komplimanger, ”raggat” på mig, tagit på min kropp utan min tillåtelse, haft sex med mig fast jag inte velat, övertalat mig/manipulerat mig till att inleda relationer med dem, gett mig sin så kallade ”kärlek”, velat prata med mig om en massa grejer och så vidare.

För vissa män är det väldigt viktigt att upprätthålla bilden av att feminister bara är arga på män för att de inte har fått tillgång till män. Detta handlar om att upprätthålla bilden av män, relationer med män och manlig bekräftelse som det finaste en kan få här i livet. Det finns en idealiserad bild av hur det är att ha relationer med män som bygger på att mannen ”räddar” den andra, är ”ridderlig” och så vidare, men tyvärr ser verkligheten sällan ut så.

Detta får under inga omständigheter avslöjas! Det skulle nämligen innebära att folk kanske blev mindre taggade på att ingå i den exploateringsförhållande som är en heteromonogam relation, och detta skulle män givetvis förlora stort på eftersom det är de som exploaterar andra på kärlekskraft, reproduktivt arbete och så vidare i heteromonogama relationer. Därför måste alla ansatser till att tala om den heteromonogama relationens tragiska verklighet motarbetas och misstänkliggöras, bland annat genom att antyda eller skriva rakt ut att de som inte tycker om sådana relationer helt enkelt är bittra för att de inte har någon egen erfarenhet.

David Carlberg vill inte att det ska avslöjas att det troligen kommer vara jävligt pissigt att ingå i en heteromonogam relation med honom, för det skulle ju innebära att han missade en chans till makt och kontroll.

Den patriarkala passiviteten.

Tänker på när jag började må dåligt i en relation jag hade. Bränd som jag var av erfarenhet från tidigare relationer så förklarade jag att det finns en risk att jag skulle bli alltför krävande och söka för mycket bekräftelse i relationen, vilket skull förstöra relationen. Som svar fick jag att det inte var någon fara och att han skulle vilja vara med mig ändå. Eftersom en gärna vill tro på den typen av saker så gjorde jag till slut det, men precis som jag hade befarat så gick saker och ting dåligt, men detta utan att han någonsin tog initiativ till att prata om det som inte fungerade. Det var alltid alltid jag som initierade diskussionerna, under vilka det emellertid mycket ofta kom fram att han upplevde en massa grejer som problematiska.

Det som stör mig i detta är den där passiviteten han uppvisade inför problemen i relationen. Det gjorde ju att jag hela tiden blev tvungen att dra i allt arbete för att lösa problem som var gemensamma. Ofta så bromsade han rentav detta arbete genom att förneka att problemen existerade eller genom att mena på att hans så kallade ”kärlek” skulle lösa saken (paus för rått och cyniskt manshatarskratt).

När han sedan till slut började påtala problem och mena att det inte var en bra grej att vi var tillsammans blev jag oerhört ledsen. Inte för att han inte ville vara med mig utan för att han hade varit så oerhört passiv inför detta problem innan, att han hade låtit saker bero. Han lade ingen energi på att lösa problemet när tid fanns, han bara lät skiten rinna ut i sanden istället. Jag hade verkligen ansträngt mig för att försöka förstå vad som pågick och förändra saken, men det var ingenting värt eftersom han aldrig tog mina farhågor på allvar. Det var tvunget att gå helt åt helvete för att han skulle inse att jag hade haft rätt, och då var det såklart försent.

Jag kände aldrig att han faktiskt ansträngde sig för att få förhållandet att fungera, och det fick mig att känna mig så jävla värdelös. Han kunde säga att han älskade mig tusen gånger om, men han kunde aldrig agera kärleksfullt genom att faktiskt bry sig om mig eller relationen, genom att faktiskt angripa de problem som fanns. Hans enda strategi var förnekelse, och han förnekade och förnekade tills problemen var omöjliga att undvika även för honom.

Den här grejen, att inte ta ansvar för relationer, är verkligen vidrig. Jag förstår inte hur en kan rättfärdiga det moraliskt för sig själv att vara i en relation en inte tar något som helst ansvar för. Relationer kräver arbete, och är en inte beredd att utföra detta arbete bör en inte ha några relationer. Det är inte okej att ockupera en annan människa i en relation en inte är villig eller kapabel till att arbeta med.