relationer – Sida 9 – Fanny Åström

Det här med att ”förklara” mäns beteenden med att de har autism/aspergers.

Angående män som har psykiska problem så tänker jag på hur ofta det dyker upp att den ena eller andra mannen har aspergers/autism som en förklaring/ursäkt till olika saker. Både om män som faktiskt har det, men också om män i största allmänhet. Jag har till och med hört folk säga att ”alla män är autistiska”, vad nu det ska innebära.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är det sällan så att folk faktiskt vet om mannen ifråga faktiskt HAR det eller vad det innebär. Det används helt enkelt synonymt med ”socialt inkompetent”, utan närmare specifikation. Jag är inte själv någon expert på var det innebär, men jag tycker det är problematiskt att en slänger sig med dessa begrepp lite som en känner för, delar ut diagnoser till höger och vänster för att förklara människors beteende.

Det här behovet av att gå omkring och diagnostisera människor, vad handlar det egentligen om? Jag tänker mig att det handlar om att få saker att bli förståeliga, att placera dem utanför det ”normala” och säga att det beror på det. Då kan en plötsligt slippa reflektera över det som en del i ens liv, utan det handlar om andra människor som har vissa problem och det är ingenting en behöver bry sig om. Det är ju ”de där”, och de har ingenting med oss att göra.

Vidare så har jag aldrig hört detta om en ickeman, trots att de såklart också kan ha aspergers. Det verkar av någon anledning vara så att detta inte leder till samma effekter när ickemän har det som när män har det! Hur kan det komma sig? Kanske har det att göra men en liten situation vi kallar patriarkatet, där män regelbundet låter andra ta ansvar för deras svårigheter? Så fort det finns en möjlig ”förklaring” till ett beteende så används det som en ursäkt. Så generösa är vi inte mot ickemän.

Om det nu är så att en har någon funktionsvariation som gör att det är svårt för en att läsa av vissa signaler så är väl inte det en ursäkt till att behandla andra människor illa? En kan inte gå omkring och typ ta på människor som inte vill eller vara elak bara för att en har ”svårt att läsa av signaler”.

Det finns också något deterministiskt i det. Som om en person med aspergers skulle vara dömd till att skada andra människor? Som om det skulle vara omöjligt för denna att lära sig hur det är rimligt att bete sig mot andra? Jag köper det inte, i mina öron låter det bara som ännu ett sätt att låta män gå fria från sin skit, i det här fallet på bekostnad av människor som faktiskt har aspergers/autism.

Det handlar om det här med att regelbundet ursäkta mäns beteende med hänvisning till att de ”har det svårt” eller ”är sådana”. Det är ett sånt hån mot människor som kämpar med att fungera socialt trots svårigheter. Övergrepp är aldrig aldrig okej, och det får inte ursäktas med att personen ifråga inte visste bättre eller har det ena eller det andra problemet. Det är en sak att göra fel, och jag tycker vi ska vara förlåtande, det är en annan sak att lära sig att det är okej att göra fel, vilket män ju i hög grad får. Det viktiga är att i lär människor att det är viktigt att känna in varandra, att inte gå över folks gränser och så vidare.

Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman.

Angående känslomässigt ansvar, vad tycker ni om den här grejen Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman? Tänker på när jag har haft relationer med män med psykiska problem som varit helt oförmögna att 1. ens inse det eller ta det på allvar 2. kommunicera det 3. ta tag i det på något rimligt sätt.

Jag tycker det är FASCINERANDE att de pallar med att göra detta. Jag tänker på när jag är i relationer och typ har en ”dålig dag” eller liknande, jag bara förklarar mig och ursäktar mig och anstränger mig till det yttersta för att min partner inte ska behöva lida av det eller känna sig förvirrad och osäker över det. Jag skulle ALDRIG gå omkring och vara grinig/arg/ledsen och samtidigt förneka det när min partner frågade.

Det här med att ta ansvar för personer som uppenbarligen inte är intresserade av att själva ta ansvar är en sån grej som gått som en röd tråd genom mitt liv.

Många mån verkar ha uppfattningen att det är att ta ansvar för sina känslor att bara förtiga dem. Att inte ”belasta” andra med dem. Lustigt nog ägnar de sig ändå åt att ingå i relationer med människor som utför känslomässigt arbete åt dem. En tycker att om de inte ville belasta folk så skulle de hålla sig borta från sådana relationer, men uppenbarligen är det inte är viktigt.

Jag har varit med om att konfrontera män med detta beteende varpå de har svarat typ ”men jag ville inte belasta dig”. Vad som VERKLIGEN är en belastning är att märka att någon mår dåligt men inte få någon information om vad som händer. Sådana situationer är oerhört stressande om en upplever att en har ansvar för situationen.

Detta handlar om att dölja det känslomässiga arbetet i relationen. Om mannen inte aktivt ber om hjälp så har han ingen ”skuld” i frågan, han kan säga att han ”inte ville belasta”. Att resultatet i praktiken blir att han faktiskt belastar mer än om han bara hade kunnat tala lite klarspråk angående vad han behöver spelar föga roll i hans ögon. Han kan kanske hävda att han hade så kallade ”goda intentioner”.

Det handlar också om tolkningsföreträde. Mannen bestämmer sig för att göra på ett visst vis och fortsätter göra på samma sätt trots att en påpekar att det leder till icke önskvärda konsekvenser. Men han fortsätter köra på eftersom han har fått för sig att det är det korrekta förfarandet.

Gud, jag blir så matt.

Känslomässigt arbete och ansvar.

Jag får ibland frågan vad känslomässigt ansvar/arbete är, så jag tänkte att det kunde vara en bra grej att försöka samla ihop det lite mer.

Kort kan en säga att känslomässigt ansvar är att ta ansvar för det känslomässiga arbete som krävs för att relationerna en är i ska fungera. Detta känslomässiga arbete är till exempel att prata om det som sker i relationen, att diskutera problem som uppstår och hantera konflikter. Detta innebär inte bara att ta ansvar för relationen utan också att ta ansvar för sitt eget mående i relationen. Att ta ansvar för sitt eget mående innebär inte att en alltid ska må bra, men att en själv försöker förstå vad som pågår i ens inre, vad en behöver för att må bra och så vidare.

Vissa blandar ihop känslomässigt ansvar med att Prata Om Känslor i största allmänhet. Detta ingår såklart i viss mån, men det behöver absolut inte vara så att de som pratar mest är det som är bäst på att ta ansvar. Ofta så kan relationssamtalet vara ritualiserat, ett sätt att känna att en Löser Ett Problem, snarare än något som faktiskt är utvecklande. Det kan också lätt bli infekterat om en pratar om samma sak igen och igen utan att det sker förändring. Att bara prata utan att faktiskt reflektera eller försöka förändra något är inte värt särskilt mycket. Jag tänker snarare att ett rimligt mål är att slippa snacka så mycket om sina relationer, för det är sällan särskilt roligt. Detta tänker jag görs bäst genom att förekomma olika problem och förebygga dem.

Ett sätt att ta känslomässigt ansvar kan till exempel vara att fundera på hur en bör organisera sina relationer för att må bra. Detta har jag själv gjort en del på sista tiden. Jag har märkt att jag ofta mår dåligt av att vara i romantiska relationer, så jag har funderat på varför det blir så och vad jag kan göra åt det. I mina ögon är det ansvarsfullt att reflektera över avslutade relationer och fundera på vad det var som fungerade dåligt, så att en kan undvika att göra samma misstag. Många människor kastar sig in i nya relationer direkt, och gör samma misstag igen, vilket jag tycker är jävligt oansvarigt. Detta baserar dig på en idé om så kallad ”personkemi”; vissa människor ”passar” en ihop med och andra inte och relationsproblem kan härledas till detta. Jag ser det snarare som att det handlar om hur en organiserar sina relationer.

Just nu tar jag känslomässigt ansvar genom att inte sylta in mig för mycket i relationer och genom att kommunicera detta till de berörda. De jag har relationer med känner i hög grad till mina begränsningar. Jag reflekterar aktivt över vad som fungerar för mig och kommunicerar det när jag kommer fram till något av relevans. Detta behöver inte innebära att en snackar om känslor hela jävla tiden (så tråkigt), det handlar mer om att vara öppen med vad som pågår.

Ett klassiskt sätt att inte ta känslomässigt ansvar är att strunta i att berätta om en är i ett läge som gör att ens förhållningssätt till någon förändras. Detta har jag varit med om i relationer med människor med problem som valt att inte kommunicera att de har dessa problem, med hänvisning till att de inte vill ”bekymra” en. För det mesta märker en ju att problemen finns där, men när den parten som har dessa problem inte kan prata om det så går det inte att hitta några rimliga lösningar.

Om en vet med sig att en har väldigt svårt att prata om saker kan en antingen förklara det, eller undvika att ingå i en viss typ av relationer. Att ta känslomässigt ansvar behöver inte vara att prata om precis allt, utan snarare att klargöra var ens gränser går. Typ: ”det här är jobbigt men jag orkar inte gå in på detaljer nu”. Fördelen med det är att den andra personen slipper undra om det är något fel på dem när det är en själv som går igenom en jobbig period. En behöver inte berätta precis allt om sig själv, det kan vara jävligt obehagligt för många. Det viktiga är att en förmedlar den information som behövs för att den andra ska kunna förhålla sig till det som händer.

Att ta känslomässigt ansvar är också att ta upp saker och ting en upplever som problematiska snabbt. Det innebär inte att en behöver ta upp allt precis hela tiden, vissa saker kan en ju låta bero, men större grejer som bekymrar en borde komma ut i luften så snabbt som möjligt. Att låta saker och ting ligga och gro blir aldrig bra. Jag tycker ofta att män väljer att inte ta tag i ett problem tills att de hamnar i en konflikt, när de istället använder det ”emot” en. Typ att de förnekar att något är jobbigt men sedan klämmer fram att det varit de när de blir konfronterade med annat. Typ ”jaha du är ledsen men tänk på hur jag kände när du gjorde x då”, och så är det första gången en ens hör talas om det. Kanske har de rentav förnekat att de tyckte det var jobbigt. Detta är inte lösningsinriktad, utan det är ett sätt att undanhålla information så att en kan använda den när det råkar gynna en själv.

Det är också viktigt att båda tar ansvar för att skapa en miljö i relationen där en kan ta upp saker. Om det är så att den andra parten blir arg eller sårad så fort en tar upp ett problem så blir det såklart mycket svårare att göra detta. Vissa människor är konflikträdda och det måste såklart respekteras och diskuteras. Människor är väldigt olika när det kommer till att prata om saker, för vissa krävs det mycket för att kunna formulera sig och andra kan gå direkt på. Detta är i sig något som måste kommuniceras. Typ ”såhär tycker jag om att prata om relationer”.

Att ta känslomässigt ansvar handlar alltså om att skapa en miljö som är gynnsam för att utföra det känslomässiga arbete som krävs för att en relation ska fungera. Att vara medveten om sin begränsningar, att kommunicera dem och att respektera och känna in den en har en relation med är grundläggande. Att inte vänta med att ta upp saker för att det är jobbigt. Men det är också viktigt att respektera om ens partner inte vill prata om något på ett särskilt sätt, eller över huvud taget. Det handlar inte om total öppenhet kring allt, utan snarare om att känna in och förmedla sina egna gränser och att respektera andras. Om en sedan inte vill göra på samma sätt så får en väl gå skilda vägar, det är för det mesta bättre än att tvinga på någon annan sina värderingar.

Att bli passiviserad och må dåligt i kärleksrelationer.

När jag varit i heterorelationer så har jag blivit väldigt väldigt deprimerad och haft väldigt svårt att lämna relationen trots att jag sett att den har skadat mig. Jag har helt enkelt blivit väldigt känslomässigt beroende, och i alla fall trott mig vara oförmögen att stå på egna ben. Som den ansvarstagande människor jag är har jag försökt fundera lite på vad detta handlar om så att jag ska slippa vara med om samma sak igen.

Relationer gör mig lätt passiviserad inför mitt eget mående. I en stadig relation finns det ofta en väldigt enkel källa till närhet och bekräftelse, vilket gör att jag hänger upp mig alldeles för mycket på den. Jag slutar söka andra källor till bekräftelse och gemenskap, till exempel vänner, eftersom jag känner mig mer osäker i de relationerna, eller för att det liksom är mer energikrävande att initiera umgänge.

Sedan handlar det även om hur en bekräftar varandra. Min erfarenhet av kärleksrelationer är att en säger väldigt mycket saker, typ; ”jag älskar dig”, ”jag är kär i dig”, ”du är fin” och så vidare. Jag uppfattar att det är betydligt mindre vanligt att en gör detta i vänskapsrelationer. Jag bekräftar i alla fall inte mina vänner på det sättet.

Jag tänker att den här bekräftelsen som ges via ord är ganska tom egentligen. Jag tänker att det inte är så mycket att en faktiskt känner sig bekräftad av detta, utan det är mer att en i och med dessa ord börjar hoppas att det ska kunna uppstå en kärleksfull praktik i relationen. Det är inte så mycket bekräftelse av en som person utan mer ett omdöme, och om en vänjer sig vid den typen av bekräftelse blir en väldigt utelämnad till den som ger den. Men den här typen av bekräftelse har väldigt hög status i samhället, eftersom den förknippas men romantiska relationer som anses vara den viktigaste formen av relation.

När det kommer till kärleksrelationer finns det liksom en mall, och en kan ofta vara relativt säker på vad en får. Även i de fall en inte kan vara säker så inbillar en sig gärna att en kan vara det. Typ om en ses så kommer en troligen vara nära varandra, kyssas, säga snälla saker till varandra och så vidare. Om det inte blir så så blir det ofta konflikter utifrån det.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap och bekräftelse, och om jag då är i en relation så är det nära till hands att söka den där. Det liksom kräver mindre till att börja med, det är ”säkert” i den betydelsen att det är samhälleligt accepterat att förvänta sig det och söka det.

Detta kan fungera till en början när en typ en ”kära” och vill vara med varandra hela jävla tiden och ~*hjälpa varandra*~ med diverse. Problemet är att om en bara har en källa till närhet, gemenskap och bekräftelse blir det lätt väldigt skört. Plötsligt en dag så är det något som inte fungerar i relationen och då står en där. Detta har i mitt fall lett till väldigt mycket destruktivitet i relationer, där jag varit väldigt känslomässigt utlämnad till en enskild persons känslor.

Det är ju inte särskilt konstigt att den andra parten i en relation inte orkar med detta, jag pallar inte heller med att människor är känslomässigt beroende av mig. Jag brukar dock försöka ta ansvar för det genom att vara tydlig med vad jag kan och inte kan ge i en relation. Till exempel; jag säger inte att jag alltid kommer finnas där och ställa upp för någon annan, jag säger inte att jag alltid kommer att vilja vara med någon annan, jag säger inte att någon kan dumpa all sin känslomässiga skit på mig, för jag vet att hur lockande det än kan vara så leder det till skit att haka i sig för mycket i varandra.

Jag uppfattar att män ofta tror sig klara av mer än vad de klarar rent socialt. De vill liksom gärna ställa upp och så, men de inser inte sina begränsningar. När en är i ett känslomässigt sårbart tillstånd är det lätt att greppa efter saker även om en vet att de inte är realistiska. Detta har hänt mig, att jag har mått dåligt och blivit intalad att jag kan lita på att få närhet och trygghet från en person som sedan inte kunnat ge mig det. Och jag klandrar egentligen ingen för att inte kunna ge någon annan det, det går inte att ta hand om sina vänner eller partners på det sättet, men jag klandrar människor för att få mig att tro att de kan, för detta leder till jävligt mycket lidande.

Denna ide om att en ska kunna hjälpa en annan människa på det sättet hänger såklart också ihop med romantiska ideal om att en ska kunna ”läka” varandra, vara allt för varandra och så vidare. När en säger den typen av saker så anspelar en på en lång lång tradition av liknande saker som sagts och lovats i musik, sagor, filmer och så vidare i all jävla oändlighet.

Det är en slags frivillig isolering som sker där en blir väldigt känslomässigt beroende av en enskild person, en person som troligen inte räcker till, eftersom ingen kan vara allt för någon på det sättet.

Jag funderar lite på hur jag ska förhålla mig till detta nu. Min nuvarande strategi är att helt enkelt inte bli så insyltad i relationer. Att varken ge eller ta emot så mycket verbal bekräftelse, att inte acceptera diverse ”löften” som ges och så vidare. Det kanske låter tråkigt, men jag tror att det är vad jag behöver för att inte börja må alltför dåligt i en relation igen. Det kräver dock ganska mycket att upprätthålla detta.

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig.

Minns en incident som skedde i ett gäng jag ingick i en gång i tiden. Detta gäng bestod mest av kvinnor, men det fanns några män perifert. En av dessa män var väldigt bra på att ta sig diverse friheter. Han var så att säga eftertraktad av kvinnorna i det här gänget, och hade under en period relationer med flera av dem.

En av de han hade en relation med behandlade han efteråt mycket illa, bland annat genom att prata om hur dålig hon var på att kyssas med de andra i gänget.

Jag minns mycket tydligt när den som stod näst på tur hade blivit dumpad av honom och berättade att hon nu förstod att han inte behandlade kvinnor bra och i högre grad kunde sätta sig in i den andra kvinnans perspektiv, alltså hon som blivit utsatt innan. Hon kände ånger för att hon inte hade stöttat henne mer när det begav sig. Jag vill också minnas att jag blev ganska irriterad på grund av detta, jag tyckte väl att det var uppenbart redan från första början att han inte behandlade kvinnor väl.

Men sanningen att säga, jag har gjort samma sak själv många många gånger, både innan och efter denna händelse. Jag har struntat i de tydliga varningssignaler som finns, typ att en man har behandlat någon annan illa, och kört på ändå. Jag har upprepade gånger svikit ickemän för att jag har ansett mig ha en chans på en relation med en man, och gång på gång blivit besviken när han betett sig illa samt skuldbelagt mig själv för att jag inte ”fattade” att det var så det skulle bli, att jag inte lyssnade mer på den där delen inom mig som sa ”det kommer gå dåligt” och istället valde att lyssna på den lilla lilla förhoppningen att det kanske skulle bli annorlunda den här gången. Den där förhoppningen som aldrig någonsin infrias.

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig. Varje gång jag ha offrat en annan relation för en mans skull så har jag ångrat mig. Det har aldrig någonsin varit värt det. Visst har jag även offrat relationer med män för relationer med ickemän, men det har alltid känts värt.

När jag har ingått i relationer med män har jag ofta känt att jag varit tvungen att liksom ge upp en massa saker innan relationen äger rum. Det är en väldigt hög insats. Jag måste göra avkall på väldigt mycket i termer av energi, engagemang och värderingar. Jag måste göra femininitet, jag måste göra mig tillgänglig för mannens bedömning och så vidare. Det finns helt enkelt ett maktförhållande som sätter mig i denna position som jag upplever som djupt obehaglig.

I relationer med ickemän upplever jag ofta utbytet som mer jämnt från första början. Jag behöver liksom inte öppna upp mig känslomässigt och utsätta mig för risken att bli sårad på samma sätt. I relationer med män upplever jag för det mesta att startsträckan är väldigt jobbig. Det är så mycket känslor och förhoppningar inblandade.

På sista tiden har jag verkligen försökt jobba med detta. I de relationer med män jag har är jag noggrann med att se vad jag offrar och vad jag får tillbaka. Jag jobbar hårt på att upprätthålla min integritet och inte ge för mycket, för det är väldigt lätt att hamna i en situation där en bara ger och ger till någon som inte ger tillbaka, eller som ger väldigt lite tillbaka. Jag jobbar hårt på att inte sätta mig i situationer där jag är utelämnad åt mäns godtycke, utan att alltid upprätthålla kontroll. Detta är i sig energikrävande, varför jag också försöker att inte ha så många relationer med män. Det är jobbigt att alltid behöva upprätthålla distansen i rädsla för att bli sårad, men det är ingenting jag väljer utan något jag måste göra för att skydda mig själv.

Detta handlar om att relationer med män värderas högre i samhället. Kvinnor anses vara till för män och får sitt värde i detta samhälle genom män, vilket gör att en är beredd att satsa mer på en relation med en man. Detta gör såklart i sin tur att män förväntar sig detta, att de vet att de inte behöver göra särskilt stora ansträngningar. De vet att andra kommer göra uppoffringar för att ens få en chans, för att lappa ihop relationen och så vidare, så de kan bekvämt luta sig tillbaka och låta någon annan göra jobbet.

Att se över sina begär, att dekonstruera dem och fundera på vad som egentligen får en att må bra är en viktig feministisk handling. Att lära sig att stå emot vissa begär, bland annat begäret efter relationer med män, är en väg till inte bara sin egen frigörelse utan även andras. Det gör att en blir bättre på att ta hand om sina relationer med ickemän, eftersom en inte låter relationerna med män komma i vägen. Det handlar om att bygga gemenskap med andra människor på andra grunder än de patriarkala, de som stipulerar att relationer med män ska komma i första rummet.

Jag sörjer alla de relationer med ickemän jag låtit förfaras för att relationer med män har kommit i vägen, och jag försöker att se till att det inte ska upprepas. För att kunna göra detta måste jag ifrågasätta det behov jag känner av att ha män i mitt liv. Det utesluter inte att jag också har relationer med män, det handlar snarare om att försöka värdera dem för vad jag faktiskt får ut av dem som person och inte utifrån de värderingar som finns i samhället att dessa relationer skulle vara mer värdefulla.

Och det fungerar! På sista tiden har jag verkligen kunnat se mina relationer i ett annat ljus. Jag funderar mer och mer på vad jag faktiskt mår bra av, och drivs i lägre grad av idéer om att jag måste ha en relation med en man liksom bara för sakens skull. Givetvis är det svårt att helt göra sig av med dessa idéer, men det går i alla fall framåt.

Relationsbygge och att se människor som varor.

Såg denna löpsedel för ett tag sedan och tänkte lite på det här fenomenet ”kärlek” i patriarkatet och vad det innebär. Jag tänker att kärlek är något som ska få växa fram mellan människor en av olika anledningar har relationer med, inte något en ska aktivt söka upp och försöka skapa. Det hela känns så oerhört artificiellt; en liksom måste ha någon att vara ”kär” i, bara för att en ska vara ”kär”. För att hitta denna någon ska en sälja sig själv på en marknad, och dejtingsajter är ett sätt att samla och effektivisera denna marknad. Jag tycker att det är lite snuskigt, hela den här hetsen som i slutänden går ut på att konsumera andra människor som varor och att dessutom göra sig själv till en vara. Att framhäva sina kvalitéer som partner, helt enkelt.

Jag bara tänker att det är så långt ifrån hur jag själv ser på meningsfullt relationsbygge. För mig handlar det främst om att skapa band av tillit och förtroende mellan människor. Att lära känna andra och förstå hur de fungerar och hur vår relation fungerar, inte att liksom bestämma att ”nu ska jag hitta en partner” och sedan leta efter någon som passar in på mina kriterier.

Men jag antar att det är såhär det blir i ett samhälle där vi förverkligar oss själva genom tvåsamhet; själva relationsprojektet och vad det har för samhällelig betydelse blir helt enkelt viktigare än relationen som sådan eller de människor en ingår i relationer med.

Män som inte lyssnar.

En grej jag har varit med om flera gånger är att jag har bett en man lägga ner med något han gör mot mig, min vilja respekteras inte vilket resulterar i att jag blir förbannad, vilket sedan resulterar i att mannen blir förvånad eller arg för att jag ”överreagerar”. Ibland får en till och med höra ”varför sa du inget”.

Det är som att de här männen inte litar på att jag själv kan avgöra vad som är okej och inte, så de måste ”testa” och se om det händer något om de fortsätter. När jag blir förbannad blir de förvånade, för de fattade ju inte att jag menade allvar. Tja, det är väl en situation en ofta hamnar i om en har för vana att inte ta ickemän på allvar antar jag. En möjlig lösning på detta är ju att börja ta ickemän på allvar istället för att kräva att ickemän ska vara tydligare.

Samma fenomen har också förekommit i många relationer jag varit i. Jag har påtalat olika former av problem vilket har ignorerats, när jag sedan blir förbannad så är jag hysterisk och överreagerar. Mannen ”ger med sig” och förändrar sig kanske lite, men det är motvilligt och handlar mest om att undvika besvär snarare än att de faktiskt tar till sig av vad en har att säga. De hanterar med sin manliga handlingskraft en krissituation som uppstått för att de har att göra med en hysterisk ickeman, de försöker inte förändra den grundläggande problematiken som ickemannen påtalar. De har helt enkelt själva bestämt att det är ickemannens reaktioner som är Problemet, inte den verklighet de reagerar på. Inte konstigt att så många män tycker att ickemän är hysteriska, eftersom de ständigt reproducerar den situation som gör att människor reagerar på ett sådant sätt.

Det tycks vara lite av en grej att skjuta upp anpassningen så långt som möjligt, tills det blir för besvärligt att fortsätta ignorera problemet helt och hållet, och då hävda att en helt enkelt inte begripit att det varit önskat innan. Det hela framställs som att en tar tag i problemet så fort en blivit varse, fast det i själva verket har föregåtts av en lång tid av ignorans.

Ett annat vanligt fenomen är att ens ”vänliga” tillsägelser ignoreras, och när en sedan blir förbannad så blir en tillsagd att ”lugna ner sig” innan någon diskussion kan äga rum. När en sedan lugnat ner sig så har mannen kanske bekvämt glömt bort vad det var en skulle diskutera och en måste göra om hela skiten igen. En måste spela ut hela känsloregistret för att ens få en reaktion, och när reaktionen väl kommer så kommen den i form av skuldbeläggande. Detta är ett mycket bra exempel på dubbelbestraffning; om en inte blir förbannad så blir en över huvud taget inte uppmärksammad, om en blir förbannad så anses det vara att en överreagerar.

Jag behöver sällan bli arg på de ickemän jag har i min omgivning, eftersom det i regel räcker med att påtala problem lugnt och sansat. Det är också så jag vill ha det, eftersom det i regel är både jobbigt och konstruktivt att vara arg. När en hunnit bli förbannad så är det svårare att lösa problem eftersom det finns en massa känslor i vägen. Men många män har en tendens att rakt av ignorera en tills dess att en blivit känslomässigt uppriven.

En blir helt enkelt lätt hysterisk av att inte bli lyssnad på eller respekterad, av att någon inte försöker förstå vad en försöker säga. När detta sker i till exempel en relation så rör det upp en jävla massa känslor; en känner sig värdelös och nedtryckt för att personen en ska få kärlek av uppenbarligen inte bryr sig tillräckligt mycket för att ens lyssna på vad en har att säga.

Det är min erfarenhet att män i relationer ofta måste tvingas till att över huvud taget lyssna eller ta tag i problem, och detta sätt att agera är jävligt märkligt om det är så att en faktiskt bryr sig om en person. Det är oerhört nedvärderande av såväl den andra personen som relationen, och i sig ett kränkande beteende. Det är att frånta någon rätten till sina känslor genom att själv ta sig rätten att bestämma när det är värt att ta på allvar eller inte.

Kärlek ska inte alltid prioriteras.

Angående det här med att mena ja men säga nej så tänker jag på att det kan finnas flera olika skäl till att säga nej. Jag tänker delvis på vissa sexuella erfarenheter jag har av att män kåtat upp mig trots att jag innan sagt att jag inte vill ha sex, och hur de hänger ihop med generella romantiska idéer om hur det är rimligt att hantera känslor av kärlek eller attraktion.

I dessa situationer har det ofta varit så att jag behövt prioritera annat än sex, till exempel sömn eller studier. Jag har helt enkelt gjort ett val, där jag blivit tvungen att välja bort någonting jag uppskattar till förmån för något mindre trevligt men mer nödvändigt. När jag i den här typen av situationer har blivit pressad till sex så har det inte handlat om att jag absolut inte velat, utan om att min partner har struntat i att ta hänsyn till min prioritering. Han har helt enkelt valt att försöka få mig att prioritera annorlunda, genom att göra vissa handlingar som han vet får mig att känna på ett visst vis.

Samma sak kan gälla när någon till exempel vill ”dejta” någon som tackar nej. Det kan finnas ömsesidiga känslor av attraktion, men det innebär inte att det är det rätta beslutet att inleda en relation. Det kan finnas många skäl till att inte inleda en relation som inte har att göra med att det saknas känslor; livssituationen kan vara fel, det kan finnas känslomässiga problem eller andra relationer som en behöver ta tag i innan en ny relation inleds och så vidare. På grund av detta kan det finnas mycket motstridiga känslor. Kanske behöver en distans till föremålet för känslorna för att de inte ska blomma ut för mycket, eftersom de då inte kommer gå att kontrollera. Sådana beslut kan vara svåra att fatta, men är ofta nödvändiga, och det är viktigt att de respekteras av den andra parten.

Emellertid finns det ett romantiskt ideal om att den som har känslor för någon bara ska ge efter och köra, utan att tänka särskilt mycket på saken. Det anses liksom lite fult att fundera och vara beräknande, att prioritera bort ”kärlek” till förmån för andra måsten i livet. Känner du någon slags känslor så ska du köra, utan att ta hänsyn till övriga omständigheter. Skit i om du har en massa grejer i ditt liv att fixa, det kan stryka på foten till förmån för Den Stora Kärleken. Men grejen är att människor har måsten, och det fungerar inte att plötsligt lägga allt på is för att det vankas kärlek.

Detta är dock sällan en särskilt bra idé. Att inleda relationer under fel omständigheter leder ofta till en jävla massa problem i såväl relationen som i resten av livet och det är uppenbarligen inte önskvärt för den som vill bygga bra relationer.

Ett nej behöver alltså inte innebära att det saknas intresse helt och hållet, utan kan lika gärna handla om att omständigheterna är fel. I romantiken så brukar det vara mannens uppdrag att i ett sådant läge övertyga kvinnan att ”följa sitt hjärta”, alltså ifrågasätta det beslut hon fattat och övertyga henne till något annat. Minsta lilla hint om att det finns någon slags känslor tas som en inbjudan till att bryta ner hennes beslutsamhet.

Mitt intryck är att det ofta är detta som sker när ett nej blir ett ja. Det finns motstridiga viljor och begär, och när det ena stimuleras så faller det andra i glömska. Det var det som hände när jag blev uppkåtad trots att jag hade annat jag behövde prioritera. Mitt nej blev ett ja, men det blev det på bekostnad av andra saker i mitt liv. Samma sak sker när en person försöker övertala en annan att ge efter för sina känslor snarare än att ta hänsyn till sin livssituation som helhet.

Detta sker till exempel i Moulin Rouge. Trots att Satine har en livssituation där det inte finns möjlighet att ha en relation med Christian så övertygar han henne till att ”följa sitt hjärta”, alltså ge efter för kärleken. Att följa sin dröm att bli en skådespelerska eller behålla sin försörjning är lägre prioriterat. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att det anses viktigare att Satine lever ut den romantiska kärleken än gör det andra?

Visst vore det fint om vi levde i en värld där alla kunde ge efter för sina känslor inför andra, men så ser det inte ut i detta samhälle. Vi måste förhålla oss till en massa olika omständigheter i livet. Romantiska ideal stipulerar att vi ska slänga allt åt sidan för kärlekens skull. Men problemet med detta är att det alltid är någon som faller offer, och denna någon är för det mesta en kvinna. Det är kvinnan som förväntas ge upp sitt liv för kärlekens skull, inte tvärtom. Det är kvinnan som ska övertygas till att följa sitt hjärta, som ska offra något. Mannens liv är ofta mer eller mindre intakt.

Det finns ingenting fint i att pressas till att sätta sig själv i en besvärlig position. Även om det innebär viss njutning så innebär det också en massa besvär och lidande, och den romantiska kärlekens fröjder kan tyvärr sällan uppväga detta hur mycket människor än gör anspråk på att det skulle vara så.

Att ”spela spel” behöver alltså inte handla om att en medvetet säger att en vill något annat än vad en vill, utan att en har motstridiga känslor och begär i en situation. Då kan en behöva tänka efter, dra ut på beslutet och så vidare, eller helt enkelt skickar dubbla signaler eftersom en faktiskt inte har koll. Denna process bör, liksom resultatet av den, respekteras.

Det är viktigt att en respekterar folks beslut oavsett vilka grunder de fattas på. Att det finns en viss vilja att göra något innebär inte att det är det rätta att göra. Relationer är farliga grejer och det måste till mer än känslor för att de ska kunna fungera. Att sätta all sin tilltro till känslor är ett farligt projekt, som saknar verklighetsförankring och som troligen kommer mynna ut i smärta.

Myten om lögnaktiga kvinnor finns för att legitimera mäns övergrepp.

Det finns en idé om att det finns kvinnor som säger nej men menar ja, och den här idén använder män när de vill legitimera att de går emot kvinnors uttryckliga vilja. Det finns en rad problem med det här sättet att resonera. För det första är det ett uppenbart led i vad vi kallas våldtäktskultur, det vill säga den kultur som gör att män går över andra människors gränser.

För det första finns det väl knappast något belägg för att kvinnor i allmänhet säger nej när de menar ja. Säkert finns det de som gör det, men att det skulle vara ett såpass vanligt beteende att det är rimligt att utgå från det i sin interaktion med andra finner jag orimligt.

Det finns ju också en stor risk att någon säger jag men menar nej. Jag har gjort det flera gånger, helt enkelt för att jag inte orkar med när människor tjatar på mig. Det blir enklare att bara ge med sig istället för att stå emot pressen. Varför tas inte dessa lögner upp? Jag skulle säga att de är minst lika vanliga som motsatsen. Varför ställer sig inte män frågan ”menade hon verkligen ja”? Jo, för att män är mer intresserade av att få sin vilja igenom än att ta reda på sanningen. Att vara skeptisk till om någon faktiskt menar det den säger är nämligen betydligt vanligare när det kommer till människor som avvisar en än när det kommer till människor som säger ja till en.

Det finns de som talar om olika situationer då ett nej blev ett ja och använder detta för att ”bevisa” tesen att nejet var falskt. För det första så kan människor ångra sig. För det andra: bara för att ett uttalat nej blir ett ja innebär inte det att personen ifråga faktiskt har ändrat sig, det kan lika gärna vara en fråga om att ge efter för press. När någon gång på gång närmar sig en utan att ge upp så är det lätt att ge efter, helt enkelt för att det är enklare. Vad är det som säger att det är det slutliga medgivandet som väger tyngre? Det handlar uppenbarligen om att en person har ett speciellt mål i sikte, till exempel att få ligga, och inte ger sig förrän detta mål är uppnått.

Om någon nu faktiskt säger nej men menar ja så känns det som en rimligare grej att faktiskt ta hen på orden. Det värsta som kan hända i en sådan situation är att det inte äger rum något sex eller vad det nu är frågan om, och det är faktiskt ingen större katastrof. Vad som däremot är allvarligt är att en pressar någon till att göra något denne inte vill bara för att en har en bild av att människor brukar ljuga om sånt.

Det är min åsikt att den som inte har vett att kommunicera sin vilja ordentligt lika gärna kan gå utan. Så småningom kommer personen ifråga nog att lära sig att börja vara tydlig med om hen vill, och det är väl egentligen bara en bra grej? Varför är det ljugandet en ska anpassa sig till, det är väl rimligare att utgå från att folk faktiskt menar vad de säger? Det finns ju alltid folk som ljuger och är oärliga med sina intentioner, i alla sammanhang, men det betyder inte att vi tar det för norm. Men av någon anledning tas detta för norm när det kommer till olika former av heterosexuella praktiker.

Vad som däremot är orimligt är att jag ska behöva ta smällen för att andra kvinnor spelar, eller förmodas spela, detta spel. Varför ska jag behöva stå ut med att män tjatar på mig och går emot mig uttryckliga vilja för att det funnits någon annan som sagt nej men menat ja. Jag är ju uppriktig med vad jag vill, jag förtjänar att bli bemött utifrån detta, inte utifrån något antagande om att jag ljuger för att vissa tydligen gör det, eller antas göra det.

Jag tror att detta i själva verket handlar om att män bara inte kan stå ut med att vissa faktiskt helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Jag förstår att det kan vara svårt om en lärt sig att en är universums gåva till kvinnor, men jag tror att det är viktigt att fatta detta om en inte vill göra människor illa genom att gå emot deras vilja. Sluta vara så jävla måna om era gigantiska egon hela tiden och börja fundera lite på människor i er omgivning.

Det finns en generell idé om att kvinnor ljuger och spelar spel och att det berättigar män att göra det ena och det andra. Jag har väldigt svårt att se hur det skulle vara okej att gå emot någons uttryckliga vilja bara för att någon annan ljugit eller förmodats ljuga för en. I mina ögon ser det mer ut som ett jävligt misogynt sätt att berättiga ett beteende som går ut på att bara klampa in och ta eller tjata sig till det en vill ha.

Varför skulle en ens vilja ha ihop det med någon som är så känslomässigt omogen att den inte kan vara ärlig med vad den vill? Är det inte bättre om den personen får ta och mogna till sig lite och fatta att det här med ärlighet är en rimlig grej. Jag lovar att det finns en massa människor därute som säger vad de känner, gå och satsa på någon av dem istället för att utsätta dig själv och någon annan för risken att begå någon form av övergrepp.

Det är uppenbarligen bara en ursäkt för att slippa bry sig om vad andra människor säger, och som sådan en del i det fenomen vi kallar våldtäktskultur. Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt att lägga skulden på kvinnor när det i en situation uppenbarligen handlar om att en går emot någons uttalade vilja. Något sådant bär skyllas på den som utför handlingen och ingen annan, hans fördomar om kvinnor till trots.

Snälla killar.

Ni vet konceptet ”snälla killar” som inte får ligga? Män som är snälla mot kvinnor eftersom de förväntar sig att få något i utbyte, alltså sex, för att sedan känna sig utnyttjade när de inte få detta.

Snällhet är den tråkiga och oinspirerade människans substitut för något som faktiskt skulle kunna betyda något för en annan människa. Istället för att erbjuda något av sig själv, någon slags insikt eller personligt utbyte, så erbjuder en ”snällhet”, det vill säga tomma gester.

Men ”snällheten” kommer inte gratis, utan mannen förväntar sig att få någonting tillbaka, det vill säga ”sex”. Hans inställning till kvinnor är att de är maskiner som han kan mata med olika saker för att få rätten att dominera henne. Eftersom ”snällhet” är det han har att erbjuda är det också det hon får, och eftersom han har gett henne detta så förväntar han sig något i utbyte. Det är inte alltid sex det handlar om, det kan lika gärna vara en relation eller tacksamhet eller åtminstone skuldkänslor om hon inte känner dessa känslor. Kvinnan ska helt enkelt underkasta sig på något sätt om mannen erbjuder henne hjälp. Hon ska ta emot den och sedan ska hon vara skyldig honom något, en bit av sig själv. Om så inte sker känner sin mannen utnyttjad, men i själva verket är det han som utnyttjar någon annan för att få det han vill ha.

Detta är inte någon bra relation, för en sådan bygger på ett ömsesidigt givande och tagande på bådas villkor. Det är tvärtom en slags objektifiering, en inställning till kvinnor som bygger på att de alla fungerar likadant och vill ha samma saker, alltså ”snällhet”. Att en kan rabbla lita ramsor, göra lite på förhand givna grejer, för att nå ett önskat resultat.

Den typen av ”snällhet” som män erbjuder är ofta tyngd av intentioner, en mycket kravfylld sak att få som en är tvungen att ta emot. Om kvinnan inte med glädje och tacksamhet tar emot mannens snällhet blir han förnärmad, han kan för sitt liv inte förstå att kvinnan kanske helt enkelt inte är intresserad av denna tomma gest. Han anser att kvinnan är oförskämd när hon agerar som att hon är värd mer än hans falska självuppoffring.

Om en ska kunna hjälpa andra så måste en gå in i det förutsättningslöst, det kan inte finnas något krav på att människan en försöker ge hjälp till ska behöver ta emot denna hjälp, att den ska reagera på hjälpen på något givet sätt eller att en ska få någonting tillbaks för den. Att kräva saker i utbyte, såväl ”sex” som ”tacksamhet” avslöjar direkt att en egentligen inte försöker hjälpa någon annan utan snarare sig själv.

Ofta när män hjälper mig med saker känner jag skuld, jag känner att jag behöver ge någonting tillbaka. Även de gånger män har hjälpt mig på sätt som jag inte efterfrågat, gett mig saker jag inte behöver, så har jag känt mig tvungen att ta emot och tacka. Det har sällan handlat om den typen av kravlöst stöd jag har kunnat få från ickemän, som jag upplever bygger mer på att en hjälper varandra och utbyter erfarenheter, relaterar till varandra upplevelser och så vidare. Det är såklart inte alla ickemän som är kapabla till den formen av stöd heller, men det är betydligt vanligare.

Att definiera sig själv som ”snäll” är att se sig själv som en person som skänker saker och ting till andra mer behövande (ofta kvinnor) från ovan, som välgörenhet. I utbyte vill en ha något, till exempel tacksamhet, eller tillfredsställelsen i att känna makten i att ”hjälpa” en annan människa. Att inte blanda in sig själv i processen, att inte förstå vad det är en egentligen vill få ut av det hela, utan se det som en byteshandel; jag ger dig det (jag tror att) du vill ha och i utbyte vill jag ha det jag vill ha. Istället för att skapa relationer där en hjälper sig själv genom varandra, där en ser varandra och har ett ömsesidigt utbyte så ser en allting som en mekanisk fråga.

Detta är i min mening det grundläggande problemet med den snälla killens så kallade snällhet; han gör det från en position av sin överlägsenhet och förmenta oberoende. Han kan alltid välja att inte vara snäll, att istället trycka ner och göra sönder, och detta gör att han aldrig blandar in sig själv och sina behov i relationer med andra. Han gör andra tjänster, men han ser inte hur han själv skapas i dessa relationer, hur det också kan vara något fint att ge och ta och skapa ett utbyte. Istället blir han förnärmad när han inte får det förväntade utfallet, när han har gett i tron om att få något speciellt tillbaka och inte får det.

När jag hjälper andra så hjälper jag även mig själv. När jag försöker möta andra i deras erfarenheter av att bli förtryckt i ett patriarkat så handlar det om systraskap, om att solidariskt försöka förstå sig situation och ta sig ur den tillsammans. Jag tänker mig att det är detta det alltid borde handla om att hjälpa andra. Inte att ”ge” någonting i färdig form, utan om att försöka mötas. Även om en har väldigt olika erfarenheter så kan en för det mesta relatera till den andra på något sätt. Om en är rädd för att göra detta så blir ”snällheten” en tom gest, någonting en ”ger” och kräver kompensation för. Det handlar inte om att faktiskt försöka se någon annan, utan snarare om att försöka pressa in någon i sin på förhand givna bild av hur saker och ting ska vara. För att kunna se andra måste en också vara beredd att se sig själv, att se sitt eget beroende och sin egen smärta, och det är detta den ”snälla killen” sällan är. Han gå omkring med självbilden att han är stark, oberoende, att han klarar allt och inte behöver andra, och just därför kan han inte heller ge något av värde till någon annan. Hans försök att hjälp andra blir en opersonlig och mekanisk gest, för han kan inte se sig själv.

Oavsett om du är snäll mot någon och förväntar dig sex, tacksamhet eller ”resultat” så är det en fråga om samma mekanism. När du känner frustration över att inte få det förväntade resultatet måste du först och främst gå in i dig själv och fråga dig vad du egentligen söker i utbytet med andra människor. Att vilja ”hjälpa” någon utan att själv göra sig sårbar är ett maktuttryck, det handlar om att vilja kontrollera situationen och därmed också den andra människan. Detta är inte ”snällt”, även om det kan inbegripa gester som på ytan förväxlas med snällhet, utan det är ett sätt att ta sig runt i världen som bygger på viljan att kontrollera sin omgivning.