relationer – Sida 14 – Fanny Åström

Om att ta avstånd från män.

Ibland skriver folk till mig: ”men bli lesbisk då/sluta umgås med män då” när jag skriver om tvåsamhet. Jag fascineras av detta behov av att ta till individuella lösningar på strukturella problem. Även om jag själv inte umgicks med män så skulle jag såklart vara intresserad av att kvinnor som gör det skulle kunna vara relativt jämställda i dessa relationer, och det slutliga målet måste såklart vara att både män och kvinnor ska kunna mötas som människor, utan att begränsas av dominans och underkastelse.

Jag tycker såklart att det till viss del är en rimlig feministisk strategi att begränsa sitt umgänge med män och det är också något jag med jämna mellanrum skriver om. Jag tycker att en som kvinna ska lämna ojämställda relationer om en kan, istället för att klamra sig fast vid dem i hopp om att mannen på något magiskt sätt ska ”förändra” sig. Detta brukar dock väcka ganska mycket upprördhet, eftersom det är så jävla inpräntat i oss att män och kvinnor ska leva tillsammans. Däremot så är detta ett medel snarare än ett mål, om kvinnor gör sig mer fria från män så kommer vi ha lättare att ställa krav på jämställdhet.

Grejen är att vi i samhället har ett omfattande system för att få kvinnor att ingå i heterorelationer. Kvinnor fostras in i att behöva dessa relationer, görs beroende av patriarkal bekräftelse redan i en mycket tidig ålder genom att det alltid läggs fokus på hur de ska vara för att behaga en man. Kvinnor i populärkultur framställs sällan som självständiga och kapabla till att söka lycka på egen hand, utan måste alltid ha en man för detta syfte. Det finns en uppsjö av olika sociala straff som drabbar kvinnor som inte ser det som sitt mål i livet att behaga män på olika sätt. Kvinnor som inte anses attraktiva får skit för det, kvinnor som inte ser till att fixa sig får skit för det och så vidare. Det är helt enkelt inte någon lätt sak att bara ”välja”, utan något som kräver en stor ideologisk bearbetning av en själv. Patriarkatets makt är verkligen genomträngande, och tvingar ständigt in kvinnor i nya relationer där de återigen exploateras. De kvinnor som tar avstånd från dessa relationer bestraffas och bearbetas för att återigen inträda i dem.

Jag tycker att det är viktigt att tala om detta just för att människor ska kunna se vilka problem som finns i heterorelationen, och sedan göra vad de nu önskar med den informationen. Min förhoppning är ju såklart att kvinnor ska kunna känna sig mer kapabla att ställa krav i sina relationer till män, och också lämna relationerna om kraven inte tillgodoses. Jag tror en får styrka att göra detta gnom insikt om de negativa verkningar som relationer har. För mig har det hjälpt mycket även om jag nu har en relation med en man, eftersom jag inte känner att jag måste upprätthålla den till varje pris utan känner att jag kan lämna om det inte fungerar jämställt mellan oss.

Jag vill såklart helst leva med personen jag älskar, men jag vill inte att det ska handla om ett behov av patriarkal bekräftelse utan om genuin kärlek till en annan människa. Det är delvis därför jag är feminist. Och grejen är: det funkar. Det funkar jävligt bra. Jag är så jävla mycket mer tillfredsställd i mina relationer och som människa sedan jag började dekonstruera dem ur ett feministisk perspektiv. För mig handlar det om att vilja hitta den sanna kärleken, den som finns under allt det där patriarkala tjafset, inte om att vilja ha bort kvinnors relationer med män över huvud taget.

Förtrycket utövas även av de vi älskar.

Ibland frågar folk mig om jag hatar alla män, eftersom jag måste hata alla som förtrycker kvinnor. Jag hatar såklart inte män, jag har både en manlig partner, en pappa och en bror som jag tycker om att umgås med, manliga vänner jag gillar och så vidare. Jag tycker om dessa människor, men jag vet också att de är förtryckare. Att de sitter på patriarkal makt som de också använder.

Ett av feminismens största problem är att de som förtrycker kvinnor ofta är de vi har nära relationer till, människor vi älskar och vill dela våra liv med; våra bröder, våra fäder, våra partners. Det är såklart svårt att hantera en situation där en älskar sin förtryckare och vill hen gott, vilket också utgör en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet, nämligen den att kvinnor frivilligt underordnar sig män, frivilligt ger män av sin omsorg och kärlek, frivilligt gör mer av det känslomässiga arbetet och av hushållsarbetet.

Men det går att älska förtryckaren och hata förtrycket. Såsom jag ser på saken är förtrycket något som kommer mellan mig och den som förtrycker, något som hindrar vår fria samvaro som människor och istället tvingar in oss i ett mönster av dominans och underkastelse, av patriarkal utsugning. Att upphäva förtrycket är för mig ett sätt att kunna skapa en friare och mer kärleksfull samvaro oss emellan, en samvaro som inte behöver präglas av detta förtryck. Ett av de stora målen med att upphäva patriarkatet är att återta förmågan att älska, att fritt få forma sina relationer.

Män är förtryckare. Det betyder inte att alla män är ondskan själv eller att de vill förtrycka. Däremot har de, precis som kvinnor, blivit inlärda i ett system av överordning och underordning. Om vi odlar idén om att en förtryckare måste vara ondskan själv så kommer den utgöra ett stort problem för feminismen, just eftersom förtryckta och förtryckare lever så nära varandra. Istället bör vi se på män som agenter i en större struktur, en struktur som tyvärr gör dem till förtryckare. Det är ingenting de har valt, men det har blivit så på grund av samhälleliga strukturer. Nu när det väl är så har de dock ett ansvar att ändra sig själva för att bryta den förtryckande strukturen. Det handlar om att se strukturen och individens roll i den samtidigt, utan att varken skuldbelägga individen för hela kalaset eller hävda att individen är maktlös.

Som kvinna kan en ställa krav på männen en lever med, att de ska jobba mot patriarkala strukturer i ens samvaro med dem. Jag tror att det är en framgångsrik feministisk strategi att tala om just förtrycket i relationer, eftersom det är så nära oss och tvingar oss att de över våra egna liv och de vi håller kära. Det är viktigt att kunna se komplexiteten i att leva i ett patriarkat, och att faktiskt leva med och älska de som förtrycker en. Att blunda för detta, att trycka det ifrån sig genom att skapa mytbilder av att förtryckare är ondskan personifierad, är inte en hållbar strategi. Vi måste se att förtrycket finns överallt, mitt ibland oss, även hos de vi älskar mest.

Ingen tror att allting som har med relationer att göra kommer vara okomplicerat om heteronormen bryts.

När en diskuterar saker som jämställdhet i relationer, polyamori och så vidare så tas det ofta upp att personer som sysslar med detta kan tycka att det är jobbigt. Många tycker att de får ”bevis” på att det är dåligt att till exempel vara polyamorös om polyamorösa har problem i sina relationer.

Sällan diskuteras problemen som kan uppstå med att sköta sina relationer på ett konventionellt sätt på samma vis. Om någon till exempel mår dåligt över att hen känner sig fången i sin relation så tolkas inte det som att monogami som koncept är en dålig grej. Det tolkas istället som en del i hur det är att ha relationer, inte som något som är sprunget ur ett specifikt sätt att ordna sina relationer på.

Alla relationsformer är förknippade med problem och fördelar, men eftersom monogamin är normen så ser vi inte monogamins nackdelar som något specifikt förbundet med monogamin. Det är först när en tar ett aktivt beslut emot monogami som relationsformerna börjar utvärderas på det sättet av omgivningen.

Vissa verkar tycka att en normbrytande livsstil ska falla sig fullständigt naturligt för den som utövar den om det ska vara värt, att det ska ske helt utan smärta. Så går det såklart inte till. Förutom lidandet som generellt är förknippat med att vara människa tillkommer det av de fördomar som riktas emot en, de svårigheter som samhället sätter upp för den som beslutat att leva annorlunda.

Att bryta normen kan vara svårt och jobbigt och vissa upptäcker kanske att de trivs bättre med att följa den, men det handlar om att vinna sin frihet från samhällets bojor. Om att återvinna kraften att få välja själv, att avgöra hur en ska leva sitt eget liv. Ingen tror att allting som har med relationer att göra kommer vara okomplicerat om heteronormen bryts, däremot tror många att det kan göra människor mer fria att forma sina relationer som de själva önskar.

Patriarkatet styr även homorelationer.

Ibland talas det om att samma mönster som jag beskriver i heterorelationer även går igen i homorelationer, som om det på något sätt skulle ”bevisa” att jag har fel. I mina ögon ”bevisar” detta endast hur allomfattande patriarkatets makt är.

Heteronormen påverkar såklart även homosexuella människors relationer. Hur många gånger har en inte hört människor försöka pressa in heterorelationen i homorelationer genom att tala om vem som är kvinnan och mannen i förhållandet. Det är även tydligt hur många av de framsteg som gjorts i hb-rörelsen har handlat om homosexuellas rättighet att leva som heterosexuella par, till exempel ingå registrerat partnerskap och nu slutligen gifta sig, ha rätt att skaffa barn och så vidare. Jag menar inte att det här är något dåligt, däremot att homosexuella relationer utformas och bedöms efter en heterosexuell matris, vilket såklart påverkar dem.

Eftersom vår idé om hur kärlek ska vara utgår från beskrivningar av heterosexuella relationer, som ju präglas av patriarkala strukturer, så är det klart att dessa strukturer även går igen i homosexuella relationer. Patriarkatet finns liksom inte bara i heterorelationer, utan det är ett stort normsystem som påverkar vår syn på världen i helhet, speciellt vår syn på kärlek eftersom det är så otroligt bundet kring just kön. Tyvärr kommer en inte undan detta för att en blir kär i människor med samma kön som en själv.

Sedan är det klart att det kan uppkomma problem i relationer som inte har något med patriarkatet att göra, och det kan väl vara intressant att prata om det också. Däremot är det kanske inte riktigt det jag är intresserad av att skriva om.

Slopa romantiken och fokusera på jämställdheten.

Ibland vill folk ”sätta dit” mig och påpekar att jag ju också har en pojkvän. Sedan kan de frågar: ”är han också förtryckare eller?”, och då svarar jag: ”ja, tyvärr. Vi jobbar på det”. Det handlar inte om personlighet utan om position, om att ha en maktposition som man och omedvetet använda denna för att suga ut kvinnor på engagemang och tillägnelse, alltså kärlekskraft.

Däremot är jag såklart angelägen om att vi ska ha en så jämställd relation som möjligt och jag skulle inte vilja vara med en person som inte var intresserad av detta, jag har genomgått alltför mycket lidande som effekt av män som är omedvetna om eller ointresserade av det här.

När folk säger ”men han älskar ju dig?” så tänker jag bara att miljontals män innan har bevisat att det går utmärkt att förtrycka den en älskar. Kärlek är tyvärr ingen garanti för jämställdhet. Däremot tycker jag att det är ett stort bevis på kärlek att vara villig att ifrågasätta och förändra sig själv, och att inte vilja göra det är ett tecken på motsatsen. Om en person älskar mig som individ så ska hen också vara villig att förändra dynamiken i vår relation och jobba emot det förtryckande.

Jag har bland annat börjat ställa som krav på människor jag har relationer med att de ska läsa Det kallas kärlek, vilket har hjälpt mycket i den relation jag är i nu. Jag tänker att det är viktigt att gå in i relationer med ett aktivt jämställdhetstänk, eftersom det är enklare att fixa saker innan relationen har börjat stagnera. Inte så att det är omöjligt då, men jag tror en ska akta sig för att ”ta det sen” för att en är nykär vilket jag tänker mig att många dessvärre gör.

Vissa tänker nog att snack om jämställdhet förstör romantiken, och vill därför inte ta upp det. Så kanske det är om en har en bild av kärlek som bygger på himlastormande förälskelse och att vilja gör allt för varandra och aldrig lämna varandra och så vidare. Min idé om hur kärlek bör vara är att en visar respekt för varandra och har ett utrymme för att förverkliga sig utanför relationen som gäller båda parter. I mina ögon så sabbar förtrycket av kvinnor i relationer detta. Jag är mer intresserad av att kunna var mig själv än att leva ut någon slags idealbild av Den Stora Kärleken™, som jag uppfattar som otroligt patriarkal. Vad som uppfattas som romantiskt är också en effekt av patriarkala strukturer som dikterar hur vi ska betrakta våra relationer och vad vi ska sträva mot.

Ibland sägs det att politik inte ska ta plats i relationer, som om politik och relationer kunde åtskiljas en från första början. Relationer handlar om våra livsvillkor och är därför till sin natur politiska. Jämställdhet är viktigt inte för att det är någon slags feministisk principsak utan för att det är fundamentalt för att som kvinna kunna vara i en relation och samtidigt ha ett eget liv och få utveckla sig själv. Så slopa romantiken och fokusera på jämställdheten.

Om krävande kvinnor och avståndstagande män.

Jag vet inte om ni stiftat bekantskap med denna härliga meme, som kallas ”overly attached girlfriend”. Jag tycker i alla fall att ni ska kolla på dessa och begrunda. Vad handlar de om? Vad ger de för bild av kvinnors agerande i relationer? Kommer för övrigt använda könsbestämda pronomen i det här inlägget.

Detta är så att säga en ganska vanlig bild av hur kvinnor beter sig i relationer. I olika grad beskrivs kvinnor som jobbiga, ”needy”, alldeles för känslosamma och helt enkelt överdrivet involverade i personen de har en relation med. Det förekommer överallt. I sitcoms, i filmer, i samtal där män beklagar sig över ”bruden” som vill ha för mycket uppmärksamhet, kärlek och så vidare, det förekommer i tjejtidningarnas relationsspalter där vikten av att låta sin pojkvän ha lite ”tid för sig själv/med grabbgänget” alltid ska markeras.

Jag var den här bruden (något jag beskriver närmare här). Den som ringde alldeles för ofta, den som alltid ville ses, den som tog allting alldeles för allvarligt, den som alltid hittade på sätt för att vi skulle få närhet till varandra. Och som jag skämdes för detta. Gud vad jobbigt det var att vara den där bruden som inte lät killen ”ha sitt privatliv” ifred, som alltid skulle vara där och klänga. Jag hade ju lärt mig att hata den bruden så innerligt, och nu var jag själv sådan! Jag försökte sluta, försökte ringa mer sällan, men det där behovet liksom kom åter och åter igen. Jag ville ju ha närhet och kärlek, jag ville ju vara med honom. Och jag kände mig alltid så jävla jobbig när jag ville det, och detta gjorde att jag ville ha ännu mer bekräftelse. Jag liksom bad om ursäkt, frågade om jag var ”för mycket”, lade mig platt på marken och sade att jag visste att jag krävde för mycket och var för mycket och att det var helt rätt när han inte ville prata med mig när jag ringde.

Men sen, när jag motvilligt lämnade vår relation, så började jag liksom att fundera lite på det här. På varför jag alltid kände att jag behövde mer kärlek, mer bekräftelse, mer av honom. Och sen började jag väl lägga ihop ett och annat. Kanske det där med att den djupa ångest som kom varje gång han avvisade mig när jag ringde honom och ville att han skulle komma och ta hand om mig när jag mådde dåligt inte så mycket var för att han inte var där, utan för att hans avvisanden gjordes på det okänsligaste sättet möjligt. För att han bara sa ”nej” och lade på telefonen istället för att visa lite omsorg, fråga hur det var med mig. För att han aldrig frågade hur jag mådde utan att det alltid var jag som fick ta upp problemet. För att han alltid frågade ”måste jag” när jag bad honom om att finnas där för mig. För att jag liksom alltid blev tvungen att be om hans kärlek, att slita och dra för att få uppmärksamhet, att kräva den istället för att få den automatiskt. All den här kärleken och uppmärksamheten fick han av mig, så mycket som han behövde, så han behövde liksom aldrig fråga. Och hade han gjort det hade jag funnits där, utan tvekan.

Och såhär fungerar det i många heterorelationer: kvinnan försöker skapa närhet och mannen försöker skapa avstånd. Kvinnan tolkas då som ”overly attached”, och mannens behov tolkas som ”normalt” och ”sunt”. Kvinnan uppmuntras till att sträva efter samma sunda känsloliv som mannen. Återigen tolkas kvinnan som avvikelse och fel, medan mannen tolkas som den sunda normen som kvinnan ska anpassa sig efter.

Men är mannens behov egentligen mindre än kvinnans? Det säger sig självt att ett behov som uppfylls aldrig kommer till uttryck som ett behov, personen märker inte av det och uttrycker ingen önskan efter det, eftersom det inte uppstår någon saknad efter det. Personen som ständigt får sina behov uppfyllda inser dem inte, förstår inte att de uppfylls. Personen som inte får sitt behov uppfyllt längtar ständigt och kräver mer, och tolkas då som mer krävande. Men det kan lika gärna tolkas som att den andra ger mindre.

Jämställdhet nås enligt många genom att kvinnan ska bli som mannen. Men genom att göra denna tolkning missar en helt dynamiken i relationen. Frågan en bör ställa sig är: kan kvinnan verkligen bli som mannen, utan att mannens position samtidigt förändras? Går det att båda parter i ett förhållande agerar som mannen gör, och att förhållandet samtidigt håller ihop? Mitt svar på denna fråga är nej. Jag menar att det är kvinnan som utför det känslomässiga arbete som är nödvändigt för att relationen ska fungera. Utan detta arbete hade relationen brakat samman. Kvinnan utför arbete både genom att se och serva mannen känslomässiga behov, men också genom att meddela honom om sina egna så att ha slipper se dem på egen hand. En ska inte heller underskatta hur bekräftande det är att känna att någon tycker om en och behöver en, något som mannen ständigt blir påmind om av kvinnan men som kvinnan sällan upplever. Kvinnan utför också arbete när hon tvingas överse med att han inte tillfredsställer hennes behov.

Detta är en slags känslomässig exploatering som sker inom relationen. Grunden för denna exploatering skapas på två sätt, dels genom att kvinnan hålls svältfödd på bekräftelse och kärlek och dels genom att hon lär sig att uppfatta detta som att det är hennes fel, hon som är ”för mycket och mannens behov som är normalt. Eftersom kvinnan är svältfödd på bekräftelse, kärlek och omtanke så är hon ständigt tillgänglig för att tillfredsställa mannens behov när det efterfrågas. Hon hör av sig regelbundet, lämnar kärleksförklaringar, tar initiativ till umgänge och så vidare. Allt detta bekräftar mannen i ännu högre grad. Genom att inte erkänna vikten av det känslomässiga arbete kvinnan utför, eftersom mannen inte direkt efterfrågar det, så hålls båda omedvetna om att det kvinnan gör är fundamentalt för att relationen ska fungera. Kvinnan lämnas alltså obekräftad och ovetande om sitt arbetes betydelse, vilket skapar en grund för känslomässig utsugning och stigmatisering av kvinnans agerande.

När kvinnan sedan vill ha mer kärlek och bekräftelse så är hon ”overly attached”. Mannen tycker att de redan ”umgås mycket” eller ”pratar om känslor” men det båda missar är att såväl umgänge som känslosnack sker på hans villkor och på hennes initiativ. Att han alltid har henne tillgänglig samtidigt som hon aktivt måste söka upp honom och efterfråga eller ”tjata” om hon behöver något. Att han aldrig behöver känna sig övergiven av henne, helt enkelt för att hon alltid finns där. Han behöver aldrig känna den saknad som uppstår när hens behov inte är uppfyllt. Han behöver aldrig känna att han behöver henne. Samtidigt känner hon att hon alltid måste jaga honom, efterfråga hans kärlek. Detta är i sig ytterligare ett bekräftande av mannen, samtidigt som det är förnedrande för kvinnan att känna att hon behöver fråga efter det som borde vara fundamentalt i varje relation: kärlek och omtanke. Och så upprätthålls könsmaktsordningen.

Frågor om det här med att alla män är förtryckare.

Har såklart fått massa spännande respons på mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor. Tänkte gå igenom de vanligaste invändningarna (som inte är DU ÄR GALEN DIN FITTA VARFÖR PUBLICERAR DU INTE MIN KOMMENTAR????!!?!?!?! utan håller lite högre kvalitet):

Men detta innebär ju att alla som har en privilegierad position förtrycker de som är ”under”.

Både ja och nej. Jag ser till exempel mig själv som en förtryckare i fråga om etnicitet eftersom jag är vit och upprätthåller vithetsnormen. Jag vinner direkt på förtrycket av PoC:s, och bidrar också till det samt har ofta möjlighet att bryta det på ett konkret sätt genom mitt eget agerande. Jag ser också mig själv som en förtryckare i kapitalismen, men på ett lite annorlunda sätt. Jag förtrycker till exempel personerna som syr mina kläder och tillverkar mina prylar, men jag har inte på samma sätt möjligheten att bryta denna förtryckarrelation. Jag behöver ju vissa saker och är inte i en ekonomisk position att typ välja ”bra produkter” (i den mån sådana ens finns tillgängliga). Även här kan en såklart göra bra och dåliga val, jag väljer till exempel att konsumera så lite som möjligt, men det är inte samma direkta förtryckarsituation. Förtrycket av kvinnor som män uträttar är ofta väldigt direkt, mellan personer som har nära relationer med varandra, och de som förtrycker tjänar också direkt på förtrycket genom den patriarkala utsugningen.

Men kvinnor förtrycker ju också kvinnor.

Det stämmer att kvinnor upprätthåller patriarkatet, men jag skulle inte kalla dem förtryckare på samma sätt som män. Det finns en stor skillnad eftersom kvinnor inte vinner på förtrycket av kvinnor, och såklart i att de själva är förtryckta av samma maktstruktur. Därför har de inte samma roll i det patriarkala förtrycket.

Berätta exakt hur jag förtrycker min flickvän/hur min pojkvän förtrycker mig.

Den här frågan har jag fått av mååånga, framförallt män, som sedan tycker att jag inte har något att komma med för att jag inte kan exemplifiera exakt precis hur de förtrycker. Det här kan jag tyvärr inte göra, eftersom jag inte har studerat just er relation. Jag är dock ganska säker på att jag skulle kunna peka ut en del saker om jag gjorde det. Olika par upprätthåller könsmaktsordningen på olika sätt, men generellt kan en nog säga att det finne ett manligt tolkningsföreträde (alltså att mannens tolkningar av saker och ting som sker i relationen är de som gäller tills motsatsen är bevisad) och att det finns ett ojämnt utbyte av omsorg och kärlekskraft, där kvinnan ger mer. Den som är intresserad kan läsa länkarna jag hänvisar till i detta inlägg.

Att inte göra lika mycket hushållsarbete/känslomässigt arbete/whatever är inte detsamma som förtryck.

Folk som säger såhär verkar mena att förtryck måste vara något ”stort” för att räknas på riktigt. Det är tyvärr inte så det patriarkala förtrycket fungerar, utan det är i mångt och mycket de små sakerna som gör det. Patriarkalt förtryck handlar inte bara om de ”stora” grejerna som att vissa män slår och våldtar kvinnor utan även om det systematiska skapandet av kvinnan som underordnad, den systematiska exploateringen av kraft som sker av män, från kvinnor. Är du inte villig att se den här delen av kvinnoförtrycket så kommer du dessvärre högst troligen att fortsätta utöva det. Nyckelordet här är ”många bäckar små”. Säg att kvinnan alltid gör lite mer hemma, lite mer hushållsarbete, känslomässigt arbete och så vidare. Vad tror du detta gör med hennes möjligheter att göra andra saker i sitt liv? Tänk sedan att det är detta som (i varierande utsträckning) sker för alla kvinnor på jorden, och vad det gör med kvinnor som grupp. Det är ingen småsak utan fundamentalt för kvinnoförtrycket.

Hur kan du säga att någon har ansvar för något hen är omedveten om?

Problemet med det här resonemanget är att folk alltid kan säga ”men jag visste inte” och på det viset komma undan, även om de haft tusentals tillfällen att faktiskt se. Typ Löwengrip kan fortsätta att envist hävda att hen inte ”har sett” personer med behov av ett extra omklädningsrum även fast flera sådana skrivit till hen, helt enkelt för att hen kan välja att ignorera detta. På samma sätt kan män som gång på gång blivit introducerade för feminism fortfarande säga ”jag visste inte” när de en dag själva bestämmer sig för att öppna ögonen. Nej, du kanske inte visste, men du hade möjlighet att veta och den sumpade du. Då kommer vi in på det här med ”ignorance is bliss”. Människor kan välja ignorans inför sin egen position för att det är bekvämare så, detta gör dem inte till mindre förtryckare.

En har ansvar inte bara för att göra det en redan vet, utan också för att ständigt ta reda på mer. Jag tycker att alla som har möjlighet har ansvar för att förstå sin egen position i samhället och jobba för att förbättra det. Jag tycker att jag har ansvar för mitt deltagande även i de maktstrukturer jag inte har sett, vilket gör att jag ständigt försöker lära mig mer om detta och se fler. Om du väljer att inte göra detta så är du inte bara en förtryckare, utan en förtryckare som aktivt upprätthåller ditt förtryck med hjälp av ignorans. Grattis!

Men framförallt: att vara en förtryckare gör dig liksom inte till satan själv, och det gör dig inte ensamt ansvarig för patriarkatet i sin helhet. Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom, att du var den förtryckta. Så torka tårarna, sluta känna skuld och skam och gör något åt saken istället, ta ansvar för din position. Ja, jag förstår att det kan kännas tufft att behöva göra det bara för att en fötts in i en position, men i så fall så borde du känna extra mycket sympati med de kvinnor som haft det så från dag ett i sina liv. Vi har alla fötts och fostrats in i detta orättvisa system. Det är inte läge att prata om vem fel det ”egentligen” är eller att skylla ifrån sig, det är läge att göra vad en kan för att stoppa det. Och grundbulten i detta är att ta ansvar för sin egen position.

Om du vill motverka patriarkatet i din vardag ska du läsa detta inlägg.

Nu kanske ni undra mer om det här med patriarkatet och relationer och så. Därför tänkte jag sammanställa en lista över inlägg jag skrivit om saken samt ett boktips (kommer i slitet)! Fyll hemskt gärna på med andra lästips och så. De flesta texterna handlar om monogama heterorelationer, men kan oftast appliceras även på annat. Fler finns i min kategori Relationer här på bloggen, men har plockat ut de bästa här.

Här är det första inlägget, som handlar om mitt första förhållande. Detta är typ fortfarande ca det bästa jag skrivit ever. Här är ett utdrag:

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

Här är ett om personer som betraktar relationer som företag och om hur det handla om bristande intresse i sin partner.

Här har jag skrivit, ganska tillspetsat, om hur det kan fungera när en part i ett förhållande gör mer känslomässigt arbete.

Här har jag skrivit om manligt tolkningsföreträde, och här om att göra sig fri från det och bär upp din världsbild själv. Utdrag från det senare inlägget:

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över.

Här har jag skrivit om män som menar att de själv står utanför patriarkatet och inte har något att vinna på det.

Här har jag skrivit om det här att kvinnor alltid uppfattas som mer bråkiga när det tar upp problem i relationer. Utdrag:

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Här har jag skrivit om att alltid vara den som definieras som problemet. Utdrag:

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer.

Här har jag skrivit om ojämnt utbyte av bekräftelse.

Här har jag skrivit en lång jävla redogörelse om hur patriarkatet fungerar. De mest relevanta bitarna är det om den patriarkala utsugningen och frivillighet.

Här är mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor.

Nu kanske någon vill ha lite mer konkret. Då har jag skrivit det här inlägget om att våga använda sin makt som kvinna och ställa krav och detta om att identifiera känslomässigt arbete.

Sist men inte minst vill jag verkligen rekommendera boken Det kallas kärlek av Holmberg som jag skrivit om här. Det har varit en rejäl ögonöppnare för mig, och jag har läst den tillsammans med min nuvarande partner vilket verkligen har hjälpt oss ur många patriarkala mönster och till en mer jämställd relation. Den boken har lärt mig att se så sjukt mycket mer av hur patriarkatet tar sig uttryck, så jag tycker verkligen en ska läsa den och helst läsa och diskutera tillsammans med eventuell(a) partner(s).

Och alltså, om du känner ”too long; didn’t read” inför detta så är du inte intresserad av att motverka patriarkala strukturer, helt seriöst. Det är trist både för dig (i alla fall om du är kvinna, men kanske även om du är man) och för personer i din omgivning. Jag tycker dock att det är varje jämställdhetsintresserad persons plikt (speciellt om du är man) att läsa in sig, så är du jämställdhetsintresserad; sätt igång och läs och utbilda dig.

Män som menar att de inte har något att vinna på patriarkatet.

När jag skriver om intressekonflikter mellan män och kvinnor så är det alltid en del män som ska intyga att de minsann inte alls ser något negativt med att patriarkatet försvinner. Detta är en strukturblindhet som gör mig alldeles matt, speciellt då den ofta kommer från uttalat feministiska män, och inte sällan med en ton av stolthet, en dunk på den egna ryggen.

Jag tror absolut många män vill göra upp med maktstrukturer som de känner till, något som såklart är fint och bra. Däremot att förneka att en också har vissa intressen i att upprätthålla strukturerna är i princip att förneka sitt privilegium, vilket är mycket märkligt för att komma från en feministisk man. Jag tvivlar inte på dessa mäns vilja att vara jämställda, däremot så tror jag inte att det är så enkelt som att vara för ett ideal: det kräver nämligen inte bara läpparnas bekännelse utan även aktivt reviderande av sin person och sin livsstil. I detta ingår en mängd olika komponenter varav en del kan vara väldigt jobbiga att ta till sig och ändra på.

Alla fördelar en har i en maktstruktur behöver en inte vara medveten om, snarare är det omedvetenhet som är regeln. Människor som är privilegierade vill överlag inte inse att de är det, och vi lever inte heller i ett samhälle som uppmuntrar sådana insikter.

Många feministiska män talar gärna om vikten av jämlik fördelning av hushållsarbete och så vidare. Detta är mycket konkreta grejer som är lätt att kontrollera och inse rättviseaspekten i. En tar disken varannan gång, helt enkelt. Men när det kommer till andra saker, som dels är svårare att ta på och dels ligger närmre den egna personen, så kan det bli svårare. Exempel på sådant är manligt tolkningsföreträde, hur män ofta upprätthåller distans i relationer och kvinnor söker närhet, hur män ofta engagerar sig mindre i att få relationen att fungera och så vidare. Att se sin egen personlighet som ett resultat av strukturer kan vara svårt, vilket såklart även gäller för de inblandade kvinnorna.

Jämställdhet är så mycket mer än att ta disken varannan gång: jämställdhet handlar om att ändra hela sitt sätt att kommunicera med varandra, att tolka verkligheten och så vidare. Det innebär också ett aktivt arbete med den egna personligheten. I detta arbete så förlorar män mycket av sin makt som de har över kvinnor: de förlorar framförallt rätten att själva få tolka de situationer som uppstår i relationen, alltså sitt tolkningsföreträde. Det säger sig självt att detta är en stor sak att förlora, för det öppnar också dörren för mycket annat; när det manliga tolkningsföreträdet inte längre finns så kommer kvinnan plötsligt ha lika mycket att säga till om hur saker ska skötas. Som man går en från att vara ett föremål för anpassning hos sin partner till att själv behöva kompromissa lika mycket med sin person, något som såklart innebär en stor förlust av makt och en massa extra arbete.

Detta kan tyckas oviktigt av många, vissa menar till exempel att det främst är den manliga eliten som tjänar på könsmaktsordningen, till exempel genom att det enbart är de som sitter i företags styrelser och så vidare. Detta menar jag är att bortse från den stora mängd kvinnoförtryck som sker inom den privata sfären. Jag menar att det är i de nära relationerna i den privata sfären som kvinnoförtryck skapas och reproduceras, men inte bara det: det är även i den privata sfären som män kammar hem en stor del av de privilegium de har i och med patriarkatet. En feminism som inte på allvar studerar den privata sfären kan enligt mig inte komma särskilt långt.

Män kan givetvis vara feminister och vilja krossa könsmaktsordningen, men det betyder inte att de inte samtidigt har ett intresse av att upprätthålla den. Så komplex kan verkligheten vara! En kan vara emot en struktur som en också samtidigt profiterar på. Detta tycker jag är något fantastiskt hos människan, att hen kan drivas en ideal och inte bara av egenintresse. Detta gör emellertid inte att egenintresset är obetydligt.

Det kan säkert vara lockande att som feministisk man bortse från detta och låtsas som att en har samma position gentemot patriarkatet som kvinnor, att det är en ren förlustaffär som det är självklart att kämpa emot. Med denna syn så osynliggör en sin egen roll i upprätthållandet av patriarkatet, vilket i sig faktiskt blir en del i själva upprätthållandet av det. Om du på riktigt vill eftersträva jämställdhet måste du sluta tro att du saknar incitament för att upprätthålla ojämställdhet. Det är först när du ser din egen del som en profitör på och en upprätthållare av en struktur som du på allvar kan börja motverka den.

Bilderna i inlägget är från Hanssons serierecension av Det kallas kärlek som går att läsa i sin helhet här.

Twitter 5/4.

Ofta när en skriver om jämställdhet i relationer får en svaret att ”män också kan vinna på jämställdhet”. Detta är nog sant till stor del, många män har en massa att vinna på jämställdhet. Men det föreligger fortfarande en intressekonflikt. I en typisk heterorelation tar kvinnan mer av hushållsarbetet och det känslomässiga arbetet, och mannen har tolkningsföreträde. Jämställdhet innebär för många män mer arbete, mer ansvar och att behöva ta mer hänsyn till partnerns känslor. Hur mycket män än vinner i fråga om ”friare könsroller” och dylikt så är det fortfarande en förlust att behöva arbeta mer och ta mer hänsyn.

Vidare så kan män vinna mycket på vissa jämställdhetsåtgärder, men inte för den sakens skull alla. Ett typiskt exempel är att ”vidgande av könsroller” är bra för män, men inte nödvändigtvis att dela lika på arbetet. Även om män vinner lite på jämställdhet så kan de komma att förlora mer och nettovinsten blir garanterat mindre än för kvinnor. Så att män också har saker att vinna på jämställdhet gör inte att intressekonflikten försvinner.

Det är viktigt att se att kvinnor och män har olika intressen i jämställdhetsfrågan och inte släta över det med ”män vinner också”. Det är inte bara så att vi sitter fast i varsitt skal som är lika begränsande. Vi har också olika positioner i könsmaktsordningen. Män har en överordnad position. Detta är ett privilegium trots att könsrollen är begränsande. Så sluta låtsas som om kvinnor och män har samma intressen i jämställdhet. Kvinnorna kommer vara de stora vinnarna.