Otrohet.

Otrohet beskrivs ofta som det största sveket i en relation. Vi får höra från alla håll och kanter att otrohet absolut inte är okej. Det är totalt oförlåtligt, hjärtlöst, till och med kanske det värsta man kan göra mot en annan människa. Samtidigt lever vi i ett samhälle där otrohet är otroligt vanligt, troligen beroende på att många tvingar in sig själva i en samlevnadsform som egentligen inte passar dem. Men det har jag avhandlat redan både här och här.

Jag tog innan upp synen på otrohet med ett exempel från Sex and the city där Mirandas man är otrogen mot henne. De har ett bra förhållande och ett barn, han är verkligen ångerfull över vad han har gjort, ändå så väljer hon att dumpa honom direkt. Anledningen som han anger till sin otrohet är att hon har fördummat deras sexliv under ett halvårs tid. Jag skrev om att jag tycker att Mirandas reaktion är orimlig och fick då en massa reaktioner av typen: ”men han hade faktiskt lovat att vara trogen, man bryter inte ett löfte”. Detta är den enligt mig vanligaste reaktionen när man tar upp hur otroligt hårt människor tar på otrohet. Väldigt mycket fokus jus tpå det faktum att man faktiskt har lovat, och det man lovar ska man hålla.

När man inleder en relation så kommer man överens om en mängd grejer, uttalade och outtalade. I att vara tillsammans ingår en massa förväntningar, saker som att ställa upp för sin partner, att behandla sin partner med respekt, att vara ärlig, att försöka lösa problem som uppstår och så vidare. Ett av dessa självklara krav har kommit att bli att man är sexuellt exklusiv. Det är inget fel med det, absolut inte, människor väljer själv vilka krav de ställer i ett förhållande och kommer man överens om något så gör man det. Däremot tycker jag att det är konstigt att det ses som något av det värsta att bryta mot i förhållandekontraktet. Många kan komma undan med både det ena och det andra, typ att offentligt förnedra sin partner, att strunta i att ställa upp när ens partner verkligen behöver hjälp, att ljuga om både det ena och det andra men när det kommer till otrohet så är det kört! Då åker partnern ut ur ens liv med huvudet före.

Något annat som också förväntas i ett förhållande av de flesta är att man har regelbundet sexuellt umgänge med varandra. Inte varje dag, inte så att man alltid kan få sex när man vill, men ändå att det finns sex i förhållandet. På samma sätt som det förväntas att man löser problem i förhållandet gemensamt så kan det även förväntas att man ska lösa diverse sexuella kriser i förhållandet gemensamt. Typ snacka igenom det, försöka på nytt och så vidare. Att ens partner saknar sexlust ibland är något man nog kan förväntas få stå ut med. Däremot att ens partner aktivt försummar sexlivet trots att man uttrycker att det är ett problem, vägrar försöka hitta en lösning på det och avvisar en gång på gång under flera månaders tid är inget som automatiskt kan antas ingå i människors förväntningar på en relation. Jag anser att man har en moralisk skyldighet att värna om sexlivet med den person man kräver sexuell exklusivitet av, det borde väl falla sin ganska naturligt?

Det är inte en fråga om att man ska vara ”tvungen” att ha sex med någon, det är en fråga om att värna om att relationen fungerar för båda parter på en mängd olika områden i livet, däribland det sexuella. På samma sätt som du inte ”tvingas” prata med eller respektera en människa för att det förutsätts av partnerskap att man faktiskt gör det. Att vara tillsammans handlar om att kunna balansera varandras intressen.

Ja, det är fel att vara otrogen men jag har otroligt svårt att se det som särskilt mycket värre än att bryta mot någon av alla de andra tysta överenskommelser som finns i en relation. Jag antar att otrohetens laddning handlar om att det är så otroligt konkret; hen låg med en annan! Det går liksom att greppa, alla förstår vad det innebär och det är ett av de mest väldefinierade sveken i en relation, det har ju till och med ett eget ord. De flesta har funderat över hur de skulle hantera en otrohet, desto färre har funderat på hur de skulle hantera om deras partner gjorde en till allmänt åtlöje inför sina vänner.

Jag har själv varit utsatt för otrohet. Ja, det var jobbigt, absolut. Men det var inte värre än många andra saker som skett i mitt förhållande (tro nu inte att det var ett hemskt förhållande, det är inte det som är poängen). Grejen är att när jag berättar om otroheten så blir folk genast otroligt berörda och involverade, de säger ”gud vad hemskt, vilket svek” även fast det ärligt talat inte är någon stor grej för mig numera. När jag sedan berättar om andra saker, saker som var betydligt mycket värre för mig och som suttit kvar i mig längre, så tas det emot med en axelryckning. Det är inte så konstigt, det där med axelryckningen. I de flesta relationer händer jobbiga saker, så är det bara. Att skada sin partner handlar sällan om att göra en sak fel en gång, det handlar mer om att regelbundet upprepa saker som skadar henom och relationen. Få skulle göra slut över ett brutet löfte, en lögn eller en förolämpning, däremot att göra slut för ett samlag anses helt befogat även om man i övrigt har en välfungerande relation. Jag tycker att det är orimligt att just löftet om att inte ha sex med andra har en sådan otroligt särställning, speciellt när det bryts så ofta som det gör.

Jag tycker att man i högre grad borde diskutera och värdera även andra saker som man inte gör emot varandra i ett förhållande på samma sätt. Varför ses det inte som otrohet att förnedra sin partner offentligt, till exempel? Varför är det just att bryta exklusiviteten i könsumgänge som ses som det värsta sveket i en relation? Och varför diskuteras det aldrig att i den relation där sexuell exklusivitet avkrävs så borde man även gemensamt sträva efter ett fungerande sexliv. Jag antar att det delvis handlar om det enorma och delvis rättfärdiga tabu som finns emot att säga att någon skulle ha en sexuell obligation till någon annan. Många blir väldigt obekväma när det talas om skyldighet till att ha sex. Men de premisser man går med på att vara sexuellt exklusiv under rör sig ju för det mesta om att man utgår från att man kommer ha ett sexliv med personen man går med på sexuell exklusivitet med, om dessa premisser förändras så kan ju också ens egen inställning komma att göra det.

Nu är det tyvärr så att det är väldigt svårt att ta upp förändringar rörande den sexuella exklusiviteten i förhållandet med sin partner sådär i efterhand, det är i regel något som måste göras i förväg. För många kan det säkert ses som minst lika kränkande att ens partner över huvud taget yttrar en vilja att ha sex med andra som att hen faktiskt gör slag i saken och har det. Men jag tänker att om sexlivet förändras drastiskt så får man också vara öppen för nya diskussioner om hur man ska ha det med den sexuella exklusiviteten.

Detta var ämne nummer sex i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.

Manlig vänskap.

Läste denna krönika av Jonas Cramby och kom att tänka på Den Manliga Vänskapen™. Den manliga vänskapen höjs ju ofta upp som något slags ideal när man diskuterar kvinnligt kontra manligt. Manlig vänskap är okomplicerad och stark, man ställer upp för varandra i vått och torrt och inga brudar kan komma emellan. Det finns också ett ganska vanligt upphöjande av manlig vänskap inom litteraturen som saknar motsvarighet när det kommer till kvinnor. Berättelser om kvinnlig vänskap är inte alls lika vanliga eller romantiserande. Det verkar också finnas en ide om att kvinnor sviker varandra i mycket högre grad än män framförallt genom att snacka skit.

Ändå är det så att det generellt är kvinnor som vårdar sina släkt- och vänskapsrelationer även när de ingår i kärleksrelationer vilket leder till att män ofta  är väldigt ensamma efter relationsuppbrott, till skillnad från kvinnor som i regel fortfarande har ett socialt liv. Om man generaliserar (vilket jag gör) så kan man absolut säga att kvinnor har fler och närmre vänner längre upp i åldern vilket är till stor nytta när man genomgår kriser i livet som till exempel en skilsmässa. Att kvinnor generellt mår bättre efter skilsmässa än innan och män generellt mår sämre kan nog delvis förklaras med just detta. Jag vet inte hur det ser ut inom relationerna i regel men jag inbillar mig att kvinnor har lättare att prata om känslor och liknande medan killar i högre grad möts kring intressen.

Så varför finns egentligen den här myten om manlig vänskap? Jag skulle säga att den fyller en viktig del i upprätthållandet av könsmaktsordningen. Eftersom kvinnors samröre med andra kvinnor nedvärderas så upprätthålls iden om att kvinnor mest är något värdefullt när de har relationer till män, oavsett om det är vänskap, arbetsrelationer eller kärleksrelationer. Att kvinnors relationer till varandra skulle vara värdefulla är något som det ofta bortses från. Hyllandet av manlig vänskap som den finaste och renaste relationsformen man kan ingå i exkluderar effektivt hälften av jordens befolkning från det och får den dessutom att känna sig sekundär när det kommer till relationsval. Man ska som kvinna vara tacksam om snubben väljer att spendera tid med en själv framför bästa polaren.

Att kvinnor snackar om att tjejkompisar går före pojkvänner är väldigt ovanligt och det sker nästan aldrig med den där trista ”bros before hoes”-attityden som killar antar ganska ofta. Det finns ingen kvinnlig kultur av att nedvärdera relationer man har med det andra könet i förhållande med dem man har med andra av sitt eget kön, snarare tvärtom.

Jag skulle vilja se böcker och filmer som hyllade kvinnlig vänskap på samma sätt som manlig vänskap hyllas och jag antar att det finns men jag har inget hittat. Har ni några tips på romantiserande skildringar av kvinnlig vänskap?

Ämne nummer fem, sexuell exklusivitet.

Ämne nummer fem är alltså sexuell exklusivitet. Ämnet monoamori har ju redan diskuterats, så nu handlar det alltså (i alla fall för min del) endast om hur man ser på att ha sexuellt umgänge med andra när man är i en relation.

Det blir ju vanligare att folk har öppet förhållande, men det är fortfarande många som tycker att sex är något man ska hålla inom relationen, som tycker att sex och kärlek är och ska vara väldigt tätt sammankopplat. Kanske har man rentav bara sex med folk man är kär i, eller så börjar man alltid få känslor inför personer man har haft sex med.

Jag kommer nog skriva om mina egna erfarenheter från att ha ett öppet förhållande. Andra intressanta ämnen kan vara om sex och kärlek av nödvändighet måste hänga ihop? Är den distinktion som många försöker göra mellan sex och kärlek orimlig? Är det helt individuellt? Är det en fråga om biologi eller om ens inställning? Hur ser samhället på sexuell exklusivitet? Hur kommer det sig och hur påverkar det individerna?

Seså. Skriv spännande inlägg nu och länka sedan under detta inlägg.

Detta är ett inlägg i min bloggutmaning om sex och relationer. Hela listan hittar du här.

Kärnfamiljsinlägg.

Det här ämnet var inte lika populärt som föregående. Tre inlägg blev det i alla fall.

FumikoFem har skrivit om hur hon skulle vilja leva istället.

Sanna har skrivit om bonusfamiljemedlemmar och kärnfamiljen uppluckrande.

Malin skrev om sin kärnfamiljshistoria.

Här finns mitt eget inlägg.

Ämnet finns här och hela utmaningen hittar du här.

Nästa ämne är sexuell exklusivitet och kommer alltså att behandla att ha sex med andra trots att man lever i ett monoamoröst förhållande. Jag publicerar ämnet i morgon och hoppas såklart på en fantastisk uppslutning.

Kom igen då!

Nu är det snart läge för mig att dra igång relationsutmaningen igen. Jag skulle vilja be er som skrivit på nuvarande ämne, kärnfamiljen, att meddela mig igen eftersom bokmärkena gick förlorade när jag trampade på min dator. Det vore såklart även kul om några fler hakade på innan jag sammanställer imorgon. För den som vill bli inspirerad finns mitt inlägg här.

Kärnfamiljen.

Ofta när det talas om kärnfamiljen så skapas det en dikotomi mellan individualism och familjeliv, där familjeliv antas vara detsamma som kärnfamiljsliv. Nu har visserligen definitionerna vidgats en aning till att även innefatta homosexuella par, men likväl förutsätts det att det ska röra sig om ett tvåsamt par som tillsammans har skaffat barn. Det feministiska motståndet mot kärnfamiljsnormen anklagas ofta för att leda oss in i ett samhälle där den omsorg som egentligen borde ske inom familjen blir institutionaliserad och ansiktslös. Istället för att ta hand om våra egna barn sätter vi dem på dagis, istället för att ta hand om våra äldre släktingar sätter vi dem på ålderdomshem och så vidare.

Det finns en motsättning mellan jämställdhet och kärnfamiljen. I en familj där man struntar i att sätta barnen på dagis och tar hand om sina föräldrar istället för att sätta dem på ålderdomshem är det i en absolut majoritet av alla fall så att kvinnans karriär får lida. Visserligen kan man vara jämställd utan att ha en karriär men om man ser till det som samhällsfenomen så skapar det en obalans där kvinnor i regel saknar makt över sitt liv. Vidare så skapar bundenhet till just familjen ofrihet. Om man personligen måste stå för vården av sina föräldrar så skapar det ett samhälle där den som har pengar har en mycket större möjlighet till att satsa på karriären eller byta bostadsort.

Så jag vill inte stärka kärnfamiljen, jag vill att den ska fortsätta luckras upp i kanterna. Jag vill att det ska fortsätta finnas dagis och ålderdomshem, dels för att det ofta är en fördel när professionella människor står för den dagliga omvårdnaden men också för att det är ett hinder för jämställdhet såväl mellan kön som klasser om människor är uppbundna till sina familjer i alltför hög grad. Däremot kan man fråga sig om det är nödvändigt att gå längre än vi har gått nu, när man inte bara lämnar sina barn på dagis flera timmar om dagen utan även anställer barnvakt flera dagar i veckan för att kunna jobba mer.

Nyckelordet i sammanhanget är tid. Idag lever vi i ett samhälle där tid är den stora bristvaran för många. Människor med pengar köper andra människors tid för att dem ska ersätta de i deras dagliga liv när de är på jobbet. I vissa fall kan man tänka att det inte spelar någon roll, som när det gäller städhjälp, men i andra fall är det uppenbart hus det skadar de känslomässiga banden mellan en själv och ens familj. Som när man inte gitter ta hand om sina egna barn ens när de har slutat dagis. Som när man måste anställa läxhjälp för att den tid man tillbringar med sina barn ska vara ”kvalitetstid” eftersom den är så kort.

Detta är en negativ utveckling, det tycker jag. Konservativa partier som KD försöker stoppa den genom att införa stämpelkrav på dagis. Men problemet är inte att kvinnor jobbar istället för att vara hemma med barnen, problemet är att både kvinnor och män har för lite tid. För lite tid för att ta hand om inte bara sitt jobb utan även om sina andra åtaganden i livet. Om sitt förhållande, sina barn och sina vänner.

Jag skulle gärna vilja ha ett samhälle där de små gemenskaperna var starkare. Där det var mer naturligt att ta hand om inte bara sina föräldrar på ålderns höst utan och att ta hand om sina vänner, klasskamrater, kollegor, grannar eller helt främmande människor. Omhändertagande har för mig en vidare definition än att ge någon mat och byta blöja, det kan handla om att ingripa när någon blir slagen, erbjuda en sovplats eller ge hjärt- och lungräddning till någon som behöver. En större gemenskap och ett större socialt ansvarstagande behöver inte nödvändigtvis ha något men kärnfamiljen att göra utan kan organiseras på en mängd olika sätt.

En gång när jag såg Kajsa Ekis Ekman tala så snackade hon om det här med att vissa vill ha ett eget biologiskt barn så gärna att de vill köpa en annan kvinna för att skapa det, medan andra som redan har barn inte gitter ta hand om dem och därmed måste anställa barnvakter. Kanske är det i denna snedfördelning som det också kan finnas en lösning. Kanske om vi slutade vara så fixerade vid att de barn och vuxna vi skapar när och omhändertagande relationer till nödvändigtvis måste vara bundna till oss med blodsband och istället började fundera lite mer på om vi kan skapa nära och betydelsefulla relationer på andra premisser.

Det finns ingen motsättning mellan ett uppluckrande av kärnfamiljsnormen och ett samhälle där människor tar hand om varandra. Ett uppluckrande skulle till och med kunna leda till starkare gemenskaper om det gjordes på rätt sätt.

Detta inlägg ingår i min utmaning om relationer. Ämnet finns här och hela utmaningen hittar du här.

Avsked.

En grej som jag hör många av mina au pair-vänner säga är att man inte ska fästa sig för mycket vid sin värdfamilj eller sina vänner här eftersom det gör avskedet så mycket jobbigare, då tänker jag på den där krönikan av Lisa Magnusson.

För det är väl ändå väldigt tragiskt att ha den inställningen att man inte ska uppskatta det man har för mycket eftersom det kan tas ifrån en. Det är den här viljan att vara stark och osårbar som alltid tränger sig på och hindrar oss från att leva ut när vi kan. Och så tänker jag på att jag redan nu, tre dygn innan jag kommer vara i Japan, oroar mig för avskedet som oundvikligen kommer komma.

Innan så ville jag bygga mig stark så att jag slapp vara beroende av andra människor. Ty relationer är sårbara och sårbar vill man inte vara. Men nu när jag vågar knyta an och erkänna att det finns mycket som verkligen betyder något för mig så känner jag mig också starkare i mig själv. Om jag förlorar någon som betyder något så kan jag sörja och sedan gå vidare, men om jag inte hade erkänt vikten av det så hade det nog blivit svårare att bearbeta.

För hur oberoende man än försöker göra sig så är ingen människa en ö. Alla behöver andra människor oavsett om man erkänner det eller ej. Och ju fler betydelsefulla personer man har i sitt liv, ju fler nära relationer man har, desto finmaskigare är det skyddsnät som kan fånga upp en om en försvinner.

Äktenskapsinlägg.

Här är då alla äktenskapsinlägg.

Förlåt att jag var så seg med utmaningen de här gången men jag hittade verkligen ingen inspiration till att skriva. Upptäckte även att många av tankarna och resonemangen var samma som gällande monoamorin vilket gjorde det svårare. Men jaja, det är alltid intressant att hitta nya vinklar.

FlickanUnderBordet skrev ju om ”att vara gift” på förra ämnet så jag länkar inlägget igen.

Malin skrev om sitt eget äktenskap och tankar kring att leva tillsammans.

Svalin skrev om ensidig äktenskapskritik.

FumikoFem skrev om hur äktenskapet bevarar negativa normer.

Hannah skrev om sitt eget äktenskap och de fördelar som finns med det.

Sanna argumenterade för äktenskapet.

Ämnet finns här och mitt eget inlägg kan du läsa här, hela utmaningen finns här.

Snart publicerar jag nästa ämne. Typ imorrn.

Ämne nummer tre: äktenskap/evig kärlek.

Nästa ämne i min bloggutmaning är äktenskap som jag också tycker kan handla om evig kärlek.

Även om det där med att lova varandra evig kärlek har luckrats upp lite på sista tiden så är ändå äktenskapet en slags manifestation för en plan om att leva tillsammans. Få gifter sig med intentionen att sedan skiljas. Ändå är det en otroligt stor del av de personer som ingår äktenskap som sedan bryter det.

Äktenskapet har stötts och blötts i samhällsdebatten. Å ena sidan har det talats om att det blivit trendigt att gifta sig, å andra sidan har äktenskapet kritiserats i böcker som ”happy happy”.

Jag kommer nog skriva om drömmen om livslång kärlek. Är det ens en rimlig förväntan? Kan man hitta ”den rätta”, och vad är i så fall premisserna?

Andra frågeställningar jag finner intressanta är hur äktenskapet fungerar tillsammans med feminism och normbrytande. Är det motsägelsefullt att vilja bryta normer och samtidigt lova någon annan evig kärlek? Är äktenskapet på det stora hela något sunt, eller borde det ifrågasättas mer? Eller har vi rentav kritiserat äktenskapet för mycket? Borde vi i högre grad erkänna behovet av det?

Och om vi gör det; hur ska vi få äktenskapet att fungera? Är det så att vi ger upp för lätt, är för bekväma? Eller har vi blivit så fixerade vid tanken på individualism att vi inte erkänner behovet av andra människor? Hur ska man göra för att få stopp på otroheten och skilsmässorna? Eller ska vi bara låta allt rulla på som det gör?

Fundera och skriv. Jag publicerar nog min text imorgon.

Inlägg om monogami/monoamori.

Nu har det kommit in en massa inlägg till ämnet om monogami/monoamori. Väldigt värd läsning.

Varja skrev om att dela mat.

Malin skrev om tvåsamhetsnormen.

Marielle skrev om att ta makten över sin relationsform.

FumikoFem skrev om hur hennes inställning till monogamin har förändrats.

Designerdrömmar skrev ett försvar till monogamin.

Flickanunderbordet skrev om hur etikettivern begränsar vårt handlingsutrymme.

Sanna har skrivit om kravet på att träffa någon.

Jag har även fått två lång kommentarer om ämnet från Ingrid och Pika som jag rekommenderar er att läsa.

Om jag skulle ha missat någon så är det bara att hojta till så uppdaterar jag inlägget.

Nästa tema är äktenskap. Presenterar det imorgon.