relationer – Sida 3 – Fanny Åström

Varför straffar jag mig själv?

Jag har tänkt en del på det här med självbestraffning, i synnerhet i relationer. Att förneka sig själv saker en begär, eller att förneka sig rätten att ens begära.

En avgörande grej för mig i de relationer jag har haft har varit att jag inte vågat drömma om något bättre. När jag har varit i utsugande relationer så har jag liksom tänkt att det är vad jag förtjänar, och framförallt att det är det bästa jag kommer kunna få. När det dyker upp något bättre som verkar som ett reellt alternativ så förnekar jag mig det, helt enkelt för att jag inte vågar.

Det gör ont att definiera sina behov och det är läskigt. Det är läskigt för så fort en har definierat sina begär och behov så blir en medveten om när de förnekas en. Att ställa in sina drömmar på saker och ting som en ändå tänker sig att en kan få gör att denna besvikelse inte uppstår.

Något av det viktigaste feminismen har gjort för mig är att ge mig kraft och styrka att våga tänka tanken att en annan tillvaro är möjlig, och våga begära just denna tillvaro. Jag tänker att detta är något som generellt förvägrats mig som kvinna. Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män, de ska anpassa sig efter mäns vilja för att locka en man till att fylla deras liv med mening.

När jag var i relationer med män så var jag mycket medveten om att dessa relationer skadade mig och hur. Jag tror att en avgörande faktor till att jag inte tog steget och lämnade dessa relationer var att jag helt enkelt inte trodde att jag kunde få något annat, något bättre. Jag insåg att det jag hade i dessa relationer inte var något värt, men jag var nog rädd att ta ansvar för min egen existens och mina misslyckanden.

På ett sätt är kvinnorollen ganska bekväm – att vara förpassad till att vara ett bihang till mannen och att kräla i återupprepning och upprätthållande är utmattande och tråkigt, men det är också förutsägbart och tryggt. När en har lärt sig att detta är ens lott i livet så är det lätt att fastna där istället för att försöka ta sig ut.

Att ha någon slags frihet att själv bestämma över sitt eget liv och att leva för sig själv är skrämmande, speciellt då denna ”frihet” ofta är väldigt kringskuren i praktiken. Jag tror att jag själv har valt att stanna kvar i destruktiva och ofria situationer just på grund av denna rädslan. Jag har varit rädd för att fucka upp, för att ta chanser och misslyckas. För att formulera begär som jag inte kan få tillgodosedda. För att över huvud taget hoppas på något bättre och bli besviken.

Och därför är det så jävla skrämmande att försöka ha relationer där en inte blir uttråkad och utsugen. Att begära någon form av ömsesidighet. Tänk om det inte går. I så fall kommer det inte att gå att förtränga insikten om hur oduglig den nuvarande situationen är. I så fall kommer det inte finnas något annat alternativ än att fortsätta sträva och bli besviken, eller att resignera och förbittras.

Internaliserat kvinnohat.

Det blir tydligt när jag försöker ha en någorlunda rimlig relation med någon vilka enorma mängder kvinnohat jag har internaliserat. Jag känner djup skam över så många relationsbeteenden som jag sett som ”kvinnliga”. Till exempel; att ta mycket ansvar och ”gå upp” i relationen, vilket jag förknippar med att vara osjälvständig, beroende och att gå in i en klassisk kvinnoroll där en ger en massa. Att vara ”svag” och typ gråta eller behöva stöd och/eller närhet.

Detta är barriärer jag måste övervinna för att kunna leva i nära relationer med andra, och det är verkligen inte enkelt. Det är liksom en skam som sitter så oerhört jävla djupt och har format hela min självbild. Det gör det svårt att ha något slags rimligt förhållningssätt till de här grejerna. Det är ju inte alltid positiva beteendemönster det rör sig om, men om en går omkring och är uppfylld av skuld inför något så går det liksom inte att arbeta med på ett konstruktivt sätt.

Samtidigt ger motsatta beteenden mig en känsla av skuld, eftersom jag ändå tänker att det är min ”plats” att göra på det sätt jag lärt mig. Det har varit min plats, men det har varit en plats som är lägre. Och det är ju så kvinnor behandlas i samhället i stort; de har en plats som på sätt och vis upp upphöjd, samtidigt som den ständigt nedvärderas. Det är liksom en viktig del av samhällsbygget, men det är ändå lägre och skapat för den som har mindre individuellt att bidra med. Det är skapat för den som är dömd att kräla i återupprepning och upprätthållande.

Det ultimata vore ju att kunna ha plats för båda två. Att ha plats för att både bry sig om andra och bejaka de förmågorna men också att vara en individ och att få omsorg. Det är dock en balansgång som inte faller sig naturlig. Jag känner hela tiden att jag måste göra olika saker, visa omsorg och så vidare, för att ha något slags existensberättigande i en relation. Samtidigt känner jag skam för att ju uppfattar detta som min ”plats”. Helt enkelt; jag uppfattar att detta är min ”plats” eftersom jag är kvinna, samtidigt som jag skäms över att jag är kvinna och därmed förvisad till den här platsen. Jag känner skam inför hela min existens.

Jämställdhetsarbete i relationer.

Apropå mitt senaste inlägg så ritade jag denna. Såhär uppfattar jag att mycket så kallat jämställdhetsarbete i relationer går till. Det är något som faller på kvinnan, dels för att det ligger i hennes intresse men också för att relationsarbete generellt faller på kvinnors lott att utföra.

Jämställdhetsarbete är en slags relationsarbete. Det är viktigt att förstå detta. Ofta förstås jämställdhetsarbetet som ett slags bonusarbete eller ett specialintresse, något en gör mer av princip än för att det faktiskt behövs. Då har en en begränsad förståelse för vad det kan innebära för en relation att inte utföra jämställdhetsarbete. Detta är lika mycket som allt annat relationsarbete något som behöver utföras för att en relation ska fungera bra för båda parter.

Något som kan göra jämställdhetsarbete än mer smärtsamt än vanligt relationsarbete är att en tvingas konfronteras med sin partners ovilja att delta i projektet, vilket såklart är väldigt nedslående att inse om någon som säger sig älska en. Kanske tänker en: ”om han nu älskar mig, varför vill han inte hjälpa till och befria mig från dessa bojor”. Det blir på något sätt det ultimata beviset på att en i hans ögon inte främst är en hel människa utan en kvinna. Om han hade älskat en som människa hade han såklart velat att en skulle befrias från det ok det innebär att vara förtryckt som kvinna, men han visar att det inte är så han känner genom att inte engagera sig i jämställdhetsarbetet.

Många män verkar tycka att deras del i jämställdhetsarbete ska var att lyssna på var kvinnan säger och lyda. De funderar inte på hur deras egen position också är könad, att jämställdhetsarbete även kräver att de ska rannsaka och förstå sig själva.

Hur god feminist en än är så är det omöjligt att sätta sig in i en position en själv inte befinner sig i till fullo. Jag har inte förstå hur det känns att vara man, så jag kan inte ge honom någon vägledning. Det kräver eget emotionellt arbete för att kunna göra det.

Jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Jag tänker på en relation jag hade där jag kom till något slags uppbrott med heterosexualiteten, där jag insåg att det inte kommer att fungera eller göra mig lycklig. Jag försökte visserligen efter det, men jag blev väldigt djupt medveten om en massa saker som helt enkelt inte fungerade.

Innan den relationen hade jag någon slags förhoppning om att det skulle gå att vara jämställd med en man bara en typ lärde sig att identifiera ojämställdhet och hade ”kommunikation” och så vidare.

Naiv som jag var så tänkte jag mig dels att det var en självklarhet att en feministisk man både ville och kunde ha en jämställd relation. Jag tror att jag tänkte att det liksom bara handlar om att göra vissa saker, som att ta hand om disken lika ofta, men det är ju svårare än så. Det handlar om hur en har skapats som människa i detta samhälle, som könad varelse, och detta går inte att undkomma i en kärleksrelation eftersom de just kretsar kring oss som könsvarelser.

Hans oförmåga handlade inte bara om att han till exempel inte tog ansvar för hushållsarbete spontant, det handlade om att han inte kunde se eller förstå mina impulser till underkastelse. Han kunde inte sätta sig in i min position och möta mig i den, utan han bemötte mig med oförståelse inför mina känslor. Han bara tolererade dem, som om det var någon slags hemlig sfär som han av naturen saknade tillgång till. Som om det var något mystiskt ”kvinnligt” som han omöjligen kunde förstå eller relatera till.

Jämställdhet blev ett projekt som jag drev och som han deltog i för att vara snäll, inte för att han upplevde att han själv hade något intresse i det. Jag tänker mig att om han hade kunnat se vad han själv hade tjänat på att försöka överbrygga maktobalans i vår relation hade det varit bättre. Men nu var det aldrig så det formulerades, varken av mig eller honom. Han var aldrig delaktig i att formulera relationen, de problem som fanns i den eller våra mål.

Jag var nog väldigt fokuserad på symptom och inte på grundläggande problem. Jag märkte ju när jag inte kände mig lyssnad på, respekterad eller förstådd, men jag hade inget sätt att förstå vad det var som hände. Jag antog att när jag kände så så var det för att han gjorde något medvetet mot mig, men ofta handlade det nog snarare om osäkerhet jag bar med mig från tidigare relationer som jag inte fick utlopp för på något annat sätt och som han inte var kapabel att förstå eller möta mig i.

Jag tror verkligen att han ville att jag skulle må bra i relationen och känna mig respekterad och uppskattad, men han kunde inte. För att kunna göra den typen av saker så krävs inte bara vilja utan även känslomässig mognad. Det krävs att en kan sätta sig in i ens partners begränsningar.

Hans lösning på allt var liksom att bara ge och ge, att lova mig saker som han trodde skulle göra mig glad, för det var så han hade lärt sig att göra. Och jag tog emot detta eftersom jag hade lärt mig att det var sånt en skulle uppskatta. Men det var inte vad jag behövde, jag behövde att någon satte gränser på ett kärleksfullt sätt, jag behövde att kunna diskutera relationen utifrån bådas premisser och inte bara mina egna.

Det han aldrig kunde göra var att släppa på sina maktanspråk. Han var ”snäll”, men det var på hans premisser. Det var han som gav mig något, det var inte vi som skapade något tillsammans. Det fanns inget utbyte. Han kunde uppoffra sig och ge mig saker han trodde att jag behövde, han kunde övertyga mig om motsatsen när jag var räd för att bli lämnad, men han kunde aldrig vara ärlig med sina egna behov eller rädslor. Han kunde aldrig visa att han behövde mig som jag hela tiden uttryckte att jag behövde honom.

Och det var här jag tror att det gick fel; vi var aldrig två människor som möttes på lika villkor, han intog fortfarande rollen som man, som någon som skulle ha koll på läget och ”rädda” mig, i det här fallet från patriarkatet. Men jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Intressekonflikter i relationer.

På sista tiden har jag börjat förstå många relationsproblem i termer av intressekonflikter. Typ i relationer där jag hela tiden försökt prata om problem och komma till lösningar, men där jag inte nått fram. Innan tolkade jag detta som att jag inte var tydlig nog eller liknande, men nu tänker jag snarare att det handlar om att mina partners inte har haft samma intresse som jag i relationen.

Jag har velat mötas på några slags jämlika premisser och kunna ha ärlighet och gemenskap, medan de snarare strävat efter att upprätthålla ojämlikheten och därmed sitt maktövertag. Det har helt enkelt varit mer bekvämt för dem att inte möta mig, de har inte velat förstå mig för det har inte legat i deras intresse.

Och det kan en ju förstå – klart som fan det är soft att ha en ständig källa till bekräftelse som en håller på halster. Om de hade eftersträvat jämlikhet i relationen hade det ju gjort att de behövde ge mer själva, och det hade ju varit en förlust. Genom att upprätthålla maktobalans ser de till att han någon som ständigt bekräftar dem och anpassar sig efter dem närvarande.

Samtidigt så förlorar en saker på att upprätthålla detta maktspel, ärlighet och kärlek till exempel. För så länge den här maktobalansen finns så kan en inte ha rak kommunikation eller tillit i relationen. Detta måste ju vara en förlust även för dessa män, men jag tänker mig att det är för obehagligt för dem att göra avkall på det maktanspråk det skulle innebära.

Jag tänker mig att det finns män som skulle vara villiga att göra avkall på maktanspråk och mötas, men att det är ovanligt och bygger på deras goda vilja. Jag tänker också att de skulle kunna ta tillbaks detta om de ville, att en fortfarande är utelämnad till deras nåd som kvinna. Det vill jag inte vara, jag vill ha relationer där den här typen av maktanspråk inte är inbyggda i själva konstruktionen, där dne här intressekonflikten inte finns från första början.

Att hantera psykisk ohälsa i relationer.

Jag har funderat en del på det här med att hantera dåligt mående i relationer, såväl vänskap som kärlek. Att ha bra relationer är viktigt, och extra viktigt när en mår dåligt. Tyvärr kan dåligt mående ofta göra att relationer inte fungerar och kanske till och med förstörs helt även på sikt.

Jag tänker att det viktigaste när en mår dåligt är att en inte lägger över det på andra. En kan såklart få stöd av andra, men det är något annat än att lägga över saker på andra. Att lägga över det på andra är att få dem att känna att det är deras ansvar att en mår dåligt och att det är upp till dem att fixa det. Problemet med detta är att en inte kan bära andra människor, även om en vill. En kan hjälpa och stötta, men det är skillnad på det och att gå in i en situation där en är allt för någon annan.

Ofta när jag mår dåligt så får jag känslor av övergivenhet och kan lätt avkräva olika former av löften på att jag fortfarande är älskad eller att jag inte komma bli övergiven. Detta är någonting jag har fått jobba med ganska mycket nu. Den här typen av krav är aldrig positiva för en relation, utan tenderar snarare att stärka osäkerheten och beroendet. Det det gör är att byta ut känslor av kärlek mot känslor av plikt och skuld, och gör det svårare att prata om problem på ett ärligt sätt.

Att känna sig osäker i en relation är vanligt, speciellt när en mår dåligt i övrigt och har dåligt självförtroende på grund av det, eller känner sig utsatt och inkapabel i största allmänhet. När jag har mått dåligt i relationer har jag ofta känt att den personen är den enda som kan hjälpa mig, vilket i sig blir handikappande och gör att jag inte kan se min egen förmåga och resurser.

Nu försöker jag förmedla känslor av osäkerhet i en relation så pratar jag mer om känslorna som sådana än om det som om det vore ett reellt hot en behöver förhålla sig till. Det är viktigt för mig att förmedla vad jag känner och bli bemött i det, att människor jag har relationer med förstår min oro inför att bli övergiven.

Detta kräver också att min partner möter mig i min oro och förstår den, men utan att försöka övertyga mig om att den är obefogad genom att lova saker. Detta har hänt i tidigare relationer, att människor har sagt saker som att de aldrig kommer att sluta älska mig eller lämna mig när jag har känt dessa känslor av övergivenhet. Sådant kan vara lindrande i stunden, men förstärker i slutänden bara känslan av att en inte klarar sig på egen hand.

När jag har gått in i att avkräva löften eller när andra har lovat mig saker istället för att ta min rädsla på allvar så har det bara stärkt känslan av utsatthet. Detta för att dessa löften alltid klingar falskt, jag inser ju intellektuellt att en inte kan lova någon evig kärlek. Istället för att bekräfta varandra på ett positivt och stärkande sätt skapas det ett samberoende som blir destruktivt och förlamande.

Jag tror att det är viktigt att prata om hur en mår och hur en ska hantera det i relationen, utan att för den sakens skull få det att verka som att relationen är det som ska ”rädda” en.

Myten om män som inte vågar anmäla misshandel.

Rätt ofta hör en påståendet att män är underrepresenterade i statistiken för de som blivit utsatta för våld i nära relationer eftersom de tycker det är så jobbigt och skamfullt att de blivit slagna av en kvinna så att de inte vågar anmäla. Detta är sånt oerhört jävla skitsnack, spekulationer dragna från någons patriarkala arsle.

Ungefär som om det inte var skamligt för en kvinna att bli utsatt för misshandel i relationer, ungefär som om inte hon oroade sig för vad folk ska tycka och tänka när det kommer ut. Eller att hon inte ska bli trodd, vilket ju är någonting som ofta sker.

Det gäller nog ganska generellt, att den som blir utsatt för våld i en relation tycker att det är skamfyllt att prata om det. Detta eftersom en stor del i processen är att en intalas av förövaren att en förtjänar att utsättas för detta våld. Klart en känner skam då, för att beräta blir detsamma som att erkänna att en förtjänar att bli illa behandlad.

Dessutom finns det gott om män som pratar om hur ”hysteriska” och kontrollerande och så vidare deras ex varit, så alltför skambelagt kan det ju knappast vara att ha blivit dåligt behandlad. Inte heller brukar sådana historier ifrågasättas mer än kvinnor som berättar om vad de varit utsatta för, snarare mindre eftersom män generellt ses som mer trovärdiga. Kvinnor som berättar om vad de blivit utsatta för misstänkts väldigt ofta för att ljuga rakt upp och ner eller eventuellt för att ha ”förtjänat” att bli slagna på något sätt (mannens tolkningsföreträde gäller ju även här – varför skulle en man slå någon som inte förtjänade det).

Det kan ju vara ett förjävla stort daltande med män som anser sig ha blivit illa behandlade i relationer. Till exempel denna rövarhistoria som en stöter på ibland – någon man bölar om att hans fru ”rymt” tillsammans med barnet/en. Och alltid alltid en massa människor som HELT OKRITISKT köper mannens berättelse. En kan ju tänka ett steg extra här kan jag tycka, typ fråga sig ”hur kan det komma sig att en kvinna tycker att det är en bra idé att fly tillsammans med sitt barn”. Det kan ju vara så att hon kanske har anledning att vara rädd för denna man.

Om manlig och kvinnlig homosexualitet.

Läste i Rosa – den farliga färgen av Ambjörnsson att lesbiska kvinnor under förintelsen inte blev förföljda på samma sätt, eftersom de ansågs möjliga att bota. Istället för att märkas ut med en rosa triangel, som homosexuella män gjorde, så märktes de ut med en svart som symboliserade antisocialt beteende.

Jag tänker att detta fenomen lever kvar även idag. Homosexuella män hatas öppet på ett helt annat sätt, medan homosexuella kvinnor snarare förnekas. Det är vanligare att en hör ”bög” som skällsord än ”flata” och så vidare. Det finns helt enkelt ett öppet erkännande av att manlig homosexualitet existerar och att det är ett hot.

När jag tänkte på homosexualitet som yngre var det alltid män det handlade om. Jag tror inte att jag riktigt insåg att även kvinnor kunde vara homosexuella, för hela tanken att någon skulle bry sig om kvinnor som begärde kvinnor kändes absurd. De enda gånger jag exponerades för det var när det objektifierades av en manlig blick, men då stod ju inte just kärleken mellan två kvinnor i fokus utan hur de uppfattades av män.

Jag har också uppfattningen om att det är fler kvinnor som är öppet bisexuella, och jag tänker att det kan vara för att en bisexuell kvinna kommer tolkas som hetero primärt medan en bisexuell man snarare kommer tolkas som homosexuell. Som kvinna kan en kanske vara öppen med vissa saker, till en viss gräns, just för att ingen ändå tar det på allvar. Detta är såklart också förtryck, men en annan form av det.

Jag tänker också på hur många förklarar till exempel min relation utifrån män, alltså att jag är med en kvinna helt enkelt för att jag inte har fått till det med en man alternativt för att jag är rädd för män. Alltid är det mäns agens som står i fokus. Män förutsätts kapabla att begära, och därför anses de också ansvariga för sina begär. Kvinnor anses inte kapabla att begära på samma sätt, och därför förnekas våra begär snarare. Vi anses helt enkelt möjliga att bota om ”rätt” man kommer in i våra liv.

Skammen i att vara den som ger.

I relationer hamnar jag ofta i positionen att jag ger väldigt mycket. Typ jag tänker på personen mycket, funderar på hur jag ska vara för att den personen ska tycka om mig och så vidare. Jag antar att det är något som många upplever, men jag får ändå känslan av att jag gör det mer än genomsnittet.

Detta fyller mig med en stor känsla av skam – jag vill inte vara beroende eller anpasslig, jag vill ha samma frihet (eller snarare illusion av frihet) som jag tänker mig att personen jag anpassar mig efter har. Frihet från mitt dåliga samvete.

Om jag upplever mig försummad tar det ofta emot väldigt mycket att påtala det, samtidigt som jag känner ett stort behov av att få det ur mig. Jag kan inte tänka att ”jaha personen kanske hade annat att tänka på” och vara okej med det. Jag börjar direkt skuldbelägga mig själv för att jag sitter och är så hopplöst beroende samtidigt som den andra inte är det.

Två slutsatser kan jag då dra ur denna situation. Den första är att personen inte tycker om mig eller bryr sig eller vill göra mig illa. Denna tanke är såklart ledsam men också relativt enkel att hantera. Då börjar jag tänka i banor av hur jag ska ta min hämnd på personen, eller hur jag ska slå mig fri från relationen. Jag kan känna en slags frigörande ilska, helt enkelt.

Den andra är att personen helt enkelt är lagd så, att den inte går upp i andra så mycket som jag gör. Och denna tanke fyller mig med skam, för då tänker jag att jag helt enkelt är skapt till att vara omvårdande, att det är min lott i livet. Detta fyller mig med skam eftersom det är så tätt förknippat med att vara kvinna – att vara den som liksom jobbar i bakgrunden och ta hand om andras behov, om relationer och så vidare, medan andra kan utvecklas.

Därför kan jag inte heller ge förutsättningslöst, det är nämligen så tätt förknippat med att bli utnyttjad och utsugen. Det som egentligen är en förmåga jag har blir istället en börda och någonting jag ständigt måste lägga band på för att slippa bli utnyttjad. Jag måste vara på min vakt för att inte hamna för mycket i underläge. Men detta kräver också energi, det kräver energi att inte ge, att lägga band på dessa impulser.

Jag skulle vilja kunna ge fritt. Jag skulle vilja leva i en värld där det inte var något som andra utnyttjade, och framförallt där en inte blev skuldbelagd för att en gav. Jag skulle vilja slippa känna att det är fel av mig att dela med mig.

Taggarna utgör ett försvar som jag har behövt.

I min första relation så fick min partner mig ofta att känna att jag var jobbig och besvärlig när jag bad om hjälp. Det var förödande för mig självkänsla; jag kände aldrig att jag förtjänade att bli bra behandlad av den som sade sig älska mig, möjligtvis att det va en tjänst han kunde göra mig när han var på det humöret. Det var ”snällt” av honom att göra den typen av grundläggande arbete i en relation. Jag vet inte varför han agerade såhär, men jag tänker mig att det var rädsla och oförmåga som han sedan skyllde på mig för att det var det som kändes bekvämt för honom.

I efterhand har jag varit tvungen att verkligen manifestera insikten om att det han gjorde mot mig var fel. Jag har skrivit så mycket om det, pratat så mycket om det, helt enkelt för att det satte sig väldigt väldigt djupt i min självuppfattning. Jag har varit tvungen att reagera väldigt starkt i motsatt riktning för att skydda någon slags integritet och känsla av egenvärde.

Denna känsla har följt med min i mina andra relationer. Att be en människa om tröst är bland det läskigaste jag vet. Det är så utelämnande och det är väldigt avgörande för min bild av relationen vad som händer i ett sånt läge. I de lägen när jag är ledsen så tvivlar jag oerhört starkt på mig själv och att jag förtjänar att bli tröstad och få omtanke. Jag är livrädd för att den jag ber om tröst ska bekräfta min självbild och tycka att jag inte förtjänar tröst.

Om en person av någon anledning inte kan ge mig det jag behöver så utgår jag direkt från att det handlar om att den personen inte tycker att jag förtjänar det, trots att det inte alls behöver vara fallet. Jag tror att jag utgår från det för att det ändå känns begripligt. Det går ihop med min självbild att en människa gör mig medvetet illa för att den inte tycker att jag förtjänar bättre. Jag har svårt att acceptera att det i de situationerna kan vara så att personen inte gör det av andra skäl, såsom oförmåga.

Detta har i sin tur varit något som kommit in som ett gift i mina relationer; när jag i utsatta lägen inte fått det jag upplever mig behöva så reagerar jag med ilska, för att jag utgår från att personen gör det medvetet. Jag tror att det är för att jag är så rädd för att återigen öppna upp och tänka ”jamen den menar ju säkert inget illa” för att sedan upptäcka att personen visst gör det. Det är lättare att direkt reagera med misstänksamhet och ilska, för då finns i alla fall inte risken för ännu en besvikelse.

Detta är något jag försöker övervinna nu, att tänka att personer faktiskt är med mig för att de tycker om mig och vill mig väl och inte för att trycka ner mig, men det är svårt. Att försöka sluta ha taggarna utåt är svårt, för dessa taggar utgör ett försvar som jag har behövt ha i tidigare relationer.