Kontakt.

Jag tänker på det här med att älska någon och att våga lita på någon.

När jag ser tillbaks på mina relationer genom livet så tänker jag på kontakt. Att det jag har velat ha i dessa relationer är att få kontakt med någon, att komma in och känna närhet och gemenskap. Att nå någon slags förståelse av den andra och att själv bli sedd och förstådd.

Tyvärr är det väldigt mycket som funnits i vägen för denna kontakt. Det har varit maktspel och närhetsproblem. Istället för kontakt så har jag fått substitut; löften om framtida kontakt som inte kan hållas.

Jag märker att när jag får kontakt med någon så gör det ont. Det gör ont, för jag märker vad som fattats mig innan och vad det är värt. Jag blir rädd, för jag är rädd för att förlora den här personen och behöva leva i vetskapen om vad det är som fattas mig. Jag blir rädd för att närheten gör mig sårbar.

Heterorelationer bygger på att en är främlingar inför varandra, att en kompletterar varandra i någon slags olikhet och relationen i genom också upprätthåller just denna olikhet, och detta är på ett sätt enklare. Jag upplever att det är enklare eftersom jag inte har lärt mig att hantera närhet, jag har inget sätt att förstå det.

IMG_20150106_145511

 

De ständiga balansgången.

IMG_20150119_145330Ofta tänker jag att det mest grundläggande ”kvinnliga” är balansgången. Att alltid tänka på att vara lagom, inte för lite eller för mycket utan behagfull. En ska liksom vara kvinnlig, men inte på ett överdrivet och vulgärt sätt. Inte för mycket smink, inte för utstuderade kläder. En får inte försöka för mycket. Samtidigt är det viktigt att en faktiskt försöker, men det ska vara lagom.

Samma gäller med närhet i relationer: en ska vara tillgänglig, men inte för tillgänglig. En får inte vara desperat och klängig. En får inte uppmuntra till att bli trampad på. Men en får inte heller sitta på glasberget och vara oåtkomlig för då kommer männen att ge upp. Inte för lätt att få, inte för kräsen. Liksom foglig, fast ändå försiktig så en inte får för sig att hon bara lägger sig för första bästa man.

Samma sak väl i relationer; en får inte vara för på så att mannen känner sig kvävd, inte heller får en vara för distanserad för då är en kall och hjärtlös. Han måste känna sig behövd och uppskattad, annars kränks hans manliga ”värdighet” och det är ju typ det värsta som kan hända som vi alla vet. Det är väldigt viktigt att kvinnor upprätthåller mäns värdighet.

Det är en ständig balansgång mellan att vara för svårfångad så att en bli ointressant eller vara för tillgänglig så att en blir utnyttjad och trampad på (vilket en i och för sig alltid blir i relationer med män, men det finns ju grader). Eftersom kvinnans enda valuta är sig själv så måste hon ständigt fundera på hur mycket hon ger. Den som ger för mycket blir lätt utnyttjad, detta är något som alla kvinnor vet. Den som ger för mycket riskerar att sugas ut och kastas bort som ett tomt skal.

Den här balansgången är något som människor ständigt förhåller sig till, såväl kvinnor som män, och särskilt i heterorelationer. Hur kvinnor hanterar denna balansgång är föremål för ständig värdering av dem. Och det verkar lite så att en aldrig riktigt kan göra rätt.

Min sexualitet må vara flytande, men mitt förakt för män är det inte.

Det finns en idé om att sexualitet är flytande som kan användas på lite olika sätt. Jag tänker att det betyder ungefär; sexualiteten är inget essentiellt inom oss utan något som påverkas av vår situation, samhället och så vidare.

Detta innebär emellertid inte att en kan leva precis hur som helst och vara lika nöjd i det.

Jag tänker på de som tycker att det är samma sak att ”välja” att vara homosexuella som att ”välja” att vara heterosexuell. Problemet med detta resonemang är att en missar att heterosexualitet är mer än ett begär riktat mot ”motsatt” kön, det är ett sätt att organisera relationer som går igenom hela samhället och som samhället är organiserat kring. Att vara i en heterorelation innebär i regel så mycket mer än att ligga med en man.

Min sexualitet är flytande i den bemärkelsen att mina begär kan ändras och riktas mot andra personer eller praktiker.

Vad som däremot inte är flytande är det faktum att jag lever i ett patriarkat där relationer med män innebär såväl en stor risk som känslomässig exploatering. En relation med en man kommer liksom med ett helt paket som får mig att må dåligt alldeles oavsett vad jag tänder på och inte.

Att säga att sexualiteten är föränderlig innebär alltså inte att en kan ”välja” att begära lite hur som helst, för det handlar om så mycket mer än vart ens begär riktas. Det handlar om vilket liv en lever utifrån hur en organiserar sina relationer. Om en lever sitt liv tillsammans med en man så kommer det faktum att han är överordnad en i detta samhälle att påverka en.

Att jag vill leva i relationer med kvinnor handlar inte om att det är typ ”fel” och ”onaturligt” för mig att känna begär mot män, det handlar om att jag inte vill leva tillsammans med människor som förtrycker mig, ha sex med människor som har sexuell makt över mig också så vidare.

Att acceptera uppbrott och sorg.

Jag tänker på det här med att gå vidare.

Minns en relation jag hade som avslutades av den andra parten. Jag var inte särskilt uppriven över uppbrottet som sådant då det var ganska väntat, men jag var såklart ledsen och ville komma över det hela. Jag upplevde dock att jag inte fick något utrymme att göra det.

Problemet var att den andra parten liksom krävde att jag skulle stanna kvar i mina känslor, trots att den inte ville ha någon kärleksrelation. Jag gjorde både fel när jag ville ha en relation för att det var pressande och när jag mest av allt ville gå vidare för att det var hjärtlöst eller något i den stilen.

Jag avkrävdes också redogörelser för mina känslor inför relationen och uppbrottet, vilka såklart blev ganska tafatta och känslokalla eftersom jag egentlig behövde bearbeta det hela ensam och inte hade fått tid att känna efter ordentligt. Om jag gav uttryck för att jag inte hade kommit över personen så var det också fel. Personen verkade vilja att jag skulle gå omkring och vara olyckligt kär i den för evigt men samtidigt kunna umgås som vänner utan att den skulle känna sig pressad av mig, något som såklart blev rätt svårt.

Ofta finns det ju saker en känner att en vill säga till den andra parten, och det kan ibland vara en del i att bearbeta en relation. Samtidigt riskerar en i detta att upprätthålla beroendet av varandra. Jag tänker att det är upp till den som har sagt upp relationen att ta ansvar för detta inte händer. En person som går omkring och är kär kommer inte kunna sätta gränser mot den andra, den som blivit lämnad kan inte förväntas vara den som ska avböja inviter.

Jag tror att jag själv klamrade mig fast vid relationen alldeles för länge trots att den fick mig att må dåligt för att jag någonstans tänkte att det var bättre för mig att få lite av denna person än ingenting alls. Såhär i efterhand kan jag se att det bara höll mig kvar i känslor som det inte fanns någon framtid för. Att bryta kontakten var sorgligt, men det var trots allt det bästa att göra i en relation som saknar framtid.

Att få kontakt med personen en sörjer kan vara befriande i stunden, men om relationen är avslutad så måste sorgen hanteras på egen hand för att en ska kunna komma vidare. Det är viktigt att låta sig själv släppa människor, men också att låta dem gå, och att hantera uppbrottet på egen hand.

Att hålla fast vid relationer som är över tänker jag är ett sätt att skjuta upp sorgen, att istället för att acceptera uppbrottet med allt vad det innebär så klamrar en sig fast vid den andra. Kanske i ett sökande efter upprättelse, kanske för att försäkra sig om att en fortfarande är älskad. Men för att kunna gå vidare behöver vi acceptera förlusten och sörja den.

wpid-img_20150119_224403.jpgJag hoppas att jag i mina framtida uppbrott kommer att kunna acceptera förluster snabbare, och gå vidare till sorgearbetet. Jag hoppas också att jag kommer kunna ha integritet nog att kräva att bli lämnad ifred i detta.

Klängiga män.

Jag brukade tänka att jag var den klängiga i de relationer med män jag har varit i, men efter att ha funderat lite så har jag nog omvärderat det hela. Jag ser det snarare som en fråga om olika faser i relationen.

I inledningsstadiet av relationer har det oftare varit så att mannen ifråga har varit på. Det hela har dock oftare varit mer subtilt, eftersom jag har varit mer inställd på att tillfredsställa deras behov än vad de har varit att tillfredsställa mina senare i relationen.

Hur har då detta manifesterat sig? Jo, till exempel genom att göra en jävla massa anspråk på relationen trots att de är uppenbart orimliga eller att det uppenbarligen är för tidigt för sådant i relationen. Eller genom att bli ledsen och besviken när en inte vill umgås lika mycket.

Det finns en generell idé om att kvinnor ska vara tacksamma om de får mäns uppmärksamhet och bekräftelse, vilket gör att män ofta lyckas med detta ”knyta till sig”-projekt. Sedan kan de tryggt vara lite mer avståndstagande, de har ju sitt på det torra.

Men jag tänker också att det är så att det skaver väldigt mycket hos kvinnor att ha en man som på något vis är underordnad dem. Typ såhär; essentiellt för ”manligheten” i detta samhälle är att överordna sig kvinnor. Både män och kvinnor upprätthåller den här bilden, och det faller generellt på kvinnors ansvar att skydda mannens heder. Alltså; hon får inte förnedra honom, gör honom till åtlöje och så vidare. Detta både för att han kan bli arg och straffa henne, men också för att det ligger i hennes intresse att ha en åtråvärd karl att visa upp.

Det anses väldigt oattraktivt med ”toffliga” (aka initiativlösa eller ickeansvarstagande) män och ”dominanta” kvinnor och det finns alltså ett intresse i att som par inte visa upp denna bild utåt. Eftersom parets representation är kvinnans uppgift så är det upp till henne att få det att verka som om det inte är såhär. Det är upp till henne att ”täcka upp” för mannens behov.

wpid-img_20150108_213310.jpgJag tänker i alla fall på hur jag agerat i liknande situationer; jag har känt ett slags obehag och en slags skam inför mina partners klängighet och beroende av mig. Jag har inte kunnat avvisa dem som ”besvärliga” på samma enkla sätt som de ofta har kunnat göra mot mig, eftersom det ju ändå är mitt ansvar att tillfredsställa deras behov. Jag har också känt en lätt avsmak inför det ”omanliga” i deras beteende (detta beteende är såklart ”manligt” i den betydelsen att män ägnar sig åt det, men det ingår inte i mansidealet).

Det kan också vara så att det är hotfullt att inte tillfredsställa den man en har en relation med, många män blir helt enkelt aggressiva om de inte får den tillgång de vill ha eller om de upplever att deras heder har blivit sårad. Det kan rör sig om direkt våld eller andra former av aggressioner, som att anklaga kvinnan för att vara kall och hjärtlös (det vet ju alla att kvinnor inte får vara detta, det innebär att de inte är ärbara madonnor även känt som ”flickvänsmaterial” utan smutsiga själviska ”horor”). Kvinnor har inte tillgång till denna ilska på samma sätt, eftersom de inte har lärt sig att de har rätt till män genom hela livet.

Hur som helst: min självbild som ”klängig” är inte korrekt. Snarare är det män som är klängiga som har skapat ett helt jävla patriarkat för att hålla kvinnor på plats och få dem att tillfredsställa deras behov och dessutom kräver att vi ska få det att se ut som om det är på ett annat sätt. Så jävla needy.

Samberoende.

Jag har tänkt lite på det här med tillit och psykisk ohälsa på sista tiden. Detta är något som ofta har dykt upp som ett problem för mig i mina relationer; jag har en tendens både att hänga upp mitt välmående på andra och att låta andra göra det motsatta. Jag tänker mig att jag inte direkt är ensam om detta, jag uppfattar att det är ett ganska vanligt drag.

Jag tänker att detta har att göra med gränser. Eftersom jag inte har respekterat mina egna gränser har det även varit svårt för mig att respektera andras. Jag har sökt någon slags samexistens, mest för att fly mig själv. Andras gränser och integritet har jag kunnat ta illa vid mig av och sett som bevis på att de inte tycker om mig, snarare än som hur de är som personer. På samma sätt har andra behandlat mina.

Nu tänker jag typ såhär: det är mitt ansvar i en relation att inte hänga upp mitt psykiska välbefinnande på den andra. Med detta menar jag inte att en inte få tycka att andra människor är viktiga i ens liv och må bra av dem, utan snarare att en inte ska låta dem bära en och inte ta ut sin ångest på dem. Det går att ge stöd åt andra i relationer, men det går inte att ge andra konstgjord andning. En behöver människor omkring sig, men en kan inte hänga upp sitt välmående på specifika individer, speciellt inte till den grad att det framstår som bättre att pressa någon att ha en relation med en mot dennes vilja än att låta denne bryta kontakten.

En väldigt destruktiv relationssituation är när någon använder skuld och skam för att få en att stanna kvar i en relation som denne inte mår bra i. Jag har varit på båda sidor i den här typen av relationer, och båda är utmattande. Det är jobbigt att avkräva någon den typen av uppoffringar, och det är också jobbigt att bli avkrävd på dem.

Grejen med kärlek är ju att den till sin natur inte kan avkrävas; den måste ges frivilligt för att den ska vara värd något. Därför blir den här typen av relationer som ett svart hål där all kärlek, engagemang och energi bara försvinner till ingen nytta. När något ges så måste personen som ger också bedyra att den faktiskt ville ge detta och så vidare, det ska alltid tvivlas på autenticiteten i det som händer i relationen. Typ ”nu gjorde du detta men jag vet inte om det var för att du kände dig tvungen eller för att du ville”, och så vidare.

I vissa relationer har jag varit med om att människor har erbjudit sig att bära mig trots att jag inte har efterfrågat det eller till och med avböjt det, och att det blivit ledsna när jag har sagt att jag måste klara mig igenom det ena eller det andra på egen hand. Jag upplever att många män tar tillfället i akt när en är utsatt på något sätt att erbjuda det ena och det andra för att knyta en till sig. Kvinnor gör också detta men i regel på andra premisser, kanske i högre grad för att de har lärt sig att de alltid ska ta hand om andra oavsett. Oavsett skäl skapar detta i slutänden bara en beroendesituation som inte är sund för någon inblandad.

IMG_20150104_191901Jag tänker att det handlar mycket om att skapa samberoende och att detta är något många gärna gör när de är rädda för att förlora någon. Som jag skrev i inlägget innan: jag tänkte mig inte att någon skulle kunna vilja vara med mig bara för att denne uppskatta mitt sällskap, utan var tvungen att skapa en skuld för att sedan kunna avkräva det som egentligen måste ges frivilligt för att betyda något. Och givetvis blir detta beteende självuppfyllande, för vem orkar med att umgås med någon som alltid misstänkliggör ens känslor och intentioner och som avkräver en saker.

Eftersom jag helt enkelt inte tror att det är möjligt för mig att ha relationer som inte bygger på skuld så skapar jag skuld för att det är det enda jag tänker mig att jag kan få. Och det värsta är att det är just denna skuld som i slutänden gör att jag förlorar människor jag älskar. Men behovet av att lindra den akuta osäkerheten trumfar driften till att bygga sunda relationer.

”Sex” som enda form för intimitet.

Har tänkt en del på det här med närhet i relationer på sista tiden.

I tidigare relationer jag varit i har närhet och sex varit väldigt tätt sammankopplat. Det har funnits en idé om att om en vill ha närhet så ska det alltid vara sexuellt laddat, och helst leda till sex.

Typ såhär:

IMG_20141220_133534Efter att en har nått ”finalen”, det vill säga Den Manliga Orgasmen, så är det helt enkelt slut. Kanske kan en få ”mysa” lite efteråt, men det är bara på nåder för mannen har ju redan uppnått det kan ville med det hela.

Jag har slagits av hur oerhört svårt det är att komma ur den här typen av mönster och ha närhet och intimitet på andra premisser. Om en inte har ”sex”, och om detta ”sex” inte inkluderar vissa praktiker, så är det liksom ofullständigt. Då är det något som är fel, något som fattas.

En av de saker jag saknat mest i relationer har varit sätt att visa varandra ömhet och närhet som inte inkluderar sex. Jag har nog inte riktigt förstått att det var detta jag saknade, men i efterhand har insikten smugit sig på.

Jag tänker att det blir väldigt svårt med alla former av intimitet om det alltid förutsätts att en ska komma till någon slags final. Även om personen en är med ”respekterar ett nej” så är det fortfarande en absolut gräns som måste sättas upp, och som ofta utesluter all intimitet, och som dessutom tas som en besvikelse. All intimitet innan finns inte till för sin egen skull, den finns bara som ett led i att komma till slutet. En ”får” avbryta när en vill, men då måste en tacka nej även till det en faktiskt vill ha.

Detta gör också att det blir väldigt svårt att vara nära varandra i perioder då en inte vill ha sex. Om en liksom vet redan från början att en inte kommer vilja ha sex ska en inte ”luras” genom att vara intim på andra sätt, eftersom partnern då kan bli uppkåtad och det är taskigt. Det enda som är legitimt är om en under förspel ”ångrar” sig, och i så fall avbryter.

Jag minns i en relation när närhet blev väldigt jobbigt. Han var ofta väldigt ”på” sexuellt, men stängde också av helt relativt ofta, vilket gjorde att det inte fanns något naturligt sätt att visa ömhet mot varandra. Det var liksom att jag visste att om jag inte ville ha sex när det ”erbjöds” så fanns det inga andra chanser till närhet sedan. Jag visste inte när han skulle få för sig att ”stänga av” igen. Det var väldigt obehagligt och utelämnande. När han inte hade lust till sex så fanns det inga möjligheter till kontakt över huvud taget.

Senare så började han tycka att sex var jobbigt och ville närma sig på andra sätt, men då hade jag redan fastnat i beteendemönster som kopplade samman närhet med sex. Eftersom sex var den enda formen av närhet som hade erbjudits innan så tog jag illa vid mig när han ville ha närhet utan att ha sex. Det blev bara frustrerande och sårande. Jag tog det som att han inte tyckte att jag var attraktiv längre och liknande, när det såklart snarare handlade om vår relation och hans känslor inför intimitet. Det fanns liksom inget sätt för oss att prata om detta, för vi var alldeles för inkörda i en massa förväntningar och mönster.

Närhet är ett sätt på vilket vi får kärlek och bekräftelse i relationer, och det är väldigt viktigt att det fungerar. Ofta reduceras denna fråga dock till ”sexliv”. Det är liksom panik om en slutar ha sex med sin partner, för ”sex” är ett ”behov” som en måste tillfredsställa i en relation. Jag tänker att om det finns andra sätt att ha närhet på i en relation så blir ”sex” inte lika viktigt.

IMG_20150105_171238Det anses helt normalt att ha typ handlingsplaner för att ”få igång” sexlivet i relationer, eller att ”ställa upp” på sex fast en inte vill och liknande. Jag tror inte en ska underskatta hur oerhört skadligt det kan vara för en relation och personerna i den att ha press kring intimitet på det här sättet, typ att en ”ska” ha sex si och så många gånger och så vidare. Även om en kanske vill ha sex så blir pressen i sig lätt ett problem.

Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta det här förhållningssättet till intimitet för att kunna ha rimliga relationer. Det ska finnas möjligheter att vara nära varandra utan att få ”hela paketet” automatiskt på köpet. Det ska finnas möjlighet att njuta av varandra som inte behöver innebära praktiker en inte är bekväm med.

Angående att välja bort relationer med män.

Fick denna kommentar angående detta med att undvika relationer med män, som jag tänkte svara på:

Hur tänker du kring det här i relation till mångas vittnesmål om att som rasifierade ickemän ha fått mer stöd från, eller känt sig bekvämare med, rasifierade män? Eller ickemän med funktionsnedsättningar som upplever funkofobi som ett större problem i relationer än sexism? Osv. liksom. Jag är helt med på att ditt och många andras liv blir lättare utan män. Män har skadat mig mycket. Men för att ta mig själv som exempel så har andra än män skadat mig med bifobi och rasism. Klart att bisexuella män och rasifierade män utsätter mig för sexism, men tänk om jag då väljer att försöka ena mig med andra bin eller andra rasifierade trots sexism, istället för med andra ickemän trots bifobi och rasism? Jag skulle gärna leva utan män, men det skulle kräva för mycket uppoffringar för mig. Jag vill gärna ”välja bort” vita och monosexuella (eller iaf heteros) också, men hur många blir kvar då? Hur blir det för de som utsätts för ännu fler förtryck än jag? Menar inte att det ena är bättre än det andra, bara att man måste förstå att olika personer känner solidaritet med olika grupper. Och jag tror att det är det som många reagerar på med detta resonemang. Du som kvinna utsätts ju för sexism, men du vet ju inte hur det känns att utsättas för exempelvis rasism. Man måste ha förståelse för att vissa som utsätts för flera förtryck kan komma att välja att alliera sig med sina rasifierade vänner hellre än sina kvinnliga. Vissa gör tvärtom, vissa gör både och.

Det skulle aldrig falla mig in att ställa krav på någon kvinna, och speciellt inte någon som är förtryckt på fler sätt än jag, att avsluta sina relationer med män. Givetvis inser jag att det finns andra kamper som är relevanta i folks liv och jag skulle inte kräva av någon att prioritera kvinnokamp på det sättet. Om jag trots detta gjort mig skyldig till det så är det något jag tar avstånd från. Syftet med mina texter är inte att kräva något av någon utan att teoretisera kring metoder och att inspirera till förändring för de som vill, ingenting annat.

Jag för detta resonemang som feminist först och främst, alltså utifrån en teoretisk grund där jag främst resonerar kring könsmaktsrelationer. Detta resonemang sker på en viss abstraktionsnivå, som teoretiska resonemang i regel gör. Jag är inte intresserad av att definiera vad enskilda individer kan och borde göra, detta är ett förslag som den som vill kan ta till sig och inget annat. Jag vet att många känner sig stärkta i den här typen av beslut av mina texter. Andra göra kanske inte det. Jag känner väl lite att det är så det kommer vara, och att det får vara så.

Jag inser också att folk har olika möjligheter att leva upp till detta, och jag har aldrig sagt att detta är något som människor har skyldighet till eller attackerat någon som inte gör detta. Jag har inte heller sagt att de som kan göra detta är bättre feminister. En är inte en bättre feminist för att en har fler möjligheter att välja sitt liv.

Däremot har jag sagt att för den som har möjligheten så kan detta vara en rimlig feministisk strategi, och detta står jag fast vid. Det gäller generellt för kampmetoder att alla inte kan anamma dem. Jag tänker mig att de som gör detta inte bara gör det för sig själva utan även för andra kvinnor. Jag har till exempel mer känslomässig energi till att hjälpa andra nu än när jag var i en relation med en man som sög ut mig känslomässigt.

Jag tycker inte heller att en ska plåga sig i relationer där en blir utsatt för skit som någon slags feministisk självuppoffring. Däremot tror jag att det alltid är någonting positivt att kvinnor tar de möjligheter som finns till att göra sig mer oberoende av män, och vilka möjligheter en har till detta och vilka villkor det görs på skiftar såklart beroende på ens övriga position i samhället. Detta kan göras på en massa olika sätt. Själv har jag valt att inte ha relationer med män alls, eftersom det är vad som funkar för mig. För andra kanske det kan handla om att inte flytta ihop med sin partner, utan istället bo tillsammans med en vän. Eller kanske att hålla liv i vänskapsband och prioritera dem lika högt som sin partner. Ja, ni förstår. Det är inte en fråga om total avhållsamhet, utan mer en glidande skala.

MEN sedan tycker jag också att just kön är extra relevant när det kommer till kärleksrelationer, eftersom kärleksrelationer är konstruerade kring just kön och eftersom kärleksrelationer är grundläggande i patriarkatet på ett annat sätt än i andra förtrycksordningar. När det gäller klass är det till exempel arbete som är den centrala relationen, inte kärleksrelationer mellan arbetare och kapitalister. Det är därför jag ser detta som inte bara ett sätt att ha bättre relationer för individen utan också en kampmetod. Motsvarigheten inom klasskamp skulle kunna vara arbetarägda fabriker.

Detta är en radikalfeministisk förståelse av patriarkatet och det är utifrån den jag formulerar vad jag tänker mig är en bra kampmetod. Andra förståelser av patriarkatet leder säkert till andra metoder, och den som är förtryckt på fler olika sätt har annat att ta hänsyn till i sin faktiska situation. Detta gör det inte mindre sant att det kan vara en bra feministisk metod att undvika relationer med män.

Om att sluta vara arg och gå vidare.

Jag fick denna fråga på twitter:

Tror du att det är ”viktigt” i sig att bearbeta sitt förhållande så mycket att man slutar hata sitt ex?

Det är länge sen, och upplever att jag lagt det bakom mig, men när jag tänker på vad hen gjort och hur det har fuckat upp mig så känner jag hat. Tror du att det är viktigt i ens återbyggnadsprocess att typ, låta bli att hata?

Jag tycker detta är en sjukt svårt fråga, och tänker att det är väldigt beroende på kontext. Det är viktigt att släppa ur sig grejer för att gå vidare. Ilska och hat är viktigt för att kunna släppa den skuld och skam som ofta kommer när en blivit dåligt behandlad av någon, och placera den där den hör hemma istället. Samtidigt är ilska och hat konsumerande känslor som inte är särskilt nyttiga att gå omkring med alltför länge.

När mitt förra förhållande tog slut hade jag en period där jag var väldigt förbannad och konfronterade mitt ex med en massa olika saker. Jag fick svar på många av mina frågor, vilket gjorde att jag kunde bli relativt tillfreds efter ett tag och lämna mycket bakom mig. Jag fick en möjlighet att förstå varför saker och ting blivit som de blivit, och jag är glad att han gav mig den. Däremot inser jag att alla inte kan göra såhär, många är helt enkelt upptagna med att försöka undkomma exets kontaktförsök själva, eller får absolut inget gehör. Om så är fallet måste en såklart finna andra vägar.

När det gäller andra relationer har jag snarare behövt köra på ändå, eftersom det inte funnits några möjligheter till upprättelse på det sättet. Mycket av det som hände i dessa relationer ligger fortfarande kvar hos mig. Det kan vara triggade när jag är med om saker som påminner om det, men det är ingenting som konsumerar min vardag.

Jag tänker att det enda sättet att gå vidare är att fylla tomrummet med något nytt. Att bevisa för sig själv att en kan ha nya, bättre relationer trots att en blivit skadad i sina tidigare. Vissa saker som görs mot en kommer alltid att ligga kvar och skava. Det är oerhört sorgligt, men det är villkoren för vår existens i detta samhälle. Jag tänker på det som gjorts mot mig i tidigare relationer som ärr. Det kommer att finnas kvar där och jag måste förhålla mig till det. Jag vet att vissa saker troligen kommer att vara problematiska för mig en lång tid framåt. Jag har inget annat val än att förhålla mig till detta om jag ska kunna ingå i nya relationer. Och jag vill ha nya relationer, så jag letar efter sätt att förhålla mig.

Människor blir ärrade på olika sätt och jag kan bara tala för hur jag hanterat mina. Jag vet till exempel att jag väldigt lätt går in i ett känslomässigt beroende och uppoffrar väldigt mycket av min tid för den andra parten, vilket sedan gör att jag får svårt att upprätthålla min självständighet och gör mig väldigt krävande. Denna tendens kvarstår och det jag måste göra är att försöka hantera den genom att undvika att gå in i den typen av beroende över huvud taget. Ett enkelt sätt att göra detta på vore att inte ha relationer, men eftersom en får livskraft och näring ur sådana är det inte ett värt pris att betala.

Om någon har skadat en djupt så tycker jag inte att det finns något egenvärde i att sluta hata. Däremot finns det ett värde i att inte fortsätta leva i känslorna. Det är en sak att hatet blossar upp när en tänker på det, det är en annan att hela tiden gå omkring och leva i det. Ibland sticker det till att tänka på saker en har varit med om, och det är okej, men det ska inte behöva konsumera en under en längre tid.

Jag tänker att det beror mycket på vad som har hänt också. Om det rör sig om misshandel finns det inget syfte med att förlåta, men om det snarare handlar om destruktiva spiraler en både varit delaktiga i så kan det vara nyttigt att fundera på sin egen del i det hela. Mina relationer har oftast förflutit på det senare sättet.

Även om jag fortfarande anser att de jag varit med har en större skuld, så kan jag också se hur jag själv kan komma att reproducera samma mönster i andra relationer. Detta är något jag måste våga se och ta ansvar för. Detta kan vara väldigt jobbigt och smärtsamt eftersom det kräver insikt i hur ärrad en har blivit. Det är ett slags sorgearbete som en måste låta ske. Det handlar om att acceptera det som gått förlorat, om att tillåta sig själv att vara ledsen över det just för att det gått förlorat men samtidigt inte söka upprättelse som inte kan ges. Helt enkelt att lägga det till handlingarna.

wpid-img_20150104_132746.jpgSedan kan en förlåta vissa saker men inte andra. Jag kan förlåta mina partners för att de varit inkapabla att hantera sina egna eller mina känslor eftersom det snarare handlar om en brist eller oförmåga de själva varit maktlösa inför, men jag kan inte förlåta dem för att de aktivt tryckt ner mig genom att pika mig. Jag kan inte förlåta att de straffat mig genom ignorans och så vidare. Detta är liksom ett aktivt beteende som syftar till att skjuta över skulden för sin egen oförmåga på mig och det tycker jag inte är acceptabelt.

Processer får ta tid, men om en upplever att det stannar av så kan det vara en bra idé att aktivt söka upp något slags emotionellt stöd. Jag tänker att det är grundläggande för att komma vidare att uppleva att en blir mött i sina tankar, i alla fall av någon. Det kan gå bra med en vän, en psykolog/kurator, någon på en tjej- eller kvinnojour eller något forum på nätet. Jag tänker att det viktiga är att en känner att en inte är ensam. Att läsa texter av människor med liknande perspektiv kan också hjälpa, för mig var Det kallas kärlek och Prins charles känsla viktiga böcker som satte ord på mycket.

Men jag tycker att det här med sorg är svårt. Det finns inga enkla svar på hur en ska bearbeta trauman. I detta samhälle så finns det sällan tid eller förståelse för dessa processer, och det är väldigt sorgligt. En får göra så gott en kan.

Kvinnors relationer i patriarkatet.

Jag tror att det är lite såhär med kvinnors relationer i patriarkatet; det är okej att de finns men de får aldrig bli ”bärande” i ens liv. Med ”bärande” menar jag att det är relationer som en organiserar sitt liv omkring. Typ att en kanske väljer yrke eller bostadsort efter en relation med en kvinna.

Jag tänker att relationer med andra kvinnor var bärande på ett annat sätt när jag var barn. Då var det okej att de tog upp mycket plats i mitt liv, eftersom relationer med män ändå inte var aktuella. Ju äldre jag blev desto mer började dessa relationer fasas ut ur mitt känsloliv. De fanns såklart kvar i mitt liv, men de fick inte ta samma plats längre. De fick inte vara bärande inslag i mitt liv, eller så fick jag inte vara ett bärande inslag i deras.

När jag ser tillbaks på mitt liv så sörjer jag de kvinnor jag förlorat på ett annat sätt än männen. När det gäller mina relationer med män så är jag snarare ledsen att jag över huvud taget ingick i dem, eller att de varade så länge som de gjorde.

Framförallt är jag dock ledsen över de relationer med kvinnor jag offrade för relationer med män. När jag blev tråkigt sällskap för att jag var tvungen att älska honom, när jag inte kunde ta ansvar för mig själv för att jag hade blivit för djupt nedbruten av en man och så vidare.

Jag har inte upplevt relationer med andra kvinnor som oproblematiska, däremot har jag upplevt att det finns en annan ömsesidighet. Det finns en vilja att lösa problem tillsammans. Andra kvinnor brukar inte på samma sätt skamlöst utnyttja situationer eller skjuta ifrån sig ansvar, som män gärna gör. Kvinnor har generellt en annan medvetenhet om att relationer kräver tid och energi och kastar sig inte på samma sätt in i relationer de inte kan ta ansvar för. Kvinnor tenderar inte att tro att kärlek löser alla problem.

Detta är för mig oerhört viktigt; jag är trött på att bli utsatt för mäns oerhört höga ambitioner för att sedan se dem misslyckas och bli lamslagna inför detta faktum. Jag är trött på att bli behandlad som ett objekt som de ska rädda genom att ”ge” en bra relation. Jag är trött på ickesamarbete i relationer.

Män tycker ofta att det är genant när en kvinna kan göra något de själva inte kan, så därför låtsas de att denna kunskap är oviktig att lära sig över huvud taget istället. Hela den här grejen att män helt skamlöst kan säga att kvinnor är ”bättre på” känslor och därmed lasta över ansvaret för allt känslomässigt arbete på kvinnor helt utan att göra någon som helst ansats att lära sig något själva.

IMG_20150101_171223Helt enkelt; kvinnor är generellt på ett annat sätt i kontakt med de villkor som omgärdar relationer, eftersom kvinnor generellt är de som får ansvara för relationer. Det betyder inte att kvinnor är några genier när det kommer till känslor eller relationer, däremot att de ofta är villiga att lära av sina misstag och jobba tillsammans på problem. Det finns inte samma prestige i att göra rätt från första början.