relationer – Sida 6 – Fanny Åström

Angående att vissa vill tro att jag ”alltid” varit flata.

Funderade på den här grejen med att vissa vill få det till att jag ”alltid” varit flata och att det är därför det ”inte funkat” för mig att ha relationer med män. Jag tycker detta är en spännande ståndpunkt av flera olika skäl.

Förutom det uppenbara att helt främmande människor tar sig rätten att spekulera i min sexuella läggning, äktheten i mina känslor i tidigare relationer och så vidare så tänker jag på följande:

Om det nu var så att jag ”alltid” varit flata, hur kommer det sig då att jag ändå haft flera långa relationer med män? Kan det ha något att göra med att vi har ett samhälle där alla pressas in i heterosexualitet? Detta är ju i sig intressant. Den som framför denna ståndpunkt borde ju fundera lite mer på detta kan en tycka.
Om det nu vore sant, vad skulle det egentligen bevisa? Skulle det göra de erfarenheter jag har från mina relationer mindre betydelsefulla? Skulle det göra det mindre sant att mitt ex fick mig att känna mig helt jävla värdelös? Att han gjorde mindre av arbetet i relationen? Att han tryckte ner mig? Att han fick mig att må dåligt? Eventuellt hade det kanske gjort att det kändes mer värt det eller något, men alla dessa saker om vår relation hade fortfarande varit sanna.

Jag tror att många gärna vill se det så eftersom det är mer bekvämt. Det gör att min kritik av heterosexualitet, i vilken jag gör anspråk på att tala på en generell politisk nivå, blir en fråga om mig som person och min ”läggning”. Alla andas ut! Jaha, hon var flata hela tiden! Då behöver vi inte bry oss om vad hon har sagt.

De relationer jag har haft med män har varit betydelsefulla. Kanske inte som i att de som personer betytt mycket för mig, men som i att de format mig. Det faktum att jag nu är med en kvinna gör det inte mindre sant att jag tidigare varit med män, det gör inte mina tidigare erfarenheter illegitima. Även om det vore så att jag levt i en lögn så skulle jag fortfarande ha levt. Hur mycket jag än önskar att jag kunde radera ut dessa erfarenheter så går det inte.

Nå, på ett sätt önskar jag att detta var sant, för det skulle ju kanske innebära att många som har haft samma problem i relationer med män som jag, och det är väldigt väldigt många, egentligen var flator. Jag gillar den tanken!

Vänskap som feministisk praktik.

Ofta när folk beklagar sig över sina vänner eller sin partner så får de rådet att ”lämna” och liknande. Typ ”om de inte är snälla så förtjänar de inte din vänskap/behöver du inte dem som vänner”. Detta är ett jävligt problematiskt råd, eftersom socialt sammanhang inte är något en kan välja bort hur som helst utan ofta är fundamentalt för ens liv, speciellt om en till exempel går i skolan med sagda vänner.

Jag fick denna kommentar när jag skrev om konstruktivt manshat som jag tyckte var intressant angående detta:

Tänker att det är en privilegierad situation att kunna välja och vraka bland möjliga relationer och bara plocka ut de bästa. Kanske är det så för många, men absolut inte för mig. Många flyttar, psykiska problem (bla svår social fobi), inget arbete (eller andra ”naturliga” tillfällen att träffa folk) osv gör det i princip omöjligt att överhuvudtaget få och behålla varaktiga vänskapsrelationer. Att då i alla fall leva i en parrelation – som kanske inte är perfekt, men fungerar – ger ekonomisk och social trygghet vilket är värt otroligt mycket för den som inte har några skyddsnät att falla tillbaka på.

Ofta är det nog så att vänskapsrelationer förutsätts. De beskrivs som oproblematiska, en bara ”har” vänner, något som absolut inte alltid stämmer.

Ett privilegium jag onekligen har är ett socialt nätverk, dels ett existerande men också en förmåga att skaffa ett. Jag har inte svårt att ta kontakt med folk, hittar för det mesta någon som uppskattar mitt sällskap och så vidare. Jag har även växt upp i en stad (Stockholm) där det finns mycket människor och som folk i regel inte flyttar ifrån. Detta gör att jag har en möjlighet att välja mitt umgänge på ett ganska aktivt sätt, något jag alltid har gjort och som givetvis påverkat mitt sätt att se på relationer. Jag tänker mig helt enkelt att det är möjligt för mig att skapa nya relationer när gamla tar slut. Jag inser att alla inte har dessa möjligheter, på grund av materiella så väl som mentala hinder.

Däremot har det ofta blivit så i parrelationer att min tilltro till min egen sociala förmåga sjunkit markant. Efter min första relation så chockade jag mig själv genom att åka utomlands ett år för att tvinga in mig själv i nya sociala situationer, eftersom den dåvarande partnern hade fått mig att skämmas så mycket inför min sociala inkompetens (brist på artigheter, trevligheter och ”värdighet) och fått mig att må såpass dåligt och blivit såpass socialt beroende av honom att jag hade isolerat mig från allt umgänge som inte inkluderade honom – detta gjorde att många relationer förfors.

Så jag tänker att det är en växelverkan – om en saknar eller upplever att en saknar möjlighet att vara socialt framgångsrik så är det lättare att en blir beroende av en eller några få relationer, ofta en relation med en man. En sådan relation blir i sin tur ofta direkt utsugande av det sociala livet. De kräver så mycket tid, de är så bekväma, de bryter ofta ner ens självförtroende och så vidare. De få vänskapsrelationer en har kanske dör ut och så vidare. Detta är en situation som jag tror måste bekämpas, vilket inte innebär att det är ett ansvar som ligger på den individ som hamnat där. Snarare ser jag det som en kollektiv angelägenhet som alla som är feministiskt engagerade borde ta på största allvar. Jag ser det som mitt ansvar att inte återigen fly in i en heterorelation bara för att det är bekvämt, utan att prioritera relationer med ickemän.

Så hur gör vi? Jag tänker att detta är en del i en systraskaplig praktik – vänskap. Jag tänker också att det handlar om att bygga upp sociala sammanhang som inte bygger på att hänga två och två, eftersom sådant umgänge ofta är utmattande och kräver mycket av de medverkande för att fungera, utan att skapa feministiska rum och att också bjuda in människor till dessa. Att verkligen vårda de positiva relationer en har ömt. Att aktivt prata om detta i sina vänskapsrelationer, och inte bara låta det passera. Att jobba på sina vänskapsrelationer på samma sätt som en jobbar på sina kärleksrelationer.

Det är viktigt att ha lika stor respekt för vänskap som för ”kärlek” – vänskap kan också vara väldigt destruktiv, skada mycket, på samma sätt som den kan vara en väldigt stark positiv kraft i ens liv. Att vara aktiv i sitt skapande av vänskapsrelationer på samma sätt som en är aktiv i att till exempel ”dejta” ser jag som en feministisk praktik.

Att styra känslor.

Det här att vara planerande i relationer är inte en särskilt fin grej. Nej nej, en ska bli ~*passionerat förälskad*~ och sedan bara glömma tid och rum, kasta sig handlöst ut i den avgrund som är relationen och helt enkelt hoppas på att Kärleken Löser Allt. Annars är en cynisk.

Syftet med den här typen av idéer är att upprätthålla ett system där män går ut som vinnare i relationer, genom att uppmana folk till att inte fundera så jävla mycket när det fattar livsavgörande beslut så går en liksom runt hela frågan. Patriarkatet ba: ”näää, det där ska du inte bry ditt lilla huvud om ;-). Vi har ju ordnat den här samhällsnormen så hiiiiimla bra så det är bara att köra!!!!”.

Jag har konstaterat några saker under mina år som relationshavare (började med detta fanskap någon gång vid 13-14, men hade min första så kallade ”seriösa” relation vid 17, sedan dess har jag mer eller mindre konstant varit i relation frånsett ett uppehåll på ett år när jag bodde i bryssel):

Jag vill ha nära relationer i mitt liv. Det är väldigt viktigt för att jag ska må bra att det finns folk omkring mig som jag älskar.
Jag har väldigt mycket att ge i relationer, och det är också något jag gärna gör. Jag tycker att det finns en stor tillfredsställelse i det.
Relationer har varit en av de absolut mest destruktiva krafterna i mitt liv. Jag har flera gånger blivit oerhört sårad, olycklig och utsugen i relationer.

Ett tag tänkte jag att det är Såhär Det Är, det vill säga att om en ska älska så får en också räkna med att bli sårad. Detta är såklart sant i viss mån, att älska är att göra sig sårbar. Därför tänkte jag att jag helt enkelt skulle undvika att älska. Välja trygghet och stabilitet framför passion, ingår i relationer där jag fick mina behov av närhet och omsorg tillfredsställda snarare än passion. Jag tänkte att jag inte kan hantera vissa känslor och därför måste jag avstå.

Mitt problem har egentligen inte varit att jag blivit ”sårad” så mycket som att jag blivit utsugen, satt i underläge, nedtryckt och så vidare och så vidare. Detta är en mycket viktig skillnad. Om en blir sårad, typ om någon en älskar inte älskar en tillbaka och därför väljer att inte vara med en, så kan det vara smärtsamt men det innebär inte att en blir utsugen. Däremot att bli indragen i en relation där en konsekvent blir nedvärderas, utsugen och så vidare är något annat. Att inte få det en vill ha är en sak, att brytas ner en annan. Många tycks inte kunna göra skillnad på dessa tu, framförallt män som likställer att de inte få ligga med det förtryck till exempel jag berättar om. För mig är skillnaden uppenbar; att inte få ligga har hänt mig också och det är på sin höjd tråkigt, att bli nedbruten i en relation är något helt annat.

Den smärta jag kan tänka mig att utsätta mig för är den som kommer sig av att begära och inte alltid få sina begär tillfredsställda, men jag kan inte tänka mig smärtan i att bli utnyttjad. För mig är det en meningslös smärta. Därför måste jag hitta strategier för att inte hamna i den typen av relationer.

Jag tänker att jag kan styra mina känslor på många sätt, bland annat kan jag välja vilka känslomässiga impulser jag ska reagera på och inte. Om jag typ känner mig ”attraherad” av en man så kan jag välja att inte göda den känslan. Att fundera innan jag går in i relationer är för mig livsnödvändigt, jag vill inte bli utsatt för samma saker som jag blivit utsatt för igen. Det måste liksom vara nog nu, och jag måste göra vad jag kan för att det ska få ett slut.

Mitt främsta fokus nu är att inte ge min in i relationer där jag känner att jag är i underläge från första början, generellt är detta alltså relationer med män. Jag känner ganska snabbt i sådana att jag inte kan vara mig själv helt, att det finns saker jag måste dölja och att jag måste ”spela spelet”, det vill säga tygla mina begär för att inte verka ”för på” och liknande. När den här typen av känslor uppkommer försöker jag välja att inte agera på dem, och om jag lyckas försvinner de i regel ganska snabbt. Det kan kännas tråkigt, men det är helt klart värt det med tanke på alternativet.

Konstruktivt manshat.

Det är ju många som hatar män vilket är en fullt rimlig reaktion när en levt under deras förtryck hela livet. Så som jag uppfattar diskussionen hos många feminister så är manshat något som i regel försvaras som just en reaktion på detta.

Frågan jag börjat ställa mig är vad vi sedan gör av detta manshat. För grejen är, att jag börjar bli lite trött på att stötta medfeminister i deras manshat för att sedan se dem gå in i sin trygga heteromonogama relationer med den där mannen som trots allt ändå är helt okej, fast kanske inte riktigt för: är han inte lite tråkig? Är det inte lite så att en känner sig lite känslomässigt utmattad efter att ha umgåtts med honom? Är det inte lite så att en får göra mer av arbetet i relationen? Och så vidare och så vidare. Sådär som män och relationer med dem är, helt enkelt.

Det verkar finnas en generell konsensus om att det är fetare att umgås med ickemän, så varför väljer så många ändå att spendera sina liv med män? I många fall handlar det nog om materiella faktorer; en har helt enkelt gått och blivit ekonomiskt beroende av en man och så är det svårt att ta sig därifrån.

Så frågan är, hur ska vi lösa detta? Hur skapar vi en praktik för att befria oss från beroendet av män och i slutänden även från det patriarkala förtrycket (när de inte längre kan hålla oss i bojor så kommer deras möjligheter att exploatera oss minska avsevärt)? Jag har på sista tiden börjat försöka leva att så mansfritt liv som möjligt. Det innebär inte att jag inte kan träffa män, däremot att mina viktigaste relationer inte ska vara med män. Typ den som vill det kan väl ligga med män eller ”konversera” lite med dem men det verkar onödigt att typ flytta ihop med dem, skaffa barn, lova varandra evig trohet och så vidare.

Detta är såklart ingen garanti för att relationer fungerar, men det tar bort en väldigt viktig aspekt av maktobalans. Vidare så ser jag detta som en politisk praktik, inte bara som en fråga om personligt välbefinnande. Jag tror helt enkelt att det bäst sättet att störta patriarkatet är att bryta sig fri från beroendet av män, inte att reformera dem eller hitta ”rätt” man. De kan väl reformera sig själva när de inser hur värdelös deras existens blir utan ickemän, eller bara strunta i det så att vi slipper dem.

Jag tänker att det första steget är att ta sina relationer med ickemän på allvar, att se dem som minst lika livsavgörande som relationer med män. Idag tenderar det ju att vara tvärtom, det är relationerna med män som anses livsavgörande eftersom vi förväntas organisera våra liv heterosexuellt.

Hela enkelt att leva livet för och genom ickemän istället för att ha dem som en känslomässig back up i heterosexualiteten. När du känner obehag inför män du har i din närhet, fråga dig hur du ska ta dig bort från relationen. Gör en flyktplan. Det finns garanterat svårigheter, men troligen finns det också utvägar.

Tacksamhet mot män.

En grej som verkligen gör mig sjukt illa till mods är när kvinnor uttrycker tacksamhet gentemot sin manliga partner. Alltså typ ”han är så snäll mot mig som ”hjälper till” hemma/som tycker om mig trots mina brister/som inte gör [vidrig grej] som min förra partner gjorde/som mina vänners partners gör” och så vidare och så vidare.

Jag tycker att det är obehagligt eftersom jag tänker på alla gånger jag själv har varit där; när män har betett sig illa mot mig och jag typ har varit tacksam för att de inte gjort det ena eller det andra. Lite ”han slår mig i alla fall inte”, fast mindre extremt.

Till exempel så uttryckte jag en gång tacksamhet för att en partner inte aktivt tryckte ner mig som en tidigare partner hade gjort???? Det ska sägas att detta var under tiden jag var feministiskt insatt och ändå så gjorde jag det för att typ ”ursäkta” att jag stannade kvar i relationen trots att den uppenbarligen var sjukt dålig för mig. Det säger enligt mig mycket om hur oerhört starkt detta sitter i mig.

Motsvarande, att män uttrycker tacksamhet inför sin partner, är ovanligt. Jag tror nog ärligt talat aldrig att jag har sett det hända. De kan vara glada, de kan uppskatta henne, men de är inte tacksamma, och verkligen inte tacksamma för att hon inte beter sig direkt illa. Vad skulle de vara tacksamma för? Det har ju bara fått tillgång till det som de har rätt till genom att födas som män i detta samhälle.

Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.

Vidare; ett liv i ensamhet är inte ett alternativ för kvinnor på samma sätt som för män. Kvinnor lär sig att deras främsta mål i tillvaron är att få och upprätthålla en heteromonogam relation med en man. Mannen har i regel främst andra mål, han kanske vill bli jättebra på något instrument eller göra någon stor upptäckt, vad vet jag. Kvinnors drömmar riktas in på relationer och familjeliv först och främst och detta från en tidig ålder.

Det handlar också om att kvinnor får lära sig att de ska frukta män, för faktum är att trots allt jävla babbel om att män minsann inte alls är dumma så finns det en omfattande idé om att kvinnor ska akta sig för män. Vi varnas hela tiden för de ”dåliga” männen, de finns alltid där som ett överhängande hot mot vår säkerhet. Lösningen blir att hitta en bra man, eller snarare att en bra man ska hitta en. Om en väl har haft denna ”tur” så är det viktigt att inte sabba det hela genom att gnälla eller tro att en skulle kunna få bättre på något sätt.

Sedan jag slutade känna tacksamhet inför män för att de inte förtrycker mig lika mycket som andra män så har det blivit jävligt svårt att hålla ihop en heterorelation. När jag har börjat tänka att jag faktiskt förtjänar att få ut något av en relation, inte bara undvika det värsta, så har det blivit väldigt svårt att begripa varför jag skulle ha med män att göra. Men hela den här tanken, att en faktiskt förtjänar att vara med människor som får en att utvecklas, är oerhört ovan och skrämmande för mig.

Känslomässigt arbete är kvinnors ansvar och mäns tillval.

I relationer med män som brytt sig om känslomässigt arbete har det blivit uppenbart – att det som för mig är överlevnad är för dem en hobby.

Jag analyserar inte relationer för att jag vill utan för att jag måste. Dels är det ett ansvar som tillfaller mig som kvinna i de relationer med män jag har eller har haft, dels är det ett sätt för mig att byta mig fri. Jag hade så gärna levt i en värld där jag slapp tänka på denna skit.

Jag tycker inte att det är ”intressant” att förstå hur människor fungerar på det sätt som vissa män ”intresserar” sig för typ psykologi som kunskapsfält, det är den kunskap som kommer till direkt användning i mitt liv som jag söker. Inte heller handlar det om att dominera min omgivning – det handlar enbart om att skydda mig själv.

Precis som med barnomsorg så är känslomässigt arbete kvinnors ansvar och mäns tillval – män kan försöka förstå känslor om de vill, och får då ofta åtskilligt beröm för att de är sådana praktexemplar av ”känsliga män”. Så DUKTIGA de är som försöker begripa sig på grundläggande aspekter av mänsklig existens!

Jag blir provocerad när något som för mig alltid varit en ren nödvändighet för psykisk överlevnad för dem är en hobby. Jag blir provocerad när de diskuterar det med mig som vore det ett ämne, en intressant liten diskussion en kan ha en åsikt kring innan en går vidare med sitt liv, när det för mig är en grundläggande praktik som jag ständigt utvecklar.

Insikten slår mig, att den kunskap jag och de har aldrig kan vara lika eftersom den formats utifrån helt olika positioner. Min kunskap är praktisk, den kommer genom levd erfarenhet, både min egen och andras. Den kommer ur åtskilliga försök, noggrant framvaskande av de bitar som fungerar praktiskt i mitt liv. Det har inte funnits något utrymme för misslyckanden, eftersom varje sådant har varit ett hårt slag mot mig personligen.

Deras kunskap kretsar snarare kring relationer som något slags abstrakt ämnesområde, något jag över huvud taget inte kan relatera till. Det provocerar mig att de kan behandla det som ett intresse, som något de betraktar utifrån när de känner för det och inte som något de måste förhålla sig till och leva i varje dag. Ibland skulle jag nästan föredra att de inte brydde sig alls, för den här inställningen gör mig så sjukt provocerad.

Män och kärlek.

Har funderat en del på det här med hur män förhåller sig till känslor och ”kärlek”. För jag har tänkt på hur det tycks vara så att de gärna kastar sig in i lite vad som helst, lovar lite vad som helst, bara det ”känns rätt” i stunden. Många män är helt enkelt stora romantiker när det passar. De typ ägnar sig åt ”uppvaktning” och lovar uppenbart orealistiska grejer, som att de kommer att älska en för alltid och så vidare.

Jag har varit i relationer där jag gång på gång påtalat vissa problem men bara fått ”jag älskar dig så mycket jag kommer finnas där för dig” som svar. Sedan har det givetvis vart just de problem jag påtalade som sabbat relationen till slut. Problem som hade varit helt och hållet möjliga att lösa om en hade börjat i tid, men som mannen valt att ignorera eftersom han går omkring med iden att ~*kärleken löser allt*~. Sen när saker och ting också går åt helvete blir de förvånade och ledsna. Man ba ”detta hade kunnat lösas men du valde att skita i det, ett misstag vi båda får sota för”.

Denna ständiga ignorans inför att relationer kräver arbete. Att det inte är någon jävla magi som gör att människor lyckas ha bra relationer utan att det handlar om att vissa saker måste göras, underhållas och så vidare. Det är så jävla verklighetsfrånkopplat, och bygger såklart på att de själv aldrig behövt konfronteras med detta arbete eftersom andra utfört det åt dem.

Ett vanligt sätt som en ”löser” detta på i relationen är att kvinnan gör allt känslomässigt arbete, en ”lösning” som dels leder till att kvinnan blir exploaterad men också att själva arbetet blir sämre utfört eftersom kvinnor trots allt inte är tankeläsare, utan för det mesta bara har en något bättre förmåga än män att kunna förstå vad som äger rum i relationer eftersom vi varit tvungna att göra det. Det säger väl sig självt att det är svårare att utföra relationsarbete när bara en är delaktig.

När de ignorerar problem spelar de ett högt spel, men det är okej för dem eftersom insatsen inte främst är deras egen psykiska hälsa utan deras partners. Det är deras partner som blir tvungen att ge en massa av sig själv i en relation till någon som inte ger tillbaka.

Problemet är att män skapar relationsformer som de inte är beredda att göra hälften av arbetet i. Till exempel; de vill ha en monogam relation, kanske vill de bo tillsammans och så vidare. Detta arrangemang kräver en massa arbete som de inte är beredda att göra. Ändå propsar de på att de ska ha just denna relationsform. Typ män som blir svartsjuka när partnern umgås med andra män, men inte är beredd att anstränga sig för att partnern ska få det hon behöver i relationen (inte för att det skulle berättiga svartsjuka i vilket fall, men ni fattar).

Den som gör anspråk på en annan människa måste fundera på vad fan den gör. Lova inte saker du inte kan hålla, ingå inte i arrangemang du inte kan underhålla. TRO INTE ATT KÄRLEKEN LÖSER ALLT!!!!!!!!!!!!!! Ta istället en rejäl funderare på vad du kan erbjuda i en relation, vad du är beredda att göra, och forma relationen efter det. Kräv inte mer av din partner än vad du själv kan erbjuda.

Cyniska kvinnor och risktagande män.

I Moulin Rouge stiftar vi bekantskap med Christian som blir kär i en prostituerad kvinna, Satine. Filmen följer Christians kamp för att få Satine att lämna bordellen och leva sitt liv med honom. I denna kamp är det centralt att övertala Satine om att hon borde lämna allt det hon har varit, hela sin situation, för att helt gå upp i livet med honom. Han vill att hon ska följa med honom på hans livs resor, allting som har att göra med hennes gamla liv eller hennes drömmar förkastar han. Han vill inte att hon ska ligga med hertigen, trots att det är villkoret för att hon ska kunna bli en skådespelerska, hennes största dröm i livet. Han övertalar henne att fly tillsammans med honom kvällen innan premiären av den första riktiga pjäs hon ska medverka i, så att hon inte ska behöva ligga med hertigen. Christians behov av att ha exklusiv tillgång till Satine är viktigare än Satines behov av att leva ut sina drömmar inom ramarna för hennes situation.

I 10 things I hate about you får Verona pengar för att dejta Kat, som är känd för att vara en cynisk manshatare. Han utsätter henne för upprepade övertalningsförsök, han dyker upp på ställen som hon hänger på, för att visa att han är värd att satsa på. Till slut resignerar Kat och börjar dejta honom, bara för att få veta att det hela från början var en fråga om pengar. Även om Verona under processen också fått känslor för Kat så har det hela inletts som en brutal uppvisning i patriarkal makt. Kat har all anledning att vara cynisk, ty det är så männen i hennes omgivning behandlar henne. De ser på henne som ett objekt de måste övervinna för att få något – pengar, sex eller tillgång till hennes syster, som också framstår som ett objekt.

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Det sägs ofta inom romantiken att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Samtidigt kan kvinnor drömma om just denna behandling, om att en man ska motbevisa dem i deras cynism, att det ska visa sig att det romantiska löftet faktiskt också är sant. Och det är därför så mycket romantisk film slutar just när kvinnans cynism brutits ner, när hon resignerat och övertalats till att tro på det romantiska löftet. Då har förhoppningen om en lycklig framtid öppnat upp sig framför henne, men hon har ännu inte hunnit bli nedslagen i sin förhoppning av den patriarkala verkligheten. Och det är ju just i hoppet som romantiken lever. Inte i det som är nu, utan i det som skulle kunna bli.

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld. När en gör sig skyldig till det skapar en ett band.

Vissa kvinnor skulle kanske mena på att de var tacksamma att de blivit visade detta, om mannen lyckas ta sitt ansvar, men faktum är att mannen inte kan veta det på förhand. Han väljer att ta en risk, men det är inte sitt eget skinn han riskerar utan hennes. Han väljer att bryta ner henne och göra henne sårbar i tron om att han kan ta hand om henne och ge henne ett bättre liv. Han betror sig egenmäktigt detta stora ansvar, utan att fråga henne om saken. Det är ett spel där han har allt att vinna, nämligen att få känslomässig tillgång till en kvinna, men ingenting att förlora. Om situationen blir besvärlig för honom kan han lämna den, ty han är inte känslomässigt beroende av henne som hon är av honom när han väl trängt in.

Den cyniska kvinnan vet detta. Hon vet att männens anspråk är stora i ord men betyder lite i praktiken. Hon har blivit sviken och vill inte vara med om det igen. Den man som får henne att hoppas riskerar att göra henne besviken på nytt, men ett sådant svek kommer vara så mycket värre just eftersom han rivit ner ett försvar.

Centralt i romantiken är att mannen ska kämpa. Han ska kämpa sig igenom hinder, och det spelar ingen större roll om de är externa eller om det är sådana som kvinnan själv sätter upp. En elak häxa som i Törnrosa, en svartsjuk partner som Carl i Titanic eller en kvinnas cynism som i Moulin Rouge eller 10 things I hate about you– i mannens ögon är de alla bara olika former av hinder som ska övervinnas. Filmen följer samma dramaturgi, mannen får upp ögonen för en kvinna han vill göra till sin och kämpar sedan för att få henne. När han bryter ner hennes cynism så räddar han henne på samma sätt som när han besegrar den kontrollerande fadern, den onda häxan eller den svartsjuka partnern, skillnaden är att han räddar henne från sig själv. Han räddar henne från att fastna i bitterhet, från att låta sig färgas för mycket av dåliga erfarenheter av män, från att leva ett liv utan heteromonogam kärlek.

När mannen övervunnit hindren så ska hon ge sig till honom som tack. När han brutit ner hennes cynism och övertygat henne om kärlekens kraft eller att alla män inte är kräk så tillhör hon honom. Han har egentligen inte gjort henne fri, för det skulle ju innebära att hon faktiskt var fri att avgöra sitt eget öde, han har bara röjt undan de hinder som krävdes för att han skulle kunna få tillgång till henne. Han har tvingat in henne i ett beroende som kommer bli mycket svårt att bryta.

Valerie Solanas skriver i SCUM: ”Mannen är kort sagt opålitlig och den enda rimliga attityden i mannens »samhälle« är cynism och misstro”, och det ligger mycket i detta. Många kvinnor har utsatts för dessa lögner, dessa romantiska löften om evig kärlek, om trygghet och respekt, som sedan bryts så fort det bli besvärligt för männen. Han har ju, som Beauvoir skriver i Det andra könet, ”sitt liv som man att sköta”.

Kvinnor och män deltar inte i romantiken på samma villkor, för vi är inte jämlika. En heteromonogam kärleksrelation har inte samma betydelse för en man som för en kvinna. För kvinnan är det hennes allt, ty hon lever genom mannen, hon får sitt samhälleliga värde och ofta även sin materiella trygghet genom mannen, för mannen är det ett tidsfördriv och en tillflyktsort. Dessa upprepade lögner som män ägnar sig åt gör många kvinnor cyniska, cynismen är ett skydd för att förhindra att återigen bli sviken. Ändå är det cynismen i sig som betraktas som problemet, och cyniska kvinnor ska åter övertalas till att ingå i kärleksrelationer med män, till att tro på kärlekens kraft. Kvinnorna ska återigen öppna upp sig själva känslomässigt och utsätta sig för risken att återigen bli besviken.

En självtillräcklig kvinna är ett hot i patriarkatet. En kvinna som klarar sig själv, som vet att hon inte behöver en mans så kallade kärlek. Dessa kvinnor måste domineras, och det är det som händer i 10 things I hate about you. Verona dominerar Kat, han övertalar henne, han tränger sig på henne. Det sker inte på hennes villkor, han tar alla initiativ. Han försöker inte förstå anledningen till hennes cynism, han vet bara att det är ett hinder han måste övervinna. Denna historia ska vi uppfatta som lycklig, för de får ju varandra på slutet och de är ju kära i varandra. Men vad är det Kat offrar för denna kärlek? Hon offrar sitt känslomässiga oberoende och sitt självbestämmande.

Om begär och erkännande av relationer.

Twittrade lite:

Fundamentalt för vår existens i detta samhälle är att bekräftas som könsvarelser, det vill säga som människor som kan begära och begäras intimt. Som människor som kan ge och ta emot kärlek och intimitet. Men villkoren för att erkännas som könsvarelse är väldigt olika för olika människor. Och det handlar inte bara om att hitta ”någon”, utan om omgivningens bekräftande av relationen.
Patriarkatet ägnar sig mycket åt att misstänkliggöra och ogiltigförklara relationer som är normbrytande på något sätt. Lesbisk kärlek är inte lika mycket värd som heterosexuell, begär mot ickenormkroppar anses perverst eller förvirrat. Att inte bekräftas som könsvarelse är att utestängas från en fundamental del av mänsklig existens. Tänker mycket på detta nu när jag försöker lägga relationer med män åt sidan; hur mina relationer kommer att ogiltigförklaras.

Känner sorg över det faktum att de eventuella relationer jag har med ickemän kommer att anses mindre viktiga i mångas ögon, att jag kommer att behöva hävda dem mer. Att de, när de väl ”erkänns”, kanske kommer ses som en spexig avvikelse, som något ”spännande”, snarare än en relation som tas på allvar. Helt enkelt att relationen aldrig tar plats på samma villkor som heteromonogama relationer.

Relationer handlar inte bara om de människor som ingår i den, utan om samhällelig bekräftelse. Att som kvinna ha en relation med en man ger legitimitet i samhället i stort. Det betyder att hon är värd någonting att hon ”lyckats” få en mans bekräftelse. Samma mekanism finns inte när det kommer till ickeheterosexuella relationer.

Fick för övrigt frågor om termen ”könsvarelse”, och detta är vad jag menar:

Begär är individuellt, men menar riktat till andra människor. Både vänskap, amorös kärlek och så vidare. ”Könsvarelse” är en term för att beskriva just denna aspekt av mänskligt varande, ett teoretiskt begrepp det vill säga att ens genus, sexualitet (sätt en vill vara intim på) och relationer erkänns som verkliga och viktiga. Med ”kön” menar jag inte binära kön utan alla former av variationer. T.ex. att även en asexuell persons relationer och eventuella intimitet ska erkännas som lika viktiga som vems som helsts.
I dagens samhälle erkänns främst heteromonogama relationer och begär, och detta är ett problem för de som ej vill leva så, eftersom deras relationer inte tillmäts vikt i detta samhälle tänker att en kan erkännas som människa (eller varelse) på vissa områden, men att ens begär inte erkänns. Eller att det är flytande, så att vissa av ens begär erkänns men inte andra. Det är detta, denna specifika aspekt, jag försöker ringa in med termen könsvarelse.

Tänker mig att i ett postpatriarkalt samhälle skulle det inte finnas så tydliga uppdelningar mellan olika former av begär, intimitet och relationer. Detta tycker jag är en väldigt intressant och tilltalande tanke. Tänk er att vänskap tillmäts lika stort värde som ”kärlek”, eller att kramar tillmäts lika stort värde som ”sex”. För mig är det i alla fall en lätt svindlande tanke. Det skulle finnas så mycket större utrymme för att njuta av andra människor och forma betydelsefulla relationer.

”Men vad är det för idioter som utövar patriarkalt förtryck”.

Ofta när jag skriver om mäns beteende så får jag kommentarer i stil med ”men vad är det för idioter som gör såhär” från andra män. Jag tycker inte att detta är ett okej sätt att kommentera på och jag ska förklara varför.

När jag skriver om till exempel våld beskriver jag ett fenomen som drabbar kvinnor som grupp. Det patriarkala våldet genomsyrar hela samhället, det finns i kulturen, i språket och så vidare. Det är alltså inte bara direkta våldshandlingar det rör sig om, det kan inte isoleras till enskilda ”idioter” som gör det ena eller det andra.

När en skriver den här typen av kommentarer så distanserar en sig själv från problemet, till och med så mycket att en låtsas som om en inte känner till existensen av det, trots att en troligen i allra högsta grad till om med är en del av det. Nej, kanske säger eller gör en inte precis de sakerna jag tar upp, men genom att till exempel vifta bort problemets allvar.

De agerar liksom som om detta är första gången det över huvud taget kommer till deras kännedom att det finns män som slår kvinnor, eller som hotar kvinnor med våld. Jag tycker att det är så konstigt med tanke på hur oerhört mycket information om detta som finns att tillgå. Att våld mot kvinnor är ett strukturellt problem är liksom ingen hemlighet, ändå agerar vissa som om de var helt främmande inför konceptet, och detta på en feministisk blogg.

Det kan också vara så att det insinueras att det bara är jag som råkat stöta på fel män, detta är vanligt när det kommer till mina inlägg om relationer. Väldigt många känner igen sig i mina erfarenheter, har de också bara råkat träffa fel man? Jag har svårt att förstå hur detta är en relevant grej att säga; givetvis är det så att det finns män som är mer eller mindre okej eller som utövar olika patriarkala praktiker, varav vissa en kanske har lättare att hantera, men det gör det inte mindre sant att män förtrycker kvinnor i relationer och att detta främst är ett strukturellt problem och inte en fråga om att hitta ”rätt” eller ”fel”.

Detta är såklart en form av victim blaming. Istället för att diskutera vad som faktiskt hände i relationen så vill folk diskutera hur och varför jag hamnade i denna relation med en sådan idiot. Det är tydligen väldigt viktigt att understryka att den här personen var en idiot, för då handlar det inte om män som grupp utan om denna enskilda individ. Men ärligt talat ser jag inte något av mina ex som några extraordinära idioter. De var bara män, och de gjorde som män gör, det vill säga utövade patriarkalt förtryck.

Jag behöver inte att någon man bekräftar att det är fel att göra det ena eller andra. Alla vet liksom att det är fel, grejen är ju att det ändå förekommer så jävla mycket. Det är detta jag vill påvisa.