Konstruktivt manshat.

Det är ju många som hatar män vilket är en fullt rimlig reaktion när en levt under deras förtryck hela livet. Så som jag uppfattar diskussionen hos många feminister så är manshat något som i regel försvaras som just en reaktion på detta.

Frågan jag börjat ställa mig är vad vi sedan gör av detta manshat. För grejen är, att jag börjar bli lite trött på att stötta medfeminister i deras manshat för att sedan se dem gå in i sin trygga heteromonogama relationer med den där mannen som trots allt ändå är helt okej, fast kanske inte riktigt för: är han inte lite tråkig? Är det inte lite så att en känner sig lite känslomässigt utmattad efter att ha umgåtts med honom? Är det inte lite så att en får göra mer av arbetet i relationen? Och så vidare och så vidare. Sådär som män och relationer med dem är, helt enkelt.

Det verkar finnas en generell konsensus om att det är fetare att umgås med ickemän, så varför väljer så många ändå att spendera sina liv med män? I många fall handlar det nog om materiella faktorer; en har helt enkelt gått och blivit ekonomiskt beroende av en man och så är det svårt att ta sig därifrån.

Så frågan är, hur ska vi lösa detta? Hur skapar vi en praktik för att befria oss från beroendet av män och i slutänden även från det patriarkala förtrycket (när de inte längre kan hålla oss i bojor så kommer deras möjligheter att exploatera oss minska avsevärt)? Jag har på sista tiden börjat försöka leva att så mansfritt liv som möjligt. Det innebär inte att jag inte kan träffa män, däremot att mina viktigaste relationer inte ska vara med män. Typ den som vill det kan väl ligga med män eller ”konversera” lite med dem men det verkar onödigt att typ flytta ihop med dem, skaffa barn, lova varandra evig trohet och så vidare.

Detta är såklart ingen garanti för att relationer fungerar, men det tar bort en väldigt viktig aspekt av maktobalans. Vidare så ser jag detta som en politisk praktik, inte bara som en fråga om personligt välbefinnande. Jag tror helt enkelt att det bäst sättet att störta patriarkatet är att bryta sig fri från beroendet av män, inte att reformera dem eller hitta ”rätt” man. De kan väl reformera sig själva när de inser hur värdelös deras existens blir utan ickemän, eller bara strunta i det så att vi slipper dem.

Jag tänker att det första steget är att ta sina relationer med ickemän på allvar, att se dem som minst lika livsavgörande som relationer med män. Idag tenderar det ju att vara tvärtom, det är relationerna med män som anses livsavgörande eftersom vi förväntas organisera våra liv heterosexuellt.

Hela enkelt att leva livet för och genom ickemän istället för att ha dem som en känslomässig back up i heterosexualiteten. När du känner obehag inför män du har i din närhet, fråga dig hur du ska ta dig bort från relationen. Gör en flyktplan. Det finns garanterat svårigheter, men troligen finns det också utvägar.

15 reaktioner till “Konstruktivt manshat.”

  1. Kan bara tala för mig själv. Trots att jag bott i samma stad i 4,5 år har jag i princip inga relationer med ickemän. De få jag har kontakt med är ofta bortresta, eller har sagt upp kontakten med mig för att jag har just svårt med det sociala samspelet. I den relation jag är nu, med min kille, så skulle jag inte kunna ta mig ut förrän jag har ett jobb med stabil inkomst (har 2 terminer kvar på min utbildning). Innan dess är det för mig helt omöjligt. Mina psykologiska problem hindrar mig från att bo i ett kollektiv, och jag är livrädd för förändring. Min kille är inte dålig på något sätt, men hypotetiskt sett så hindrar min mentala hälsa mig från att lämna honom och bo på egen hand. Ville jag lämna honom är jag ändå fast tills jag avslutat min utbildning och skaffat ett jobb.

  2. Det är fantastiskt att läsa dina tankar om mansfria liv. Jag började formulera en mans-strejk förra året. Strejken kom ur mina betraktelser av mina egna beteendemönster. Jag tenderade att söka mig till män för den kortvariga bekräftelsen det gav.
    Nu faller det sig ganska naturligt att hela tiden välja icke-män före män, i allt från vem jag sätter mig bredvid på tunnelbanan till vem jag väljer att konversera med i ett nytt sällskap och vilka relationer jag prioriterar och väljer att planera min framtid med.
    Det gör mig stark och trygg. Ibland kan jag dock falla för samhällets hetro-monogami-propaganda. Då pratar jag med min bästa vän och läser din blogg, så att vi kan äcklas, skratta och komma över det.
    Tack!

    1. Petitess, men jag reagerade på detta med att sätta sig bredvid en kvinna i kollektivtrafiken. Säger inte att du hr fel, men jag har en teori om att de flesta väljer en kvinna att sitta hos eftersom kvinnor ses som fogligare och mer okej med att någon inkränktar på deras space. Det är ju så vår kvinnosyn är, medan män ses som några man ska respektera och lämna ifred. Att sätta sig bredvid någon kan ju kännas lite intimt. Därför brukar jag sätta mig bredvid män, så att de får maka på sig och tränga ihop sig istället.

      1. Jag brukar göra det till en grej att bresa lika mycket med benen som mannen som sitter bredvid. Ganska kul att se hur obekväma vissa blir. 😉

  3. Men du har ju det senaste skrivit att du blivit kär, och visst var du hetero? Hur gör du då för att inte göra känslorna till den mannen så viktiga? Om du förstår vad jag menar, eller ser du på det som att även om du är kär i någon är det inte värt att lägga energin?

    1. Det var länge sedan jag definierade mig som hetero. Jag har levt heterosexuellt en stor del av mitt liv dock.

  4. Jag har levt i stort sett mansfritt hela mitt liv. Det fick mig länge att känna mig inadekvat och i princip ”livsoerfaren”; som om jag inte EGENTLIGEN levt ordentligt förrän jag levt genom män. Jag hade inga av de synliga och osynliga krigsärr som mina med- ickemän kunde visa upp efter att ha ”levt ordentligt”, dvs med män. När jag väl började umgås med snubbar vill jag dock tro att jag såg de relationerna lite ”klarare” än mina kompisar gjorde, och mycket riktigt tog det inte särskilt lång tid att inse att män _aldrig_ tillförde mitt liv någonting som inte ickemän kunde göra bättre. Förutom en sak: den våldsamma känslomässiga berg-och-dalbanan i att spela med någon som både spelar och bestämmer reglerna. Jag blev hög på spänningen och riskerna- oddsen var ju alltid emot mig- men psykiskt och emotionellt utmattad av det. Lyckligtvis är ju spel bara ett tidsfördriv, inte en heltidssysselsättning, och jag hade tur som befann mig i en situation där jag kunde kliva av. Alla har inte möjlighet att göra det :(((((((

  5. Tänker att det är en privilegierad situation att kunna välja och vraka bland möjliga relationer och bara plocka ut de bästa. Kanske är det så för många, men absolut inte för mig. Många flyttar, psykiska problem (bla svår social fobi), inget arbete (eller andra ”naturliga” tillfällen att träffa folk) osv gör det i princip omöjligt att överhuvudtaget få och behålla varaktiga vänskapsrelationer. Att då i alla fall leva i en parrelation – som kanske inte är perfekt, men fungerar – ger ekonomisk och social trygghet vilket är värt otroligt mycket för den som inte har några skyddsnät att falla tillbaka på.

  6. Detta inlägget satte sig som en jävla spik i hjärtat på mig. Jag har precis gjort slut med min pojkvän och jag kastar mig själv fram och tillbaka mellan att vara ledsen, arg, förvirrad, full av ånger men också lättad. Som det ska vara vad jag förstår när jag läser alla jävla göra slut-grejer på nätet. Det är min första partner och jag vet varken in eller ut. Sanningen är att jag är sjukt jävla LIVRÄDD. Av all skit jag läser så är det bara din blogg som jag vet är full av alla de grejer jag känner är rätt. Jag vill slå mig fri från män som du gör. Men jag känner mig så liten. Jag är ganska ny i mitt uppvaknande inom feminism, jag är ganska ny i att känna mig pyttelite starkare och att våga vara arg och att stå upp för mig själv. Jag VILL för jag förstår att jag måste dra mitt strå till stacken men jag vet inte om jag vågar eller kan just nu… Utan honon blir jag ensam och min vardag kommer vara tråkig. Jag kommer ha mindre pengar. Jag har ingen annanstans att bo än i vår gemensamma lägenhet och kommer ha sjukt svårt att få något nytt då jag inte kommer ha inkomst (och då studielån) förrän efter nyår…

    Jag HATAR min situation så att jag exploderar. Jag vill vara med honom och jag vill låta mitt manshat vara som det är eller starkare – men GÅR det?! Går det ihop?! Jag har fetingångest över detta. Vad jag än väljer kommer det att bli fel. Jag försöker vara snäll och förlåtande mot mig själv för jag är 22, har just avslutat (tror jag iaf) mitt första förhållande och står vid mitt livs fetaste jävla vägskäl om framtida studier och jobb, men hur kan man vara förlåtande när man bara är en fegis?

    Fyfan. Får man lite extra tid??? Ge mig några månader så ska jag slåss som aldrig förr men nu är jag för svag och förvirrad… Allt är uppochner. Jag vet att du har rätt och jag vet det innerst inne för annars skulle jag inte känna sådana skuldkänslor gentemot mig själv. Att veta vad som är rätt men att handla fel.. Det är ju det fegaste man kan göra.

    Sicken jävla soppa.

  7. det är ju kanske lätt att välja bort män ur sitt liv om man
    Har vänner som är kvinnor, som står en nära osv vilket inte alla har.
    Jag har jätte svårt att skapa nära vänskapsrelationer, jag vet inte varför men
    Hade jag haft nära relationer med andra kvinnor så hade jag säkert inte
    Känt att jag behövt en man i mitt liv, men jag vill inte vara helt ensam?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *