relationer – Sida 7 – Fanny Åström

Våld är begränsande av handlingsutrymme.

En grej jag har tänkt på i kontakt med människor som blivit utsatta för våld i nära relationer är uttrycket ”över gränsen”. Till exempel ”han var ofta hotfull men det gick sällan över gränsen”. ”Gränsen” i det här fallet brukar i regel vara fysiskt våld. Vad fysiskt våld är är i sig ingen självklarhet; räknas det att bli fasthållen? Räknas knuffar?

Ibland hör jag människor prata om fysiskt våld som synonymt med direkta slag. Jag antar att det handlar om att slag inte kan ha något annat syfte än att faktiskt skada en annan människa. Att till exempel bli fasthållen eller knuffad kan förklaras med något annat, men ett direkt slag går inte att tolka som något annat än en vilja att skada personen ifråga.

En definition av våld jag tycker är bra är att det utgör ett begränsande av handlingsutrymme. Detta innefattar en mängd olika praktiker – alltså från att komma med kommentarer om en annan persons utseende, val och så vidare till direkta slag.

Att komma med kommentarer är en form av våld. Kommentarer och ifrågasättanden påverkar människor, speciellt om det kommer från människor de har en nära relation med. Att tvinga en annan att försvara sina val hela tiden är en våldshandling, det är ett sätt att kontrollera den personens handlingar.

En kan också begränsa personens handlingsutrymme genom att förvägra denne rätten till privatliv, till exempel att snoka runt i personens konversationer med andra. En kan också kräva att få reda på vis information om personen. Detta har jag fått intrycket av är väldigt vanligt; människor som anser att deras partner eller någon annan de har en relation med har en skyldighet att berätta saker som pågår inom dem, att berätta detaljer om ens känsloliv eller ens förflutna och så vidare.

Jag tycker att det är skillnad på att vilja ha information som rör relationen, till exempel att förvänta sig att ens partner meddelar en om denna av någon anledning inte kan vara så närvarande som den brukar, och på att vilja veta allt om de grundläggande orsakerna till tillståndet. Om jag är i en sinnesstämning som jag vet kommer påverka människorna jag har samröre med så brukar jag berätta det, och det tycker jag också är en rimlig sak att förvänta sig i en relation, men det betyder inte att jag behöver redogöra för varför jag känner så. Att kräva att veta alla detaljer är ett väldigt kontrollerande beteende. Ofta kommer det också tillsammans med ifrågasättande av detta.

Detsamma gäller för hot om våld. Att hota med en våldshandling är såklart ett begränsande av en persons rörelsefrihet. Hot om våld kan vara verbalt, men det kan också ta sig uttryck genom handlingar såsom att vara våldsam mot föremål när en blir arg, ha ett aggressivt kroppsspråk och liknande. Detta brukar kallas för latent våld.

Ett annat sätt att hota om våld är att i en helt annan kontext påpeka att möjligheten till våld finns. Jag hörde till exempel om en man som sa ”jag skulle kunna våldta dig nu om jag ville” till en kvinna när han var ensam med henne. Även om han inte sade direkt ut att han tänkte göra det så är det ändå ett sätt att begränsa den andra personen; en påvisar att det är en själv som har makten/övertaget i en situation. Jag har också hört många historier om män som till exempel lyft upp/hållit fast kvinnor fast de protesterat, på ”skämt” såklart. Detta är ett sätt att etablera ett fysiskt övertag i en relation. Även om det inte är ett medvetet hot så är det något som begränsar handlingsutrymmet för den som utsätts för det.

Det finns även andra former av våld som utgör mer praktiska hinder för en person, men som inte är direkta fysiska våldshandlingar. Till exempel att begränsa någons rörelsefrihet genom att inte ge denna tillgång till pengar. Detta kan bli extra problematiskt med personer som har någon slags funktionsvariation och kanske behöver hjälp för att kunna röra sig fritt. Det är då enkelt för andra att förvägra denne tillgång till detta.

Egentligen är termen ”fysiskt våld” ganska märklig. Även de former av våld jag nämnt ovan påverkar människors kroppar. Att leva under den här typen av stress påverkar kroppen. Nedvärderande kommentarer kan göra att en förändrar sina vanor gällande mat, träning och liknande. Det kan också påverka ens rörelsemönster.

Direkt fysiskt våld måste ses i sin kontext. När en person slår en annan så visar denna att den är kapabel till våld. Detta kommer påverka offrets rörelseutrymme. Även människor som inte själv är utsatta för våld kan påverkas. Till exempel barn som växer upp i hem där misshandel förekommer kommer påverkas av det, även om de själva inte är föremål för direkta fysiska slag. Det kommer skapa en rädsla som kommer begränsa deras rörelseutrymme.

Normaliseringsprocessen, som det brukar kallas när en relation förändras på ett sätt som gör att direkt fysiskt våld är möjligt, är inte bara en väg mot direkt fysiskt våld utan också en våldshandling i sig. Långt innan knuffar och slag kommer så har offrets rörelsefrihet begränsats.

Det fungerar inte att säga ”gå vid första slaget”, för vid första slaget har det troligen redan skett väldigt stora skador och dessutom är en troligen ganska fast i relationen, då det skapas starka emotionella band i den här typen av relationer. Istället borde en gå vid den första nedvärderande kommentaren, den första pressande frågan.

Genomsnittligt heteropar.

Inspirationskälla: mitt liv och boken Det kallas kärlek.

Att skriva om relationer.

Senaste uppbrottet jag var med om bestämde jag mig för att skriva om det och att vara ärlig. Jag ville vara ärlig om hur ont det gjorde och hade gjort genom vårt förhållande, jag ville vara ärlig om alla de jobbiga känslor som jag gick igenom. Detta gjorde jag för att jag har en övertygelse om att det är viktigt att prata om den typen av saker och att våga vara personlig, och jag kände att det var ett utmärkt tillfälle för mig att börja med det.

Sällan har jag sett folk så elaka, upprörda, hånfulla som när jag har skrivit om detta. Jag har framförallt haft en människa på mig som varje inlägg jag skriver om kärlek och relationer är tvungen att manifestera hur mycket allting bara är mitt eget fel, och hur oerhört lyckade relationer denna person själv har och gud vet allt. Till vilken nytta?

Till exempel när jag skrivit om romantiska löften och hur en anses vara naiv om en faktiskt tar dem på allvar så fick jag mer av samma skit tillbaka; ”men gumman, alla vet ju att det bara är så en säger”. Må så vara, men är det inte sjukt att vi har ett sätt att leva tillsammans på som delvis bygger på lögner? Jag tycker att det är relevant att ifrågasätta detta.

Andra tycker att det är osmakligt eller bara ”fel” i största allmänhet att vara så öppen med sin sorg som jag har varit. De tycker kanske att jag ska ”komma över” det ena och det andra. För det antas vara så att när en skriver om jobbiga relationer med män, då är en ”sur” eller ”bitter” över denna relation. Att det faktiskt kan vara så att en helt enkelt tycker att det är en intressant eller viktig grej att skriva om alldeles oavsett finns inte.

En annan kategori som ligger nära ”komma över” är de som ska komma med välmenande ”råd” om hur jag ska gå till väga i framtiden eller hur jag skulle ha tänkt istället. Jotack, jag vet att jag inte skulle ha litat på dem eller att jag skulle dumpat dem tidigare eller att jag skulle hittat någon som var bättre för mig men det intressanta för mig är att försöka förstår varför jag ändå drogs till det här destruktiva och inte var kapabel att lämna det. Mitt syfte är inte att lära mig hitta ”den rätta” eller att bygga det perfekta förhållandet utan att förstå något om mig själv och samhället jag lever i, och att förmedla detta till andra.

Varför är det viktigt för andra människor att jag ”kommer över” dessa erfarenheter, det vill säga inte skriver om dem offentligt?

Det hade nog varit mer okej om jag hade skrivit typ ”jag är så ledsen att jag och min pojkvän gjorde slut”. Det hade varit hjärtesorg och det kan folk relatera till. Det som är upprörande är att jag försöker koppla ihop detta i en större kontext, att jag försöker förklarar varför min smärta inte bara är en individuell upplevelse.

Hela den här grejen handlar ju om att förpassa erfarenheter i relationer till den privata sfären igen. Att få mig att känna skuld och skam och därför sluta skriva om det. Och jag tänker mig att det ofta kan handla om svårigheter med att själv erkänna sorg och smärta. För jag menar, om deras liv nu vore så jävla perfekta så skulle de väl knappast bry sig om att mitt inte är det?

Misslyckade heterosexuella – förena er!

Det finns vissa människor som är framgångsrikt heterosexuella. Typ de har en partner som de är lyckliga med, de stöttar varandra, de kanske är ”jämställda” med sin partner (jämställda heterorelationer höhö) och det HAR SÅ HIMLA KUL TILLSAMMANS!!!!

Den här typen av människor kan ibland känna ett behov av att ge en olika tips om hur en själv ska bli lika framgångsrik i sin heterosexualitet. De ba ”såhär får du en lycklig/långvarig/jämställd relation”. Sen handlar tipsen kanske om att en ska typ lyssna på varandra. Ja, jättefint och så, men mitt problem har generellt inte varit att jag inte inser att kommunikation är viktigt utan att det funnits en massa hinder i vägen, till exempel att den andra parten har varit passiv inför det hela, eller att det har funnits känslomässiga besvär som har gjort det väldigt svårt att vara öppen kring vissa saker. Jag har inte kunnat lösa detta genom att ”kommunicera” bara sådär.

Dessa ”tips” får mig i regel bara att känna mig mer värdelös; om det nu var så enkelt, varför kunde min partner inte bara ha ansträngt sig lite? Då hade vi kanske sluppit ha det så svårt. Jag tänker; handlade det om att han i själv verket inte tyckte om mig? Men varför var han i så fall ihop med mig i flera år? Det blir så förvirrande.

Detta gör mig oerhört provocerad. Jag är inte en heterosexuellt framgångsrik person. Jag har haft förhållanden som antingen har varit väldigt uppslitande och jobbiga eller som jag har tröttnat på. Mitt intryck är att det är mycket ovanligt med heterosexuellt framgångsrika personer; de flesta verkar ha det jobbigt i sina relationer. Ändå så fortsätter vi uppmuntra människor till denna samlevnadsform, lär varandra att om en bara gör si eller så så kommer saker och ting att fungera bättre. Ungefär som om det grundläggande problemet, det vill säga att vi lever i ett patriarkalt samhälle som tvingar in oss i positioner av över- och underordning och konstiga relationsformer, skulle kunna elimineras bara vi lär oss de rätta tipsen.

Ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en heterosexuellt framgångsrik person. Jag tror att nyckeln ligger i att ha lite högre acceptans för att män beter sig illa, kanske ha lite lägre krav på att en eventuell partner ska vara en person jag faktiskt har ett intresse av, kanske vara lite mer åtråvärd i största allmänhet så att de tycker det är värt att anstränga sig. Men till vilken nytta?

Jag vet inte vad det krävs för en slags personlighet att klara av att leva heteromonogamt, men jag har stora tvivel kring att detta är något som alla eller ens en majoritet skulle kunna göra. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om tur, i alla fall som kvinna. Att träffa någon en dels blir kär i men som också lyssnar på en, respekterar en, har ett intresse av att eftersträva en relation som är bra och utvecklande för båda. Om en som kvinna vill leva heterosexuellt är en ju ganska utelämnad till män, då de har högre status, större handlingsutrymme och så vidare. Män beter sig som kräk i relationer för att de kan och/eller för att de inte vet bättre, och för att gå omkring detta måste en hitta någon som både har intresse av att inte vara ett kräk och som vet hur en ska gå till väga för att lyckas med detta.

Jag hade haft betydligt större nytta av att lära mig att se när det är läge att dumpa en relation, istället för att få olika tips om hur en kanske kan lappa ihop skiten. Ofta så är det enda rimliga att göra sig av med fanskapet, och detta önskar jag att jag hade kunnat inse tidigare i många fall. Det hade kanske varit lättare om det inte var för att typ 90 % av alla ”relationstips” bygger på att relationens bevarande är det överordnade målet.

Det är absurt att se den lyckade heterosexualiteten som något slags mål i sig. Istället för att uppmanas till att lära känna oss själva och hitta de relationsformer vi mår bra av, så tas heteromonogamin för given och det är vi som måste lära oss att anpassa oss till denna form. Det är vi som ska läsa olika ”relationstips” om att en måste ”kommunicera” och gud vet allt. Vi misslyckades heterosexuella ska sitta snällt och ta till oss av denna information, för det är ju vi som inte har lyckats med det viktigaste i livet, det vill säga att ha en heteromonogam relation.

Vore det inte fint om alla misslyckade heterosexuella bara kunde gå ut och säga ”vi skiter i era jävla relationstips. Vi vägrar ge er relationsform ett nytt försök”. Så att vi slipper försöka igen och igen, så att vi kan börja fokusera på något annat än drömmen om den lyckade heterosexualiteten. Problemet är kanske inte att vi har misslyckats, problemet är kanske att samhället har försökt pressa in oss i en mall som är destruktiv.

Jag behöver inte ”visa mina känslor” för någon, jag behöver förändring.

Det finns en idé om att män inte har rätt till att visa känslor eller vara svaga, men att kvinnor däremot har det. Funderade på detta i samband med att jag såg Paradise Hotel, där en av kvinnorna är ledsen för att hennes partner beter sig illa. Partnern pratar om detta och säger typ ”hon är lite känslig men jag får henne alltid att lugna ner sig”. Han pratar om det som om det har hänt många gånger förut, men inte för en sekund verkar han överväga att det kanske kan vara så att hon behöver mer än att han ska få henne att ”lugna ner sig”, att hon kanske behöver en förändring av hans beteende. Att hennes känsloyttringar kanske inte är några irrationella utbrott utan att de kanske har en koppling till verkligheten, till hennes situation.

Grejen här är att det förväntas av kvinnan att hon ska vara ”känslig”, det är ”accepterat”. Men även om det är ”accepterat” så har hon fortfarande inte rätt till sina känslor. Alltså; när hon uttrycker dem anses hon vara ”hysterisk” och ”irrationell”. Mannen ”accepterar” känslorna, men det är på premissen att det är han som definierar dem. Han ”accepterar” att de finns där eftersom ”kvinnor är sådana”, men han tillmäter dem inget värde som någon slags indikator på verkligheten, på något som faktiskt är relevant. Han accepterar dem bara som ett uttryck för något som finns inne i kvinnan, något han inte kan kontrollera.

Den här typen av ”acceptans” är ingenting att ha. Jag vill inte att det ska ”accepteras” att jag är känslosam, blir ledsen och så vidare, utan jag vill att mina känslor och mitt uttryck för dem ska tillmätas värde utifrån den reaktion på min omgivning som de är. Det spelar ingen roll om någon tar fram sin ”förstående” röst när jag är ledsen, det som spelar roll är att den verklighet jag reagerar på förändras.

Att ”acceptera” detta utifrån en generell bild av att kvinnor är överkänsliga eller irrationella är egentligen bara ren och skär misogyni. Mannen upprätthåller sitt tolkningsföreträde genom att vara ”förstående”, men förståelsen bygger på hans överordnade position. Han kan ”kosta på sig” att vara förstående eftersom det ändå inte förändrar något för honom i praktiken.

Jag vill inte bli behandlad som någon som inte vet mitt eget bästa, även om det innebär att någon är ”snäll” mot mig. Den ”snällheten” är ingenting värd om en inte ses som en full människa. Det är bara en tom gest som inte ger mig någon makt över min situation.

Det är inte särskilt konstigt att kvinnor bli ”hysteriska” när våra känsloyttringar inte tas på allvar. När samma person som varit ”förstående” dagen efter upprepar samma misstag igen och igen. När vi möts av ett huvud på sned, en klapp på axeln, som inte på något sätt efterföljs av någon slags handling eller förändring av vår situation. Detta kan driva vilken människa som helst till vansinne. Det är fruktansvärt jobbigt när människor låtsas att de förstår eller bryr sig för att sedan gång på gång tydligt visa att de inte gör det. När det enda en någonsin får är ord och åter ord, och dessutom förväntas vara tacksam för detta.

Kvinnor ”accepteras” utifrån premissen att vi är svaga, inkapabla, oförmögna att se verkligheten. Män accepterar oss bara på villkoret att de får fortsätta se oss som just detta. Det är en väldigt bekväm liten ”gest” när en fortfarande få har sitt tolkningsföreträde över situationen intakt. Om de både skulle ”acceptera” våra känslor och tillmäta dem någon slags relevans skulle saken vara en helt annan.

Vad skulle jag ha för nytta av att ”visa mina känslor”? Jag har inget behov av att ”visa mina känslor” för någon, jag har ett behov av att bli lyssnad på, att blir tagen på allvar och framförallt av förändring. Vad skulle en uppvisning av känslor har för egenvärde? Ungefär som om kvinnors främsta intresse i livet var att bara få utrymme att leva ut sina irrationella jag. Det är så dumt.

Att ”passa ihop”.

Denna reaktion när en beskriver de relationsproblem en haft med tidigare partners. ”Ni passade nog inte ihop”. Okej, så det var för att vi inte passade ihop som han nedvärderade mig konstant, fick mig att tro att jag var socialt inkompetent och obildad, växlade mellan att vara oerhört kärleksfull och lova mig allt till att vara helt kall?

Det där handlar inte om att ”passa ihop”, det handlar om förtryck. Sedan kan det såklart vara så att olika människor reagerar olika på förtryck, att vissa har svårare att hantera det än andra (eller att vissa helt enkelt ”tar det”), men det är fortfarande en fråga om maktrelationer mer är personkemi. Jag brukar säga att det finns lika många sätt att utöva patriarkalt förtryck på som det finns män (höhö), men det är faktiskt sant. De har alla olika sätt att utöva överordning och vissa tar mer hårt på en än andra. Det som tagit hårdast på mig har alltid varit passivitet och tystnad, ickeerkännande. Direkt uttalade grejer har jag haft lättare att hantera, vilket såklart inte gör det okej på något sätt, men det är en personlig variation.

Problemet med den här retoriken för det första att det lägger skulden på offret. Om det bara handlar om att ”passa ihop” eller inte så är skulden bådas, och offret borde ha vetat bättre än att gå in i en sådan relation. Det är också ett sätt att säga att det inte riktigt är okej att vara ledsen eller sårad över det som har hänt, utan att en glatt ska hoppa vidare till nästa. Att säga att det bara handlade om att ”inte passa ihop” är också att underkänna offrets rätt till sina känslor, känslor av att ha blivit sviken och sårad reduceras till en fråga om slump, om att ”passa ihop” eller inte.

Det tredje problemet är att det upprätthåller den romantiska idén om ”den rätta”, det vill säga att det finns någon person därute som en skulle kunna ha en oproblematisk relation med helt enkelt för att en passar så bra ihop. Problemet med denna idé är att den döljer det faktum att relationer, och det gäller alla relationer, kräver arbete. En stor del av anledningen till att män bete sig illa i relationer är att de inte är villiga eller kapabla att utföra detta arbete. Då är det bekvämt att säga att det handlar om att ”hitta den rätta”, när det i själva verket handlar om att en part inte är villig att göra vad som krävs för att ha en relation där båda mår bra.

Jag utesluter såklart inte att det finns andra personer jag skulle kunna ha bättre relationer med, de relationer jag haft har sett väldigt annorlunda ut och vissa har varit mer nedbrytande än andra, vissa har rentav varit ~*givande*~, om än såklart i en mycket begränsad utsträckning. Det gör det dock inte mindre sant att det jag utsattes för i en viss specifik kontext var ett uttryck för patriarkalt förtryck. Det viktiga för mig är att kunna identifiera dessa mönster, förstå dem för att sedan vara mer kapabel att undvika att hamna i dem.

Det intressanta är inte bara att ta reda på vad som inte funkade utan också varför jag hamnade där, varför jag stannade kvar, varför jag inte var kapabel att inse mitt eget bästa och så vidare. För om två människor ”inte passar ihop”, om det verkligen var så enkelt, då borde det ju vara rätt lätt att skiljas åt och gå vidare. Men det är inte så lätt, och det är ju någonstans det som är intressant. Vad är det som håller en kvar? Vad är det som får en att ingå i relationer med människor som inte behandla en väl? Detta är någonstans vad jag försöker komma åt när det gäller mig själv, för jag tänker att det är där nyckeln till frigörelse ligger.

Jag orkar inte bära mäns sorg över förtrycket jag utsätts för.

Jag tänkte lite på det här att ha relationer med män samtidigt som en teoretiserar kring patriarkalt förtryck i heterorelationer. För att tydliggöra så vill jag säga att jag inte tror att män förtrycker för att de är typ ”onda” utan för att de har en maktposition endast i egenskap av att vara just män. Denna position behöver inte aktivt utnyttjas för att äga relevans. Detta upprätthålls av båda parter; jag har också inlärda beteendemönster och sätt att tänka som återskapar dessa strukturer. Det går helt enkelt inte att komma ifrån inom ramarna för detta samhälle.

Hur som helst; när jag har haft relationer med män har de i regel vetat om min inställning till heterorelationer, det vill säga att det är något förtryckande. Ändå har jag ju valt att ingå i dessa relationer med dessa män. Det handlar om en massa olika drivkrafter, dels såklart att jag också bär omkring på patriarkala ideal som säger att jag får värde genom att få bekräftelse av en man. Hur medveten jag än är om detta så försvinner det inte. Men sedan finns det såklart också andra drivkrafter, till exempel att jag faktiskt kan tycka om en person och få något ut av umgänget trots att det är en man. Ingen människa är ju bara sitt kön.

Detta skapar onekligen lustiga situationer. Till exempel; män som liksom vill vara undantag från detta. Jag försöker förklara att de inte kan vara undantag, och då blir de ledsna. Och så känner jag att det är upp till mig att trösta dem eller ursäkta dem och så är mansegosmekandet igång igen. JAG VILL INTE SMEKA NÅGOT JÄVLA MANSEGO!!!!!!!!!!!! Jag önskar att det kunde ta det lite mer lugnt och ba ”okej hon har ändå valt att vara med mig så jag kanske ska uppskatta det istället för att göra anspråk på att vara det stora undantaget från alla patriarkala strukturer”.

Jag blir så trött på den enorma ängslighet som många män uppvisar inför feministisk kritik av relationer. JA det är min åsikt att alla heterorelationer är förtryckande. JA jag känner också begär inför män och väljer (eller har i alla fall valt) att ingå i relationer med dem trots detta. Saker och ting är inte så svartvita, det går liksom inte att ha en praktik där en helt och hållet undviker förtryck.

Det värsta jag vet är att behöva säga till en man att han är bra för att han försöker, att han är bättre än andra män eller whatever. Det är sånt som kväver mig, när jag tvingas bli ansvarig för att han ska kunna hantera sina egna skuldkänslor inför att vara överordnad. Det är väl fan inte mitt problem, och det är i sanning ett sätt att utöva patriarkalt förtryck att tvinga kvinnor att bära det.

Jag tror detta handlar om att män, när de konfronteras med idén om patriarkala strukturer, tänker att de vill uppnå perfektion. Om de tar sig an projektet ”feministman” då vill de liksom vara helt perfekta. Problemet är att detta är en omöjlighet inom ramarna för detta samhälle. Det hela blir i sig en förtryckande praktik, eftersom de får mig att vara delaktig i och bekräfta dem i ett projekt som främst syftar till att stärka deras självbild.

Jag tänker på sorg, över patriarkatet och vem som tvingas bära den. Jag går alltid omkring med en sorg över att det här samhället ser ut som det gör, jag har lärt mig att hantera den här sorgen. Män däremot konfronteras inte med den på samma sätt, det bär inte på samma sätt bördan av det. När de konfronteras med den är deras instinktiva reaktion att trycka den ifrån sig, att försöka ”lösa” situationen. För mig blir detta bara frustrerande eftersom jag vet att det inte går att lösa, och att jag blir tvungen att ta ansvar över och hantera mannens sorg när jag har fullt upp med min egen. Jag orkar inte bära fler sorger än min egen och mina systrars. Jag orkar inte bära mäns sorg över att jag är förtryckt, och att det faktumet gör att vår relation är dömd till att vara ojämlik.

Att begära det en vet skadar en.

Jag tänker på de sjuka situationer som ibland kan uppstå om en 1. har en feministisk analys 2. lever i ett patriarkat.

Till exempel: när jag har varit i relationer med män och samtidigt vetat hur sjukt nedbrytande de varit. Jag har liksom kunnat se allting i detalj. Jag har kunnat se förtrycket utspelas framför mig och kunnat formulera det men JAG HAR INTE KUNNAT GÖRA NÅGOT ÅT DET. Jag har vetat att för varje extra timme, dag, vecka i denna relation så kommer jag att rasas sönder mer och mer och ändå har jag inte kunnat lämna det.

Vad är det som gör det så svårt att ha självbevarelsdrift i dessa relationer? Vad är det som gör det nästintill omöjligt att bara dumpa fanskapet?

Det är som att mitt begär förråder mig. Det är som att det finns en patriarkal slöja mellan mig och verkligheten som gör att jag inte kan tänka klart. Jag kan inse något helt och fullt intellektuellt, men jag kan omöjligt omsätta det i praktik. Det är som en drog, ett väldigt väldigt starkt beroende, i princip omöjligt att övervinna.

Jag tänker att det handlar om att jag helt enkelt inte vetat vad jag ska ta mig till annars. Jag har blivit så oerhört frånvänd min egen existens, mina egna drömmar, att jag inte vet hur jag ska lyckas återfå dem. Det känns lättare att bara fortsätta i samma spår mot undergången än att falla handlöst ner.

Det handlar också om självrespekt. Jag tänker mig helt enkelt att jag inte är värd bättre. Jag tror inte att jag kan få det bättre. Jag tror att jag är dömd till att leva i misär, och då kan jag lika göra göra det tillsammans med någon.

Frågan är hur en tar sig ur det. Jag försöker nu att skapa strategier för att förhindra de här processerna så tidigt som möjligt. Steg ett är att undvika att bli känslomässigt och/eller materiellt beroende av någon relation, men framförallt i någon relation till en man. Detta är tråkigt, för det handlar om att vara på sin vakt.

I de relationer jag haft nu har jag varit tydlig med att jag inte vill ha några kärleksförklaringar och/eller löften, och att jag heller inte kommer att ge några. Detta för att jag vet hur farligt det är att börja tänka i de banorna, att börja tänka att den här relationen är trygg och säker och att jag kan hänga upp min existens på den. Om en undviker att tänka så från första början blir det enklare att upprätthålla någon form av integritet.

Men det är också tråkigt att det ska behöva vara så, för jag skulle vilja kunna kasta mig in i saker också. Jag skulle vilja kunna känna den formen av tillit utan att det skulle behöva göra mig illa. Tyvärr tror jag att det är väldigt svårt i detta samhälle.

Vill någon här dela med sig av sina strategier?

Att ha en framgångsrik strategi är inte detsamma som att ha makt.

Ofta hör jag kvinnor säga typ ”jag försöker att inte göra så mycket känslomässigt arbete i vår relation”. Det är ju bra att de är medvetna om ”känslomässigt arbete” och försöker åtgärda obalansen MEN jag tycker att den här synen är väldigt problematisk och jag ska förklara varför.

ÄVEN att aktivt försöka anpassa sig för att saker och ting ska bli mer jämställda är att göra känslomässigt arbete. Det är precis som med hushållsarbete; om kvinnan går omkring och aktivt undviker att göra hushållsarbete för att det ska bli mer ”jämställt” så gör hon ju en ansträngning, hon står ut med att saker och ting är skitiga, hon måste trycka undan sin impuls, hon måste anpassa sig efter den spelplan som mannen sätter upp.

Detta är i mina ögon inte något som egentligen leder till jämställdhet, snarare är det en överlevnadsstrategi en som kvinna kan ha i patriarkatet för att inte arbeta ut sig totalt. Men grundregeln, att män har makt och sätter upp spelregler i heteromonogama relationer, är fortfarande den som förhärskar. Som kvinna kan en ha olika strategier för att hantera detta, men en kan inte upphäva själva maktförhållandet som sådant. Att ha en framgångsrik strategi är inte samma sak som att ha makt eller att ha en jämställd relation. Själva det faktum att du behöver ha en strategi är i sig förtryck.

Jag tänker på de strategier jag själv har haft, hur nöjd jag varit när jag kommit på en men hur extremt utslitande det är att alltid behöva tänka på dem, upprätthålla dem. En blir distanserad till sig själv såväl som till relationen. Vad är meningen med att ha en relation om en inte kan ge sig hän känslomässigt? Om en måste lägga band på sig själv för att inte utföra känslomässigt arbete?

Lösningen? Tja, tyvärr tror jag inte på ”jämställdhet” i heteromonogama relationer inom ramarna för patriarkatet över huvud taget. Jämställdhet handlar om makt, och makt handlar om hur samhället är strukturerat. En enskild man kan vara hur snäll och medveten som helst och han kommer fortfarande ha makt över kvinnan han delar sitt liv med eftersom han är man. Det är i denna maktobalans som ojämställdheten ligger, och så länge den maktobalansen finns så kommer jämställdhet i en enskild relation att vara en naiv utopi. Lösningen är alltså, som alltid, politisk kamp. Kamp för att kunna älska fritt.

Att begära radikalt.

Jag har tänkt en del på att begära radikalt på sista tiden.

Våra begär formas av samhället. I ett patriarkalt samhälle lär vi oss begära patriarkala saker. Till exempel; heteromonogama relationer, ägandeanspråk, patriarkala sexuella praktiker, dominans, underkastelse. Vi lär oss att det är dessa saker kommer att ge oss det vi vill ha och behöver.

Jag funderar på vad det egentligen är en vill ha och behöver. Jag tänker; trygghet, närhet, gemenskap, möjlighet att ägna sig åt lustfyllda, meningsfulla aktiviteter, att kunna se andra människor och att själv bli sedd. Jag tänker att detta är vad människor i regel vill ha. Vi vill ha andra människor. Men i patriarkatet lär vi oss att vi får andra människor i vissa former av relationer. Till exempel knyts saker som trygghet, närhet och gemenskap ihop med heteromonogama relationer och kärnfamiljer. Och det finns ju till viss mån detta att hämta där, men det kommer också tillsammans med förtryck, begränsningar och så vidare.

I mina dagdrömmar finns längtan om att få känna passion på lika villkor, att begära andra människor fritt och jämlikt. Att varken behöva underkasta mig eller överordna mig, att inte behöva spela något maktspel utan bara få älska och bli älskad i fred. Att våga vara sårbar, genuin, att öppna upp för någon för att en litar på dem och att de gör samma sak tillbaka. Att få älska på sina egna villkor och inte för att samhället säger åt en att älska.

Jag har relationer som ser ut så, men det är inte dessa relationer som hyser status i detta samhälle. Vännen jag pratar med i telefon flera gånger i veckan anses inte tillräknelig i esten av samhällets ögon. Den relation som betyder så mycket för mig, som jag verkligen litar på, är en relation som i samhället inte anses vara värd min tillit och mitt engagemang. En satsar inte på sådana relationer; den är inte heterosexuell, den är inte amorös, den är inte mellan två människor som befinner sig i relativt lika livssituationer.

Vi uppmuntras till att ”satsa på kärleken” när det kommer till heteromonogama relationer som ingås av människor som har liknande livssituationer och bakgrund, relationer som passar in i hur samhället är uppbyggt. Så fort något hamnar utanför detta så är det inte alls lika självklart att en ska följa sitt hjärta. Då är det plötsligt dumdristigt och naivt. Rädslan är att förlora sin plats i det etablerade samhället när en satsar på den här typen av relationer; alla de timmar jag spenderar på att prata i telefon med min vän, de hade jag istället kunnat lägga på att göra mig tillgänglig för heteromonogama relationer.

Den där känslan kryper över en ibland, men jag försöker att mota bort den så gott det går. Jag försöker att begära det som jag märker att jag år bra av. Jag försöker vara tålmodig och se chanserna när de dyker upp, för det gör de. De är bara inte lika uppenbara.