Etikett: sex

Var finns alla dessa Riktiga Män?

Eftersom det är oerhört viktigt för antifeminister att driva sin tes ”feminister har fått för lite kuk” i bevis så kan de ibland tycka att det är väldigt provocerande att en feminist får ligga. De måste på något vis förklara att detta oerhörda har kunnat inträffa, och den förklaringsmodell som burkar ligga närmast till hands är att den här mannen helt enkelt inte var någon Riktig Man. Själva ingår de såklart i gruppen Riktiga Män och de skulle aaaaldrig får för sig att ligga med en kvinna som till exempel hade håriga ben.

En Riktig Man är alltså en man som tycker att det är så äckligt med kroppsbehåring på kvinnor att det får honom att banga på sex, eller någon som tycker att kvinnor ska vara ”kvinnliga”, alltså bete sig undergivet och tillgjort för att tillfredsställa dem.

Men jag kan väl känna lite att det ju faktiskt är helt okej, att så kallade Riktiga Män inte vill ligga med mig. Det hela är mycket ömsesidigt. Jag är glad över att det finns män som har en någorlunda rimlig relation till kvinnor och sex och som till exempel inte tycker att det är deras sak att ha åsikter om sin partners kroppsbehåring.

Men jag är ändå nyfiken. Vilka är egentligen dessa Riktiga Män som absolut inte skulle kunna tänka sig att ligga med en feminist och var finns dem? Hur känner en igen dem? Svara någon!

Kom igen nu antifeminister! Berätta allt.

Vad är våldtäkt?

Våldtäkt enligt lagen är att med våld eller hot om våld tvinga någon till en sexuell handling. Det har också lagts till att våldtäkt kan föreligga om personen ifråga är i en extra utsatt position.

Så vad är våld, och vad är hot om våld? I patriarkatet så har män generellt en våldspotential som kvinnor inte har. Män lär sig att de an använda våld som en lösning på olika problem. Kvinnor lär sig i sin tur att förhålla sig till denna våldspotential. En kan alltså säga att det föreligger ett generellt implicit hot om våld i interaktionen mellan män och kvinnor.

Att vara kvinna i patriarkatet skulle också kunna beskrivas som en utsatt position, speciellt om en är intim med en man.

Om en som man inte aktivt förhåller sig till och motverkar sin våldspotential i sexuella sammanhang är risken att en begår en våldtäkt mycket stor. Risken är alltså stor att en använder sin våldspotential, alltså ett underliggande hot om våld, för att få någon att ha sex med en mot sin vilja. Min erfarenhet är att män gör detta i en mycket hög utsträckning. En stor del av de sexuella erfarenheter jag har kan jag utan problem placera in i det här facket, där mannen inte har tagit hänsyn till sitt maktövertag utan bara ”kört på” och gjort lite som han önskar med mig.

Att i sexuella sammanhang inte ta hänsyn till den maktdynamik som finns mellan de inblandade ökar markant risken för att någon har sex under omständigheter hen egentligen inte samtycker till. Hur tar en hänsyn till denna maktobalans? Det viktigaste är att känna in den andras gränser, att vara lyhörd, att under inga omständigheter agera som om personen en är intim med är skyldig en något eller att hen är besvärlig om hen vill sluta eller sakta ner tempot.

Det är viktigt att i alla sociala sammanhang aktivt reflektera kring sin maktposition, och speciellt i intima sammanhang. Om en inte gör detta riskerar en helt enkelt att hamna i en situation där människor en är i dessa sammanhang med gör saker och ting de egentligen inte vill. Att bara rakt av ignorera detta och ”köra på” i hopp om att andra ska kunna säga stopp när en går över en gräns är något som markant ökar risken för att en faktisk går över en gräns.

Ask.fm om att rättfärdiga sexuella praktiker.

Fick denna fråga på ask.fm.

Kan man någonsin EGENTLIGEN rättfärdiga att tända på våld/att göra andra illa/icke-samtycke, och utföra dessa preferenser, om alla parterna i sanning(!) är med på det? (Om det ens går att i sanning vara med på det?). Oerhört tacksam för svar.

Frågan är ju, precis som du är inne på, vad det innebär att ”i sanning” vara med på något. För mig blir det meningslöst att tala om fri vilja i patriarkatet, speciellt när det kommer till olika sexuella praktiker. Jag tror att våra begär är såpass konstruerade av patriarkatet att det är väldigt svårt att avgöra vad som kommer därifrån och inte.

Med detta sagt: för mig finns det inget behov av att döma enskilda personer som håller på med vissa sexuella praktiker, heterosexualitet, monogami, bdsm eller vad det nu kan rör sig om. Jag sysslar själv med sådana praktiker. Däremot tycker jag att det är intressant att dekonstruera dessa praktiker för att bättre förstå dem, sig själv och sin plats i patriarkatet. För mig handlar det inte om att bedöma vad som är ”rätt” och ”fel” utan snarare om att förstå olika fenomen.

Så frågan om vad som går att ”rättfärdiga” blir i mitt perspektiv ointressant. Jag är inte intresserad av att varken rättfärdiga eller fördöma någonting, jag är intresserad av att förstå det för att i förlängningen kunna förstå hur vi som kollektiv ska kunna bedriva politisk kamp. I det projektet tror jag att det är viktigt att förstå sina sexuella praktiker som en produkt av och något som upprätthåller ett visst system. Jag tycker sedan inte att en ska förändra sina praktiker för någon annans skull, däremot tror jag att de flesta personligen skulle tjäna en jävla massa på att göra det. Till exempel kvinnor som lever i heteromonogama relationer mår ju ofta dåligt av det och blir exploaterade på kärlekskraft.

Jag tror inte heller att det finns något ”sant” begär bortom patriarkatet som vi kan hitta bara vi ”tar bort” de patriarkala normerna, däremot tror jag att patriarkatet erbjuder former för samlevnad och intimitet som inte är optimala. Det handlar inte om att ”ta bort” något utan snarare om att skapa nytt, om att skapa nya normer för samlevnad och intimitet. Jag tänker mig att dessa i högre grad skulle kunna bygga på att en känner in varandras gränser, att en inte försöker definiera relationer eller rangordna dem på det sätt vi gör idag.

Mäns behov av sex och mitt behov av att vara en hel människa.

wpid-img_20140515_131810.jpgIbland säger folk att ”sex är ett naturligt behov” för att försvara olika mäns sexuella övergrepp och övrigt gränsöverskridande beteende. Till exempel när en påpekar att det inte är en särskilt soft grej att gå omkring och ”ragga” på olika kvinnor genom att ge dem diverse komplimanger, ta på dem utan att kolla att det är okej innan och så vidare.

Ett behov som jag har i mitt liv är att kunna röra mig på olika platser utan att ständigt vara beredd på att olika män ska närma sig mig sexuellt på olika vis. Jag vill inte behöva gå in i ett rum och förhålla mig till hur olika män ser på mig, om det är någon som försöker göra något slags närmande och så vidare. Jag vill inte behöva till exempel vara avvisande mot en man jag talar med bara för att han inte ska tro att jag hyser något sexuellt eller romantiskt intresse.

Idag behöver jag ofta vara det, för många män betraktar mig först och främst som en könsvarelse som ska bedömas som kvinna, som föremål för heterosexuell praktik, snarare än som en människa. När jag placeras i detta fack som könsvarelse blir jag obekväm, jag blir självmedveten, och det tycker jag inte om. Många män börjar förvänta sig saker av en om en är alltför vänlig mot dem, och får de inte det klagar de över att de blivit ”friendzonade” eller blir i alla fall besvikna och vill inte ha någon relation alls längre, eftersom de inte etablerade en relation med en som människa utan som potentiellt föremål för sina heterosexuella praktiker. Detta gör att det är väldigt jobbigt att förhålla sig till många män. En känner ofta att en är skyldig dem saker, och en känner ofta att de inte värderar en som person utan som kvinna, vilket i sin tur gör att en agerar som kvinna gentemot dem.

Mitt behov att ses som en hel människa är också viktigt, viktigare än mäns behov av att ha sex. När män ger utlopp för sitt behov av att etablera sexuella kontakter blir jag obekväm, mitt handlingsutrymme begränsas, oavsett om det riktar sig emot mig eller någon annan. Att prioritera sitt eget ”behov av sex” framför andras behov av att kunna röra sig fritt och delta i olika sammanhang som människor och inte som könsvarelser är jävligt egoistiskt. Varför är det egentligen mäns behov av sex som anses stå högst i kurs, vara mest naturligt, och inte mitt och andra kvinnors behov av integritet och att slippa bli objektifierade.

Konsten att bli lesbisk och lust.

wpid-img_20140511_234705.jpgLäste nyss ut Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Eller snarare handlar den väldigt mycket om alla nackdelar som finns med att vara hetero. Jag tror att många skulle gilla att läsa den, och tror det kan vara en bra introduktion till att fundera kring sin sexualitet för många, att så tanken att det faktiskt kan gå att lära om sin sexualitet, att det inte är någonting statiskt. Att det går att göra aktiva val kring hur en ska leva sitt liv, att en inte behöver vara dömd till att leva i tråkiga, utmattande heterorelationer bara för att en ”är” heterosexuell.

Hur som helst: vad jag funderade mycket på under läsningen var vad som krävs för att kunna känna sexuellt begär gentemot kvinnor när en hela sitt liv har gått omkring och känt det inför män. Jag tänker att det första steget är att dekonstruera vad sexuellt begär faktiskt är. Så som jag skrivit om tidigare har jag inte betraktat min sexualitet som min egen:

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Jag tänker att jag måste förstå de sexuella begär jag känt eller trott mig känna innan på ett annat sätt, jag måste förstå dem som uttryck för min vilja att bli bekräftad som kvinna i patriarkatet snarare än för sexuell lust.

Vad sen då? Faktum är att jag inte riktigt vet hur det skulle kännas att känna lust på mina egna villkor. Jag har upplevelser som jag tänker ligger i närheten, men det har varit väldigt trevande. Det är svårt att hitta något en aldrig upplevt.

Kvinnlig sexualitet och objektifiering.

Som ni kanske märkt har jag tänkt väldigt mycket på det här med sexualitet och samtycke på sista tiden. Det är någonting jag burit inom mig länge men som jag låtit blomma ut mer ordentligt efter att mittJag har börjat omvärdera en stor del av mina sexuella erfarenheter och ”preferenser”, och börjat se hur lite av de sexuella erfarenheter som faktiskt är positiva sådana. I majoriteten av fallen har jag haft sex fast jag inte velat, för att jag känt mig pressad till det, eller så har jag velat ha sex men inte under de omständigheter som varit.

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Troligen är jag inte ensam om denna erfarenhet, jag vet många kvinnor som uttryckt att de känner igen sig i den här synen på sex. Det är inte så konstigt, för så som sexualitet konstrueras i patriarkatet handlar det i hög grad om objektifiering av kvinnor. Det handlar om att kvinnan passivt ska ta emot det mannen erbjuder, och genom att han tar för sig av henne så får hon värde genom den manliga blicken. Hon är ingenting i sig själv, har ingen sexualitet i sig själv, utan är dömd att svara på mannens initiativ.

Nu upplever jag i högre grad att jag håller på att upptäcka mig själv som sexuell varelse, men det handlar inte om att jag har mer sex utan snarare om att jag har mindre. Jag utforskar intimitet på andra sätt, försöker förstå vad jag tycker om. Hur jag vill bli berörd, hur jag vill röra andra och så vidare. Att låta saker och ting ta tid och inte ha sex bara för att få det överstökat, för att det är något en ”ska” ha.

Jag kan ofta känna att jag skulle ha väntat längre innan jag började vara sexuellt aktiv, så att jag hade kunnat tänka igenom det här mer ordentligt, men tyvärr är det något många, inklusive jag själv, hastar sig igenom. Det handlar nog om att sex är så oerhört symboliskt laddat i patriarkatet, det ses som den ultimata formen av närhet. Just därför blir det ofta, ironiskt nog, ”en mycket ensam upplevelse”.

Varför hade jag sex?

En gång hade jag sex med en man som var väldigt dålig på att ta det försiktigt med mig, trots att jag upprepade gånger uttryckligen bad honom att ta det lugnt så fortsatte han att stressa mig. Så varför hade jag ändå sex med den här mannen, trots detta? Jag har funderat på saken och kommit fram till fyra grejer som jag tror var avgörande.

  1. Jag bedömde det som enklare att fortsätta än att behöva säga åt honom att sluta. Att säga nej skulle medföra ett gäng övriga konsekvenser. Till exempel skulle jag inte kunna sova i samma säng som honom eftersom han då troligen skulle göra nya närmanden, och då skulle det innebära en jävla massa besvär såväl logistiskt som socialt.
  2. Jag ville inte uppfattas som besvärlig. Jag ville inte att han skulle tycka att jag var kinkig eller tramsig. Jag ville helt enkelt bli omtyckt, godkänd och accepterad av den här mannen, och det skulle jag inte bli om jag hade värnat mina gränser och sagt nej.
  3. Jag vill ändå, på något sätt, ha sex med honom. Jag var attraherad av honom, men jag ville inte ha sex på de premisserna som erbjöds. Det vill säga; jag ville inte att han skulle stressa mig in i det. Men det var svårt att i det läget se skillnaden mellan att ha sex med någon en är attraherad av och att ha sex på ett sätt en känner sig bekväm med. Vidare: att ha ”sex” är i det här samhället något som hänger tätt ihop med att vara ”lyckad” socialt, det vill säga att en är åtråvärd och så vidare. Det är något en ”lyckas” med, och därför blir det symboliskt viktigt att ha sex även om sexet i sig inte är njutbart. Jag tror helt enkelt att jag hade känt mig misslyckad om jag inte hade genomfört det hela.
  4. Om jag sagt nej skulle jag riskera att han fortsatte ändå, och då hade det varit en ”riktig” våldtäkt. En ”riktig” våldtäkt uppfattas som betydligt mycket mer förnedrande, tänker jag mig.

Efteråt lade jag skulden på mig själv för att jag hade haft sex på ett sätt som jag egentligen inte uppskattade. Jag tänkte att jag borde ha segt nej, att jag borde ha rest mig upp och gått därifrån. Det hade kanske varit bra för min självkänsla, men samtidigt förstår jag varför jag inte gjorde det.

Allt går så snabbt i den typen av situationer, och det är väldigt svårt att veta vad en ska säga och när och hur. Det viktigaste är att båda partnerna tar det försiktigt, så att människor slipper göra saker sexuellt som de inte vill, under omständigheter de inte vill. För det vill ni ju inte, eller hur?

Att känna sig skyldig någon sex.

Apropå det här jag skrev om gränsöverskridande sexualitet så kom jag att tänka på en relation jag hade med en man som faktiskt inte pressade mig att ha sex. Vi hade intimitet, men han tog inga sådana initiativ. Ändå kände jag mig pressad att ha sex, eftersom jag helt enkelt utgick från att det var det han var ute efter. Detta skapade väldigt mycket stress hos mig, för jag visste liksom inte hur jag skulle göra för att initiera den typen av intimitet. Jag hade aldrig varit den som tog initiativet, utan varit ganska passivt i den processen så som det ju stipuleras i det jag kallar den patriarkala dansen; mannen för, kvinnan följer.

Då kunde jag känna att det typ skulle vara ”skönare” om han bara hade ”tagit kommandot” och haft sex så jag slapp ha dåligt samvete över att det inte blev av. Även om detta hade varit gränsöverskridande och kränkande så hade det varit ”skönt” eftersom det är det jag är van vid. Jag kunde inte hantera att själv få bestämma vad som skulle göras med min kropp utan att bli oerhört nervös, för jag visste ingenting om vad jag egentligen ville. Jag hade aldrig fått lära mig att tänka i de banorna kring min egen sexualitet, eftersom jag alltid hade tänkt på mig själv som ett objekt för mäns åtrå och njutning och inte som ett subjekt.

Idag kan jag se att det är ledsamt att jag hade så svårt att njuta av den intimitet vi hade, och istället var så inriktad på att jag liksom var skyldig honom något mer, det vill säga ”sex”, för att vi var intima på andra sätt som ofta förknippas med sex, även fast han inte tyckte att jag var skyldig honom detta. Samtidigt kan jag såklart förstå varför jag kände den här pressen, för det handlar inte bara om den personen en är intim med just då utan om konnotationer. Om att det ena förväntas leda till det andra liksom generellt i samhället i stort, inte bara från just en specifik person. Det handlar om ett generellt patriarkalt förhållningssätt till intimitet och sex som fenomen.

Det handlar också om förväntningar på män, närmare bestämt idén om att män bara är ute efter att få ligga hela tiden. Många män har den inställningen till intimitet, men alla har inte det. Jag har ofta känt att det varit väldigt svårt att relatera till män som inte har den förväntningen på mig, vilket såklart har att göra med att jag har lärt mig att män är på ett visst vis både från värderingar i samhället men också från min interaktion med män. Jag har lärt mig att begära att bli begärd av män på ett visst sätt, sexuellt, eftersom det bekräftar mitt värde som kvinna.

Jag tänker att för att kunna ha bra intima relationer, vilket är något jag vill då jag tycker att intimitet är väldigt trevligt när den fungerar bra, så handlar det inte bara om att vara intim med människor som respekterar mina gränser utan också om att själv släppa dessa förväntningar och denna press, och att inte känna att jag är skyldig någon något mer bara för att vi varit intima på ett visst vis, eller för den delen att någon annan är skyldig mig något heller. Att uppskatta intimiteten i sig, inte som ett steg på vägen till någonting annat.

Samtycke och att bli uppkåtad.

Jag har tänkt en del på det här med sex om samtycke på sista tiden. Jag har kommit att omvärdera vissa sexuella relationer jag har haft med män och kommit fram till att det inte funnits så mycket samtycke som jag innan har inbillat mig.

Jag har haft så kallat ”bra sex” med män, alltså sex där jag har varit upphetsad, där jag har fått orgasm och så vidare, men jag har kommit fram till att detta inte nödvändigtvis innebär att det har funnits samtycke.

Till exempel; en man som hade för vana att kåta upp mig trots att jag innan sagt att jag inte ville ha sex då, som gjort upprepade närmanden trots att jag från början tackat nej. Eftersom han visste hur han skulle göra för att jag skulle bli kåt så ville jag ju till slut ha sex, och det var ju skönt och så, men det var fortfarande något som kom sig av att han överträdde mina gränser.

Jag tänker att kåthet är en fysisk reaktion. Om en tvingar fram denna reaktion hos en person som sagt att hen inte vill ha sex så är det ett sätt att få sex mot någons vilja. Det kan finnas andra skäl till att en inte vill ha sex än att en inte har lust, typ att en behöver fokusera på annat eller att en inte är i fysisk form för att ha sex (problem med slemhinnorna eller något). Om en i sådana situationer blir uppkåtad av någon annan så kan det vara så att lusten tar överhanden, trots att en egentligen inte vill. Att i en sådan situation kåta upp en annan människa är att medvetet få denna att ändra uppfattning i frågan till något en själv råkar tycka är bättre.

Mannen som gjorde såhär mot mig tycker sig säkert inte ha gått över några sexuella gränser, det tyckte inte jag heller när det hände, eftersom jag ändå uppskattade att ha sex med honom. Men när jag ser på det i efterhand så är det tydligt att han överträdde mina gränser. Jag sa tydligt nej, även om jag inte sa nej under själva sexet. Jag ville inte ha sex från första början, men han fick mig medvetet att vilja ha sex.

Jag har också varit med om att män har kåtat upp mig när jag har sovit, och att vi sedan har haft sex när jag har varit vaken. Även om jag i de situationerna har velat ha sex, eftersom jag varit uppkåtad, så har detta varit ett beteende som jag på en generell nivå har avbett mig eftersom det suger att få sin nattsömn förstörd. Jag har varit med om att män bett om ursäkt för detta men ändå fortsatt upprepa beteendet. Jag såg det dock aldrig som övergrepp eftersom jag ville ha sex när själva sexet ägde rum, men premisserna för sexet var ju ändå något jag hade sagt nej till innan.

Det detta beteende handlar om i mina ögon är att män har vetat hur de ska få mig att vilja göra vissa saker med dem, och utnyttjat detta trots att jag sagt nej. De har vetat hur de ska göra för att få mig att bli upphetsad och vilja ha sex med dem trots att det varit på premisser jag har tackat nej till. Men av många anses detta inte röra sig om något övergrepp, eftersom jag inte sade nej under själva akten. Är inte det egentligen ett ganska konstigt sätt att se på samtycke? Jag tänker att det som borde räknas är alla mina ”önskemål” om hur sex ska gå till, alltså även de jag klargör innan om premisserna kring när och hur sex borde äga rum. Det är inte bara min vilja när jag blivit uppkåtad som räknas, utan även det jag uttryckt innan om när det är okej att få mig att bli upphetsad.

Skulle gärna vilja veta om någon annan har liknande erfarenheter och hur ni ser på det här resonemanget kring samtycke!

Konsensuellt sex och tvekan.

När det kommer till samtycke förekommer det ibland resonemang om att mindre sex skulle äga rum om vi applicerade det sättet att tänka. Enligt någon slags allmängiltig regel om att sex är någonting gott, så blir detta på något märkligt sett ett motargument.

Jag tänker såhär; givetvis kommer du få lättare att ha sex, i alla fall till en början, om du inte bryr dig om vad din partner tycker. Samtycke kan ta tid. Men är inte det värt det? Troligen kommer det både att bli roligare för båda parter att ha sex, och chansen för att det upprepas blir större.

Men jag tycker också att det är ganska intressant att somliga verkar tro att de enda två sätten en kan hantera situationen på är att strunta i att ha sex eller ”köra på” och ha sex ändå. Det finns en idé om att kvinnor är tveksamma fast de egentligen vill, och att det då är en fördel för båda parter om mannen liksom tar initiativ och kör på trots detta. Som om velighet inte var något värt att ta hänsyn till och anpassa sig efter, utan att allting måste skrivas om till tydliga ”ja” och ”nej” trots att de faktiskt inte finns. Som om inte inte kunde sakta ner och kolla läget, få personen att känna sig bekväm och så vidare, och sedan få ett mer definitivt svar så att en slapp gissa.

Det kan vara så att en personer som tvekar vill ha sex, men sex är ingenting binärt utan kan ske på en massa olika sätt. En kan vilja ha sex med en person, fast under vissa omständigheter och inte andra. Det är klart att omständigheterna kan förändras till att jag vill ha sex senare, det betyder inte att jag ”ångrat mig” från ingenstans och att personen lika bra hade kunnat ”köra på” från första början.

Personer som kan respektera nervositet och tvekan i sexuella sammanhang brukar vara mycket trevligare att ha sex med. Med sådana personer känner jag mig oftare trygg med att uttrycka om jag tycker att något är obekvämt, vilket såklart minskar risken för att något som jag inte vill ska inträffa inträffa.

Jag stör mig på den här synen på sex som något binärt, något en har eller inte har. Att en som kvinna ger tillåtelse till sex, och att det i så fall kan se ut lite hur som helst. Tanken på att kvinnor kan ha en egen sexualitet och egna preferenser, att de kan vilja ha sex men under vissa omständigheter, slår liksom inte dessa människor. Att ge och inhämta konsensus är en process, inte ett kontrakt som skrivs på en gång. I denna process ingår att också ta hänsyn till tvekan och inte behandla det som ett problem.

Om en vill ha konsensuellt sex, vilket jag verkligen hoppas att en vill eftersom motsatsen vore att vara okej med att eventuellt våldta någon, så är det viktigt att inte bara respektera ett nej, utan även försöka skapa omständigheter under vilka ett nej känns som en okej grej att säga. Dessa omständigheter skapas på ett bra vis genom att en visar att en bryr sig om och respekterar den andra personens eventuella tvekan och nervositet och inte bara ”kör på” för att en antar att det är det som egentligen önskas. Ja, kanske kommer detta leda till att du inte får sex just den gången, men motsatsen skulle å andra sidan kunna leda till att du hade sex med någon som egentligen inte vill. För mig är det ganska uppenbart vad en bör prioritera.