Jag tänker inte läsa några detaljerade beskrivningar av det som har hänt i Norge. Jag kan förstå vidden av det inträffade ändå, utan att läsa om det i ungdomarnas egna ord.
För jag vet att om jag läser allt det där så kommer jag att bli rädd. Jag kommer att kunna sätta mig in i om det var jag som var där bättre, scener av vad som skedde kommer spela upp sig i mitt huvud, jag kommer att kunna tänka mig hur jag hade känt om jag var där.
Och jag orkar inte det. Men framförallt; vad hjälper det? Jag är redan arg och jag vill redan ha ett annat samhälle, jag kan redan argumentera för det med full kraft. Vem skulle då må bättre av att jag går omkring och känner mig hotad och har ångest, att jag inskränker mitt liv för rädslans skull. Faktiskt bara terrorismen. Och de som vill ha ”hårdare tag” och ”fler poliser”.
Jag är rädd för allt, hela tiden. Men jag orkar fan inte mer nu. Jag vägrar vara rädd och jag vägrar låta det här inskränka mitt liv. Och om någon tycker att jag är en hjärtlös människa för att jag inte har lust att känna mer empati för de drabbade: vem fan tjänar på att du sitter där och gnäller? Vem fan tjänar på att du sitter där och upprepar att det är så ofattbart att det skedde nära oss? Vem blir gladare av att du är förlamad av sorg och skräck?
Man kan vara fullt kapabel att inse vidden av något och agera utan att för den sakens skull vara fullständigt känslomässigt insyltad. Jag vill inte förstöra min vardag med det här, men jag tänker fortsätta stå för det jag står för och ställa mig i opposition till dumheter.