Etikett: utsatt

Socialbidrag är bra men det borde utformas annorlunda.

Det här med bidrag. Lady Dahmer har skrivit om det här, om att de flesta människor faktiskt behöver något annat i livet än mat och husrum, att de flesta vill kunna köpa slippa bry sig om sin ekonomi hela tiden och om att de flesta faktiskt vill jobba.

Det är ju en vanligt uppfattning bland människor att bidragstagare är lata och inte vill göra rätt för sig, och att bidrag därför skulle ge dessa människor en möjlighet att sitta på arslet och lata sig medan andra mer driftiga personer får dra hela lasset.

De allra flesta bidragstagare är inte lata personer utan helt enkelt personer som inte orkar. Och de allra flesta människor vill ha något mer i livet än att med nöd och näppe kunna betala hyra och mat. Det är ju inte direkt som att bidragstagarna lever ett lyxliv.

Det finns däremot ett stort problem med socialbidragssystemet idag som gör att det ändå blir en bidragsfälla. Tänk såhär: de flesta människor vill och behöver arbeta för att må bra men för en person som inte har jobbat på länge och kanske dessutom lider av några psykiska besvär är det ett jävligt stort kliv att gå direkt från ingenting till heltid. Det är inget konstigt med det, heltid är mycket arbete. Det hade varit mycket effektivare om man kunde gå ut lite mer stegvis, kanske börja med att jobba en dag i veckan och sedan plussa på tills man kan försörja sig själv.

Visserligen finns det inget i rådande system som förbjuder ett sådant arrangemang, men det som är problemet är att det för varje krona man tjänar dras en krona från socialbidraget. Detta innebär att man som bidragstagare inte tjänar något på att arbeta fören man har kommit upp i en lön som efter skatt är mer än det bidrag man fick. Det är ganska mycket jobb man måste få gjort för att komma upp i det, speciellt om man saknar utbildning eller arbetslivserfarenhet. Jag menar inte att enda anledningen till att arbeta är att man får mer pengar, men det är ju onekligen en drivkraft om man får det och med dagens system så försvinner helt den här drivkraften om man vill skaffa sig ett lagligt extrajobb.

Om jag hade fått bestämma hade socialbidragssystemet varit utformat efter en modell som gjorde att man faktiskt fick något ut av att jobba så lite som ett par timmar i veckan. Att jobba litegrann kan vara ett sätt att aktivera sig och få struktur i vardagen vilket många socialbidragstagare behöver. För även om man inte vill sitta på rumpan och göra ingenting blir det lätt så när man saknar pengar till busskort eller annan ”lyx” och dessutom kanske inte mår topp från början.

Att människor får sin ekonomiska överlevnad garanterad är skitbra och helt nödvändigt i ett samhälle. Däremot så måste modellen för bidraget vara utformat på ett sätt så att människor uppmuntras till att ta sig ur sin situation och inte som idag på ett sätt där man inte tjänar ett jota på att extraknäcka som socialbidragstagare.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag.

Utanförskap och otrygghet främjar rasism. Det är en något de flesta är överens om.

I de enskilda fallen kan man se att människor som är utsatta, haft jobbiga uppväxtförhållanden och så vidare söker sig till extrema grupper där det finns tydliga hierarkier så att alla vet sin plats och där man dessutom ofta blir välkomnad med öppna armar, eftersom Sd och andra rasistiska grupper behöver allt stöd de kan få. Där man umgås med människor på grund av sina gemensamma åsikters skull, där man kan föras samman av ett gemensamt hat. Naturligt faller det sig också att människor som upplever att de misslyckats med sina förehavanden i livet letar efter syndabockar.

Om jag fick reda på att mitt syskon, mitt barn eller en vän var Sd-sympatisör så skulle jag inte svara med att bryta kontakten, jag skulle visa att jag tyckte om personen för den hen var men inte för den sakens skull respekterade henoms åsikter. Jag skulle försöka resonera med personen och komma fram till varför hen tyckte som hen tyckte. Helt enkelt för att jag tror att öppen dialog och förståelse är det bästa sättet att bryta extrema åsikter på. För den som blir utfryst så faller det sig naturligt att skapa egna grupper och syndabockar.

Detta betyder inte att man ska acceptera den andra partens åsikter, för det är en stor skillnad på att acceptera personer och åsikter. Du kan älska en person utan att älska vad den gör. Man måste kunna ifrågasätta utan att det ska ses som fientligt, för den som hyser en åsikt som hen också uttrycker ska vara beredd på att försvara den. Men om man tycker att de som är främlingsfientliga ska lyssna på en så måste man också vara beredd att lyssna på dem. Det funkar inte att skrika ”rasist” så fort någon ifrågasätter hur vi hanterar invandring, man måste erkänna de poänger Sd och andra har för att kunna föra en konstruktiv dialog. Det säger ju sig själv att den som inte är beredd att lyssna inte heller anses värd att ta hänsyn till.

Det är en svår balansgång, absolut, idag så pendlar vi mellan ytterligheter varav den ena är att Sd ska behandlas som vilket parti som helst trots att stora delar av befolkningen är aktivt emot dem och den andra är att Sd till varje pris ska ignoreras, att man inte ens ska ge dem minsta lilla utrymme eftersom allt de säger per definition är förkastligt. Ingen av dessa ytterligheter är rimliga. Vi måste se Sd och rasism för vad det är och granska allt de säger kritiskt, utan att för den sakens skull ignorera vad de säger. För hur mycket folk än försöker förneka det så finns det en anledning till att folk röstar Sd just nu, om alla var nöjda och glada så skulle det inte finnas ett behov av att finna en syndabock, och detta bör inte ignoreras.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag. Dels genom att stärka hans känsla av utanförskap, känslan av att tillhöra en missförstådd grupp och behovet av att söka sig närmre de som accepterar honom ”som han är”. Som jag sa innan: utanförskap och utsatthet stärker rasism, och vad kan vara ett större utanförskap än att bli utesluten från sin egen familj, att bli dissad av sin egen mor, som ska älska en för vem man än är. För det är väl det föräldrar är till för: att älska sina barn trots missbildningar, fetma, dåliga betyg eller konstiga åsikter.