Dag: 12 februari 2012

Indignationsprivilegiet.

Detta måste vara bland det vettigaste jag läst i hela denna debatt om hat och den arga vänstern som dykt upp på sista tiden. Den handlar om indignationsprivilegiet, vilka grupper i samhället som äger den moraliska rätten att vara upprörda. Lena Andersson menar att det upprörande med feministerna, kulturvänstern och den politiskt korrekta sfären i största allmänhet är att det skaver i samvetet för att folk helt enkelt vet att de har ”rätt”, att de ”äger” den moraliska agendan. Därför blir deras moraliserande extra provocerande, helt enkelt för att det redan skaver i samvetet på människorna som blir ”utsatta” för det. Jag tror det ligger mycket i detta, om jag relaterar till mig själv så kan jag säga att jag sällan blir provocerad när någon som inte alls delas min moralsyn kommer och håller en föreläsning, desto värre är det när någon langar en moralpredikan som jag i grund och botten sympatiserar med men har svårt att leva efter. Sedan är det klart att alla inte innerst inne tycker att dessa personer har rätt, men vissa känner nog att de svikit sina gamla ideal.

Hur som helst så är poängen att detta privilegium är berättigat, men att det måste användas väl. Problemet idag, menar Andersson, är att vissa personer blir såpass bekväma med att vara politiskt korrekta att de helt enkelt slutar anstränga sig utan bara surfar lugnt på vetskapen om att de tycker och tänker ”rätt”. Här håller jag verkligen med, ty hur mycket jag än sympatiserar med dessa människors åsikter så kan jag också bli jävligt trött på att man ibland helt enkelt skiter i att argumentera för sin sak eftersom man kan anspela på människors dåliga samvete. Eftersom folk inte argumenterar emot utan bara skamset säger att ”jo, ja, du har väl rätt”. Och detta är ett stort problem, det är det verkligen, för det urholkar hela rörelsen. Istället för att sprida åsikterna vidare så sitter folk och är nöjda över att de är moraliskt överlägsna, och ger samtidigt fri lejd för personer som vill slå hål på idealen.

Uppstoppat.

Idag var jag på Afrikamuseet i Tervuren. Ett gigantiskt museum som har en sjuk samling uppstoppade djur. Framme på utställningen fanns flera hundra, och det var ändå bara en bråkdel av det som fanns i samlingarna. Något av det äckligaste jag sett.

Falsk trygghet.

Det är såklart fruktansvärt att taxichaufförer som våldtagit kunder fortfarande får stanna i tjänst, även fast de blivit dömda. Visst, när man suttit ut tiden i fängelse så har man avtjänat sitt straff, men det gör inte att man är lämplig att återigen jobba inom samma yrke. Det var dock inte det jag tänkte skriva om, utan en reflektion kring trygghet.

Människor inbillar sig ofta att de är trygga när de åker taxi. Det är man väl förvisso i en majoritet av alla fall, men långt ifrån alltid. Egentligen är man ju i en bra mycket mer utsatt position om personen som kör skulle få för sig att göra något. Man är ju i högre grad beroende av en enda person när man sitter i en taxi, förutsatt att man är ensam då. Ändå råder man ofta kvinnor att ta en taxi hem från krogen om det blir sent, för inte ska man gå! Det kan ju vara farligt, man vet aldrig vem som går omkring på gatorna. Ironin i att vissa råkar illa ut för att de av säkerhetsskäl tar taxi istället för att gå är dräpande.

Jag menar inte att man inte ska åka taxi. Om man inte orkar gå, om det är kallt eller långt hem, då ska man absolut ta taxi. Men om man tar taxi för att man inbillar sig att det är säkert så gör man ett misstag. Riktigt säker blir man ju som bekant aldrig, inte ens i sitt eget hem. Jag vet inte vilka skäl kvinnan som skrivit artikeln hade för att ta taxi, men jag vet att många tar taxi för att de inte vågar gå hem.

Detta kan å ena sidan leda till slutsatsen att man ska gå omkring och vara rädd hela jävla tiden, men det kan precis lika gärna leda till slutsatsen att det är sjukt orimligt att anpassa sitt liv efter de faktiskt förhållandevis små riskerna som finns för att bli våldtagen. För man kan lägga tusentals kronor på taxi, tusentals timmar på att oroa sig för vilken väg man ska ta, och ändå bli våldtagen. Så jävla onödigt.

Ytlig bekräftelse.

Det här med bekräftelse. För typ tre år sedan hade jag en period när jag blev bekräftad, på det sättet som Lady Dahmer beskriver, typ precis hela tiden. Främmande människor kom verkligen fram och raggade, och jag avvisade dem inte eftersom det var lite spännande det där, att jag som alltid varit så ful och oattraktiv plötsligt fick uppmärksamhet för hur jag såg ut. Sedan så skaffade jag en pojkvän och blev deprimerad och slutade klä upp mig och gå ut över huvud taget. Jag gick upp i vikt, orkade aldrig sminka mig eller klä upp mig. Inte ens le.

Sedan var det så ett tag, ganska länge faktiskt. Och sen kom jag ur det där med att må dåligt och inte orka och då upptäckte jag istället att jag faktiskt inte heller ville längre. Jag hade ingen lust att gå omkring och behaga, brydde mig inte om jag gick till krogen i gårdagens tröja, osminkad och med okammat hår. Vilken befrielse!

Nu gör jag bara de där sakerna med mitt utseende som jag faktiskt vill. Jag vill färga håret och sminka mig ibland, men jag vill inte raka benen och använda tråkiga täckkrämer. Jag vill snygga kläder på mig men jag vill inte ha höga klackar. Och på senaste tiden har jag faktiskt fått lite bekräftelse, folk har tyckt att jag är attraktiv. Det är inte så att jag behöver den bekräftelse, men jag blir väldigt glad för det. Framförallt blir jag glad för att den inte kommer från att jag gått omkring och ansträngt mig för att få den utan för att det faktiskt är folk som tycker jag är attraktiv när jag gör vad jag känner för med mig själv, inte håller på en massa för att tillfredsställa andra.

När någon säger att jag var fin idag så behöver jag inte känna att jag ska anstränga mig lika mycket dagen efter för det var liksom inte bekräftelsen jag var ute efter från första början. Jag blir bara glad, rätt och slätt. Så jag tänker att det inte alltid behöver vara av ondo att bli bekräftad för sin utsida. För min del bekräftar det i nuläget bara att jag ska fortsätta se ut precis som jag vill, för alltid kommer någon att uppskatta mig för det.