Etikett: Ytlighet

Att påtala medelvägen.

Med mitt inlägg angående mäns åsikter om kvinnor utseenden så menade jag inte att man ska gå omkring och i tid och otid berätta om sina preferenser. Det tycker jag inte och det har jag inte heller gett uttryck för. Däremot tycker jag att det finns något naivt i vissa personer målsättning att krossa idealen helt och hållet.

Alltså, jag tror verkligen inte att vi någonsin kommer kunna ”krossa idealen” på det viset att ingen längre bryr sig om någons utseende. Utseendet spelar, i kombination med en mängd andra egenskaper, roll för vem vi attraheras av. Människor bryr sig om att vara attraktiva. Här kan man invända att man bara behöver vara attraktiv för sin partner och då invänder jag med att alla inte har någon partner, alla vill inte leva tvåsamt och så vidare.

Detta handlar inte om att göra andras utseenden till allmängods att kommentera utan om att uppvisa på den diversitet som finns i vad folk uppfattar som attraktivt. Idag har vi ett enda ideal, som dessutom är så gott som ouppnåeligt. Vad som kan eftersträvas är en såpass stor diversitet i vad som anses vara idealutseendet att alla känner att de kan passa in någonstans.

Och det är viktigt att faktiskt påtala detta, att det finns ett mellanting mellan att göra allt för att uppnå rådande ideal och på att helt skita i sitt utseende. Du kommer inte lyckas nå en 15-årig tjej genom att säga att det inte spelar någon roll hur hon ser ut, hon kommer inte tro dig eller hålla med. Däremot kan du kanske komma någonstans med att säga att folk har olika preferenser, att alla inte tycker att mediaidealet är det vackraste.

Att acceptera sin eventuella fulhet.

En grej jag tänkte på apropå inlägget om min forna och falnande snygghet var det här inläggstipset jag fick från Blixa för ett tag sen, just om hur man ska göra för att hantera upplevd fulhet.

Jag undrar om du alltid känner att du klarar av det där – att inte låta ditt utseende påverka hur du mår. För mig går det verkligen i perioder. Under längre tider kan jag uppriktigt känna att jag lyckats men sen kan något helt plötsligt trigga igång den där hetsen: jag måste sminka mig, jag måste raka mig, jag vill vara så snygg jag bara kan osv. Eftersom jag bara pysslat med det här sen i höstas är jag rätt hård mot mig själv och ger inte efter för uppenbarligen har jag fortfarande en del problem. Hur är det för dig? Känner du konstant att du helt uppriktigt har lyckats släppa allt det där?

Jag vet att jag var mycket snyggare innan, dels för att jag var smalare men också för att jag orkade anstränga mig i en betydligt mycket högre grad för att se bra ut. Om man skiter i saker som ”utstrålning” och ”personlighet” så var jag helt enkelt mer attraktiv för typ ett år sedan. Inga konstigheter.

Ibland kan det hända att jag längtar tillbaks till detta. Tänker att jag minsann ska gå ner i vikt och bli snygg igen. Men för det allra mesta så känner jag mig tacksam för att jag har lärt mig att prioritera andra saker än min utsida. Det är klart att det går i perioder, men överlag så kan jag faktiskt svara ärligt ja på frågan om jag lyckas undvika att låta utseendet påverka hur jag mår.

Jag kan dock tänka mig att detta är jobbigare för personer som upplever sig som fula liksom i grunden. Jag tycker ändå att jag är en person som ser ganska bra ut, vilket gör det lättare att förhålla sig till de dagar när jag mest känner för att dra en säck potatis över huvudet. Jag har aldrig liksom känt mig sådär svinful som jag fått intrycket av att många andra gör.

Det är intressant hur mycket känslor som är kopplade till utsidan för kvinnor. En vanlig förklaring till dåligt humör är till exempel att man känner sig ful och äcklig. Detta är något som alla kvinnor förväntas förstå. Inte alls lika ofta hör man detsamma från män, de antas inte ha en dagsform som beror av hur de upplever sitt utseende.

Det enklaste när man känner sig ful är att helt enkelt fokusera på något annat. Ja, det är ett lamt tips eftersom det är sjukt svårt att styra sia tankar när man väl är inne i någon kroppsnoja. Men det handlar inte bara om att fokusera på anat i stunden, utan om att fokusera på annat i livet i stort.

Om det finns andra saker man värderar i livet, andra förmågor man vill utveckla, så borde inte detta vara ett större problem. För mig är det viktigare att vara en duktig skribent än att vara snygg, men det har ju att göra med att det är en förmåga jag utvecklat och kommit att identifiera mig själv mycket med. Jag tror att det är bättre att hänga upp sin självkänsla på saker som man faktiskt kan utveckla och som man är bra på istället för något så förgängligt som utseendet. Det gör en troligen mindre begeistrad över de dagar man känner sig snygg, men också mindre deppig de dagar man inte gör det.

Så tja, mitt bästa handfasta tips för att få en bättre självkänsla rörande utseendet är att utveckla förmågor, gör man det sätter man sitt värde som person till andra saker istället. Det är vad jag har gjort, visserligen inte medvetet men min utseendeångest har krupit sig undan i takt med att jag börjat känna stolthet över mina andra förmågor, framförallt min förmåga som skribent. Jag förväntar mig inte att detta ska funka för alla, all har kanske inte heller möjligheten att odla förmågor och intressen på samma sätt som jag, men det är i alla fall det som funkat för mig.

Ytlig bekräftelse.

Det här med bekräftelse. För typ tre år sedan hade jag en period när jag blev bekräftad, på det sättet som Lady Dahmer beskriver, typ precis hela tiden. Främmande människor kom verkligen fram och raggade, och jag avvisade dem inte eftersom det var lite spännande det där, att jag som alltid varit så ful och oattraktiv plötsligt fick uppmärksamhet för hur jag såg ut. Sedan så skaffade jag en pojkvän och blev deprimerad och slutade klä upp mig och gå ut över huvud taget. Jag gick upp i vikt, orkade aldrig sminka mig eller klä upp mig. Inte ens le.

Sedan var det så ett tag, ganska länge faktiskt. Och sen kom jag ur det där med att må dåligt och inte orka och då upptäckte jag istället att jag faktiskt inte heller ville längre. Jag hade ingen lust att gå omkring och behaga, brydde mig inte om jag gick till krogen i gårdagens tröja, osminkad och med okammat hår. Vilken befrielse!

Nu gör jag bara de där sakerna med mitt utseende som jag faktiskt vill. Jag vill färga håret och sminka mig ibland, men jag vill inte raka benen och använda tråkiga täckkrämer. Jag vill snygga kläder på mig men jag vill inte ha höga klackar. Och på senaste tiden har jag faktiskt fått lite bekräftelse, folk har tyckt att jag är attraktiv. Det är inte så att jag behöver den bekräftelse, men jag blir väldigt glad för det. Framförallt blir jag glad för att den inte kommer från att jag gått omkring och ansträngt mig för att få den utan för att det faktiskt är folk som tycker jag är attraktiv när jag gör vad jag känner för med mig själv, inte håller på en massa för att tillfredsställa andra.

När någon säger att jag var fin idag så behöver jag inte känna att jag ska anstränga mig lika mycket dagen efter för det var liksom inte bekräftelsen jag var ute efter från första början. Jag blir bara glad, rätt och slätt. Så jag tänker att det inte alltid behöver vara av ondo att bli bekräftad för sin utsida. För min del bekräftar det i nuläget bara att jag ska fortsätta se ut precis som jag vill, för alltid kommer någon att uppskatta mig för det.

Men förlåt då.

På den tiden då jag lade upp dagens outfit här i bloggen så var jag med om att en person frågade mig om min blogg, typ vad jag skrev om och så. ”Är du modebloggare”, frågade han. Jag berättade som det var, att nej jag är ingen modebloggare, jag skriver primärt om politik, feminism och lägger upp bilder jag tagit men då och då lägger jag upp dagens outfit. ”Jaha, så du är alltså modebloggare”, sa han då. Av allt det jag berättat om att jag skrev så lade han fokuset på ”dagens outfit”.

Det kan vara svårt för folk att ta in detta att människor, och då framförallt tjejer, faktiskt kan vara intresserade av självsmyckning och kläder och fortfarande ha något att säga. Som denna mycket spydiga kommentar jag fick när jag länkade till ett inlägg på Twitter.

Ursäkta mig då, men min blogg ser ut så. Jag tycker om att ta bilder på mig själv och visa upp mig för jag tycker helt enkelt att jag ser ganska bra ut. Om man inte trivs med det utan vill ha en renodlat politisk blogg som inte blivit nedsmutsad av något så banalt som ytlighet gör man bäst i att inte söka sig till min, helt enkelt. Men jag tycker fan att det är fånigt att inte kunna tillmäta det som skrivs av en person som även tycker om att ta bilder på sig själv i spegeln mindre vikt.

Egobilder och läget.

Hejhej. Jag har det bra, fast jag fortfarande är sjuk. Karl kommenterade att jag skriver himla mycket för att vara sjuk, kan ba säga såhär: vad gör man inte för sina blawgläsare! Men ärligt talat: min hjärna går alltid på högvarv när jag inte kommer ut och göra något. Kommer för övrigt att bli besviken om jag inte få en massa kommentarer på mina debattinlägg idag, så mycket som jag skrivit. Ni får gärna skriva att jag är helt dum i huvudet, bara ni ger mig uppmärksamhet!!!

Dagens planer är annars att jag ska gå på en au pairträff i svenska kyrkan. De håller tydligen även en kurs i hur man kan använda radband för att förbättra bönelivet på onsdagar, skulle kunna gå som en studie i antropologi men vet inte om jag vågar.

Annars mår jag bra. Jag trivs och pluggar franska. Vågade säga att hunden som jag går ut med är mycket sjuk på franska till några fulla gubbar när de retade mig på grund av det blygsamma tempot. Lät säkert som en efterbliven femåring, men ändå.

Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.