Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

argumentera

Argumentera aldrig!

En till grej som är väldigt dåligt med hela den här argumentationskulturen som finns kring analsex är att analsex blir stigmatiserat för de som faktiskt vill ha det. Det finns ju ett gäng mytbildningar som används som motargument, till exempel iden att det kan uppstå något slags vakuum så att det sprutar bajs överallt eller detta med att ringmuskeln skulle bli förslappad. Det är ju väldigt olyckligt att man håller liv i och förstärker sådana myter för att det inte anses räcka med ett vanligt nej.

Man ska inte behöva argumentera kring sin sexualitet, ens gränser ska respekteras utan att man ska behöva leverera något annat skäl än att man inte vill. Det är väldigt negativt om det skapas en kultur där människor förväntas argumentera kring sina sexuella preferenser. Även om det skulle kunna finnas relevanta argument emot en viss sak så tycker jag inte att man ska dra upp dem, för då kommer man att förväntas gå med på det om ens argument skulle visa sig inte hålla. I förlängningen kanske man också förutsätts kunna argumentera även i andra situationer.

Dessutom skapar de argument man anför en stigmatisering för de som faktiskt vill ägna sig åt det man argumenterar emot. I slutänden har vi alltså en situation där precis alla förlorar oavsett inställning till analsex. Och det är ju faktiskt mycket olyckligt.

Indignationsprivilegiet.

Detta måste vara bland det vettigaste jag läst i hela denna debatt om hat och den arga vänstern som dykt upp på sista tiden. Den handlar om indignationsprivilegiet, vilka grupper i samhället som äger den moraliska rätten att vara upprörda. Lena Andersson menar att det upprörande med feministerna, kulturvänstern och den politiskt korrekta sfären i största allmänhet är att det skaver i samvetet för att folk helt enkelt vet att de har ”rätt”, att de ”äger” den moraliska agendan. Därför blir deras moraliserande extra provocerande, helt enkelt för att det redan skaver i samvetet på människorna som blir ”utsatta” för det. Jag tror det ligger mycket i detta, om jag relaterar till mig själv så kan jag säga att jag sällan blir provocerad när någon som inte alls delas min moralsyn kommer och håller en föreläsning, desto värre är det när någon langar en moralpredikan som jag i grund och botten sympatiserar med men har svårt att leva efter. Sedan är det klart att alla inte innerst inne tycker att dessa personer har rätt, men vissa känner nog att de svikit sina gamla ideal.

Hur som helst så är poängen att detta privilegium är berättigat, men att det måste användas väl. Problemet idag, menar Andersson, är att vissa personer blir såpass bekväma med att vara politiskt korrekta att de helt enkelt slutar anstränga sig utan bara surfar lugnt på vetskapen om att de tycker och tänker ”rätt”. Här håller jag verkligen med, ty hur mycket jag än sympatiserar med dessa människors åsikter så kan jag också bli jävligt trött på att man ibland helt enkelt skiter i att argumentera för sin sak eftersom man kan anspela på människors dåliga samvete. Eftersom folk inte argumenterar emot utan bara skamset säger att ”jo, ja, du har väl rätt”. Och detta är ett stort problem, det är det verkligen, för det urholkar hela rörelsen. Istället för att sprida åsikterna vidare så sitter folk och är nöjda över att de är moraliskt överlägsna, och ger samtidigt fri lejd för personer som vill slå hål på idealen.

Jag är helt ointresserad om Jimmie Åkesson som människa.

Fotbollsfrun har skrivit ett inlägg om att hon träffade Jimmie Åkesson och att hon var snäll mot honom genom att bjuda in honom i gemenskapen. Man ska förstå att han är mänsklig, antar jag. Bloggkommentatorerna gillar hennes inlägg, det tycker att det är bra att man visar på ”hela människan”.

Ärligt talat: jag är helt ointresserad av Jimmie Åkesson som ”människa”, jag är intresserad av hans politiska åsikter. Jag bryr mig inte ett skit om hans uppväxt, hans hemförhållanden, hans relation med sin flickvän eller hans psykologiska profil. Allt jag vet och bryr mig om är att han bedriver en politik jag finner djupt osympatisk.

Det talas ofta om att man ska se människan bakom åsikterna eller handlingarna. Speciellt när det snackas SD så ska man ”förstå” vad som driver dem till det dem tycker. Man ska ständigt söka identifikation, förståelse och acceptans. Och man ska analysera, alltid dessa analyser av ”onda” personer. Alltid denna jakt på bakomliggande orsaker.

För det första tycker jag att detta ständiga analyserande av personer med ”avvikande” åsikter är kränkande. Mina meningsmotståndare får gärna vara arga och tycka att jag har fel men jag vill inte att de ska passa in mig i en psykologisk profil och analysera varför jag har mina åsikter. Det är att underkänna mig som tänkande individ. Det är intellektuellt korrupt att börja analysera personen istället för argumenten.

För det andra så ogillar jag denna strävan efter förståelse för det som är fel. Acceptans i all ära, man ska inte gå omkring och hata bara för sakens skull. Men ibland tror jag att det blir för mycket. När man tjatar om att acceptera och tolerera och förstå så försvinner fokuset från det viktiga: vilka åsikter är fel och varför? En åsikt är inte fel för att en osympatisk person har den, en åsikt är fel för att den är fel.

Därför är det helt ovidkommande varför människor tycker som dem gör när man tar politiska diskussioner. Det viktiga är att övertyga folk om att det aktuella ställningstagandet är fel. Tänk om man skulle analysera varför t.ex. Mona Sahlin är sosse. Hur hennes uppväxt varit, till exempel? Är det verkligen relevant? Alla personer har varit med om saker som format dem, så också deras politiska åsikter. Men detta ska alltid tas upp så fort vi pratar om ”extrema” åsikter.

Om man nu kommer fram till att Jimmie Åkesson är en ganska trevlig prick som bara haft en dålig uppväxt, vad händer då? Är hans åsikter plötsligt okej då, eftersom han är okej? Eller ska vi sätta honom i psykoanalys så att han kan komma ut som en ”ren” och psykiskt frisk människa med normala åsikter?

Klart man ska kritisera Sd, men kanske måste inte alla sammanhang präglas av det.

En kommentar jag fick på det här inlägget som handlade om Sd:s ”dramatiska” demonstration när de lämnade storkyrkan under Eva Brunners predikan.

Så bara för att Sd kommit in i riksdagen ska det nu vara förbjudet att argumentera emot främlingsfientlighet i politiska sammanhang? Av respekt mot Sd ska man inte få prata om alla människors lika värde? Herregud jag orkar inte ens… det är för absurt.

Jag vet att det finns dem som hävdar att Eva Brunner minsann inte alls uttalade sig kritiskt mot specifikt Sd, utan mot främlingsfientlighet i största allmänhet. Men hon höll faktiskt en predikan där hon nämnde demonstrationer som hölls mot Sd. Visste, de hölls också mot främlingsfientlighet i allmänhet, men fortfarande mot Sd i synnerhet.

Jag tycker inte att folk ska skita i att kritisera Sd, jag har gjort det själv och jag har till och med försvarat de övriga partierna när de ”fryser ut” Sd, vilket ju verkar vara populärt att tycka är fel. I riksdagshuset, i utskotten, i regeringen får och bör de säga emot Sd så mycket som det bara går.

Men om vi har vissa ritualer som omgärdar demokratin så ska inte dessa vara ytterliggare en arena för att bekämpa ett specifikt parti. Dessa ritualer ska vara politiskt obundna, för annars har vi faktiskt ett problem, det vill säga att ett parti systematiskt trycks ner, inte bara i den politiska debatten utan också i allt det som omgärdar politiken. Det är verkligen vad man kan kalla mobbing, utfrysning och elitism, och ett sådant beteende är inte värdigt en demokrati.

Ge mig pengar!
Arkiv