Händer.

På senaste tiden har jag börjat drömma om händer. Händer som spretar ut fingrarna och möter varandra. Först försiktigt med fingertopparna, sedan förs handflatorna ihop. Kramar om varandra.

Jag vill att det ska vara försiktigt, att det ska gå långsamt långsamt. Jag vill blunda och känna varenda nerv i min kropp vidröras och vibrera.

Jag vill att någon ska vidröra mina händer och att det ska kännas, att jag ska få tid att känna.

Jag vill att någon ska vidröra mitt ansikte och min kropp ömt och kärleksfullt och jag vill vidröra någon på samma sätt tillbaka.

Men när jag kommer ut i verkligheten så är det så smutsigt. Då finns aldrig någon tid för försiktighet, och när tiden finns blir jag otålig och osäker. Jag blir osäker för att jag inte vet hur en gör. Så fort någonting känns rätt så blir jag rädd. Jag blir rädd för att göra fel, för att förstöra allt. Jag blir rädd för att uppleva något som jag inte kan hantera. Jag är rädd för att alla de upplevelser jag haft hittills ska avslöjas som falska en gång för evigt – oåterkalleligt. Att jag inte ska kunna återvända.

Sex och intimitet för mig är självförnedring – har alltid varit självförnedring. Jag vet inget annat sätt att söka närhet på. Jag känner mig instängd, instängd i landet mellan det jag drömmer om – det vackra, det ömma, det kärleksfulla – och sen det spår jag alltid halkar in på när det väl är dags, självförnedringens spår. Det spår som leder till att jag går hem till den där killen, att jag ligger med honom fast jag inte njuter.

Varför ligger jag med honom? Varför säger jag till honom hur jag vill bli berörd, varför instruerar jag honom om hur han ska röra händerna i mitt underliv eller i vilka ställningar jag tycker om att bli penetrerad. Jag vet att jag kommer känna ångest dagen efteråt. Jag vet att jag kommer hata mig själv så fort det är över. Ändå är det så svårt att motstå. Jag ligger med honom för att glömma den jag låg med innan honom.

Jag hatar verkligen sex, ändå har jag det. Jag har det för att jag i svaga ögonblick får för mig att det kommer ge mig det jag behöver. Egentligen vill jag bara ha händer. Ömma händer som smeker mig lätt. Men det är som att det inte finns tid för händer.

5 reaktioner till “Händer.”

  1. Fint skrivet. Och stor igenkänning. Sex har för mig blivit en stor sorg. Känner mig uppgiven.
    Jag har vidrört det du beskriver – ironiskt nog genom att ha varit tillsammans med en porrmissbrukare, där sexet inte fungerade. Han kunde helt enkelt inte få erektion med mig. Det enda som fungerade var porr och näven – vi var tvungna att hitta andra vägar. Släppa ”prestationssexet” och penisfixeringen. Gå så långt ifrån porren vi kunde. För mig var det en ögonöppnare. Jag mådde så bra. Det gav mig så mycket och förändrade hela min relation. Jag säger ”min” – för jag tror inte han delade samma erfarenhet. Kärleken genererade, och älskandet fortsatte även bortom sängkammaren när en liksom aldrig blev ”färdig”. Kände mig kär, lugn och trygg. Sexet blev en meditation. En kär lek.

    Jag är så trött på orgasmjakten. Tycker känslan av ”klar” är trist. Jag vill ha mer. Något annat.
    Själv skulle jag kunna ge min högra hand för att få ha det där jag vidrörde. På riktigt. Med någon som vill lika mycket som jag, inte bara är nödgad att hänga på för att inget annat fungerar. Jag är övertygad om att det finns något magiskt där bortom – men jag blir bottenlöst ledsen när jag tänker att det är något jag förmodligen aldrig kommer att få utforska.

    När blev sexet så frikopplat från närhet? Så kärlekslöst? När jag ser tillbaka på tidigare förhållanden så blir jag bara ledsen. Allt känns så sabla sjaskigt. En stunds kick. Innehållslöst och tomt, och knappt kul ens för stunden. Och ofta jävligt ensamt. Och hela tiden har jag impulsen att vilja bromsa, dra ner tempot – men jag har gett upp. Orkar inte tjata. Så jag ligger och tar det; tusen juck/minut – och känner mig nästan sviken av kroppen som kommer. För det gör den nästan alltid. Det som för många hade varit en välsignelse är för mig en förbannelse. För jag vill inte.
    Jag är så jävla sexmätt. Och så desperat efter närhet, närvaro, kärlek. Och när sexet inte fungerar uppmuntras en ofta att söka kickar, ge lite mer krydda till sexlivet – någon slags konstgjord andning. Förstår de inte vad det är som saknas? Börjar en vandra den vägen finns ingen återvändo. Det är så jävla tragiskt.

    tack för din blogg, fanny. du är toppen

    1. Fan vad jag kände ingen mig i det här. Allt. Skabbigheten, övergivenheten. Mättnad samtidigt som gränslös längtan. Sorg. Sen jag blev medveten om romantikens lögner kan jag aldrig mer har sex på samma premisser som tidigare. Och även om jag som alla andra människor önskar närhet vet jag innerst inne att jag kommer att få leva resten av mitt liv utan det.

  2. så fint! har tänkt på samma, den där närheten och vidrörandet utan att behöva förvänta sig annat som blir så ångestfullt. önskar att det kunde hända på riktigt!

  3. Åh vet precis hur du känner, saknar tiden när man och den man var med var ”oskuld” och bara låg och kysstes och smekte varan i timmar utan att gå vidare. Eller få ett ”avslut” inga krav ingen stress eller ångest bara ha en mysig stund tillsammans.

Lämna ett svar till Eriq Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *