Om kritik.

På sista tiden har ”kritik” eller ”internkritik” blivit ett nästan heligt ord när det talas om feminism. Det är väldigt väldigt fint och bra att kritisera saker och ting, speciellt om det råkar vara en rörelse som jobbar emot förtryck. Att utifrån en feministisk grund kritisera patriarkatet står däremot inte lika högt i kurs.

Positionen som kritiker är väldigt bekväm. Det är lätt att peka ut vad som är fel, desto svårare att komma med egna förslag på hur en kan göra istället. Med detta inte sagt att kritik skulle vara något dåligt; det är tvärtom ofta ett första nödvändigt steg för att komma vidare i teoribildningen. En måste alltid se att något är fel innan en kan börja fundera på vad som vore ett bättre alternativ eller en väg framåt.

Vår rörelse kan inte handla om kritik, utan kritiken måste vara ett inslag i ett större projekt. Kritiken ska hjälpa oss framåt. Det finns saker jag kan störa mig på som jag inte yttrar eftersom jag inte tror att det vore särskilt konstruktivt. Det finns saker som jag tycker är fåniga, som stör mig något oerhört, som får mig att bli alldeles matt, som jag låter vara eftersom jag inser att det inte kommer hjälpa kampen mot patriarkatet.

Men detta menar jag inte att vi inte ska kunna kritisera varandra, däremot anser jag att kritiken bör ha mål och mening. Varför sysslar vi egentligen med internkritik? Syftet är ju inte att vi är emot feminism, i så fall hade en knappast kunnat kalla det internkritik (även om det såklart inte hindrar vissa från att göra det ändå). Det handlar ju om att vi genom kritiken ska bli bättre, starkare, hitta bättre strategier. Internkritik är något annat än kritik utifrån, internkritikens syfte borde ändå vara att stärka rörelsen i projektet att nå det slutliga målet. Det betyder inte att vi måste vara sams, men det betyder att den som gör anspråk på att framföra internkritik borde vara lojal mot den feministiska idén, alltså viljan att störta patriarkatet. Jag är ofta hård i min kritik av feminister, men syftet med min kritik är inte detsamma som när jag kritiserar liberaler. Gällande feminister tror jag ju fortfarande på de grundläggande idéerna, jag är fortfarande lojal mot rörelsen. Min kritik kommer sig av kärlek och lojalitet mot projektet.

Sen funderar jag också på hur en förhåller sig till kritik. Idag tycker jag mig se en viss inställning som är att så fort det är kritik, då ska den tas på allvar. En måste lyssna på kritiken, och det spelar egentligen ingen större roll vad det är för kritik. Ungefär som om kritik alltid var värd att ta till sig. Kritik kan också vara bra eller dålig, mer eller mindre genomtänkt. Mycket av den kritik som jag stöter på är såväl okunnig som oskarp, även då den kommer från feministiskt håll. Till exempel så stöter jag ofta på missuppfattningen att radikalfeminismens teoretiska grund skulle vara någon slags odefinierad ”extremism” och ”manshat” vilket helt saknar stöd. Men jag stöter också ofta på relevant kritik som jag då försöker ta till mig, till exempel kritiken mot radikalfeminismens anspråk på kvinnor som en homogen grupp.

Jag har svårt att ta den som inte själv försöker ge sig i kast med uppgiften att formulera strategier på allvar när denne levererar kritik. Med detta menar jag inte att en behöver ha en fullständig teori, det har få människor, men däremot att en ska ha ägnat lite tid åt att fundera på möjliga framkomliga vägar. Att bara kritisera utan att själva vilja formulera ett bättre alternativ eller i alla fall peka ut en annan riktning anser jag inte är särskilt seriöst. Resultatet av sådan kritik är ofta att en ger upp projektet helt och hållet; hur en än gör blir det fel. Min åsikt är ändå att det är bättre att försöka och göra fel än att vara passiv. Jag har svårt att se något som mer fel än att ge mitt passiva medgivande till detta samhälle.

Jag tänker också att ingen teori är felfri, alla har sina problem. Men de flesta teorier har också tydliga förtjänster. När jag hör kritik mot till exempel radikalfeminismen, som jag ju själv anser mig tillhöra, så tänker jag inte att jag ska förkasta hela den radikalfeministiska teorin utan snarare att jag ska begrunda och vidareutveckla mina teorier utifrån detta. Jag ser det inte som att de olika feministiska perspektiven är ”fasta” kategorier, utan snarare som olika inriktningar eller tanketraditioner som har mycket gemensamt och utvecklas med och genom varandra. När det målas upp skarpa motsättningar, nästan som krig, mellan till exempel queerfeminism och radikalfeminism vill jag påpeka att kritiken av heterosexualiteten är grundläggande inom båda perspektiven. Jag tror inte att vi ska måla upp större motsättningar än vad som faktiskt finns där, med detta inte sagt att vi inte ska låtsas om de faktiska motsättningarna. Men bara för att feminister tycker olika i vissa frågor eller har olika perspektiv så innebär inte det att all grund för gemensam kamp är bortblåst.