En diskussion som ofta dyker upp när man talar om jämställdhet är det om ”alfahannar” och hur svårt det är för män som inte är alfahannar att få ligga eller skapa en långvarig relation med det andra könet, något som tydligen är betydligt lättare för kvinnor.
”Status” säga vara viktigare för kvinnor vid urval av män är tvärtom. Men det är väl ändå en ganska konstig sak att säga, för status borde ju rimligtvis vara relevant både för kvinnor och män, bara det att status mäts av olika saker. Typ en statusgrej hos kvinnor kanske är att se bra ut, att bete sig ”kvinnligt” och så vidare medan status hos män ges av andra egenskaper.
Det sägs att till exempel blyga killar har det svårare på könsmarknaden, och detta relateras till att de inte är så kallade ”alfahannar”. Jag tvivlar inte på att det är sant att olika personlighetsdrag står högre eller lägre ner i kurs och att det till mångt och mycket beror på könsroller, men det är ju inte som att man som kvinna kan vara hur som helst och fortfarande har lätt att få ligg, ännu mindre långvariga relationer, och om du dessutom är så kräsen att du vill ha en partner som respekterar dig blir det såklart etter värre.
Det är såklart tråkigt att vissa personer har det sämre än andra, och om det dessutom beror på könsroller så är det ännu sämre. Men att vissa, på grund av vissa egenskaper, har svårare att skaffa sig en relation än andra är inte ett problem som är specifikt för män, hur mycket folk än gillar att tro det. Grunderna som urvalet sker på är kanske ett annat, men kvinnor kan absolut inte gå omkring och se ut och vara hur som helst och ändå få till det.
Jag tror absolut att det kan vara svårare för blyga killar att få en partner än för blyga tjejer. Detta tror jag dock inte beror på att kvinnor vill ha ”högstatuskillar”, ”alfahannar” eller ”machomän” utan på att manen fortfarande förväntas ta första steget. En icke-macho man lär inte ha svårare att hitta en partner än en macho så länge han vågar vara social och ta kontakt.
Sen det där med status har jag svårt att greppa vad det syftar till, är det mycket pengar, framgång eller status inom den egna gruppen som det syftas på? För givetvis finns det golddiggers, och ja det finns fortfarande en norm där mannen förväntas tjäna mer än kvinnan i en relation vilket finns kvar sedan tiden då mannen förväntades försörja och kvinnan stanna hemman och detta påverkar hur män och kvinnor väljer partner, dock tror jag att det är något som håller på att försvinna, iaf i Sverige, och som måste försvinna i takt med att kvinnor tjänar allt mer.
Alltså, jag känner att när det kommer till vilket kön som har lättast/svårast att få ligga med någon av det motsatta könet så glömmer folk helt bort att vid sex mellan en kille och en tjej så får både en kille och en tjej ligga. Varje gång.
Tror inte folk så mycket glömmer bort det som att de inser att det inte har med saken att göra.
Jo, fast det kan vara samma personer som ligger många gånger, tex om 10% av alla killar ligger med 90% av alla tjejer vid olika tillfällen (eller tvärt om) så är det fortfarande en större andel av det ena könet som får ligga än det andra. Nu tog jag ett extremexempel för att visa en poäng, menar inte att det är så snedfördelat.
Så tror jag absolut att det är, och det kan nog hända att liggfördelningen är mer jämn bland kvinnor.
Är verkligen lättheten att kunna få någon att knulla med en något som har med jämställdhet att göra? Jag trodde att det handlade om obetalt arbete, respekt, lika lön för lika arbete och sådant först och främst, inte vem som kan få någons genitalier att röra vid ens egna genitalier lättast. Klart killar har det svårt ibland, men hela ”men det är så svårt att få ligga”-grejen köper jag inte.
Vad gäller långvariga relationer tror jag inte att det är lättare för en tjej att få en pojkvän än det är för en kille att få en flickvän.
Alfahannar, herregud så fånigt…..
Om en man måste vara en ”alfahanne” för att få ligga med kvinnor, och man betraktas som icke-alfahanne om man är en feminist (vilket hörs på ordet) som bryr sig om obetalt arbete, respekt, lika lön för lika arbete och sådant, så kommer alla män som vill ligga med kvinnor att unvika att vara feminister som bryr sig om dessa frågor.
Och eftersom alla män utgås från att vilja ligga med alla kvinnor de träffar så undviker män som inte vill ligga med kvinnor att umgås med kvinnor (det är ju bara jobbigt att bevisa att man inte har sådana avsikter hela tiden), och således märks det inte att dessa bryr sig om frågor om obetalt arbete, respekt, lika lön för lika arbete och sådant.
Men, brukar inte vissa hävda att ”män som kallar sig feminister gör det bara för att få ligga”?
Är det helt fel och bara förtal då? För om dessa män nu verkligen kallar sig feminister för att ligga men alla kvinnor bara vill liga med icksfeministiska machomän (även kvinnliga feminister) så borde det vara en jättedålig ide att försöka få ligga genom att kalla sig för feminist?
Det blir bara fel om man utgår från premissen att män som kallar sig feminister inte kan vara så kallade alphahannar. Vilket känns som en dum premiss att ha.
Det hörs på ordet att någon som är feminist inte samtidigt kan vara en ärkemaskulin alfahanne.
(Och med det menar jag alltså inte att det faktiskt finns någon motsättning, utan bara att när någon använder ordet ”feminist” om sig själv så kommer alla åhörare medvetet eller undermedvetet tolka in ”feminin”, dvs ”icke-maskulin” i detta.)
Alla jag talat med uppfattar alfahanne som en naturlig ledare (utom en som tänker ’svin’). Att vara en naturlig ledare kräver inte att en är ärkemaskulin & att vara ärkemaskulin är såklart INGENSTANS en motsättning mot att även vara feminist. Tror inte att alla åhörare tänker feminin om en man som kallar sig det, kan fan inte tro att folk är så bakom flötet..
Vilka egenskaper man själv vill ha, och vilka egenskaper man finner attraktiva hos en partner, baseras inte på förnuft, så även om man rationellt vet att ordboksdefinitionen av feminism inte har med feminitet att göra så hjälper inte det.
”Bakom flötet” är man bara om man använder oförnuft när man borde ha använt förnuft. Men det finns ju inget förnuft som kan säga vem man bör vara attraherad av.
Jag tror att det för många inte hjälper men jag tror ej heller att det är ovanligt att inte koppla feminism till feminint. Förstår dock inte vad det hade att göra med vad en önskar attraheras av & vad en egentligen attraheras av? Kände inte att det var vad min kommentar handlade om utan om att alfan inte behöver vara ärkemaskulin & att många inte förknippar feminism med feminint.
Ja, det är ganska uppenbart sexistiskt förtal att hävda att män som kallar sig feminister endast gör det för att få ligga.
Såklart. Därmed inte sagt att det inte kan vara en strategi för att få ligga (som är mer eller mindre framgångsrik).
Men att kvinnor bara faller för alfahannar (där alfahanne definieras som en man som är typiskt macho) är inte sexistiskt förtal?
Låt oss jämföra några påståenden:
1. Alla män som kallar sig feminister ljuger för att de vill ha sex.
2. Alla kvinnor attraheras av machomän och de som säger annat ljuger.
3. Inga kvinnor attraheras av män som inte är macho och de som säger annat ljuger.
4. Kvinnor är i genomsnitt inte speciellt attraherade av män som inte är macho.
Då är det första två mest grova (det första bygger på att alla män är sexförbrytare som ljuger för att få sin vilja fram, och det andra låter som något som en typisk sexförbrytare som råkar vara macho skulle säga för att ”rättfärdiga” sina brott).
Det tredje är mest märkligt, då det anklagar kvinnor för att ljuga om något som ändå är deras privatsak, så det är ett mindre grovt påstående.
Och det sista påståendet, vilket är det aktuella, är ju varken speciellt grovt eller sexistiskt. Allt det säger är ju att kvinnor som attraheras av män som inte är macho är i minoritet. (Om det sen stämmer är förstås en annan femma).
Den här frågan får mig alltid att fundera på hur vanligt det verkligen är att tjejer väljer ”alfamän” (vad 17 det nu är). Jag tänker på mina tjejkompisar som alla är ihop med snälla, mysiga, gulliga killar.
Men sen minns jag att man får skilja på ”ligga” och ”vara ihop”. Det sägs ju att kvinnor vill ha sex med nån macho bröltyp men bilda familj med den snälla familjefadern.
Men då kan jag inte låta bli att tänka att varför i fridens namn ska jag bry mig om och tycka synd om folk som svinar runt på krogen och försöker hitta kvart i tre-ligg genom skitsunkiga raggtekniker som går att läsa i sunkiga slitz-tidningar. Jag skiter i er, faktiskt. Det finns raggningsssajter. Och vi är rätt många som inte ligger asofta men klarar oss ändå. Släpp kraven, killar. Man måste inte vara med i Barney Stinson / Charlie Sheen-ligan. Softa. Runka lite. Fantisera lite. Kolla en ragg-sida på nätet. Fortsätt vara trevliga mot folk. Det är alltid jobbigt att vara snäll när man märker att det inte ger det man hoppas på (det gäller olika situationer, inte bara sex-frågan), men det är ändå värt i längden.
Att man inte prompt måste vara en ”alfahanne” utan även kan vara ”den snäll familjefader” tror jag knappast hjälper de som beklagar sig över kravet på att vara ”alfahannar”. Att ha två alternativ är förvisso bättre än ett, men det är ju fortfarande tämligen snävt.
Vem har sagt något om att ”svina runt på krogen och försöker hitta kvart i tre-ligg genom skitsunkiga raggtekniker”? Är det det det innebär att vara en icke-”alfahanne”?
Det sägs att vi lever i en sexuell revolution, men ändå så tror jag att den sexuella frustrationen är mer utbredd i valfritt ”frisinnat” västerländskt land än vad den är bland, låt oss säga, amish-folket.
Sex utmålas som någonting fantastiskt och underbart hela tiden, överallt, trots att det finns människor (företrädesvis män) som av fysiska (funktionsnedsättningar o.s.v.) och mentala (blyghet, inåtvändhet o.s.v.) skäl aldrig har haft och kanske aldrig kommer att få uppleva sex. Den sexuella revolutionen inleddes och spred sig paralellt med feminismen, vilket har inneburit att sexuell frigörelse, mer eller mindre, blivit en synonym till kvinnlig frigörelse (och möjligtivs även homosexuell frigörelse).
Ironiskt nog har detta lett till en primitivisering, en tillbakagång, av könsrollerna. Eftersom kvinnan uppmuntrats att bejaka sin sexualitet, vilken i dess djuriska, mest primitiva, form karaktäriseras av hypergami (driften att prara sig med ”the top men” = alfahannarna), så har ”beta-hannarna” lämnats utanför den sexuella värld som av allt och alla beskrivs som så underbar. Detta skapar frustration, och ”beta-hannarna” känner sig förrådda och lurade av den feministiska uppfostran de växt upp med, som gjort dom till världshistoriens mest jämställda män, men ironiskt nog också världshistoriens mest oattraktiva män.
Det som Fanny beskriver (och som signaturen Lisa vidareutvecklar i hennes kommentar) i trådstarten är modern skenhelighet;
Kvinnor HADE inte möjlighet att bejaka sin sexualitet = förtryck.
Män HAR inte möjlighet att bejaka sin sexualitet = inget problem.
Ursäkta mig, men vilket jäkla skitsnack.
Varför det :-/?
Det är ju helt absurt att säga att män idag skulle vara mer sexuellt ofri bara för att kvinnor har anskaffat sig rätten att få ligga med vilka de behagar.
Ligger nog en hel del i det. Väldigt mycket faktiskt. Kvinnlig sexualitet beskrivs alltid som fin och mäns som ful. Ledande på det området är alla feminister.
Lite av detta ser man också i synen på ensamstående som vill skaffa barn. Där är det nästan självklart att kvinnor ska få hjälp av samhället att få insemination (och då från den man i spermabanken som hon tycker är bäst), samtidigt som samhället är ytterst negativa till alla former av hjälp till ensamstående män att få barn vis värdmammor.
På vilket sätt beskrivs manlig som ful menar du?
Det är inte en rättighet man har, att knulla andra. Man har inte rätt att ligga med vem man vill, hur man vill, när man vill. Däremot har man rätt att STRÄVA efter ett bra sexliv och sträva efter att utveckla sin sexualitet på sätt man tycker är trevliga, och den rätten har män och kvinnor precis i lika stor utsträckning. Att jämföra hur kvinnor behandlades som boskap som kunde köpas och säljas med att killar idag kan få nobben på krogen är väldigt kortsiktigt och snedvridet tänkande.
Alfahannar…. Igen, herregud så fjantigt.
* para, inte prara.
Lita inte på ett enda ord av det JAG säger, men forskning från Norge bevisar faktiskt att jag har rätt:
http://www.expressen.se/nyheter/attraktiva-man-ateranvands/
Det finns fler högutbildade kvinnor nu än förr, och det kvinnliga könet värderas högre idag än förr vilket givetvis lett till ett större antal ratade män som inte riktigt duger på dagens marknad(i och med att kvinnor nästan alltid väljer män med högre eller samma sociala status som de själva).
Personligen tror jag att vi är i ett mellanläge när det kommer till jämställdheten just nu, vilket gör att gamla och nya ”normer” ibland krockar lite olyckligt. Alltså i detta fall att framsteget är att kvinnor har högre status/utbildning men när det gäller val av partner så står det kvar och stampar i gamla föreställningar om manligt och kvinnligt(alltså att få kvinnor vill ha en man med lägre social status än de själva). Män har inget problem med en kvinna som har lägre social status, snarare tvärt om vilket är ett liknande problem för kvinnor med ovanligt hög social status.
Fullständig jämställdhet löser enligt mina högst teoretiska teorier dessa problem/krockar.
Tills dess så rekommenderar jag självbefläckelse och bibehållet hopp till alla som hamnat lite utanför på ”marknaden”. Fungerar för mig, och jag är inte ens bitter.
Tror att det är en ganska rimlig analys. Jag håller med om att det tyvärr finns många uppfattningar kvar bland kvinnor att man vill ha en man med högre status än en själv, vilket såklart leder till viss obalans när samhället blir mer jämlikt. Sedan tror jag också att fler och fler kvinnor helt enkelt väljer bort relationer, kanske inte medvetet men för att de väljer karriär etc före och att det helt enkelt är svårare för kvinnor att kombinera karriär med familjebildning, barn etc och att det på ett helt annat sätt finns ett ”bäst före”-datum på kvinnor än män, både biologiskt och socialt.